Jag råkar en kväll fastna framför programmet Lyxfällan på TV3. Det handlar denna gång om en barnfamilj som inte gör särskilt stora ekonomiska utsvävningar, men ändå hamnat efter med räkningarna när mannen blivit arbetslös med låg a-kasseersättning och kvinnan har ett lågt betalt arbete. De behöver nu hjälp med ekonomin. Tårögt och skamset erkänner de inför kameran att jo, visst unnar vi oss fredagsmys med barnen. ”Något måste vi få ha kvar i den här situationen, annars orkar vi inte”, förklarar de.

Naivt förväntar jag mig att de ekonomiska rådgivarna ska säga något om att situationen blivit svår på grund av arbetslöshet. I stället påpekar de att den här familjen måste sluta lägga pengar på fredagsmys när de inte ens kan betala elräkningarna i tid.

Skuldbeläggandet av den enskilda skiner igenom i fattigdomsförnekelsen var man än stöter på den. Varje försök att uppmärksamma en tillvaro som går stick i stäv med bilden av framgångsrika Sverige med en växande medelklass bemöts med ifrågasättanden. Exemplen på politiker som inte ”tror på fattigdom i Sverige”, som om det handlade om en gissningstävling, är vid det här laget många. Häxjakten på arbetslösa Frida, skildrad i radiodokumentären Ingen är vän med en fattig i P1, har varit hård och handlat om allt från hennes matvanor till att hon bor i bostadsrätt. Detta trots att hyresrätter försvunnit till förmån för just den bomarknad hon tillhör och hyresrätter nu är svåra att få, i synnerhet som arbetslös.

Man förvandlas dessvärre inte till en övermänniska av hemlagade linssoppor, genomtänkta inköp och luslästa kundvillkor bara för att man är fattig. Tvärtom påtalar forskaren Torbjörn Hjort i Svenska Dagbladet (9/5) att man med små ekonomiska marginaler är utlämnad åt de dåliga valen. Stormarknader är svåra att ta sig till utan bil. Avbetalningarna blir många när man inte kan betala kontant. Akuta kreditlån växer snabbt till skulder. Strukturerna som gör livet som fattig till en ekonomisk fälla synas däremot sällan i sömmarna. I stället är det individen som får skulden och betraktas som dum eller oansvarig. Skammen över att vara fattig ökar när det ses mer som ett personligt misslyckande än ett samhällsproblem. Den skammen föder i sig också nya skuldfällor och snabba krediter.

Men det handlar varken om fredagsmys, McDonalds-mat eller bostadsrätt. Det handlar om ett samhälle som har konsumtionen, lånen och skulderna inbyggda i systemet. Det vi kallar valfrihet är en schimär, då vi tvingas in i ett ekonomiskt ekorrhjul som man lätt faller ur när tempot ökar. Men det är de som faller, inte hjulets takt, som granskas.

Under den olyckligaste perioden i mitt vuxna liv bodde jag på Pennygången i Högsbohöjd. Den slitna ettan på 21 kvadratmeter, med gamla fettstänk på väggarna i kokvrån, stopp i avloppen och silverfiskar över badrumsgolvet, inramade på något sätt mitt allmäntillstånd. Såhär i efterhand ser jag med viss distansbetonad nostalgi på perioden och inte minst sörjer jag den låga hyra som jag förmodligen aldrig kommer att återse. Det kommer de nuvarande hyresgästerna på Pennygången inte heller att göra, om Stena Fastigheter får som de vill.

En totalrenovering ska genomföras, vilket leder till att hyran höjs med sextio procent. En omöjlighet för många, som då kommer att tvingas flytta. Ett faktum som Stena Fastigheter är medvetna om. I tidningen Väster konstaterar fastighetschefen Per Limdal att runt en tredjedel av de nuvarande boende kommer att söka sig till annat boende när renoveringen är klar.

Ett kraftigt eftersatt underhåll som nu ska åtgärdas kostar förvisso pengar. Men den stora hyreshöjningen handlar inte om att lägenheterna ska rustas upp till normalstandard. I stället ska samtliga få parkettgolv, tvättmaskin, torktumlare och andra inventariemässiga standardhöjningar som får hyran att skjuta i höjden. Ett lyxboende som hyresgästerna själva inte har bett om.

Det problematiska handlar inte bara om att det är uppenbart att Stena Fastigheter vill byta ut de boende på Pennygången, genom en ren förflyttning av svagare grupper. Ju fler lyxrenoveringar som genomförs, desto mer höjs också nivån för vad vi ser som en rimlig standard. Ju fler tvättmaskiner och handduksvärmare som får hyror att skjuta i höjden, desto mer tenderar vi att glömma bort att kravet borde gälla hyresrätter för alla ekonomiska nivåer och inte parkettgolv åt alla.

I en tid av akut bostadsbrist har vi samtidigt fått en hyresmarknad som alltmer sneglar åt bostadsrätternas homestylingprojekt och heminredningsreportage. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets bostadsbilagor avlöser hemma hos-reportagen i Östermalmsvåningar på 150 kvadratmeter varandra. Det är ett obehagligt avgrundsgap mellan kravet på billiga hyresrätter så att människor får tak över huvudet och våningsinnehavarnas bekymmer med att baxa hem en sten från Bali för att komplettera inredningen med.

Det finns många som inte är intresserade av att springa med i lyxrusningen och bostadshetsen. Som faktiskt bara önskar en hyreslägenhet till rimligt pris utan silverfiskar över hela badrumsgolvet. Det är dessvärre en grupp som flyttas längre och längre ut från centrum, i en cynisk jakt på hyresgäster och bostadsköpare med välfyllda plånböcker.

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakta tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det.”

Citatet är ett uttalande från en manlig professor vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet. I studien Jämställda fakulteter som nyligen getts ut återkommer en rad dylika ”biologiska fakta”, med dåligt stöd i forskning, kring varför kvinnor har svårare än män med att nå de högre positionerna i den akademiska hierarkin. Mycket talar snarare mot professorns uttalande kring hormoner och abstrakt tänkande: flickor lyckas bättre än pojkar i skolan i dag, söker högre utbildning i större utsträckning och även på universitetsnivå är de på flertalet lärosäten överrepresenterade i den grupp studenter som tar alla poäng. Abstrakt tänkande verkar flickor inte ha några problem med. Snarare är det någonting annat som hindrar dem på vägen mot akademiska titlar.

Kartläggningen av den bristande jämställdheten vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet visar på hur det snarare handlar om forskarideal och skilda förväntningar på kvinnor och män. Bilden av forskaren är i dag starkt förknippad med sådant som primärt uppfattas som manliga egenskaper: tävlingsinriktning, uthållighet och starkt fokus. Det kontrasteras mot det som uppfattas som kvinnliga egenskaper, såsom omsorg, relationer och samarbete. Förväntningarna på kvinnors högre uttag av föräldraledighet och omsorg om familj krockar särskilt med ett forskarideal som innebär att personen ifråga åsidosätter fritid, relationer och andra åtaganden till förmån för forskningen.

”Det är främst disputerade manliga medarbetare, själva högaktiva inom forskning, som med emfas formulerar rådande könsfördelning på vetenskapens toppositioner inom fakulteten som ”naturligt” eller som resultat av individuella och självständiga livsval. Inte sällan understöds motiveringen med mer eller mindre explicita referenser till biologi.”, konstaterar medförfattarna Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn. Mot en sådan ignorant hållning är det svårt att förespråka aktiva jämställdhetsåtgärder.

I en ledartext på nättidningen Dagens Arena (20120419) påpekade skribenten Johanna Palmström nyligen att användningen av bettskenor har mer än fördubblats bland unga kvinnor de senaste tre åren. Det är å andra sidan inte konstigt att kvinnor gnisslar tänder när deras kunskap och starka ambitioner bortsorteras på erkända fakulteter med biologistiskt mumbojumbo och könsstereotyper som argument.

”Visst är det bra”, sa min lesbiska vän som jag pratade samkönade äktenskap och homoadoption med, ”men ibland kan jag känna att nu slipper inte ens vi homos undan. En gång i tiden räckte det med att jag sa att jag var flata för att jag skulle slippa frågor om barnaskaffande och hitta den rätta. Nu har även vi kärnfamiljskravet på oss.” Det var flera år sedan, men jag kommer att tänka på hennes ord när jag tittar igenom två av SVT:s dokumentärserier just nu: Så levde de lyckliga och Född 2010.

Den förstnämnda möter människor som gifte sig för sju år sedan. Här ryms förvisso skilsmässohistorier, där de som tidigare utgjorde ett äktenskap nu sitter i varsina hem och berättar om uppbrottet. Men allra mest finns här par som håller varandra i handen över ett köksbord i motljus medan kameran zoomar in på deras närhet och en finstämd kärlekssång spelas. De berättar om den vackra bröllopsdagen och hur de har hållit ihop sedan dess. Lätt har det kanske inte alltid varit, det var ju de där svåra småbarnsåren, men de har lyckats hitta tillbaka till varandra och är fortsatt lyckliga. Paren rymmer både äldre och yngre, liksom samkönade äktenskap med både män och kvinnor.

I Född 2010 får vi följa småbarnsföräldrar under deras första år med ett nyfött barn. Här finns både det lesbiska paret, tonårsmamman, det framgångsrika paret i Stockholms innerstad liksom antroposoffamiljen i Järna som föder hemma och sparar moderkakan i en plastpåse på köksbordet. Och visst ryms här en del svårigheter och gräl inom ramen för den nya föräldrarollen eller kompromissandet mellan egentid och familj, men grunden återstår: den självklara familjebildningen, tvåsamheten och de biologiska barnen.

Jag misstänker att SVT slår sig själva för bröstet över det breda spektrat av medverkande i programmet, så nytänkande och HBT-korrekt! I stället lyckas man befästa kärnfamiljsnormen på ett helt icke-problematiserande och icke-politiskt sätt. Här ryms ingen normkritik, ingen jämställdhetsdiskussion eller något ifrågasättande. Efter flera avsnitt på raken är man helt insnodd i kärnfamiljspropaganda, med alla tårögda föräldraögon och kramande händer. Då spelar det mindre roll att man slängt in några samkönade par i familjepsykosen.

Visst är det ett framsteg att sexuell orientering i dag spelar mindre roll för både äktenskapet och familjebildningen. Men att påstå att kärnfamiljen blivit en mindre problematisk norm bara för att den numera ibland består av samkönade par är att ha missat hela den kritiska utgångspunkten. Sverige har flest ensamhushåll i världen. När kommer serien som följer några av dem?

Grannen ovanför spelar trancemusik på en sådan volym att basgången går genom väggarna. Jag muttrar frustrerad om att det alltid är de mest högljudda grannarna som spelar sämst musik. Man väljer inte sina grannar. I stället är personerna i ens närområde en ständig källa till både irritation, passivt-aggressiva lappar men också sämja och bekantskaper man aldrig annars hade mött.

Man väljer inte sina grannar. Men man kan, i allt större mån, välja bort sådant som stör i ens ordnade tillvaro, välja att inte se det som skaver utan i stället bosätta sig i kluster av människor med liknande socioekonomisk ställning och statusmässiga kapital. Genom bostadsrättköp i stadsdelar med hög dragningskraft och hög andel medelklassinvånare eller villaköp i välbärgade områden är det lätt slippa se de delar av samhället som vittnar om utsatthet. Inte sällan får man stöd i sin önskan. Tiggare tvingas bort från gatan, parkbänkar tas bort för att inte missbrukare ska kunna vara där, fria sittplatser försvinner på centralstationer så att hemlösa inte söker sig till de platserna. Det brukar kallas trygghetsåtgärd. Men trygghetsbegreppet tillhör bara de som inte har behov av gatorna, parkbänkarna och möjligheten att värma sig. Tryggheten handlar i det fallet om att slippa bli störd.

I Vallentuna i Stockholm oroas man inte bara över otrygghet utan också över fastighetsprisernas eventuella nedgång om ett planerat boende för ensamkommande flyktingbarn blir av. De kanske blir kriminella, är psykiskt sjuka, vad händer då med priset på min bostad om de är i mitt närområde? Många har reagerat på invånarnas protester. Det är en djupt osolidarisk och inskränkt inställning gentemot behövande barn, som tvingats lämna sin familj och söker någon slags trygghet i ett okänt land. Men den är inte ovanlig. Snarare är det mer regel än undantag att placering av asylboenden, flyktingförläggningar, behandlingshem, lägenheter för hemlösa eller bara hyresrätter i ett bostadsrättsområde möter protester. Jättebra att ni gör någonting, men måste ni göra det just här? Fenomenet kallas träffande för not in my backyard.

Att utmåla Vallentunaborna som inskränkta och rasistiska är enkelt. Men deras reaktion borde snarare leda till en ökad självinsikt. Vad talar vi om när vi talar om trygghet? Möjligheten att slippa behövande människor på vår bakgård? Man väljer inte sina grannar. Lika lite ska man kunna välja om man vill se människor i behov av hjälp och stöd och vilka man delar sitt närområde med. Det som kallas otrygghet är i det fallet bara en omskrivning för feghet.

När min mormor nyligen fyllde 89 år gav jag henne en tom anteckningsbok med en önskan om att hon skulle nedteckna sina recept åt mig. Ett tips från senaste numret av Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra fick mig att inse vad jag aldrig reflekterat över innan: alla de smaker som är en del av min barndom, en del av min historia, kommer att försvinna. Det hantverk som utgör mormors rullrån, rosenbröd, inlagda gurka, stekt strömming, småkakor och vinbärsgelé är inga självklara smaker. De måste nedtecknas för att inte försvinna i glömska när hon går bort.

I senaste numret av Forskning & Framsteg står maten i fokus. Det är ett osedvanligt lyckat tema, med insatta texter som väl behövs i en tid av märkningar, dieter, kolhydratsskräck, klimatförändringar och köttindustrier. Inte minst så länge konsumentmaktens demokratiska roll betonas och vi själva nödgas ta besluten om det mest etiska, minst behandlade och bästa för våra kroppar. En värld av superbär, fiberjuice, LCHF-bröd och jordgubbar i januari känns fjärran det kök som jag växte upp i: mormors kök var stekos och jäsande degar, långkok och nygräddade bullar. Det fanns ingenting funktionellt, ängsligt eller mekaniskt över det radhuskök där smakerna och dofterna blandades med kärleken till maten. Där fanns bara omsorg och tålamod.

Jonathan Safran Foer skriver om sin egen mormors kök i boken Äta djur. En mormor, som liksom min, växte upp med maten som en bristvara och köttet som en lyx. Där fett var något som byggde starka kroppar med underhudsfett som stod emot kylan och socker var en högtidsstund. ”För henne är maten inte mat”, skriver Safran Foer, ”den är fruktan, värdighet, tacksamhet, hämnd, glädje, förödmjukelse, religion, historia – och givetvis kärlek.”

Det som våra mormödrar uppfattade som nödvändighet i mat: tillaga länge och omsorgsfullt, köpa närproducerat och säsongsbetonat, har i dag blivit en statusbetonad lyx för den som har kunskap och ekonomi att ägna sig åt det. Det som de uppfattade som guldkanten i tillvaron, kött och socker, finns prispressat i varje butik och lockar i var och varannan kiosk.

Vår industrialiserade matproduktion har gett ett annat förhållningssätt: maten finns i överflöd, till allt billigare priser. Den orsakar såväl övervikt och cancer, som miljöförstöring och plågade djur. Det krävs mycket eftertanke, kunskap och självkontroll för att sondera överflödets terräng. Kanske är det därför som jag längtar efter mormors snirkliga handstil som noggrant skrivit ner hur man bakar rosenbullar eller lägger in gurka. Det vittnar om en enkel kärlek som inte längre finns.

”Vänstern måste göra upp med identitetspolitiken.” Påståendet kommer ibland, från skilda håll och har varit en genomgående poäng i flertalet skribenters åsikter kring vänsterns framtid de senaste åren. Bo Rothstein, Fredrik Ekelund, Dilsa Demirbag-Sten och Sakine Madon är några av de som nyligen påpekat att den svenska vänstern måste släppa identitetspolitiken. Vad som menas med identitetspolitik är i sig luddigt, men det har blivit ett begrepp som får bära hundhuvudet för de få normkritiska och kulturrelativistiska åsikter som finns.

Det är underligt hur en liten och marginaliserad strömning har kunnat få sådan makt som kritiker menar att den fått. Parti- och fackpolitiskt är den inte synbar alls. I universitetssammanhang möter den mycket kritik från andra teoretiker och akademiker. Få kulturskribenter sällar sig ohämmat till postmodernismens hyllningskör. Snarare råder sedan länge en kapplöpning om vem som starkast kan underkänna postmodernistiska tankar kring relativism och subjektiva sanningar. Teoretiker som Wendy Brown och Nancy Fraser har båda riktat skarp kritik mot exempelvis Judith Butlers formuleringar kring normer och erkännande. De debattörer som vevar mot en dominerande identitetspolitisk agenda i dag lever kvar i ett decennium tillbaka. På samma sätt gör de ”identitetspolitik” till ett samlingsbegrepp för vitt skilda företeelser med lika skilda möjligheter att vara kraftfulla redskap i ett politiskt arbete.

Identitetspolitik är i sin sämsta form en individcentrerad åtgärd som snarare cementerar roller än befriar människor från deras position som minoritet i ett sammanhang. Den fastnar i representation, snarare än makt och blir i värsta fall urvattnade försök att bekämpa fördomar. En sådan analys blir ofrånkomligen ett alltför trubbigt politiskt redskap, då den varken förmår att diskutera skillnader i ekonomisk och symbolisk makt och bekräftar normen genom att lyfta fram de som hamnar utanför den.

Men när debattörer ytligt sveper över det identitetspolitiska begreppet missar man viktiga verktyg som diskuterats i kölvattnet av dess strömningar. Postkolonial kritik och intersektionalitet, som ofta nämns i samma kritiska andetag, är analytiska redskap som inte bara utgör ett komplement till en grundläggande klassanalys, utan är nödvändiga i en globaliserad värld. Det svåra ordet till trots innebär intersektionalitet inget mer komplicerat än en medvetenhet om att maktordningar samverkar och skär in i varandra. En vänster som i dag inte förmår att definiera de strukturerna kan aldrig skapa en trovärdig samtidsanalys.

Det är inte lätt för Svenska kyrkan att manövrera i ett samhälle där religion blivit en av de stora debattfrågorna, samtidigt som främlingsfientlighet inte sällan maskeras i ­religionskritiska ordalag. De senaste striderna vittnar om en kyrka som inte vet vilket ben man ska stå på.

I Kyrkans Tidning i augusti kritiserade prästen Helena Edlund dem inom kyrkan som tar ställning för mångkultur och islam. För någon månad sedan besvarade Helle Klein detta i samma tidning, där hon avslöjade att Edlund har starka band till personer inom Sverigedemokraterna och var ackrediterad för deras räkning under Almedalsveckan. Efter den texten fick Helle Klein sparken, via chefredaktören Anders Ahlbergs blogg. Den officiella hållningen var att det berodde på Kleins engagemang i tankesmedjan Seglora, men han påtalade också att Kyrkans Tidning ska vara obunden och tillåta alla åsikter.

Samtidigt pågår en diskussion kring omskärelse av judiska pojkar. Prästen Annika Borg har i flertalet debattartiklar aktivt tagit ställning för ett förbud och förespråkat ett sekulärt samhälle, tillsammans med bland annat Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Prästkollegan Anna-Karin Hammar skrev brev till domkapitlet och ifrågasatte om det var lämpligt. Domkapitlet beslutade att inte vidta några åtgärder, men ansåg att debattläget blivit alltför hårt och initierade ”ett fördjupat samtal om ömsesidig respekt bland stiftets anställda”.

Den kyrkliga paradoxen består i att både välkomna alla och samtidigt följa Jesu budskap om att stå på de svagas sida. Det är en stundtals omöjlig ekvation. När Sverigedemokrater välkomnas in i gemenskapen och tillåts uttrycka sina åsikter i kyrkliga forum innebär det att man åsidosätter kampen för allas lika värde och rätten till skydd undan krig, förtryck och förföljelse. När omskärelse ifrågasätts handlar det om individens rätt att bestämma över sin kropp, men kan samtidigt tolkas som antisemitism.

De stora debatterna sker i analogi med händelsen i det lilla samhället Bjästa, där en pojke våldtog en unga flicka. Lokalsamhället skyddade honom, så gjorde också prästen. Vid skolavslutningen välkomnades han in i skolan och gav sina klasskamrater rosor i, vad som tolkades som en försoningsgest. En förlåtelse för en hemsk gärning. I kyrkan var han välkommen. Vad prästen missade var dock våldtäktsoffret. Hon orkade inte ens komma dit.
Ett öppet klimat kombinerat med ställningstaganden för dem som saknar röst i sammanhanget innebär ofrånkomligen en kristen irrfärd. Det krävs många fördjupade samtal för att hitta en gemensam navigation.

Just nu skildras svenskarnas nya semesterparadis Thailand både på film och TV. I En gång i Phuket åker Peter Magnussons huvudkaraktär över halva jordklotet för att finna sig själv. I SVT:s dramaserie 30 grader i februari får tittaren följa en grupp svenskar som flyr landet och söker lyckan på tropiska stränder. Att regelbundet resa över halva jorden har blivit vardag för en växande medelklass. Ändå är vi inte fler än cirka två och en halv procent av jordens befolkning som har möjlighet att flyga utomlands på nöjessemester.

Men vi som har råd och möjlighet att resa gör desto mer skada. Tio procent av Sveriges koldioxidutsläpp kommer från turismen. Ekologin på de resmål vi väljer påverkas också negativt av turismen, genom bland annat privatiserade stränder och omfattande bevattningssystem på golfbanor. Vårt behov av trygghet leder till att orterna blir likriktade i sin form: den som rest på ett par charterresor vet att det bara är detaljer som skiljer turistorterna på Mallorca, Kreta och Koh Lanta åt. Det innebär också att lokalsamhället slås i spillror och stadskärnan anpassas efter den västerländska turismen, medan befolkningen flyttas allt längre ut. Sämst är de all inclusive-hotell som helt slår ut näringsverksamheten på lokalorten, då ingen behöver lämna hotellet.

Resandet är både ekologiskt och socialpolitiskt oetiskt, så varför fortsätter vi att resa? I 30 grader i februari skildras ett typiskt förhållningssätt till hemlandet och resandet. Huvudpersonerna är utarbetade, ångestfyllda och ensamma. Thailand erbjuder en flykt från den tillvaro som de fastnat i, oavsett om det är den kärlekstörstande mannen i 40-årsåldern eller den sönderstressade tvåbarnsmamman. Resandet blir ett avbrott i det så omtalade livspusslet. Resandet fungerar också som en väg till personlig utveckling.

Vi söker ofta en annan upplevelse, inte sällan ett slags ”äkthet” som vi anser att vi saknar i vårt västerländska, moderna och uppkopplade liv. När jag för ett tiotal år sedan befann mig på en höstresa till Alanya i Turkiet bestämde min mamma och jag oss för att följa med på en av utflykterna som charterarrangören erbjöd. Vi anslöt oss till en bussutflykt med namnet ”Det äkta Turkiet”. Vi stannade vid en bergsby, med små hus av sliten karaktär. På ett av husen hängde en stor banderoll med texten ”Genuine Turkish Family”. Hos den genuint turkiska familjen klampade vi, ett 30-tal svenskar in, ojade oss över deras fattiga förhållanden och dåliga levnadsstandard och drog sedan vidare hem till hotellets trygga poolbar.

Händelsen är typisk för den sortens upplevelser som resebolagen säljer till oss. Det finns inget mer genuint turkiskt med den fattiga familjen i bergsbyn än med storstadsborna i Istanbul, men vi vill gärna cementera bilden av hur ursprungsbefolkningar verkligen lever. Eller som Jennie Dielemans uttrycker det i Välkommen till Paradiset – reportage om turistindustrin: ”Turisters efterfrågan på kultur och tradition ställer höga krav på de människor vi besöker. Deras möjligheter att ta del av turisters pengar är avhängigt att vi fortsätter att se dem som orörda, pittoreska och äkta.”

Kanske handlar det framförallt om vem som kan resa, uppleva och också definiera andra platser och människor och vem som är bunden till att erbjuda den upplevelsen. Turismens ojämlikhet handlar inte bara om att orter förändras och människor binds upp i en nyckfyll industri som alltid letar nya ställen att exploatera till så lågt pris som möjligt. Den handlar också om definitionsmöjligheter.

Vem som är subjekt och vem som är objekt i turistindustrin är en del av ett kolonialt arv. Vi västerländska turister förstår oss själva utifrån vår position som vita och vi förstår andra utifrån deras position som icke-vita. Som professorn Sara Ahmed påpekar i sin bok Vithetens hegemoni formas kroppar av kolonialismens historier, vilket gör normen vit. Vitheten implicerar också att vi har tillgång till andra platser. Vi är bekväma med att ta oss till andra delar av världen och även där skapa egna rum, såsom hotellkomplex och gemenskap med andra turister. Den norska tidningen Aftenposten skrev i februari om en familj som avbröt sin semester i Bulgarien då de upptäckte att hotellet var fullt av turistande östeuropéer. De klagade hos researrangören som inte informerat om att det kunde förekomma inhemska turister på anläggningen. Det är ett extremexempel på hur vi ser på oss själva och lokalbefolkningen när vi reser. I familjens tankevärld existerade inte möjligheten att bulgarerna själva kunde vara turister.

Den vita hegemonin gör också att vi skapar stereotyper och bilder av andra. Att vi klampade in hos den turkiska familjen för att säkerställa vår bild av dem som fattiga och genuina gjorde att vår distans till lokalbefolkningen kunde säkras. Lika exotiskt blir det inte när vi möter en högskoleutbildad kvinna med nyrenoverad lägenhet i Istanbul, för hon gör anspråk på den sortens västerländska vithet som vi innehar. På så vis innebär inte bara vitheten att vi bekvämt kan resa över halva jorden och skapa egna rum, där en annan kultur säljer drömmar och service, utan att vi också håller fast befolkningen i deras exotiserade roll som Den andre.

Bilderna av både turistande västerlänningar och lokalbefolkning blir tydlig i våra reseskildringar. I 30 grader i februari finns förvisso en rad thailändska skådespelare med, men främst i de roller vi förväntar oss: en thaimasserande ladyboy, underbetalda hotellarbetare, bartenders och prostituerade. I charterklassikern Sällskapsresan förekommer spanjorer så gott som aldrig, förutom i en tidig scen då en spansk man börjar tala med en av de svenska kvinnorna. Han hämtas upp av sin familj på flygplatsen, som åker en sliten bil med flak där familjemedlemmarna trängs med hönor och smuts. Modern skäller ut honom för att han talat med en svensk kvinna. Det är en bild av Spanien som i dag känns oerhört förlegad, men som egentligen bara har flyttat.

Filmvetaren Hynek Pallas disputerade förra året med avhandlingen Vithet på svensk film 1989-2010. Han anser att skildringarna av vårt resande ofta är ganska lata och varken problematiserar eller försöker gå under ytan på stereotyper. Lokalbefolkningen fungerar som en fond i skildringen medan de turistande karaktärerna blir subjekt som utvecklas under filmen. De vita blir individer, medan lokalbefolkningen blir en grupp. Som ett samtida exempel nämner han Sean Banan i Seanfrika, där lokalbefolkningen är fattig, primitiv och lever på soptippar.
-Vi ifrågasätter inte heller turismen som sådan i våra skildringar av den, konstaterar han.
Men det går att arbeta med våra fördomar.
-Man kan vrida människors blick och få dem att se andra saker i stället för att arbeta med en enkel uppsättning stereotyper. Att exempelvis skapa filmer som går bortom paradisön och vågar skrapa på ytan.
Frågan är om vi vill skrapa på ytan. Genom den upplevda distansen mellan oss och lokalbefolkning och med det postkoloniala privilegiet att kunna besöka resten av världen upprätthålls våra resevanor. Turistindustrin säljer inte realpolitisk fakta, utan drömmar och en möjlighet till flykt undan vår inrutade tillvaro. Det är ett svårslaget försäljningsargument.