Eftersom jag inte orkar skriva om sorg och begravning imorgon just nu

…är jag istället glad över den här seriestripen som Julia mailade till mig för gemensamt, inkännande skratt. Och för hennes senaste inlägg.

Jag är glad för att sista kvällen i Göteborg var så fin och för att jag fick nickskrika instämmande med Soy, som så ofta sker när vi ses.

Jag blir glad av Isabelle, som skriver underbart om Britney, kvinnliga superhjältar och slampfemme-look på indieklubbar.

Det är onekligen pepp att Bon Iver kommer till Way out West och jag lär väl behöva hosta upp pengar för svindyra biljettjävlar och bli misspepp bara några dagar innan men sedan tycka att det var värt i alla fall, precis som föregående år. Så sent som häromdagen la jag ju in fina Skinny Love på en blandskiva.

Och sen har jag noterat att Mayers Mayhem-Jonna kommer till Göteborg någon gång i vår. Jag är sanslöst svag för rödhåriga kvinnor. Jag är också ganska (och idiotiskt) svag för straighta kvinnor. Eh hej Jonna, du vill inte ses eller så?

Hell yeah!

Jag: Alltså…herregud. Jag dör. Jag måste ligga med den här kvinnan.
Exmannen: Jo, jag har kind of stått här och väntat på att du skulle säga något sånt.
Jag: Men seriöst…kolla på henne. Jag är helt jävla genuint kåt.
Exmannen: Mm…dessutom ligger hon ju med Nas.
Jag: JAG VET! Shit alltså. Kåtslag.
Exmannen: Mm…hon har snygga ben.
Jag: SKÄMTARUELLER. Kolla låren. Jag dör! Låren!
En stunds tystnad fram tills att Kelis börjar hoppa upp och ner så att brösten skakar.
Jag och exmannen: HÖHÖHÖHÖ
Exmannen: Men Elin, du kan ju inte stå och sms:a*. Nu missade du när hon skakade röven.
Jag: NÄÄÄÄJ….men alltså jag dör. Jag är så jävla kåt på henne. Fatta att få ha sitt huvud mellan de där låren.
Exmannen: HELL YEAH!

Jag säger inte att Keliskonserten var klockren eller att det var någon större konsertupplevelse i sig. Jämfört med Lil Kims katastrofala så kallade spelning var den naturligtvis guld och jag är oerhört glad att jag inte fick med mig mer än en av mina hiphophatervänner på den spelningen. Jag hade aldrig ens kunnat försöka få dem att lyssna på hiphop efter den katastrofen.
Däremot var Kelis min största sexuella konsertupplevelse. Trots att vi befann oss på många meters avstånd från varandra är det den första spelningen någonsin som jag blivit genuint kåt av. Sådär kåt att jag de sista minutrarna bara ville gå hem under förevändningen att jag skulle hämta vin och varm tröja, för att få slänga mig på sängen och tokrunka satan (förstärkningsorden är här medvetet och nödvändigt många och starka). Säga vad man vill om indie, men man känner sig ju väldigt sällan knullsugen av att se på random vita män med gitarr sjunga om ångest och olycka.
Dessutom var spelningen exakt den kontrast mot fredagens ångestböl och tillbakablickar som jag behövde. Det blev någon form av wake up till en nutid som inte alls definieras särskilt mycket av ångest och utanförskap längre.

Det var inte bara kåtheten under Kelisspelningen. Det var styrkan. Kaxigheten. Den där blasédryga attityden och känslorna. Att se henne fullständigt äga sin egen kropp och sin sexualitet och ha en sådan utstrålning att jag kom på mig själv med att stå och köra någon form av undermedveten cunninlingus genom att slicka på mina egna knogar (ja, det är sant).
Under konserten märker jag hur den där molande ångesten från föregående kväll och de senaste veckorna översätts i någonting annat. Hur jag sträcker på ryggen, skjuter bak mina axlar. Hur den här sommarkroppen av för många till slut ätna glassar efter att ha grälat med mitt matnojejag och alla missade träningstillfällen inte alls är en hatkropp längre. Jag står där i min tighta, svarta klänning och kommer på mig själv med att gilla den där röven och de där låren som jag bär runt på. Jag kommer på mig själv med att inte bara känna mig sjukt kåt utan också sexuell.
Jag kommer på mig själv med att ha en av de där få stunderna i livet då jag faktiskt känner att jag äger min egen kropp. Den är min. Den är ingen palett som jag kan måla samhällets och mina alla diskurser av bantning, ideal, feministiska ideologier, subjekts/objektspositioner, sexuella skådespel, självhat och uttrycksformer på. Den är bara min sexuella, fantastiska kropp av tits and ass och ljuvligt mjuk hud. Den är min borg av lika delar kaxighet och stolthet, begär och behov.
Resten av kvällen är jag inte ångestbruden längre. Jag är tjejen som förmodligen är världens bästa exflickvän eftersom man kan stå och snacka brudar med henne och naturligtvis är jag världens bästa queerbrud när jag gör det och sen kan vi ta en diskussion en annan gång om det är okej att objektifiera kvinnor med sin expojkvän och hänvisa det till teori när man bara känner för att vara sexistisk en stund. Jag är tjejen på förfesten som får komplimanger för min snygghet och som besvarar komplimangerna med ett Åh! Ja! Bekräftelse! eftersom det bara är normala människor som svarar med ett tack eller detsamma och det vet vi ju alla att normal är det mest ointressanta man någonsin kan försöka vara.
Resten av festivalen gick jag liksom bara runt och var mitt absolutaste grymmaste jag.

Det är Kelis och det är 2008 och det är hiphop och r’n’b och de där åren då allting var misery is a place in me tillhör ändå en dåtid. Det där utanförskapet handlar inte längre om att ingen förstår en och att världen har gjort en missanpassad. Det handlar om att man kräver att bli älskad, omtyckt och uppskattad för precis den man är. De där fuck you-gesterna handlar inte längre om att krypa ihop i sin vrå med stjärnor under ögonen och tro att man är ensam. De handlar om att sträcka på ryggen och säga yo, världen jag regerar, oavsett vad ni tycker.
Fuck it people, det är 2008 nu. And I’m bossey.

* Den jag smsade var naturligtvis LSM, som fick en…öh…konsertrecension.

Väckelsemöte (It’s the end of an era)

Jag tänker inte skriva texten om Broder Daniel-konserten distanserat. Vi kan bara börja med att konstatera att det är ganska bisarrt att gråta och skrika på en Broder Daniel-konsert när man är 25 år också kan vi skratta och ironisera lite och bra så?
Bra. Nu har vi gjort det.
Nu kommer det att finnas dom som fattar och dom som inte fattar.
Just igår tyckte jag väldigt synd om er som inte fattar.
Ännu mer synd tycker jag om er Broder Daniel-barn som inte kunde närvara.
Ni missade någonting oerhört, oerhört stort.

Det var aldrig meningen att jag skulle stå så långt fram, det var M. som drog iväg med mig mot slutet av Sigur Rós-spelningen. Jag hade ingen aning om att konserten skulle drabba mig. Jag skulle ju stå längst bak och vuxendansa med ett nostalgiskt leende.
Inte alls så, inte alls. Redan när människor började trängas, jag hade bondat med minst tre tjejer i min ålder kring vårt förflutna som pandor och min gymnasievän A. hade sms:at ett It’s the end of an era förstod jag lite av vad som skulle drabba mig.
Från inledande The Middle Class till avslutande akustiska No time for us var jag femton år igen. Alla de känslorna igen. Hopp och trängsel, dans och knuten näve sträckt mot himlen där molnen tornade upp sig alltmer. Skrik, galltjut och sång till texterna som jag nästan glömt men kunde utantill när de kom tillbaka mot mig. Oh misery is a place in me och I am a weak heart skrek jag och de andra 25-åringarna bredvid mig tillsammans med dagens pandakids och det var vackert, antingen fattar ni hur vackert det var eller så fattar ni inte. Jag tycker synd om er som inte fattar.

Henrik Berggren, som en gång var en ikon och frälsare men som numera mest är den asfulla snubben som brukar hänga på samma uteställen som jag, var återigen en frälsare. Han svepte med capen och kallade oss sina älskade barn. Det var inte pinsamt eller fånigt någonstans. Vi var alla hans barn. Jag sjöng med i simplaste texter om utanförskap och att hata sitt liv, om att ingenting är bra och snart är jag borta och jag tänkte på alla Henrik Berggrens barn. Vad händer med oss nu? Vad händer framförallt med alla nya generationer av missanpassade kids när de inte kan räcka fuck you till världen med stjärnor under ögonen och finna tröst i Broder Daniel?Just där insåg jag först Broder Daniels storhet och jag insåg hur mycket de behövs.
Tillsammans med alla de andra artisterna som uttrycker och gestaltar de missanpassades utanförskap. Henrik Berggrens barn behöver dem fortfarande.
Inte en enda gång under konserten började jag ironisera över faktumet att jag betedde mig som jag gjorde eller distansera mig från mig själv. Broder Daniels musik har aldrig varit ironisk eller distanserad. I deras musik har allting varit blodigt allvar och handlat om en skyddslös sårbarhet i halvfalska konstateranden om att ha ett svagt hjärta och om att hela livet ha väntat for something lasting.

Jag vet inte när jag började gråta.
Kanske var det när Henrik Berggren ställer sig och börjar sjunga på a capella-inledningen till Happy people never fantasize. You get so used to being sad, you never try to be glad.
Det kan ha varit då.
Eller så var det när Anders Göthberg nämndes. Hans ande som vilade över konserten, en vakande hand av gestaltning av allt det som Broder Daniel stod för fast samtidigt inte. Anders Göthberg gick ju vidare. Han stod inte ut. Han lämnade oss. Naturligtvis blir det extra starkt och framförallt i låtar som I’ll be gone.
Kanske var det när himlen öppnade sig och skyfallet kom. Naturligtvis skulle det börja ösregna över Broder Daniels sista spelning.
- Det är Anders Göthbergs tårar från himlen, sa någon. Det kan ha varit då som jag grät.
Jag vet i alla fall att när sistanumret No time for us spelades, grät jag redan. Inte storgråt, den kom efteråt, utan vuxna reserverade tårar av vördnad och storhet som rullade nerför kinderna. Jag vände mig om och såg på de andra 25-åringarna, lika rödögda som jag. Vi log mot varandra. Bredvid mig stod två pandatjejer i femtonårsåldern som såg exakt ut som jag gjorde för snart tio år sedan. De grät inte vuxenreserverat. Deras höga gråt överröstade stundtals Henrik Berggren och gitarren, deras små pandakroppar skakade och kajalen rann nerför kinderna. Jag kunde inte låta bli. Jag förvaltade ett arv. Jag la min arm om tjejen som stod närmast mig.
- Du, hur mår du?, undrade jag.
Hon såg inte på mig, såg ner i backen och fortsatte att gråta.
- Amen du fattar inte…du fattar inte alltså, fick jag tillslut ur henne.
Jag strök lätt med handen över hennes arm. Klart jag fattade.
Vi var många som fattade. Vi var många som delade minnen av eller nuvarande kollektivt utanförskap igår. Jag tycker så synd om er som aldrig fattade. Ni missade någonting oerhört, oerhört stort.

Happy people never fantasize

När en kollega idag frågade om jag tänkte se Broder Daniels sista spelning på Way Out West imorgon kväll svarade jag med ett nostalgiskt leende. Sedan berättade jag om Hultsfred ´99.
Den första festivalen och fortfarande en av de allra viktigaste helgerna i mitt liv.

Då hade jag gått i dammiga, unkna högstadiekorridorer av kvalmig inskränkthet i tre år och varit missförstådd och konstig, suttit på mitt flickrum med mörkblå väggar och hatat hela kontexten som jag placerats i och knarkat mina musikhjältar sådär som man bara knarkar musik i överlevnadssyfte under tonåren. Det var Kent, The Cure, Suede, Broder Daniel och Manic Street Preachers som definierade all längtan, ångest och utanförskap. På Hultsfred ´99 spelade tre av banden. Så en vecka efter att jag lämnat nian och de dammiga högstadiekorriderna ljög jag för mina föräldrar, rymde till Hultsfred och levde ut tre års frustration och utanförskap.
Jag minns den helgen inte bara för att jag äntligen fick hångla för första gången och var riktigt full för första gången och såg en mängd bra band utan kanske allra mest för att jag för första gången i hela mitt liv upplevde det gemensamma utanförskapet. Den kollektiva missanpassningen med delade stjärnor under ögonen, veganmat, Richey is alive-pins (jag hade naturligtvis en sådan, det hade han jag hånglade med under spelningen också), dåliga hållningar och kajalmålade ögon. Ett sommarläger för alla kids som gått i högstadiekorridorer och fått glåpord efter sig för sina konstiga kläder, som hatade kontexten de tvingades leva i och som gång på gång knöt händerna på skolbussen när Henrik Berggren påminde dem om att lyckliga människor aldrig fantiserar.

Det var trettio grader varmt hela festivalen och jag missade Hole-spelningen eftersom jag däckat av folkölsfyllan. På min ryggsäck hade jag skrivit namnen på alla band jag älskade, med en tuschpenna. Jag vågade säga hej till Linda Skugge när hon stod och signerade Fittstim vid ett tält. Jag låg på en gräsmatta och såg på stjärnorna till ljudet av Yvonne. På Placebokonserten bar jag min svarta tröja som jag skrivit Slackerbitch med glitterpenna på. Jag hade vit skjorta, slips och alltid tre svarta stjärnor under mitt vänstra öga. Jag hånglade med trettioåriga män som påstod att de var musiker. Jag pratade politik och poserade utanför Ung Vänster-tältet.
Jag var inte ensam i min ensamhet.
Jag var bara en av dem som också karvat sig i armarna efter att ha sett bilderna på Richey James där han ristat in 4 real i sin ena underarm, som förstått precis vad Henrik Berggren menade när han sjöng om att lyckliga människor aldrig fantiserar, som drömde om den sortens dekadenta liv av queerknull och ecstasy i London som Brett Anderson stönade om samtidigt som han åmade sig på en förstärkare. Vi var helt plötsligt så många som var ensamma tillsammans. Det fanns andra missförstådda som jag kunde dela mitt förstånd med.
Den tidiga lördagkvällen då Broder Daniel steg ut på Hawaiscenen i eftermiddagssolen och jag hoppade och skrek hela konserten, utan några specifika minnen att komma tillbaka till, är de enda gången som jag sett Broder Daniel.
Sedan åkte jag hem till småstaden och peircade min näsa, färgade om håret svart, fick krönikörsjobb på lokaltidningen och drog igång feministiska aktioner. Någonstans började all min stolthet över ett utanförskap på Hultsfred ´99. Det var då jag började se allt som jag var; de konstiga åsikterna, den annorlunda musiksmaken, skrivandet, bokläsandet och ångesten, som tillgångar på ett eller annat sätt.

När jag berättar om det för min kollega skrattar hon åt min nostalgi. Hon säger att det hörs på min röst att det snart var tio år sedan. Att jag börjar få det där skimret i ögonen som tyder på att man minns någonting som hänt och någon som man var med en kärlek, utan skamsenhet, men också någonting som existerar så långt tillbaka i tiden att det finns väldigt mycket distans till det. Att jag börjar bli vuxen som kan prata om mina tonår på det sättet.
- Snart tio år sedan, säger jag och det hisnar i tanken, åldersnojan slår till.
Men jag tror jag bär upp min vuxenhet, på samma sätt som jag burit upp mitt ensamma och delade utanförskap sedan dess. Jag kan inte tänka mig ett mer värdigt sätt att börja ladda inför sin 25-årsdag om några veckor på än att en gång till få höra Henrik Berggren berätta för mig att lyckliga människor aldrig fantiserar. Det är ett värdigt avslut på en era, på väldigt många sätt.

Fotnot: Angående Placebo gjorde jag faktiskt ett nostalgiskt försök även med dem för ett par år sedan. På Roskilde 2006 lämnade jag en fantastiskt fin spelning med underbara Jenny Lewis and the Watson Twins och Den mörkhåriga gick ifrån Strokes-spelningen för att förenas i gemensam nostalgi. Det blev naturligtvis helt misslyckat. De nya låtarna kunde vi ingenting av, allting lät likadant och kidsen som gillar dem idag var fula och fattade ingenting. Brian Molko var fortfarande snygg, men inte alls på samma magiska, androgyna sätt som han var när jag var femton och såg Velvet Goldmine en gång i veckan ungefär. Men det är naturligtvis en helt annan sak än att se Broder Daniels sista spelning.

When life gives you lemons, you paint that shit gold

Nej. Nej. Nej.

Som om det inte vore nog att jag missade Nas konsert i Göteborg förra sommaren, p.g.a. jävla Norrland.
Som om det inte vore nog att jag missade Jay-Z i Globen förra veckan p.g.a. jävla jobb.
Som om det inte vore nog att expojkvännen igår satt och skickade över fantastiska videoklipp från Jay-Z-konserten med tillhörande lyriska utrop över MSN.

Jag har tjatat sönder bloggen och igår också expojkvännen om Brother Ali och Atmosphere. Jag har i flera månaders tid gått och tänkt att kom igeeen Way out West, kan ni inte boka någon av dem så jag ser någon som helst anledning att betala 1300 kronor för att gå på Way out West. Årets hiphopakt – N.E.R.D.? Skämtar ni med mig? Ge mig något som toppar eller åtminstone matchar förra årets Kanye West-konsert.
Jag skulle döda en kattunge för att få se Brother Ali live.

Brother Ali och Atmosphere kommer till Göteborg. De gör en gemensam konsert på Kulturkalaset. Gratis. De spelar den 17 augusti.
Den 16 augusti åker jag till Norrland på en icke-ombokningsbar biljett.

But oh, we are young and not tired of it

En sista helg där sommaren exploderar i hetta och åskskurar innan den lämnar över stafettpinnen till hösten och tillvaron skiftar skeenden igen. En sista helg av lättja, galenskap och fylla innan kalendern ska inhandlas och möten bokas. Det är klart att man inte ska gå på fest och blanda alkohol till fylla och sedan gå hem med mannen och sova fyra timmar max när arbetet kallar dagen därpå, men det är som de äldre kollegorna säger när jag kommer dit och är bakfyllesnurrigt segtrött och gnäller; du är ung, du klarar det.
Jag är ung, vi är unga och fortfarande dumma och glömmer bort sömnen och tycker att en banan och några kex är en fullvärdig lunch om det ger mer tid till att dricka den där litern Gredos som slår mot skallen i värmen och raglar omkring, skrattar, köper för dyr öl och kramas, hejar.
Finaste vännerna på fredagsförfesten och sexpratet och de skålar för mannen för att han är bra och lugn och en sådan man aldrig trodde jag faktiskt skulle falla för (true dat) och han och jag på Manu Chao och Welcome to Tiujana.
- Sex och marijuana, det finaste man kan få i livet, skrattar mannen och jag skrattar också för vi är fortfarande så unga och så dumma att vi skrattande kan tro på det.

Lördagen som omkringspringande in och ut från Way out west-området och alla jag vill möta upp med, försöker kryssa och korsa mellan nya och gamla vänner och allting däremellan, splittrat och fantastiskt när alla möts och alla jag skrattar tillsammans med. Jag som keeping it real-skämtar inför mannen om att jag ska ligga med Kanye West och herregud, kanske inte läge för sådana skämt redan men han kontrar med Erykah Badu sådär så jag blir lika delar avundsjuk och svartsjuk innan jag supportar hans Växjöpatriotism genom att dansa på The Ark.
- Vi vill höra hits, det här är hits! skriker jag och Maja och sedan öppnar sig skyarna igen och jag och mannen blir ett stort gemensamt mumintroll i vita regnponchon som spruckit i mitten.
Skrapa ihop pengar till lite mat och möta upp med Jenny och David och tränga sig fram och kärleken, dansen, herregud om Kanye West var fantastisk på Roskilde går det inte ens att jämföra med vad denna konsert var. Jag och Jenny som ler och dansar, tjuter och jag rappar mot exmannen i Izzo (H.O.V.A.)-sticket för var det inte såhär jag citerade i en rubrik en gång haha.
Någonstans lite ledsen över sms och jobbigheter från tidigare på dagen upp mot ytan och så fort vi lämnat konserten lägger Jenny armen om mig för de där klarblå ögonen är precis så klara att de ser mer än jag gör och hon frågar hur jag mår och jag fyllelipar som jag trodde jag slutat med för jag är fortfarande så ung och dum att jag fyllelipar offentligt. Hans vackra fylle-sms och återigen frågande; jaha vi är ute nu och du ska inte med för du ska ligga med Kanye West? Jag som väljer hemmet, sängen och går i nattlig dimma med grannvännen och rensar skallen, lättar hjärtat.

Vaknar upp i äcklig lägenhet som alltid prioriteras sist när saker snurrar omkring och huvudet värker för jag är fortfarande så ung och dum att jag dricker för mycket och för sent och glömmer bort det där med en liter vatten innan läggdags.
En sista helg. Jag ska göra min matlåda, städa min lägenhet, möta upp med mannen och imorgon köpa ny kalender, boka tider, kolla schemat och vänta in hösten.