In the club

Jag blev intervjuad av Svenska Kyrkans webb för något halvår sedan. Reportern undrade när jag känner mig som närmast Gud och jag svarade det är på dansgolv, ute på klubbar, med människor jag älskar. Jag misstänker att Siewert Öholm skulle avfärda det som falskt Gudsmedvetande och icke-religiositet och jag skulle svara att min Gudsrelation ser ut så och sedan skulle Lena Andersson gå in och skrika något osammanhängande om polyteism och så skulle nivån på diskussionen kring Gud och tro sluta där den brukar.

Hur som helst tänkte jag på det igår när jag, trots förkylning, blev utsläpad på Jazzhuset och som vanligt hade sådär fantastiskt roligt att jag minns varför jag fortsätter att springa på de där klubbarna. Jag tänkte på det för att jag hade planerat att ha en Lugn och Vuxen helg och åter misslyckades. Jag tänkte på det för att jag insåg att jag måste sluta eftersträva detta vuxna, överhuvudtaget se det som någon form av eftersträvansvärt mognadstecken att sluta gå ut och dansa.
För det finns en generell uppfattning om att klubbliv, krogsväng och utgång är ett ytligt, destruktivt nöje. Någonting som man sysslar med när man är
a, i sina tidiga 20
b, är singel och antingen letar efter den stora kärleken eller låtsas som om man inte letar efter den stora kärleken och ligger runt för att döva HÅLET I HJÄRTAT
c, är allmänt destruktiv

Det är en ganska cementerad tankegång att varje person, oavsett hur mycket uteliv som man tidigare sysslat med, kommer till en punkt då man lugnar ner sig och hittar ANDRA VÄRDEN. Dessa värden ska förstås som bättre, mer utvecklade och givande. Exempel på sådana värden är exempelvis matlagning, inredning, naturupplevelser och slutligen barn. Perioden då man var ute på klubbar och dansade in på sena natten är någonting som man förhåller sig distanserat nostalgisk till, gärna med ett moget skrockande som konstaterar att man nu gått vidare. Man har hittat dessa bättre värden, som gör en till bättre och mer mogen människa.

Jag faller också in i dessa tankar. Gud ska veta att jag har skämts över att jag inte går vidare och hittar nya intressen. Varför jag fortfarande tycker att en stor poäng med livet är att dricka Southern Comfort och dansa till The Smiths istället för att ta skogspromenader eller lära mig laga mat. Varför jag gång på gång väljer att ge mig ut i regniga, kyliga nätter för att trängas på ölklistriga dansgolv och komma hem sent på natten. Jag är snart 28 år. Jag har karriär och ska gifta mig i sommar. Jag lever förvisso inte i en monogam relation, vilket skulle kunna förklara det fortsatta klubblivet (och en hel del skulle nog mena att det också är ett omognadstecken, men det är en annan text), om jag inte vore helt ointresserad av att träffa någon när jag är ute. Jag tycker ändå fortfarande att det är ohyggligt roligt att gå ut.

Runt om mig faller person efter person bort, till förmån för utflykter, middagar och hemmahäng med partnern. Detta är ingen kritik mot dem. Jag förstår om man inte har något intresse av klubbliv. Detta är en kritik mot normen kring att en fast relation och ett närmande mot 30-årsåldern innebär att man slutar gå ut. En norm som också slår fast att ölklistriga dansgolv och krogköer alltid kommer att vara en ytlig, destruktiv och karaktärsförstörande syssla som man bör växa ifrån för att inte framstå som både alkoholiserad och desperat.

För mig har det sällan handlat om vare sig alkohol eller desperation. Jo, jag hade mina perioder då jag drack för mycket, liksom jag haft perioder då jag har gått ut nykter. Jo, jag har haft min beskärda del av att gråta ensam på nattvagnen för att jag åker hem till en tom säng och hålet i hjärtat är så förbannat stort. Jag har också åkt hem gladpepp och mycket nöjd efter världens bästa kväll med dem som jag älskar, på en klubb som spelat massor av bra musik. Jag har blivit så förbannad på tafsande, jobbiga män att jag periodvis inte velat gå ut. Jag har bestämt mig för att de inte ska få vinna över mitt danssug och blivit bättre på att säga ifrån. (Jag har, dessutom, gjort en mycket irriterad iakttagelse kring att jag blir lämnad ifred om jag går ut med min kille. Vilket jag förvisso älskar att göra, men det är fucked up att det ska vara så tydligt att jag är fredad mark om jag redan har manssällskap. Också det en annan text dock.)

Jag tror inte på uteliv och klubbkvällar som ett dåligt värde. Hur skulle jag kunna, när det är ett av de tillfällen då jag känner mig som mest lycklig? Jag hatar naturen, är urkass på matlagning, filmer gör mig rastlös och på middagar pladdrar jag så mycket. Det innebär inte på något sätt att jag är omogen, korkad och ytlig. Det finns ingen motsättning mellan att dansa till halv fyra på natten och ha ett skarpt intellekt och massor av intressen, ha bra och kärleksfulla relationer och leva ett ansvarstagande liv. Det finns ingenting som säger att en fast relation innebär att alla de där dansgolven och barerna ska sluta existera för en, oavsett om man är intresserad av att fortsätta träffa andra eller inte. Det finns bara en idiotisk, utspridd uppfattning om att klubblivet är en ytlig sysselsättning som alltid manifesterar någon form av själslig nöd.

Vad är kvar när klubben och puben stänger? En lyckligare, mer rofylld människa, som pallar med livets vardagslogistik och allmänna jävligheter mycket bättre för att man har fått rasa av sig på ett dansgolv och umgås med sina älskade. Det är ett värde om något. Underskatta inte det.

Ett annat sätt att vara vuxen

Strax efter tolvslaget, då alla återigen äntrat det lilla dansgolv som skapats vid datorn, konstaterar min allra äldsta Göteborgsvän att i år är året då vi fyller 27. Att det 00-tal som passerat kanske var vår friaste och lyckligaste tid som vi någonsin kommer att ha.

Jag blir lite rädd först.

Jag har skrämts så mycket av tiden som går, haft en ständig rädsla för att bli vuxen. Det här decenniet har varit ett slagsmål med, mot och inför vuxenskapet. En inledning med fasta relationer sex år i sträck. Duktig flickvän med trerättersmiddagar, städschema och tioårsplanering gällande karriär och relationer. Sedan blev ändå ingenting som jag hade tänkt mig. När jag mötte R. och S. 2005 förändrades hela min bild av att vara 20-någonting.

”Du glömmer väl inte bort att ha roligt?”, säger mormor alltid när vi ses. ”Det är det viktigaste av allt. Så länge man är ung och frisk ska man ha roligt”.

2005 började jag ha roligt. Jag blev frisk från ätstörningarna, jag krossade kontrollfängelset, jag bröt upp från duktiga universitetsstudier och ett förhållande som jag blivit mindre duktig på. Dayjob och festa vilka dagar i veckan som helst och vara singeln00b som tog tusen hjärtsmällar och inte fattade att dricka te betydde knulla och undrade när teet egentligen skulle komma när man låg där med kuken i fittan och ännu mindre fatta att folk blev kära i en och vara världens största idiot men ändå tycka att det var man själv som var underdog för att man var så jävla ful och töntig hela sin uppväxt och aldrig sova utan skriva hela nätterna och bara jag jag jag och ett liv i kaostempo och skaffa nya relationer som man fuckade upp lika mycket och vara elakast mot de som ville värma hjärtat allra mest och åka på festivaler och börja skriva ännu mer och gå in i väggen för att man pluggade heltid, skrev och dayjobbade heltid samtidigt och fly till folkhögskola fem år efter alla andra och hänga med sina bästa vänner fem dagar i veckan för ligg var bara ligg och vännerna var trygghet och kärlek.

Så rädd för att allting skulle ta slut. Att livet skulle börja på allvar. Lite folkhögskola, lite genus, lite trassliga relationer och massor av alkohol. Mitt i allt; mina älskade vänner och alla våra traditioner.

00-talet var att bli vuxen för fort för att sedan vägra vara vuxen alls. Skriva lite roman och träffa massa bloggfolk och hänga på Hagabion med bästa vännerna i så många timmar att personalen tillslut började hata oss. Ecologica vitt, Pustervik och hångla med artonåriga män i krogkön. Det är klart att det är en efterkonstruktion när jag säger att jag älskade det. Det var så jävla jobbigt så jävla ofta.

Men det som gjorde mig vuxen var snarare människorna som jag omgav mig med. Det där gänget som började bildas runt 2005 och sedan kom att bli min familj när relationen kraschade. De som var de första människorna som jag vågade vara svag inför, som stod pall, som aldrig svek. Jag blev vuxen genom min tillit till dem. Vi blev vuxna genom våra egna, interna familjetraditioner, som inte var skapade av föräldrar och släktingar utan oss själva.

 Det var dem som jag firade av 00-talet med. Det var dem som jag firade av ett 2009 då jag återigen lärt mig läxan att vara mer noggrann i min tillit. Ett 2009 då jag på riktigt hamnat i ett offentlighetskaos och lärt känna så oerhört många människor. För båda dessa saker är jag otroligt tacksam. I år är året då jag startat företag och börjat leva på mitt skrivande. Men jag har också fått ta så många smällar av min naivitet och mitt utlämnande av mig själv, vilket är en stor anledning till att bloggen alltmer blivit jobbpubliceringar och mindre privat. Jag har lärt mig, the hard way, att alla inte kan ta min svaghet, men också att den ibland måste få finnas där. Att jag måste bli bättre på att välja mellan privat och offentlig i alla sammanhang.

Det var mina vänner, de som kände mig när jag var down and out och vi hade lika roligt nu som alltid. Våra familjetraditioner av den där pastasalladen som vi gör varje år, allsång till Orups Indiedrottning och hitsdans. Denna enorma trygghet och deras stolthet över mig som överstiger all annan bekräftelse i världen. Det var dem på nyårsafton av bubbel, fnitter, tokdans och samtal och det var Karin som var ett av mina bästa nytillskott under året som gick. Hon som höll om mig när jag bröt ihop i en trappuppgång i Stockholm, som höll om mig när mitt svajiga förhållande återigen hade kraschat och jag låg i Julias soffa och skrek av mardrömmar. Det var Gustav, som tillslut kommit mig närmare än de flesta andra människor och som ägnat de senaste månaderna åt att skapa oaser av lugn i min vinterlåghet och ta hand om mig bättre än de flesta andra har orkat.

 Vi står i ring och vrålar Totos Africa med bubbelyra i hela kroppen. Det är inledningen på ett nytt decennium och ingenting skrämmer mig lika mycket längre. Jag har hittat ett annat sätt att vara vuxen på. Jag lär mig fortfarande och det är helt okej.

You say "tråkig" like it’s a bad thing

Eftersom det är roligare att läsa än att supa, men också för att jag gick och blev tråkig – alternativt lite bättre på att ta hand om mig själv – i somras, har jag återigen en lugn fredag. En sån där fredag då jag dansar afrikansk dans (ja, på gymmet alltså, innan någon börjar få föreställningar om mig med bongotrummor och skakande röv hemma i min etta) och imiterar träd som vajar i vinden, känner mig jordad, skakar tuttar och röv och hittar mitt energicentra och det ena med det tredje. När jag är jordad bränner jag av ett bodypumppass också av rena farten innan jag går till Hemköp och därefter hem till en dusch och fredagsrenbäddad säng och lägger mig och läser.
Jag är alltså såhär tråkig på riktigt. Då har jag inte ens kommit till faktumet att jag numera går upp varje morgon klockan halv åtta, även alla de dagar då jag är min egen chef, och promenerar en halvtimme innan min P1-frukost, oavsett väder för det finns bara dåliga kläder och jag har en regntålig jacka. Eller att jag generellt bara dricker alkohol en gång i veckan (fast då oftast med besked å andra sidan…). Eller att jag hade lite panik igår, när jag kollade film med en kompis och inte gick och la mig förrän ett på natten. Eller att jag idag skulle unna mig en fredagsbulle, men på riktigt kände mig lite wild’n’crazy när jag valde en dammsugare istället.

Jag är en medelålders new age-tant fången i en 25-årig singelkvinnas kropp. Det är enbart normer och social kontroll som gör att jag fortfarande väljer Monki framför Gudrun Sjödén. Och nu sitter jag här och kan för mitt liv inte välja vilken av alla påbörjade böcker som jag ska plocka upp:
Johan Kinde – Någon sorts extas
Erlend Loe – Gör vad du vill
Sara Villus – Sex (nästan utläst, men tappade lusten mot slutet, för rastlös tror jag, den är ju bra)
Chantal Mouffe – Om det politiska (jag har läst originalet flera gånger, men tänkte se vad de gjort med den svenska översättningen)
Hanna Östholm – Feminismens idéer
Susan Faludi – Den amerikanska mardrömmen

Om någon inte är ute och löningsfredagsfestar – vad ska jag välja?

Att välja den praktiska jackan

Jag tror att sextonåringen som jag en gång var hade dött litegrann om hon kunnat se i framtidskulan hur jag skulle bete mig på en Kentkonsert vid snart fyllda 25 år.
Jag knuffades och trängdes mer vid ölförsäljningen än vad jag gjorde på själva konserten. Jag såg inledningen Stenbrott (Stenbrott!) ståendes med resten av pöbeln långt bak i öltältsinhängnaden. Jag såg mig själv utifrån stå och stampa försiktigt med ena foten hållandes ett 50 kronorsöl-plastglas och le nostalgiskt till mitt sällskap med ord som nämen den här var det inte igår man hörde! och insåg att jag såg ut ungefär som min mamma måste gjort på en Dire Straits-konsert på 80-talet. Jag valde de varma och bekväma skorna samt packade ner en regnjacka utifall att. Jag stod såpass långt bak att man slapp hoppa och trängas särskilt mycket. Jag fnös åt kids som skrek för högt.
Jag stod och fundera på vad jag skulle återberätta om min tolfte konsert. Ingenting om tårar och uppdämda känslor, ingenting om katharsis och nostalgiska slag. Jag skulle rycka på axlarna och säga att det var en schysst konsert, på det stora hela. Jag skulle kunna delge en anal recension om hur Kent blivit lite av ett slentrianmässigt arenarockband (no shit sherlock, hade du inte varit så upptagen med att vältra dig i ångest och nostalgi hade du nog märkt att de blev det ungefär 2001 men okej). Allt är inrepeterat, habilt och snyggt. Allt går på rutin.
Jag hade sagt någonting om att det inte är okej alls när Jocke Berg tappar bort sig i texten eller när ljudet på micken försvinner under hela första versen av 747. Är man ett habilt arenarockband med precisionsförmåga som drar 18 000 pers till en konsert är det sådant som inte får hända. Jag skulle säga att allting ändå är förlåtet när de gör helt oväntade, fantastiska låtval till Stockholms-publiken. Bara att kaxigt inleda med Stenbrott från den allra första skivan för att sedan spela gamla låtar från Verkligen och Isola som aldrig ens nådde singelstatus, såsom Celcius och Vi kan väl vänta tills imorgon och låta säkra kort som träliga gamla Kräm stryka på foten är fantastiskt.
För att inte tala om vad de gör med låtarna live. Det samplade discobeatet i Vy från ett luftslott är makalöst, den hårda, snabba elektrobasen i Dom andra likaså. När de gör sådant är allt förlåtet. Till och med en extremt tråkig och förväntad extranummersavslutning med Kevlarsjäl och Utan dina andetag. Och Jocke Berg får mig fortfarande att tappa andan av kåthet och beundran, men jag vill knappast föda hans barn längre. Konserten var schysst, bra ibland, aldrig mer än så.

Jag tycker inte ens att förhållningssättet, det där mogna och vuxna, är tråkigt längre. Jag tycker att det var gött att stå långt bak med öl och fint av mig att ta med mig den praktiska jackan. Sedan hänger jag på Söder med herr K. hela söndagen och blir medveten om att 25-årskrisen kanske helt enkelt inte är så närvarande längre. Jag och herr K. har känt varandra sedan jag var sexton och har en bakgrund av delad gymnasieångest och småstadstristess. Herr K. är en av de där människorna som finns kvar från en dåtid, en sådan där människa som jag träffar en gång i halvåret ungefär men som jag har minst lika mycket att säga om min nutid som min dåtid med.
Vi pratar om en nutid där vi diskuterar gemensamma skrivtics som att rada upp så många pretentiösa ord på raken att vi tröttnar på dem och då löser det genom att hitta på egna pretentiösa ord alternativt sammansättningar av pretentiösa ord, pratar frilansjobb och prissättningar på sig själv, relationsnojor och karriär.
Vi pratar om en dåtid av studentfyllor, kodnamn, olycklig kärlek och känslan av att inte vara sedd eller förstådd, allra minst av sig själv. Som vi väl satt på småstadscaféet då och drömde efter tillvaron i andra städer, andra kontexter, att stå för sig själv, att våga vara sig själv.
Hur vi nu sitter på Söderhak efter Söderhak och tar en öl till som alldeles säkert kommer att bli den sista och delar ett paket cigaretter trots att herr K. har slutat röka för längesedan och jag precis berättat om en bekant som fått lungcancer pga sitt rökande. Pratar om våra liv som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att de skulle bli då. Pratar utifrån oss själva, de människor som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att vi skulle bli då. Det är lätt att glömma var man varit, vem man varit, när man hela tiden bara blickar framåt.
Jag har ingen 25-årskris alls längre. Så mycket av det jag trodde jag skulle ha i mitt liv när jag var sexton och bara blickade framåt har jag idag. Mycket mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle ha av egenskaper såsom mognad, självrespekt, självtillit, självständighet och mod har jag idag. Jag är trygg, orädd och känner mig själv bättre än någonsin. Jag är fortfarande ung, men utan att vara vacklande på samma sätt som jag varit under mina tidigare åldrar. Jag är fortfarande så dum att jag låter en öl bli fem och kedjeröker samtidigt som jag pratar om lungcancer, men tillräckligt vuxen för att välja den praktiska jackan och vuxendansa lite med ena foten stampande. Det är en bra avvägning. Det är en bra ålder.

Neil Strauss och krukväxterna

– Shit Erik, vilka fina krukväxter du har! Jag fattar inte, jag har också såna här växter men dom har inte växt nånting på flera år medan alla andras har växt sig höga.
– Men ger du dem någon kärlek då Elin? För du vet att man måste ge dem kärlek för att de ska växa va?
– Alltså nja. Jag brukar totalignorera dem i några veckor och sen helt plötsligt, precis när de håller på att dö ut och ge upp då överöser jag dem med vatten och kärlek. Och sen skiter jag i dem igen i några veckor.
– Mm…det där är ju en metod som kan funka på människor men jag tror inte det funkar så bra om man vill ha välmående krukväxter.
- Men jag brukar köra samma taktik med disken ju. Först ignorerar jag den i en vecka och sen bara tokdiskar jag allt med alldeles för mycket diskmedel på en gång. Och ibland kör jag en teaser och häller upp diskvatten med diskmedel i och sen preciiiis när jag ska till och börja diska så bara skiter jag i det och låter disken ligga där i kallnande vatten en vecka till istället, haha.
- Alltså jag vet inte Elin…det här med att köra något slags manipulativt game:ande på sitt hushållsarbete känns lite overkill. Du har inte funderat på att bara diska, vattna blommor och istället köra Neil Strauss-grejen lite bättre i dina relationer istället.
- Alltså jo. Man kan ju tycka att det vore lite mer fruktbart ja.

Tomorrow is today

Fast egentligen handlar det här inlägget inte alls om CSN. Eller om att jag har en gedigen utbildning som inte är särskilt gångbar på arbetsmarknaden. Eller tvivlen på mig själv och på att komma någon vart någon gång.
Att se att man bara har några terminer kvar av skola. Att höra sina vänner prata om sitt utbildningsslut till våren och eventuella flyttar till jobb. Att veta att både man själv och ens vänner snart måste lämna studentlägenheterna jämte varandra. Att inse att folk kommer att flytta, åka iväg, förändras, skaffa familjer.
Det är det som det handlar om.

Jag är lycklig nu. Jag har varit det ett tag. Svackor kommer naturligtvis; livskriser, brustna hjärtan, tillfälliga självförtroendedippar, ångestdagar, gråtnätter och annat otyg som hör livet till.
Men till det stora hela: Jag är lycklig. Jag har nog för första gången i mitt liv ett hem. Ett hem som i trygghet i mig själv, en stabil bekantskapskrets och något slags lugn. En konstant väntan på att livet ska börja, samtidigt som livet nog aldrig kommer att bli mer pulserande, spännande och intensivt än såhär.

Jag är lycklig just nu och mitt liv är precis såsom jag vill ha det. Sådär som jag alltid drömde om att det skulle bli när jag karvade sönder mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers ensam i mitt flickrum med vännerna som aldrig hörde av sig eller fick mig att må dåligt, med hjärtat som konstant var utlämnat till någon som inte ville ha det. Jag tänkte att jag en dag skulle få må bra. I en annan stad, en annan tid. Där skulle jag kunna bli någon annan än hon som blev hånad i dammiga högstadiekorridorer och karvade sönder sina armar om nätterna. Någon bra, någon stark, någon lycklig.

.Jag tror jag lever precis det livet som den där tonåringen längtade efter att få leva. I min förstahandslägenhet på finaste sidan av stan, i samma hus som snart tre av mina finaste vänner. Småfattig, men ändå så att jag klarar mig. Med tryggaste vännerna och den konstanta samvaron i tisdagsfikor på Hagabion, söndagsbakishäng med pizza och TV-spel, bruncher, ölkvällar, TV-kvällar, middagar och msn-sessioner. Med dejtande, one night stands, flirtögon och pirriga sms. Med genusböcker, seminarier, den älskade högskoletillvaron som är det bästa jag vet. Med folkhögskolebakgrunden och den halvskrivna romanen. Med kärleken till mig själv och förmågan att vyssja mig själv till sömns om nätterna.
Jag tror jag blev henne tillslut. Hon som grabbdunkar sig själv i ryggen. Hon som leker service minded på tråkjobb och glöder på seminarier, i uppsatser. Hon skriver bättre än någonsin. Hon som vågar vara sig själv med sina närmaste vänner, som står för den hon är och vet att de som älskar henne älskar henne just så. Hon som kan gå in på en klubb med rak rygg och stolthet över sin kropp och le mot vem som helst. Hon som vägrar kompromissa med sig själv, vare sig för vänners eller kärlekens skull.

Rädslan i lyckan handlar naturligtvis om att förlora den. Just nu är mitt liv allt jag vill att det ska vara. Jag har fortfarande en bit kvar av min älskade studietid. Jag har fortfarande mina bästa vänner samlade i samma stad. Vi står fortfarande på samma ställe; tisdagsfikor, klubbkvällar och bakishäng framför samboliv och familj. Jag är fortfarande så ung att jag kan prata om allt jag vill göra och referera till framtiden. Jag har inte fått någon roman utgiven än. Jag har inte börjat doktorera. Jag har inte skaffat mig något heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Jag trivs med att vara singel, skyr tanken på att skaffa barn som pesten och undrar om jag någon gång kommer att träffa den där kärleken i livet som alla pratar så högt och så mycket om. Men jag är inte ens tjugofem och det är helt okej.

Rädslan i tillvarons lycka om att saker står i konstant förändring. Vi kommer inte att befinna oss här sen. Vi kommer att röra på oss, jag kommer att röra på mig. Jag kan se på mig själv och mina vänner utifrån ibland. Som ur ett lådvinsnostalgiskt, sentimentalt femtioårigt perspektiv med trötta ögon. Ögonen som säger att just då, just där bland tisdagsfikor, engångsligg, tentaångest, förändra världen-teorier, sms-tolkningar, bakfyllor och dessa konstanta någon gång i framtiden-samtal. Innan jobbkrav, familjebildningar, flyttar och allvaret slog till. Just där, just då var jag så himla lycklig och kravlös.

Lämna dörren på glänt.

- Lämna dörren på glänt! Lova!, skrek jag varje kväll som barn till pappa efter att han pussat mig i pannan och sagt kom ihåg att du är älskad lilla lelin (jaja jag vet, svarade jag alltid för detklart att jag var det).
Trots att jag visste att han alltid skulle komma ihåg att lämna dörren öppen, aldrig stänga den så att aprikosfärgade flickrumsväggarna blev svarta med skuggor man inte vet var de kom ifrån och skrämma mig i min lågstadieinsomnia. Just den där paniken när han steg ut ur dörren och jag visste att nu var jag Ensam med tankar och rädslor av åttaåringens slag som innefattade självsamhet på raster, gympalektioner och irrationella tankegångar om kidnappare och mord på min lillebror.
Tänk om han stängde dörren och allting blev svart?
Så jag skrek att han inte fick stänga och stängde gjorde han aldrig heller. Genom springan mellan trädörr och aprikosfärgad flickrumsvägg lyste en strimma varmt ljus in, genom den hördes ljudet från kvällsnyheter och mammas tevatten som alltid kokade för länge. Bara den strimman som krävdes för min trygghet, att kunna möta rädslorna och så småningom somna in.

Sen blir man vuxen och man börjar själv att släcka sina lampor. Inga dörrar av trygghet lämnas på glänt och på nätterna är man ensam med sina rädslor av tjugofyraåringens slag som innefattar prestationsångest, ekonomibekymmer och irrationella tankegångar om cancer och aldrig få uppleva permanent kärlek.
Tänk om dörren stängs och allting blir svart? Tjugofyraåringen famlar efter tryggheten, precis som åttaåringen gjorde. Precis som vi alla väl gör. Hitta några fasta punkter, någonting som håller oss över ytan. Syster i hejdåkramen och mamma i telefonen, pappa i långa mail och lillebror över msn. Åttio mil är avstånd och ändå långt ifrån tryggheten. Får man vara såhär liten fast man är tjugofyra år och på väg i karriären, självständig citymänniska?

Den självständiga, vuxna citymänniskan skriker om att lämna dörren på glänt, lämna mig inte med skuggor som jag inte vet var de kommer ifrån.

Också finns de där. De som aldrig stänger dörren. Extended family på Hagabion och närsomhelst i telefon eller över datorn, en bara en trappa upp, hon som sa du kan lita på mig där när jag grät och sa att jag aldrig skulle lita på någon igen i hela mitt liv. Lyssnande öron och förmågan att dra upp mig ur det svarta, skratt och skapandet av självdistans, liksom jag aldrig behöver låtsas vara någon som jag inte är med dem.
Mailen till Amsterdam, till henne som jag känt i mindre än ett år och som jag ändå blottat allting för. Hon som får veta allt, som jag skriver ickekorrigerade, alldeles för långa mail till och får skarpa analyser med stora doser ärlighet som svar.
Mannen som får mig att fnissa över msn och sedan jag kommer över om någon timme och versaler är så fula så jag nöjer mig med att svara gör så. Drar in mig i vårt universum igen, där jag långsamt och överförsiktigt bobygger lite.
Gamla gänget, med diskussioner om utilitarism och definitioner av konst fast så mycket mindre pretentiöst än det låter och exmannen som sörplar när han äter soppa under vår fika, jag som tittar strängt och säger sluta sörpla, annars går jag hem sådär som jag vet att det finns människor som man kan vara så ärlig med.

I mörkret en trygghet. De lämnar dörren på glänt. Strimmorna av ljus som tränger sig in bland mörka skuggor som skrämmer mig. Kom ihåg att du är älskad lilla lelin.
Jaja, jag vet.

Fågelhjärtat del två (jag lär mig hellre att flyga)

Tack för ett mycket välskrivet mail. Vi tror på dig och har tagit beslutet att häva din bindingstid omedelbart och säger upp avtalet.

Mvh Telia kundservice

Det är en fantastisk känsla att vinna mot Goliat I tell you. Människan vs skitföretagen 1-0. Fint att mina skills med det skrivna ordet premieras av Sveriges största telecomföretag också.

Men det jag tänker om under nätterna, som återigen blivit sömnlösa grubbelnätter, är varken Telia eller tandvärk. Det är någonting med det som någon skrev i kommentarerna: Går det att vara lycklig och lyckad på samma gång?
Jag har ju slutat sätta likhetstecken dem emellan, som jag en gång gjorde och det var förkastligt. Men lika svårt är det att inse hur svåra de istället är att kombinera. Det är någonting med samtalet med min syster, vi pratar om framtiden.
– Mellanstadielärare, säger hon och jag protesterar precis som jag, brorsan och mamma alltid gör när hon säger så, för syster är stjärnan i familjen, högstabetygen och mest ambitioner i skolan.
– Du kan inte bli lärare, säger jag, du slösar bort ditt liv. Du är fantastiskt smart, strukturerad och kan komma in på vad du vill. Du kan bli jurist, psykolog, journalist, statsvetare. Inte lärare.
– Jag vill nog inte bli nåt sånt, säger hon, jag vill nog bara ha ett okej yrke och vara lycklig i det lilla.
Hon frågar om min framtid och jag svarar som jag brukar;
– Språkforskare, genusvetare, författare, debattör, frilansande journalist. Också gärna statsminister, pirat och gangstarappare också, fast det kanske blir lite svårare.
- Du vill inte bli lycklig i det lilla va?, ler hon chockat.
- Aldrig, svarar jag, fast verkar rätt fint att kunna vara en sån människa.

Syster drömmer om läraryrket. Bror är på väg att flytta ihop med flickvän och utbilda sig till förskollärare, vill bo kvar i småstaden resten av sitt liv för det är en fin och bra plats för barnen att växa upp på. Och sedan den tredje; jag med själsliga dampet som aldrig släpper, kronisk sjukdom också fågelhjärtat som bara tickar inuti; oron och rastlösheten, sträva och aldrig bli nöjd. Vad gick snett här då?

Bits & pieces skriver om bilden med ramarna. Det är en bra metafor. Jag har vissa strukturella förutsättningar utifrån den jag definieras som av min omvärld, utifrån min kropp och mitt sociala arv.
Jag är född i en arbetarklassfamilj, kvinna, vit, svensk medborgare. Varsegod Elin; här är dina ramar att verka inom: Gå en kort utbildning till ett yrke som verkar okej och ger dig hyfsad lön, hitta en man, gift dig, ta ett lån och köp ett hyfsat billigt radhus i en medelstor svensk stad (helst din hemstad), skaffa ett par biologiska barn, var mammaledig, fortsätt jobba, pensionera dig, dö.
Jag måste spränga ramarna. Jag lever inte så. Jag vill aldrig leva så. Jag kan inte nöja mig.

Det är min rädsla för vuxenheten som inte bara handlar om min rädsla för döden, för att nå målen uppsatta innan trettio år fyllda och som jag nu bara har sex år på mig att uppfylla, denna rädsla handlar kanske mest om att stagnera. Frivilligt eller ofrivilligt; alla vuxna stagnerar ju eller hur?
– När du blir äldre får du andra perspektiv på saker och ting. Du lär dig att nöja dig, bli lite mer jordad. Man blir mer ödmjuk inför livet och lär sig att uppskatta det lilla, brukar de vuxna och förnuftiga säga.
– Ja, svarar jag inombords, det är ju just det som jag är så förbannat rädd för.

Jag tänker på lappen som mamma skrev
och jag tänker på framtiden. Den dagen då jag inte längre har möjligheter eller ekonomi till att analysera, studera, läsa och problematisera dagarna i ända för det där jobbet som drar in pengar till hyran har blivit ett permanent niotillfem-jobb. Den dagen då huvudet är för trött av jobbande och matlagning och Hem och Skola-möten för att jag ska orka sitta och plockanalysera i vår samtid, dåtid, framtid. Den dagen då jag aldrig hinner skriva eller skapa för fem maskiner tvätt väntar och bullar måste bakas. Den dagen då jag stänger av Nyheterna med en axelryckning, istället för att högt analysera och diskutera oavsett jag är själv eller i sällskap (Konstig vana jag skaffade mig när jag och exmannen gjort slut. Jag blev galen i början av att inte ha någon att reflektera med längre, så jag började helt sonika att prata med mig själv om vad som händer i världen. Befinner ni er i mitt hus och hör någon som pratar högt och upprört med sig själv är det bara er favoritknäppis som läser tidningen eller ser en nyhetssändning).
Man stagnerar som den vuxna kvinnan. Man slutar tro på att man kan spränga ramarna för vad som förväntas av en. Fågelhjärtat tystnar och drömmarna falnar. Man blir aldrig allt man ville bli. Man blir bara vad man borde.
Jag vill aldrig sluta drömma eller tro på möjligheter. Jag måste fortsätta tro på att ramarna går att sprängas och att jag, om än det krävs enormt mycket ansträngning, nog skulle kunna bli statsminister, pirat eller gangstarappare lika väl som lyckas inom forskning och litteratur.

– Du måste börja lära dig att stå med fötterna på jorden, säger de vuxna och förnuftiga.
– Nej tack. Jag vet att det är svårare och farligare, men jag lär mig faktiskt hellre att flyga, svarar jag inombords.

Fina lilla Krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

Märker ni hur vi håller på att bli vuxna?
Jag märker det hela tiden nu, någon slags panikartad klappning i bröstet när jag hör om nästa graviditet, nyanlända bebis, bostadsrättsköp och vuxenjobb (såna man får när man pluggat och drivit runt i flera år och tillslut examineras och börjar inom det område man pluggat ni vet). Alla bara växer upp, växer in i framtiden och de som inte kommit dit planerar det ändå.
Jag planerar inte alls. Nu ljög jag. Jag planerar framtiden som i karriären men resten inte alls. Jag planerar så långt som att jag vet att jag måste ta tag i enveckasdiskberget idag om jag vill ha något att äta på ikväll, planerar att kanske äta mat och inte bara rostbröd till middag, planerar att tvinga mig själv att läsa hundra sidor Butler inför morgondagens PM-skrivande istället för att slökolla TV. Sen facebookar jag bort dagen och planerar inget mer.

Min första kärlek har blivit pappa. Nu har både min första kärlek och min onda bästis fått barn. (Om onda bästisen kanske jag skriver en annan dag, till dess hoppas jag ni förstår vad jag menar för jag misstänker att alla haft en sådan vän någon gång. En sån relation man inte mått bra av men varit för liten, för feg, för undergiven för att kunna bryta med. Min onda bästis var min bästis i nio år, med inslag av svek, bråk och mobbning däremellan). Två människor som definierade min mellanstadietid. Min första kärlek och jag gick på skilda skolor, hejade på varandra ibland och skickade kärleksbrev till varandra. En gång var vi på bio. Jag hade orange jumper, så mycket parfym att pappa tvingade mig att gå tio varv runt huset för att fläkta av mig lite innan vi satte oss i bilen och jag hade köpt skumbananer som godis. Sen kom jag på att det var skämmit med skumbananer, vad skulle det ge för signaler liksom, och tog aldrig fram påsen. I retroperspektiv undrar jag mer vad jag var för slags tolvåring som tyckte det var skämmit med bananformat godis och tänkte sådant i signaler, det var liksom inte sex in the air direkt. Vi pussades lite och såg Jumanji, sen gjorde han slut men då hade jag redan börjat sjuan och förälskat mig i Daniel i nian.
Nu bor första kärleken i ett hus på norrländska landsbygden, är hippie och har precis fått sitt första barn. Vi har blivit vuxna på helt olika håll i livet.

Jag undrar om någon annan får panikartad hjärtklappning i bröstet över vuxenheten. Om det bara är jag som inte längtar bostadsrätt och bebis. Som lovar sig själv att börja diska dagligen för att slippa berg men ändå föredrar slökollande på TV framför att diska middagen. Som fortfarande anser att rostmackor är en helt okej middag ändå. Som struntar i om det är vardag och går ut och dricker öl. Som slöar, fikar och slösar pengar. Som sätter sig själv och sin självständighet främst. Och som fortfarande älskar det livet. Sedan tänker jag att det kanske bara är jag och Martin Kellerman som tänker så. Sedan tänker jag att jag blev vuxen väldigt fort. När andra åkte på backpackingresor till Asien, ströjobbade, slöade och knullade runt levde jag vid 20 års ålder städade sambolivet med parkvällar, måltidsplanering, karriärdrag och framtidsdrömmar. Jag slår fortfarande bakut mot det livet, om än inte med samma kraft som för ett år sedan.

Sedan tänker jag att det finns många olika sätt att bli vuxen på. Två kvällar i rad dricker jag mig aldrig bortom salongsberusning, nekar mer och är fullständigt nöjd. Glad och härjig är jag ändå. En solig lördag peppar jag havsutflykt, ligger på en brygga och lyssnar på mannens och vänners samtal i bakgrund av vågskvalp och är fullkomligt nöjd och lugn. En natt då vi återigen stör varandras sömn och puttar varandra till irriterad vakenhet tar jag lugnt kudden och lägger mig på hans soffa istället. Drar filten över näsan mot kylan i vardagsrummet, störs bara lite av ryggens obekväma ställning och somnar in i tanken att tror man på kärleken löser man problemen och en natt på en soffa är en okej natt om det ger oss båda ostörd sömn och lite mera kärleksfullhet när vi vaknar. På morgonen kryper jag ner i duntäcke och famn igen, han frågar vad jag drömt och jag biter tungan i svaret men är lycklig av drömmen och kan inte låta bli.
- Jag drömde om en kinesisk liten flicka. Det kanske är min framtida dotter, säger jag och vuxenheten bor i mig, på något sätt, mitt eget sätt.