Elin Grelsson

Vi befinner oss i en hetsig valrörelse, som börjar lida mot de sista skälvande dagarna. Media fylls av utfrågningar, opnionsmätningar och debatter. Mitt vanliga promenadstråk är täckt av valaffischer på alla möjliga och omöjliga ställen. Valrörelser har en tendens att sopa bort alla spår av politik som inte handlar om partipolitik, skatter och röstningstaktik. Där röstkortet är den demokrati som bjuds.

Jag vill på inget sätt förringa röstandets betydelse. Det handlar om mer än tradition och ett borde. Röstandet borde handla om ideologi och visioner, om än det ofta framställs som en fråga rörande den egna plånboken. Den politiska debatten i valtider lämnar mycket att önska, både gällande solidaritet med annat än sin privatekonomi och se till individer bortom ihopklumpade grupper såsom ”pensionärer”.

Många frågor, inte minst kulturpolitiken, får en undangömd roll när skatter och avdrag ska idisslas om och om igen. Detta trots att få områden inom politiken bär på mer ideologi och skiljelinjer än just kulturen. Hur ser man på folkbildning, bibliotek, stöd till exempelvis teatrar och ungdomars kulturutövande, hur ska kulturtidskrifterna kunna fortleva och vad innefattas i kulturbegreppet idag. Med en nuvarande kulturminister som hellre använder ordet ”underhållning” än begreppet kultur, eftersom det har ”en negativ klang”, är det kanske inte konstigt att kulturpolitiken inte har en mer brinnande karaktär. Men kulturen är samtidigt det som ger näring åt demokratin alla de dagar och år som det inte är val.

För det finns ett liv bortom valrörelsen. Det livet genomsyras också av politik och demokratiska samtal. Gräsrotsrörelser, folkbildning, seminarier och panelsamtal. Längre diskussioner, ideologiska tankar och kritiska granskningar. I den mindre skräniga formen av politik, som pågår långt efter att TV-kamerorna släckts efter partiledardebatterna, är kulturen oumbärlig. Det är i litteraturen, tidskrifterna, på teaterscenerna och i studiecirklarna som demokratin ständigt föds och återskapas. Den är grogrund för engagerade, kritiskt tänkande och visionerande medborgare. Den är också en ständig plats för nya perspektiv, som inte annars får rum, och ett mer eftertänksamt funderande utan vinstintresse.

Kultur är mer än fluffet runtom, när de viktiga frågorna kring välfärd och skatter har avklarats. Den kulturpolitiska agendan säger mer än många andra frågor något om vilket samhälle vi lever i och hur vi vill att det ska se ut. Vi har fortfarande möjlighet att gratis låna böcker, lyssna på paneldiskussioner, delta i studiecirklar samt gå på teater och museum för ett relativt lågt pris. I ett samhälle av privatiseringar, konkurrensutsättning och vinstintresse är det något värt att kämpa för att få behålla till varje pris. Det är på dessa platser som politiken får ta plats på egna villkor. Valrörelsen är snart slut. Leve demokratin.

Krönika publicerad i VK 15/9

Vi var ett trettiotal lågavlönade kvinnor som arbetade med administration i den offentliga sektorn. Nedskärningarna var många och mitt i allt hade ett stort projekt dragits igång. Chefen satte planerna till verket, sedan bytte han jobb och kvar stod vi med nya rutiner och omställningar som skulle införlivas mitt i tid- och resursbristen som redan var ett faktum.

Stämningen i gruppen var dålig. Känslan av att aldrig räcka till gnagde på oss alla, liksom avsaknaden av kontroll över vår arbetssituation. Vår enda ventil var att klaga över situationen i fikarummet, trots att det födde ännu mer ilska och oro hos oss alla. När vi påtalat problemen en längre tid fick vi veta att vi skulle få gå på en halvdagskurs för att förbättra stämningen i gruppen. Eftersom inga resurser fanns till att ta in vikarier tvingades vi jobba övertid hela veckan för att ta igen den missade eftermiddagen, som var obligatorisk.

 Den medelålders kvinnan, med oklar utbildningsbakgrund och kompetens, tog emot oss med anekdoter om hur vi närmar oss varandra. Hon exemplifierade den anpassning som sker mellan människor med att ”en kvinna kanske låtsas vara intresserade av sport för att visa sitt intresse för en man”. Hon beskrev konfliktstadiet i mänskliga relationer som ”när kvinnan tillslut vågar erkänna att hon hatar fotboll.” Vår djupt oroande arbetssituation reducerades till vaga anekdoter, med heterosexistiska inslag, om tvåsamma kärleksrelationer.

Efter den inledningen fick vi lära oss skratt-terapi. Där stod vi, 30 utmattade människor, i en ring och skrattade på order. Dagen avslutades med att vi skulle få lära oss mer om våra egna och de andras personlighetstyper. Det var då flera timmars frustration bubblade över i mig, jag sträckte upp min hand och tog till orda. ”Det är inte skratt-terapi och personlighetsanalys som vi behöver”, sa jag, ”det är bättre villkor och mindre stress på vår arbetsplats.” Coachen log tillbaka mot mig. ”Du verkar vara en gul personlighetstyp, ni gillar att ifrågasätta.”

 Den här historien var länge begravd i mitt minne som en absurd händelse i mitt förflutna. Sedan läste jag Barbara Ehrenreichs Gilla läget, om självhjälpskulturens utbredning i USA. Den kultur som menar att positivt tänkande och individens egen kraft att förändra sin attityd är bärande för personlig förändring. Skrämmande berättelser visar på hur positivt tänkande-vurmen samtidigt avpolitiserar människors livssituation.

Den eftermiddagen jag upplevde var inget undantag. På fler och fler arbetsplatser, inte minst i lågavlönad offentlig sektor, erbjuds kurser i mindfullness och attitydförändring. Kurser som erbjuds som ett alternativ och inte som komplement till reella politiska diskussioner och beslut kring dåliga arbetssituationer. Ibland är fikarumsgnäll faktiskt det bästa politiska alternativet. Det föder åtminstone en analysförmåga kring att det handlar om mycket mer än dålig attityd.

Krönika publicerad i VK 1/9

I många år var jag engagerad i Palestina-frågan. Jag skrev debattartiklar och höll tal, demonstrerade och läste. Sedan avtog intresset. Möjligen var motståndet för jobbigt, alla hårda ord under gymnasiet mellan mig och dem som försvarade Israels ageranden blev för mycket. Men kanske var det också att tongången blev för hätsk, även från det håll som jag primärt sympatiserade med. Jag ville ha frihet för Palestinas folk och stoppa bosättningar. Allt för ofta slog den retoriken över i ett krossande av staten Israel eller rent antisemitiska tongångar som jag inte ville vara en del av.

Under kriget häromåret ökade mitt engagemang igen. Men jag upptäckte att föga hade hänt i diskussionen. Snarare var antisemitismen ännu starkare och hatet mot israeler, snarare än statens agerande, än större. Det fanns inget utrymme för nyanser, lika lite från något håll. Av de gymnasiala diskussionerna, där jag hånades för min palestinasjal av medlemmar ur moderata ungdomsförbundet och där jag och mina vänstervänner i vår tur anklagade dem för att försvara mördare, har föga utvecklats.

När nyheten om bordandet av Ship to Gaza nådde mig ägnade jag dagen åt att läsa, lyssna på radio och gråta. Det paranoida israeliska styret, dess maktfullkomlighet och förtryck hade manifesterat sin värsta sida i bordandet på internationellt vatten. Hjälpsändningar av ideella krafter hade lett till människors död.

I ett flertal andra utrikeshändelser av samma sort hade fördömandet, men också nyanserna, varit större. Istället förvandlades nyheten på bara några timmar till en retorisk uppvisning från både höger- och vänsterhåll. Moderata Ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman kallade Ship to Gaza för terrorister och menade att bordandet var en seger. På manifestationerna samma kväll buades talare från de borgerliga partierna ut och Israel utropades som mördare. Jag har full förståelse för dem som behöver de hårda slagorden, men i en manifestation som kunde ha präglats av samförstånd och andakt över de dödade människorna var det bara en trött påminnelse kring vilken hätsk stämning som ständigt råder kring Palestinafrågan.

Jag reser bort och kommer tillbaka till en debatt som en vecka senare präglas av ifrågasättande av aktivisterna och svårigheter att ställa Israel till svars. Det som var en fredlig hjälpsändning, som merparten av riksdagspartierna ställde sig bakom, har blivit en terroriststöttande flotta av våldsverkare. I media och i riksdagen ställs vänster mot höger, där skalan går mellan Israelstöttande och slagord kring apartheid. Risken är att Ship to Gaza och den dagen då vi vände alla blickar mot konflikten återigen snart är glömd, till förmån för ett inrikespolitiskt gymnasiegräl där alla glömt nyanser och sakfrågor till förmån för så hätska slagord som möjligt. De som drabbas är som vanligt människorna bakom muren, som lider av blockaden. För dem spelar svensk politisk tillhörighet mindre roll.

Krönika publicerad i VK 9/6

Jag har bokat en tid hos en tandläkare. För första gången på flera år har jag faktiskt råd att gå dit. Samma dag får jag chans på ett förstahandskontrakt. Vi är några av de utvalda som åtminstone fått en visning. Jag sitter i soffan och övermannas av såväl tacksamhet, som overklighetskänslor. Det tar en stund innan jag inser hur bisarr min översvallande tacksamhet är. Det handlar om två så grundläggande saker som fast boende och tandvård. Ändå är känslan att det är något unikt som har skett.

Det är unikt. Väldigt många svenskar har inte råd att gå till tandläkaren och i, inte minst, storstadsregionerna saknar många boende. Man bor inneboende, hos vänner och flyttar runt mellan mer eller mindre vita andrahandskontrakt.

Min känsla av tacksamhet är dock instämmande med den allmänna mentaliteten idag. Det är upp till dig att fixa bostad, ha råd med tandläkare, fixa schyssta villkor med arbetsgivaren, ha en privat sjukförsäkring som täcker upp när offentligheten sviker. Den egna lyckans smed innebär också den egna olyckans ansvar.

Många liberala skribenter skulle svarat mig att det faktiskt inte är så dyrt att gå till tandläkaren om man sparar. Spara kan man alltid göra, tog inte jag några öl förra helgen som jag hade kunnat lägga på ett tandläkarbesök i stället? Och hur var det med den där klippningen för en månad sedan, kunde jag inte bytt ut den mot tandvård? Visst stämmer det att det finns dem som har råd med tandblekning för tusentals kronor, men samtidigt säger sig vara för fattiga gällande hål i tänderna. Men de är i minoritet. De som påpekar att man alltid kan spara är de som förmodligen har råd med både sparande och livskvalitet. Fnysandet åt studenter som kallar sig fattiga, men samtidigt har råd med krogbesök och fika inbegriper samma resonemang.

När jag klagade offentligt över bostadsbrist och omöjligheten för mig att köpa en bostadsrätt fick jag ett liknande svar. ”Men det är väl bara att spara då.” De individuella lösningarnas honnörsbegrepp är meningsinledaren ”men det är väl bara att”. Överviktig och arg på kroppsideal? Men det är väl bara att banta. Deprimerad och trött på att stå i vårdköer till psykiatrisk hjälp? Men det är väl bara att läsa en självhjälpsbok och rycka upp sig. Fattig? Men det är väl bara att spara. Dålig arbetsgivare? Men det är väl bara att byta jobb.

Det är en skrämmande, apolitisk hållning som alltmer börjar genomsyra samhällsdebatten. När det alltid bara är upp till individen att fixa det fråntas såväl den politiska analysen av kollektiv problematik och de strukturer som i viss mån bestämmer handlingsutrymmet. Jo, jag hade råd med tandläkare till slut och bostaden ordnar sig väl som vanligt. Ett fritt aktörskap och egen handlingsförmåga är viktig. Men det är farligt när alltfler börjar tala om den som om den också är allt. Individen må förändras, men samhällsproblem kommer i så fall att finnas kvar utan att ens ifrågasättas.

Krönika publicerad i VK 26/5

Ain’t I a woman?, undrade Sojourner Truth år 1851 på ett kvinnorättsmöte i Ohio. Hon föddes in i slaveriet och efter sin frihet blev hon en talare för både slaveriets avskaffande och kvinnors rättigheter. ”Är inte jag en kvinna?”, undrade Truth på kvinnorättsmötet och påvisade kvinnokampens etniska orättvisa, där vita kvinnor hade större frihet och makt än andra. De vita kvinnornas privilegier sträckte sig inte till svarta kvinnor.

”Ain’t I A Woman” är namnet på en kampanj, initierad av nätverket ”Ingen Människa Är Illegal”. Den tar fasta på Truths tankar kring vilka som kvinnorättslagar och kvinnoskydd inbegriper. I en samtida svensk kontext är det papperslösa kvinnor som saknar rättigheter. De saknar, liksom andra papperslösa flyktingar i Sverige, rätt till sjukvård och andra sociala skyddsnät och lever i ständig rädsla för polis och Migrationsverket. Skräcken över att behöva återvända till hot, tortyr, förföljelse eller övergrepp i hemlandet finns ständigt.

Men för kvinnorna finns dessutom en dubbel utsatthet. På grund av deras avsaknad av rättsligt skydd är de ett enkelt villebråd för utnyttjande. Flertalet historier om utlovad asyl eller insmuggling i landet, i utbyte mot sexuella tjänster, har uppdagat sig den senaste tiden. För de papperslösa kvinnorna finns ingen möjlighet att få hjälp i en sådan situation.

Många papperslösa kvinnor är också på flykt från våld av närstående, som är väl medvetna om att kvinnorna saknar rättsliga möjligheter att anmäla övergreppen. De riskerar då själva att bli gripna och avvisade. I dag måste en kvinna som kommer hit på anknytning, det vill säga genom en relation med en svensk medborgare, vara skriven i Sverige i två år innan hon har rätt att stanna utan anknytning. Det innebär att hon innan dess riskerar att skickas tillbaka till sitt hemland om hon bryter upp eller anmäler misshandel och övergrepp i relationen.

Likaså är det inte tydliggjort vad som räknas som tillräcklig grund för att stanna i en asylprövning. Många kvinnor svarar nej på frågan om de har blivit torterade i sitt hemland, då ingen upplyser dem om att även våldtäkter räknas som tortyr. Inte heller spelar det alltid någon roll, då typiska kvinnorättsliga frågor såsom tvångsgifte och könsstympning ibland inte är tillräckliga skäl för att få stanna.

Ain’t I A Woman är ett upprop för dessa kvinnor. Kraven som förs fram är att kvinnofridslagen överordnas utlänningslagen, att utlänningslagen förtydligas så att kvinnors asylskäl blir en tillräcklig grund för uppehållstillstånd samt att papperslösa kvinnor som medverkar i en brottsuppredning ska få tillfälligt uppehållstillstånd så länge utredning och domstolsprocess pågår. Tre krav som skulle göra stor skillnad. Men den största skillnaden är kanske en fråga om attityder. Att börja tala om en tyst och bortglömd samhällsgrupp och ställa grundläggande frågor om vilka som inbegrips i våra lagar.

Krönika publicerad i VK 12/5

Mer om kampanjen finns att läsa här

Jag gick i sjuan och han gick i nian. Han var den vackraste människan som jag någonsin sett och under ett helt läsår byggde jag upp en tillvaro kring honom, trots att jag aldrig vågade säga ett ord till honom. Jag visste när han hade håltimme, jag analyserade sekundblickar i timtal och skrev upp i min dagbok vad han haft på sig.

Den midsommaraftonen då jag gått ut sjuan var vi på samma logdans. Efter middag och tal började dansbandet att spela. Jag stod i vinbärsbuskarna utanför och smygdrack vin med mina vänner. Det var då jag kände hans händer på mina axlar, som självsäkert snurrade runt mig. Han frågade om jag ville dansa.

Jag kunde inte dansa. Jag hade skolkat från alla gympalektioner och kunde inte ett endaste grundläggande foxtrotsteg. Jag trampade på hans fötter, tappade takten, rodnade, bad om ursäkt. Han sa att det inte gjorde någonting, att jag bara skulle låta honom föra. Jag tänkte på Dirty Dancing-Johnny och Baby, det här var vi, när han la sin kind emot min och snurrade omkring mig. Vi dansade två låtar. Sedan snurrade han runt mig en sista gång, tackade för dansen, så gick han.

Den natten sprang jag hela vägen hem, genom ängar och på grusvägar tills fötterna värkte. När jag kom hem författade jag ett långt brev, där jag la mina samlade känslor som byggts upp under ett helt läsår av avståndsstirrande, jag skrev om hans blå ögon och undrade om han ville bli min. Nästkommande förmiddag klistrade jag igen kuvertet och la det på brevlådan.

Den sommaren väntade och längtade jag mer än jag någonsin har längtat och väntat. Det krävde en rad tidsspillande aktiviteter såsom att skriva långa dagboksanteckningar, stirra efter postbilen, lyssna efter telefonen, rusa till brevlådan och hetsigt fingra igenom dagens postskörd för att därefter peppa upp sig själv igen.

Några dagar innan skolan skulle börja igen träffade jag på en klasskompis. Jag hade fortfarande inte hört någonting från mitt kärleksobjekt, men hoppet levde alltjämt, om än med en något slocknad låga.
- Jag vet inte om du vill veta det här, sa min klasskompis. Sedan berättade han om festen som han varit på för någon månad sedan. Festen som alla varit på, sådana som blev inbjudna, jag var inte en sådan. Hur mitt brev, någon gång under småtimmarna, tagits fram. Den vackraste hade läst upp mitt brev för hela festen. Sedan hade de alla skrattat.

Jag lovade mig själv med största sannolikhet att aldrig bli kär igen och denna lärdom glömde jag lika fort bort när jag någon månad senare förälskade mig i en tjej i min parallellklass. Men jag tror att jag lärde mig någonting om sårbarhet. Numera betraktar jag den där fjortonåringen, lika delar fascinerad som avundsjuk. Hon som refererade till en människa, som hon aldrig ens talat med, i termer av kärlek. Hon som varken var medveten om, eller brydde sig om, den risk som hon utsatte sig själv för i ett femsidigt midsommarnattsbrev med metaforer kring hans blå ögon. Hon bar ett enormt mod och i efterhand beundrar jag henne så.

Krönika publicerad i VK Kultur 28/4

Det tog lång tid för mig att hitta till träningen. Vägen kantades av träningsavog, ätstörningar och tvångsmässig träning, ett återupptäckande av kroppen genom de där jazzdanslektionerna som jag aldrig vågade ta när jag var yngre, för att landa i ett endorfinberoende och en träningsglädje. Numera är träningen en plats för mig att vara med mig själv och en oumbärlig respit i en kravfylld tillvaro.

Möjligen var det min bakgrund som gjorde mig mer medveten om en uppdelning mellan de alternativa och kulturella och de motion- och hälsointresserade. På gymnasiet tillhörde jag kaffe och cigarettgänget, som hånade sportfånanarna. Den vedervärdiga skolidrottens minnen av att bli vald sist och hata bollsporter gjorde också sitt till för att skapa min mentala indelning mellan de som sportar och vi andra. Tack och lov tycker jag mig skönja en alltmer pragmatisk och glädjefylld inställning till träning och kropp, där även vi som blev valda sist får ta plats.

Linna Johansson, tidigare Expressenskribent och redaktör för det feministiska fanzinet Bleck, har haft en mycket uppskattad träningsskola på sin blogg. Den riktar sig framförallt till dem som tidigare inte tränat. Den gör upp med allt ifrån de svidande minnena från skolgympan, till huruvida man verkligen behöver de nyaste redskapen hemma i lägenheten. Författaren, skribenten och universitetslektorn Ann Heberlein har i sin tur skapat en blogg om att, som icke-tränad, komma igång och börja träna inför ett löparlopp.

Samtidigt har en rad bloggar kring kropp och mat dykt upp. De som inte handlar om att gå ner i vikt, utan att faktiskt må bra som man är. På Hälsa är mer än en siffra skriver Kaia både om mat, träning, samt visar på en rad forskningsargument kring varför BMI inte är tillräckligt för att avgöra en människas hälsa. På bloggprojektet Kroppsbilder, startat av journalisten Julia Skott, uppmanas människor av alla kön, former och storlekar skicka in bilder på sig själva för att utmana bilden av den retuscherade reklamkroppen.

Trenden av journalister, bloggar och skribenter som skriver om mat, kropp och träning på sitt sätt visar på en allt större nyansering av både motion och hälsa. På samma sätt som jag lärde mig att träning inte behövde handla om att tvinga mig att springa efter en stor middag, visar de här texterna på alternativ till bantningshets och deffade kroppar. Det generella skrivandet kring kropp och motion har alltför länge handlat om den gamla dikotomin kropp och själ. Möjligen har en och annan mindfullness-artikel och yogaguide visat på deras sammanblandning, men fortfarande fokuseras det i mainstreammedia på hur kroppen ska tuktas och fixas och inte hur den ska må bra.

Det som jag lärt mig allra mest, sedan jag närmade mig träningen, är hur kroppen och själen hänger ihop. En helhet som måste fungera ihop för att man ska må bra. Den alltmer nyanserade bilden av kropp, motion och hälsa bidrar till en ökad förståelse för det.

Krönika publicerad i VK Kultur 14/4

Länkar: Linna Johanssons blogg, Ann Heberleins träningsblogg, Hälsa är mer än en siffra, Kroppsbilder.

Den brittiske språkfilosofen J.L. Austin utvecklade i början av 1900-talet talaktsteorin. Det mest kända exemplet ur teorin är Austins myntande av så kallade performativa yttranden. Han pekade här på de yttranden som också innebär att man utför en handling.

De äkta performativerna, menar Austin, är dem som är knutna till institutionaliserade situationer. Prästen yttrande om att förklara er man och hustru och domarens uttalande av en dom är exempel på äkta performativer. Själva yttrandet har en institutionaliserad makt att förändra individuella situationer.

Just nu pågår två parallella debatter i Sverige som båda rör sig om begrepp. Den första handlar om hoten mot konstnären Lars Vilks, där flertalet debattörer har menat att samhället generellt, och muslimer speciellt, måste ”ta avstånd” från de som hotar yttrandefriheten. Innebörden i begreppet är vagt, men har blivit alltmer vanligt i debattklimatet.

Den andra debatten rör begreppet erkännande. Riksdagen har röstat igenom att erkänna Turkiets övergrepp mot armenier i början av 1900-talet som ”folkmord”. En debatt kring såväl konsekvenser, huruvida riksdagen har rätt att bedöma sanningar och om ett ord som folkmord kan användas när det inte fanns på den tiden, pågår just nu.

Vad är det egentligen som efterfrågas i avstånds- och erkännandebegreppen? Både avståndstagandet och erkännandet fyller egentligen ingenting mer än en semantisk funktion. Likväl tillhör åtminstone erkännandet en institutionell makt, där uttalandet får praktiska konsekvenser i form av bland annat förändrade relationer med Turkiet, och därigenom bör ses som ett performativt yttrande. Även avståndstagandet är en form av performativ sats, som också det syftar till att förändra politiska relationer.

Utvidgningen av performativa yttranden i den institutionella makten och den ökade semantiska rollen i politiken är möjligen ett tecken i tiden. Den begreppsliga innebörden verkar ofta vara överordnad den praktiska, där debatten är viktigare än praktiska handlingar. ”Vi lovar”, uttalas det i valsammanhang och borde, på samma sätt som erkännandet, vara performativa yttranden. Men vallöften åtföljs sällan av handling och dessa uttalanden stannar ofta på en yttrandenivå.

Även postmodernistiska tankeströmningar om språkets politiska och funktionella makt har bidragit till utvecklingen. Språkets maktfunktion blir allt tydligare, i allt ifrån diskursanalyser som påvisar våra generella sätt att tala om saker till vilka yttranden som kan räknas som kränkande för individen.

Att den språkliga makten skärskådas och dekonstrueras är eftersträvansvärt, men innebär paradoxalt nog också att den språkliga makten förstärks. Ju större roll vi tillskriver begrepps funktion, desto mer använder sig också makten av dem. Risken finns att vi hamnar i ett samhälle där det åberopas avståndstagande och erkännande stup i kvarten, utan att någon verklig handling sker.

Krönika publicerad i VK Kultur 17/3

För några år sedan såg jag en intervju med en regissör, namnet är tyvärr glömt, som menade att vi aldrig haft så lågt i tak som i vår samtid. ”Jag tror att vi någon gång kommer att blicka tillbaka och inse hur bundna vi var då”, sa hon.

Att vi inte ser frihetens begränsningar beror troligen på att vi samtidigt lever i en tid som basunerar ut ett budskap om alla möjligheter i världen. Sällan har det pratats så mycket om individens egna val och frihet som nu, sällan har liberalismens egenmaktsdiskurs haft ett sådant genomslag. Vi har valfrihet i allt ifrån elbolag till utbildning. En rad reformer har också gjort mängder av grupper friare. Feminism och HBT-aktivism har brutit ny mark och medfört en rad förbättringar gällande jämlikhet. Vi har rösträtt, yttrandefrihet och ett debattklimat som gör det möjligt för vem som helst att tala. Internet har också gett utökade möjligheter till både åsiktsutbyte, aktivism och att få sin röst hörd.

Komponenterna ovan är bara små delar i vad som skulle kunna utgöra frihet. Men samtidigt är det bara en bråkdel av sanningen. Snarare handlar det om en chimär frihet, en påtaglig frihetsmanifestation medan inskränkningar sker i det fördolda. Vi jämställer valfrihet med frihet, alltså privatiserar vi och gör marknaden fri. Vi jämställer jämlikhet med frihet, alltså lagstiftar vi om homosexuellas lika rätt till äktenskap.

Samtidigt sker förändringar på flera håll, på arbetsmarknaden, genom övervakning och polisauktoritet. Det sker i en osammanhållen räcka av enstaka händelser, som i sig väcker uppmärksamhet, utan att de sammankopplas till varandra.

Utbildningsdirektiv om anställningsbarhet som utbildningens främsta mål, där såväl kritiskt tänkande som personlig utveckling har suddats ut till förmån för fostran av lydiga medarbetare. England och Irland fördömer anti-social-behaviour och ställer upp civilrättsliga normer för hur människor får bete sig. Polisen hotar och trakasserar i tunnelbanan i Stockholm och frihetsberövar människor enligt lymmellagen under demonstrationer i Köpenhamn. Datalagringsdirektivet i EU möjliggör ohämmad bevakning av all vår telefoni- och datatrafik i syfte att kartlägga vilka vi är, vilka vi umgås med och vilka grupper som vi är med i. En man blir av med sin ersättning när han inte tagit i hand under en arbetsintervju. Skolväsendet fokuserar mer på ordning och reda än individens utveckling och en ny högskoleförordning resulterar i att man bör göra de ”rätta valen” för en gynnsam utbildning redan i femte klass.

De är enskilda händelser, olika fall, som alla får uppmärksamhet. Men tillsammans bildar de en skärva av en mycket större, näst intill oöverskådlig, bild av vad som finns bakom frihetens fasader. Den som försöker sammanfoga dessa avfärdas lätt som konspirationsteoretiker, men i själva verket handlar det om vad vi kallar frihet. Det rymmer betydligt mer än möjligheten att välja elbolag. Den chimära friheten har urholkat frihetsbegreppet, medan såväl individens som kollektivets handlingsutrymme är alltmer hotat.

Krönika publicerad i VK 3/3

Få akademiska discipliner är så omdiskuterade som genusvetenskap.

På antifeministiska bloggar och forum är ämnet ett hett byte att hugga på så fort chansen ges. Debattörer som Tanja Bergqvist och Per Ström, som aldrig förspiller en chans att utmåla statsfeminismen och dess gelikar som samhällets största hot, utmålar genusvetenskap som ett pseudoämne med ambition att uppfostra nya generationer kvinnor i den renläriga feminismen.

Likaså är många kritiska till hur det genusvetenskapliga ämnet förhåller sig till en forskning fri från politisk styrning, samt de genus- och mångfaldsplaner som har börjat genomsyra universitet och dess institutioner. Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, har i ett otal texter jämfört universitetens genusarbete med totalitarism, styrning och dragit referenser till George Orwells 1984.

Jag håller med Lundberg om att de genuscertifieringar som pågår är problematiska. Både jag och många bekanta som studerar vittnar om problemen när ointresserade och ovilliga föreläsare tvingas peta in någon genusaspekt i sitt material. Att få någon som föreläser om språkfilosofi att hitta en genusvetenskaplig vinkel leder i själva verket snarare till en hopplös situation där föreläsaren avslutar med något mumlande om att det inte fanns så många framträdande kvinnliga språkfilosofer på 1700-talet.

Däremot är det ett faktum att universitet dras med stora problem rörande dålig insyn, dåliga arbetsmiljöer och ojämlika villkor. Flertalet undersökningar visar att universitetsvärlden är en plats där både mobbning, sexuella trakasserier och härskartekniker förekommer i hög utsträckning. Det som universiteten behöver här är större insyn och bättre arbete, istället för att sätta sin tillförsikt till att den fria forskningen ska lösa alla strukturella, såväl som interna, problem.

Men genusvetenskap har föga med tafatta jämställdets- och mångfaldspolicys att göra. Den kan heller inte sammankopplas med vare sig könsmaktsordningsteorier eller statsfeminism. Snarare verkar genusvetenskapen som en kritisk blick på dessa.

Mitt år på masternivå i genusvetenskap var det som verkligen lärde mig vikten av kritiskt tänkande och ifrågasättande av auktoriteter. Vi diskuterade allt ifrån problemen med identitetspolitik, klass, handikapp, postkolonialism, segregation och HBT-frågor. Vi läste texter som emotsade varandra och hade långa diskussioner. Jag har aldrig läst någon universitetskurs som så starkt betonat vikten av kritiskt ifrågasättande och att tänka själv som genusvetenskapen gjorde. Genusvetenskapen är en nödvändig, tvärvetenskaplig disciplin som ligger i gränslandet mellan idé- och lärdomshistoria, sociologi, lingvistik och socialantropologi. Ämnen som så vitt jag vet aldrig anklagats för att vara politiskt styrda, trots deras politiska innehåll. Om den fria forskningen ska bestå behöver den också studenter som är skolade i fritt och kritiskt tänkande. Där har genusvetenskapen, bättre än många andra discipliner, lyckats.

Krönika publicerad i VK 4/2

Två av de mest omdiskuterade dokusåporna just nu är SVT:s Stjärnorna på slottet samt TV6:s Paradise Hotel. Jag kan utan omsvep erkänna att jag följer och älskar dem båda. Hur detta mottas av andra ser dock något annorlunda ut, beroende på vilket program som jag väljer att tala om.

Den förstnämnda av dem är Public Service-TV för en bred massa som den ska se ut. Med ett anslag av gemytlighet och puttrighet sätter man fem stycken breda och folkkära stjärnor på ett slott och låter dem bestämma aktiviteter, tala om sina liv, äta god mat och dricka vin. En Här är ditt liv-version av dokusåpan där kändisar står i centrum och inte intriger och bråk. Stjärnorna på slottet är också den dokusåpa som både min mamma och min mormor följer, som diskuteras i TV-krönikor och i fikarum. Familjeunderhållning på prime time.

Paradise Hotel är raka motsatsen i sin marknadsföring. Den unga underdogkanalen TV6 skickar ett gäng yngre, modellsnygga människor med arbeten av typen ”bartender” och ”modell” till ett lyxhotell där allt går ut på att vara i par. Den som blir utan partner på parceremonin åker ut. Här vinns tydliga vinnare och förlorare och programmets bärande idé är paktande, intriger, lögner och flirtande som tävling. De mest frekventa inslagen består av fylla, gräl och juckande under täcken filmat med nattkamera.

När jag diskuterar Paradise Hotel med människor jag känner utsätts jag allt som oftast av fördömande blickar. Den sortens dokusåpa, med stylade unga människor som super och har sex, är en del av yngre generationers förvirring. Barn som växer upp idag som ser sådana program, vart ska det sluta? Det anses i största allmänhet som den lägsta sortens TV och kulturyttring. Det är en fruktansvärt simpel programidé och visst kan man kritisera produktionsbolaget för att plantera och utnyttja unga människors vilja till kändisskap. Men skillnaden mellan Paradise Hotel och Stjärnorna på slottet är inte särskilt stor.

Jag ser få skillnader i Kjell Bergqvist vinmosiga skratt när han tar Siw Malmqvist på brösten och frågar om de är äkta och tequilarace-hångel på paradisön. Björn Ranelids personliga vendetta mot sina belackare är snarlikt de pinsamma konflikter som utspelar sig på TV6. Tommy Körbergs bufflighet kan utan problem mäta sig med 20-åriga mäns självhävdande när de bråkar om samma kvinna.

Den största skillnaden, förutom tävlingsmoment och kanal, ligger snarare i betraktarens öga. På Stjärnorna på slottet samlas folkkära kändisar, beundrade i decennier. På Paradise Hotel är det mediasugna ungdomar. I det förstnämnda fallet handlar det om att ta en grupp människor som den stora massan förväntas se upp till och beundra, i det andra att vi snarare ska skratta åt dem.

Att fylla, flirtar och sexism får passera obemärkt som familjeunderhållning i Stjärnorna på slottet, men ses som skadligt för barn i Paradise Hotel handlar snarare om deltagarnas status och klass än någonting annat.

Krönika publicerad i VK 22/1

Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.

Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.

Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.

När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.

Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.

Krönika publicerad i VK 17/12

I kölvattnet av beslutet kring samkönade äktenskap har frågan återigen väckts kring skiljelinjen mellan religion och politik. Det är inte bara stat och kyrka som lider av post-skilsmässo-återfall. Frågan gäller också hur politiskt ett religiöst samfund får vara.

Humanisterna är bland dem som går hårdast mot partipolitik-inblandningen i Svenska Kyrkans ledning, samt kyrkans anspråk på att formulera politiska ståndpunkter. Man menar att en rättrogen kyrka ska ägna sig det inomkyrkliga arbetet, samfundets utveckling och tro. Humanisterna är inte intresserade av en dialog, utan går snarare hellre i affekt och förklarar religionen som en bakåtsträvande, konservativ och inskränkt del av samhället.
I kampanjen ”Gud finns nog inte”, som väckte stor uppmärksamhet i våras, fanns möjlighet att göra ett test på hemsidan kring hur religiös man var. Mitt resultat var att jag, trots en troende åskådning, var öppensinnad. Ordet ”trots” sammanfattar rätt väl Humanisternas inställning till kristendomen av idag.

Det finns ett desperat anslag där konservativa bokstavstroende och humanister möts: Den som inte är bokstavstroende, den som vill främja en öppen kyrka och en tro baserad på kärleksbudskapet, snarare än valda Bibelcitat, är ingen äkta kristen.
Det hårda arbete som de facto har bedrivits inom Svenska Kyrkan, för ett mer HBT-öppet, feministiskt, solidariskt och liberalt samfund negligeras och omyndigförklaras. Postmodernistiska studier av kristen tro, genuskurser för konfirmandledare, soppkök, öppna kyrkor på fredagskvällar för frusna människor och behövande ungdomar, upprop kring flyktingpolitik och sjukskrivningsreformer, diskussioner kring homosexualitet. Allt sveps undan med en hand. Var går gränsen för ett politiskt anspråk?

Går tro och politik att skilja åt? Mitt svar är nej. Staten och kyrkan kan skiljas åt, men vi kommer aldrig att kunna få ett samhälle utan att politik och religion möts. Vi kan aldrig få religiösa samfund utan politiska påbud.
Kyrkan är inte, och bör heller aldrig bli, ett inåtvänt samfund av Bibelstudier och troshierarkier. Transparens och öppenhet behövs inom alla institutioner och organisationer, religiösa samfund inte minst. Det bästa sättet som Svenska Kyrkan kan göra detta på är att fortsätta öppna upp för en liberal och närvarande kyrka i samtiden.
Jesus förkunnade att tron aldrig kunde bli en privat-sak. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, menade han. Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt att förkunna den kristna tron och Jesu budskap är just att ta politiska ståndpunkter, såsom Jesus hade gjort. För de svaga, de behövande, de utanför samhället. Kämpa för en human politik och solidaritet, både i teoretisk skrift och i praktik, är ett sätt att förkunna tron. Det är tråkigt att Humanisterna vägrar se värdet i det, utan istället främjar en mer sluten kyrka, utan samhällsengagemang och dialog.

Krönika publicerad i Västerbottens-Kuriren 28/10

Hej du tonårstjej som satt framför mig på bussen mellan Östersund och Umeå för lite mer än ett år sedan. Jag tror inte att du minns mig, vi pratade aldrig. Ännu mer övertygad är jag om att du inte tror att jag minns dig.
Varför skulle jag minnas dig? Du som var den tysta. Du som inte sa ett ord under den sex timmar långa bussresan, medan dina två vänner talade i munnen på varandra. Du bara hummade återkopplande ibland.

Det är dig som jag minns. Det är dig som jag inte kan sluta tänka på. Jag undrar om du någon gång under resan blev frustrerad. Jag undrar om du ibland kokar inuti av alla tankar och känslor som du vill uttrycka, men inte vet hur. Du är ju den tysta.
Jag undrar om du någon gång fick nog av dina vänners långa utläggningar om killar som inte ringt och resor till Paris och kände för att skrika att nu var det faktiskt din tur att prata. Eller har du blivit så van vid rollen att vara den som dina vänner speglar sig i, får bekräftelse av, att du inte längre tänker på din egen osynlighet?
Visst är det svårt att prata och våga synas ibland? Jag vet, det är en plåga. Att räcka upp handen i klassrummet sådär så att alla tittar på en och forma ord känns som ett oöverstigligt hinder. Då är det lättare att bara lyssna.

Du tjejen, har du blivit trött på alla uppmuntrande ord än? Man blir lätt det. Där står man i sin glaskupa av tystnad och alla orden fastnade på tungan och får höra att man måste ta för sig mer. Alla vuxna som är bekymrade över att man inte pratar tillräckligt mycket och som uppmuntrande menar att det ju bara är att ta plats. Som om den där platsen är så enkel att ta.
Ibland önskar man att det fanns en platsombudsman som kunde ge en utrymme, eller hur?
Bestämma lite mer rättvist vem som ska få babbla i en timme om sin olyckliga kärlek nu.

Jag pratade aldrig med dig den där dagen då vi åkte samma buss. Jag vill säga till dig nu istället att det kommer att bli lättare. Aldrig enkelt, men förhoppningsvis lättare. Man lär sig att hantera den där blygheten och kanske hittar man vänner som ger en utrymme, istället för att bara räkna med att man ska våga ta det. Jag hoppas att du hittar sådana vänner en dag.
Dessutom vill jag berätta en annan sak för dig: Vi är alla lite som du innerst inne. Alla vuxna människor som obekymrat kallpratar på Ica, ringer viktiga samtal och umgås med kollegor hela dagarna på jobbet. Många mediapersoner som syns och hörs på ett sätt som verkar skrämmande.
Vi är riktigt nojiga hela bunten. Vi är rädda för att säga fel saker, vi undrar om våra kollegor tycker att vi verkar dumma i huvudet när vi har sagt något ogenomtänkt, vi är nervösa för att ringa viktiga samtal till myndigheter, vi är rädda för att gå på fester där vi inte känner så många.
Under allt tal och alla krav på social kompetens, ta plats, vara utåtriktad och vässa sina armbågar bor det en du i oss alla. En blyg person med rädsla för sociala situationer. Du är inte ensam, jag lovar.

Krönika publicerad i VK 1/10

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

Det fanns så oerhört mycket mer som jag ville skriva om gymkultur, idrott och genus. Men det som fick plats på 2800 tecken till dagens VK var följande:

I skuggan av löparundret Usain Bolt stod, under det nyligen avslutade VM i friidrott, en 18-årig sydafrikan. Caster Semenya, världens snabbaste kvinna på 800 meter, fick en annan respons än den manliga löparen. Fokuset kom snarare att ligga på hennes könstillhörighet än på hennes faktiska prestationer.

Jag är ingen elitidrottare. Däremot har jag hittat min fristad på gymmet. Jag rör mig mellan spinningsalar, danspass och gymets maskiner som om de vore ett andra hem. Den njutning som jag finner i idrottandet handlar till stor del om en annan upplevelse av min kropp. Inom gymets väggar är den varken kodad, tolkad eller könad. Den är bara min. Det är en form av avslappning att vara helt fokuserad på känslan av sin kropp, istället för tolkningar av den.

Trots det är varken idrotten, på elitnivå, eller gymet, på motionärsnivå, okönade platser. Tvärtom. Fastän kroppen tillåts prestera utanför normer och bara vara i sin fulla kraft i just motionerandet, är normerna sällan så starka som i idrottsmiljö.
Gymet, med dess maskiner och fria vikter, har på senare år genomgått en viss förändring. Från att ha varit en relativt ung, manlig arena är den nu mer uppblandad av såväl äldre som kvinnor. På samma vis har aerobicsalar, med dess dansinspirerande och gemensamma träningspass, varit en arena för kvinnor. Här har mindre skett.
Ett av de mest populära passen på mitt gym är ett styrketräningspass med skivstång i grupp. Dessa träningspass brukar besökas av både män och kvinnor som vill öva upp sin uthållighetsstyrka. De inleds med en kort uppvärmning i form av gympaliknande rörelser i ungefär fem minuter. Nyligen beslutades det att denna korta, men nödvändiga, uppvärmning ska tas bort. Många män hade klagat över att de tvingades utföra ”tjejträning” när det var meningen att man skulle styrketräna.

I boken Den skulpterade kroppen skriver Thomas Johansson, leg. psykolog och docent i sociologi, om gymkulturens genuskonstruktioner. Den visar tydligt hur gymet avgränsas av manligt/kvinnligt, tjejaktivitet/mansdominerat rum. Tydligt blir det också i de närintervjuer som han har gjort, hur stor roll kön fortfarande spelar. Det finns en stor skillnad i vilket ideal man ser upp till, i sin träning, beroende på vilket kön man har. Medan männen efterfrågar stora muskler och starka, resliga kroppar är den kvinnliga ambitionen oftast ett smalt ideal, samt små muskler.

Jag ser Caster Semyana och ser en fantastiskt snabb löpare. Jag känner min egen kropp när jag står med mina sexkilosvikter bredvid männen i gymmet. Könet är underordnat kroppens njutning i att få röra sig. Kroppen rör sig oberoende normer och genuskonstruktioner. Det är synd att den känslan inte uppnås, mer än på ett personligt plan.

Idag skriver jag om landsbygdsexotisering och stad/glesbygdsuppdelning i VK Kultur.

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

Ni får det här i present av mig.

Krönika i VK idag

Eftersom jag är synsk kunde jag redan i fredags lämna in en krönika till VK om varför valdeltagandet är så lågt i EP-valet och om hur EU ska göra för att vinna någon slags legitimitet bland medborgarna.
Dock får ni vänta tills imorgon, då den publiceras.

I väntan på den och annat åker jag till Stockholm för att möta lite bloggdejts och andra vänner, få ett ”ja tack sätt igång” på ett jobbrelaterat möte (hoppas jag) och gå på Bangs releasefest för nya numret om humor där jag skriver om grabbgäng och att vara rolig tjej bland alfahannar.