Stämningen i gruppen var dålig. Känslan av att aldrig räcka till gnagde på oss alla, liksom avsaknaden av kontroll över vår arbetssituation. Vår enda ventil var att klaga över situationen i fikarummet, trots att det födde ännu mer ilska och oro hos oss alla. När vi påtalat problemen en längre tid fick vi veta att vi skulle få gå på en halvdagskurs för att förbättra stämningen i gruppen. Eftersom inga resurser fanns till att ta in vikarier tvingades vi jobba övertid hela veckan för att ta igen den missade eftermiddagen, som var obligatorisk.

 Den medelålders kvinnan, med oklar utbildningsbakgrund och kompetens, tog emot oss med anekdoter om hur vi närmar oss varandra. Hon exemplifierade den anpassning som sker mellan människor med att ”en kvinna kanske låtsas vara intresserade av sport för att visa sitt intresse för en man”. Hon beskrev konfliktstadiet i mänskliga relationer som ”när kvinnan tillslut vågar erkänna att hon hatar fotboll.” Vår djupt oroande arbetssituation reducerades till vaga anekdoter, med heterosexistiska inslag, om tvåsamma kärleksrelationer.

Efter den inledningen fick vi lära oss skratt-terapi. Där stod vi, 30 utmattade människor, i en ring och skrattade på order. Dagen avslutades med att vi skulle få lära oss mer om våra egna och de andras personlighetstyper. Det var då flera timmars frustration bubblade över i mig, jag sträckte upp min hand och tog till orda. ”Det är inte skratt-terapi och personlighetsanalys som vi behöver”, sa jag, ”det är bättre villkor och mindre stress på vår arbetsplats.” Coachen log tillbaka mot mig. ”Du verkar vara en gul personlighetstyp, ni gillar att ifrågasätta.”

 Den här historien var länge begravd i mitt minne som en absurd händelse i mitt förflutna. Sedan läste jag Barbara Ehrenreichs Gilla läget, om självhjälpskulturens utbredning i USA. Den kultur som menar att positivt tänkande och individens egen kraft att förändra sin attityd är bärande för personlig förändring. Skrämmande berättelser visar på hur positivt tänkande-vurmen samtidigt avpolitiserar människors livssituation.

Den eftermiddagen jag upplevde var inget undantag. På fler och fler arbetsplatser, inte minst i lågavlönad offentlig sektor, erbjuds kurser i mindfullness och attitydförändring. Kurser som erbjuds som ett alternativ och inte som komplement till reella politiska diskussioner och beslut kring dåliga arbetssituationer. Ibland är fikarumsgnäll faktiskt det bästa politiska alternativet. Det föder åtminstone en analysförmåga kring att det handlar om mycket mer än dålig attityd.

Krönika publicerad i VK 1/9

Fotnot: Tack till Twitter, Facebook och vänner för alla förslag. Listan är en sammanställning. Det innebär också att jag inte kan svara på varför vissa frågor ”ju faktiskt har debatterats, varför ska den och den vara med?”. Folk har föreslagit, jag har antecknat, helt enkelt.

Få har lyssnat. Trots några undantag är det påfallande få politikbloggar skrivna av män som släpper sargen av partipolitiska begrepp, akademiska resonemang och distanserade analyser. Som vågar begrunda sina privata erfarenheter, diskutera sina relationer och mönster och göra strukturella analyser av dem. Samtidigt svämmar bloggosfären och krönikörsutrymmen över av kvinnors erfarenheter. Vi länkar, delar och kommenterar instämmande i en befriande känsla av att inte vara ensamma. Vi skapar politik, också där våra erfarenheter går isär och diskussioner uppstår, och använder internet som ett sätt att göra det privata politiskt också i en 2000-talskontext.

Varför har det privatpolitiska skrivandet stannat som en kvinnlig arena? En trolig orsak är tradition. Vi har redan en arena av erfarenhetsbaserad politik. Att politisera det privata har varit, och är, en viktig del i en feministisk kamp för att synliggöra förtryck och strukturer bortom den offentliga arenan.
Möjligen beror det på rädsla för kritik. Att hålla sig till distanserade analyser gör kritik lättare att slå ifrån sig. En av de män som skriver mest privat, Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl, är också en av de mest kritiserade och hatade. Inte minst har han fått mycket kritik för sin kvinnosyn. Vågar man börja skriva då? Kring detta kan bara konstateras att de män som räds kritik när de skriver erfarenhetsbaserat kan vända sig till i stort sett vilken kvinnlig skribent eller bloggare som helst för att veta hur man lär sig hantera hatmail och anonyma påhopp. Tro oss, vi är vana.

Det mest nedslående med en situation där män diskuterar politik distanserat och referensbaserat, medan kvinnor använder sig av erfarenhet är att det cementerar uppdelningen mellan privat och offentlig. Tjejerna pratar svampinfektionerna och männen talar om Deleuze. Hur mycket politiska analyser av sjukvårdens behandling av kvinnors underliv som än kan göras, kommer den gängse bilden förmodligen stanna vid att kvinnorummet är en sluten och privat plats medan det manliga är det stora och viktiga. Kropp, sexualitet, relationer och kön är livsviktiga frågor för oss alla. Ge er in i debatten någon gång, alla män.

Understreckaren:
Det finns några riktigt bra manliga bloggare som skriver privatpolitiskt. Frilansskribenten och statsvetaren Ivar Arpi skriver på sin blogg om bland annat könsroller, manlighet och heterosexualitet. Han använder både sin egen erfarenhet och politiska resonemang för att diskutera och ge andra perspektiv i den feministiska debatten. Översättaren och genusstudenten Niklas Hellgren bloggar i sin tur ibland svidande privat om familjeliv, sexualitet och relationer, samtidigt som han knyter det samman med akademiska och samtidspolitiska resonemang. Jag rekommenderar läsning av dem båda, för inspiration, diskussion och nya perspektiv.

Krönika publicerad i ETC 27/8

Fotnot: I gårdagens P3 Kultur diskuterade jag och Julia Skott med Sonja Schwarzenberger kring bland annat privatpolitiskt bloggande och var alla män är. Missade man det kan man såklart lyssna i efterhand.

En tidigare hoppfull miljörörelse har också börjat ställa om. Alltfler, i synnerhet amerikanska klimataktivister, diskuterat nu utifrån att det redan är försent. Klimatkatastrofen är ett faktum. Fokus ligger istället på hur vi ska leva efter apokalypsen. Rasmus Malm skriver på Göteborgs-Postens kultursida den 16/8 om Guardians intervju med miljötänkaren James Lovelock. ”Vad ska jag ta mig till?”, undrar reporten med klimatångest. Lovelock, som arbetat med klimatförändringar sedan 1970-talet svarar att han bör njuta av livet så länge det går. ”Har du tur har du 20 år på dig innan det slår till på allvar.”

Det är ett typiskt svar från apokalypsrörelsen som menar att det gått för långt, att större delen av jorden kommer att bli obeboelig och världen som vi känner den idag kommer att krascha. Oförmågan att se möjlig förändring har de gemensamt med en mängd individer som vägrar tumma på sin livshållning och debattörer som sätter allt hopp till ny teknik och en omställning från konsumtion till tjänster för att behålla tillväxttanken intakt. Men de har det också gemensamt med ett politiskt styre mitt inne i en valrörelse där få ord har nämnts om en nära förestående klimatkatastrof. Miljöpartiet, som borde vara brandfacklan för att få upp frågan på agendan i valet, är märkbart tysta i ett rödgrönt samarbete som bygger mer på att ge individuella löften till olika samhällsgrupper än att lägga fram långvariga visioner.

Politiken som vi ser i valrörelsen bygger på samma slags traditionella moral som gör att vi som individer inte heller förmår lyfta ögonen från nya prylar, bilpendlande och köttdisk. En moral som utgår ifrån ett lokalt tänkande, där de individer som står oss närmast är de som vi förhåller oss till ur moraliska aspekter. I boken Tillsammans, från 2008, skriver filosofen Folke Ternman om just denna oförmåga att ställa om vårt moraliska ansvar från lokalt till den globala tillit och ansvarskänsla som krävs för förändring. Ett politiskt system präglat av kortsiktighet och ett mediaklimat som ständigt söker nya fenomen kan inte heller skapa de visioner och långvariga förändringar som krävs. På individnivå stänger vi hellre av TV:n, skänker en slant till välgörenhet och fortsätter att håna dystopiska hippies i omoderna kläder. De nära vännerna är inte de som kommer att drabbas av nästa väderkatastrof, det är dem som vi visar upp vår nya iphone för.

Krönika publicerad i VK 18/8

Jag hann landa lite och jag hann som vanligt kontrastera uppväxten som arbetarlantis i en hembygd där det förväntades att jag skulle stanna, mot den kontext som jag lever i nu. Jag minns hur jag, småberusad på gratisvin, utanför Prides backstageområde log mot Gustav och sa att allt det som jag drömde om, i det blåmålade flickrummet med utsikt mot skogar utan slut, det har hänt nu.

Det är samma vecka som Jan Björklund gör så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form. Av samma anledning som jag kräks på skolk i betyget- förslaget är jag positiv till friskolor. Den kommunala skolans enda alternativ fungerar inte för alla elever. Jag är fullt medveten om risker med klasstyrd orientering, skapandet av elitskolor och ökad segregation. Jag är kritisk till tanken om ekonomisk vinst i skolvärlden. Men samtidigt måste människor få ha möjlighet att både skapa alternativ och sätta sina barn i skolor som bättre anpassats efter individuella behov, snarare än det traditionella. Mer individualiserade ”flumskolor” för dem som behöver det och en utbildning bättre anpassad efter individen, snarare än tvärtom.

Det är inte bara skolkaren som är en stereotyp full av fördomar. Therese Bohman skriver bra om slentrianhatandet på den duktiga flickan. Förvisso anser jag att hon förhåller sig alltför okritisk till de normer som tvingar på kvinnor en viss form av duktighet, men problemet med diskussionen kring duktiga flickor och det förhatliga begreppet ”prestationsprinsessor” är att de alltför sällan handlar om duktighetsnormen och vad som skapat den. Snarare liknar duktig flicka-hatet det slentrianmässiga bimboförakt som rådde under 90-talet. Då var det utviksbrudar, sminkade och plastikopererade tjejer, en viss sorts klädsel och brist på kulturellt kapital som ansågs ovärdigt för feminismen. Ja inte bara ovärdigt, dessa kvinnor var den feministiska rörelsens svikare och för varje TV4-kvinna som vek ut sig i Slitz rasade feministiska debattörer över vilket svek som de utsatts för.

Idag kallas det sexuell befrielse och bimbon har snarare blivit en feminist ikon i sin befriande brist på duktighet, ambitioner, medelklassmässiga normer kring utseende och klädsamhet. Istället är det den duktiga flickan som har blivit feminismens svikare nummer ett. Hon med ambitioner och fulltecknade kalendrar, som anpassar sig efter samhällets krav och därigenom underförstått de patriarkala kraven på underkastelse. Hon som klär sig klassiskt snyggt och sminkar sig lagom mycket, som är så förbannat lagom och duktig. Vilken feministisk rörelse vill omfamna en kvinna som spelar efter samhällets regler? Bettskenetjejer med ångest och oro har gått från att vara ett reellt samhällsproblem till prestationsprinsessor att klappa på huvudet. Ambitiösa unga kvinnor som vill för mycket har inte blivit bara ett mansdominerat samhälles huvudvärk, utan också feminismens. Ingen urskiljningsförmåga mellan destruktiva krav och framåtblickande ambitioner med arbetsvilja finns längre. Allt som faller under ramen för ambitiös kvinna blir destruktivt, problematiskt och ska automatiskt huvudklappas.

Det är som Therese skriver: Utan ambitioner, utan den där förbannade duktigheten hade jag inte kommit någonvart. Det var den som drev mig bort från Jämtland, till Göteborg och universitetet. En plats där jag äntligen fann ett hemma för min längtan efter att få planera mina studier på egen hand och där min analytiska intelligens kom mer tillrätta än den traditionella skolgångens katederundervisning. Jag förvandlades från skolkaren till den duktiga flickan och, precis som i berättelsen om skolkaren, var berättelsen om den duktiga flickan inte en historia jag kände mig hemma i.

Jag var duktig för att jag ville och stundtals också för att jag var tvungen. Jag pluggade och jobbade, nätverkade, skaffade extrautbildningar och engagerade mig ideellt. Jag gjorde det av intresse, men också för att täppa till falluckor. Aldrig tillbaka hem, aldrig tillbaka till den kontext jag var uppvuxen i. Det fanns ingen medelklassuppväxt att göra uppror mot i en lagom kittlande form. Det fanns bara någonting att komma ifrån. Pengar var sällan intressant för mig, men kulturellt och symboliskt kapital desto viktigare. Jag ville ha makten som jag inte var uppvuxen med.

Stereotypen kring en duktig flicka är en medelklasstjej som pushas av föräldrar och kämpar för höga betyg och välbetalt jobb för att det förväntas av henne. Av mig förväntades inte särskilt mycket. Jag blev duktig för att det var min enda chans att komma någonvart, jag prestationsprinsessade mig för att kunna visa upp mitt CV och vara förbannat kompetent. Jag bestämde mig för att hard work pays off och kämpade för att komma någonvart. Att benämna ambitiösa kvinnors klassresor och individuella vilja att göra karriär för duktiga flickor och prestationsprinsessor är ingenting annat än gammalt unket kvinnoförakt. Det är synd att feminismen till stor del verkar ha anammat det synsättet.

Efter en vecka på Pride, fyllt av seminarier, debatter, fester och möten, har jag omvärderat en del av dessa tankar. Inte genom några diskussioner eller seminarier, även om jag tycker att Felix Königs svar till mig har viktiga poänger (vår radiodebatt i Radio Stockholm blev däremot mot mest studiomys och medhållande, det var betydligt svårare att få fram nyansskillnaderna i våra åsikter i en kort, direktsänd intervju än vad det är i textform). Inte heller genom några revolutionerande insikter om att HBT-rörelsen visst handlar om normkritik idag, för jag är väl medveten om att normkritiken blivit mer regel än undantag i exempelvis RFSL:s arbete, däremot verkar det vara betydligt svårare att förmedla det. Jag har snarare svängt lite i min identitetspolitiska kritik och känsla av att vara marginaliserad, helt på känslomässig basis av att vara på plats på Pride.

Min invändning är fortfarande att det utåtriktade arbete som förs från HBT-rörelsens håll i stor utsträckning förmedlar en bild av separatism och svårigheter att inkludera. Det är inte bara HBT-rörelsens problem, det är även media som är alltför rädd för att ge mer komplexa bilder, det är politiker som gärna pekar ut grupper och det är inte minst ett samhällsklimat av kategoriseringar och förenklingar.

Kanske har jag fortfarande en naiv bild av att det går att kommunicera med Ove, 52, råstraight fläskkotlettskäkare i Härnösand som tycker att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor och varför måste de där Stockholmsbögarna hålla på och visa upp sig och fjamsa i en parad. Kanske bär jag på en pinsamt ocynisk förhoppning om att man med rätt kommunikation kan få Ove, med fru och tre barn, att inse att heteronormen också begränsar honom.  Kanske har Ove hemliga drömmar om öppen relation eller swingersex, kanske är han lite smygattraherad av grannen men låtsas som att det inte är så utan går över till granngårn för att beundra nya grillen istället, kanske känner sig Ove en smula begränsad i sin manlighet när han inte fattar hur han ska laga den förbannade bilen men låtsas som om han vet vad han gör och sparkar tafatt på däcket med paniken rasande inombords för han är ju en KARL FÖR HELVETE HAN BORDE JU KUNNA SÅNT. Jag har en förhoppning om att jag om några år ska kunna nämna ordet heteronorm utan att ledarskribenter blandar ihop det med heterosexualitet, så att det slutar med en radiodebatt där hon erkänner en viss okunskap, men skadan är redan skedd för alla de som läst hennes text och nickar instämmande, så är det ju.

Tydligen är sambandet mellan HBT, queer och de begränsningar alla människor utsätts för i normernas kölvatten inte tydligt nog än. Där finns fortfarande så mycket att göra och jag är lite för otålig för att orka med det.

Men det jag insåg under Pride var att festivalen inte hade något med Ove och hans bögnoja och heterosexism att göra. Att Ove väljer att hålla käften om att han inte kan laga bilar eller vill knulla mannen i gården bredvid är hans problem och att han sitter i sin soffa och suckar åt TV-bilderna från paraden är också hans problem. Jag upptäckte en känslomässig identitetspolitik som jag glömt fullständigt i mina queera universitetsanalyser, postmodernistiska relativism, glidande skalor och sammanhang där allt är tillåtet, men inte heller särskilt uttalad icke-hetero. Jag kände ett innanförskap som jag har saknat, jag kände en stolthet som var viktig och jag kände mig identifierad och förstådd. Det har varken med de seminarier som jag deltog i eller diskussionerna jag hade att göra. Det var en djupt personlig känsla som växte fram och exploderade i styrka i paraden. Det här är ju mina sammanhang. Mina människor.

Jag umgås i relativt straighta kretsar. Alla par jag känner är heteropar, merparten av vännernas raggningar och relationer sker på heterosexuella av annat kön och jag har i princip bara gått ut på heteroställen sedan mina stapplande babydykesteg på RFSL-fester när det begav sig. Jag har en fast relation med en heterosexuell man och mina närmare kretsar består inte av särskilt många icke-monogama.

Jag identifierar det ibland som ett problem. Ja, jag ska erkänna att det förekommit en hel del gräl på temat ”varför måste du vara hetero?”. Som en slags HBT-motsvarande Carolakristen förklarar jag för min själs älskade att han bara blivit indoktrinerad med heteropropaganda, att hans läggning är en social konstruktion, att han bara inte har försökt tillräckligt hårt med att inte vara straight och jo, nog skulle jag någon gång i stridens hetta kunna häva ur mig något om förbön också och slå honom i huvudet med Tiina Roosenbergs Queerfeministisk agenda. Jag blir frusterad och ledsen, liksom FÖR IHEEELVETE ÄLSKLING HUR SVÅRT SKA DET VARA ATT SUGA LITE KUK IBLAND? , fastän den definitionen bara är hans att sätta och knappast säger någonting om glidande skalor och var han befinner sig, känner eller är. Jag blir identitetspolitiskt rabiat och känner mig ensam som the only gay in the village i vår tvåsamhet, identifierar problem i skilda sexuella läggningar på basis av icke-monogami och icke-identifikation med varandra. Det är ofint och hemskt, jag skäms varje gång och grälen leder liksom aldrig fram till något mer än att jag tycker att det är tråkigt att han är straight och han tycker att det är tråkigt att jag känner så. Det är liksom inte samma sak som att kompromissa om disken.

Samma hätska propaganda och ifrågasättanden kör jag tack och lov inte med mina vänner. Däremot har jag konsekvent försökt att tala om mina relationer, män som kvinnor, på samma sätt fast det har tagit emot. Det finns ingen anledning till att det ska ta emot. Mina närmaste vänner har jag varit öppet icke-straight med sedan dag ett och vid det här laget har de även vant sig vid mina personliga definitioner av otrohet. Diskussionerna har aldrig handlat om kön eller relationsorganisering, utan bara hur jag verkar må i relationen. Ändå har det tagit emot varje gång jag velat nämna någonting utanför heteronormen. Den där känslan som kommer, av att vara en av dem och ändå inte. Att jag plötsligt, genom en mening eller ett pronomen inte riktigt blir som mina närmaste vänner. Att mitt relationsliv så lätt blir en comic releif av bisarra historier om exotiska fenomen. Det ligger hos mig, inte hos mina vänner, men det spelar ingen roll. Positionen jag försätts i är Den annorlunda och den gör ont.

Att främst ha straighta indievänner gör att man främst går på straighta indieklubbar, som redan skrivet. Niklas sammanfattade rätt väl varför jag i Colorskön förra månaden skrek ett ”jag HATAR att gå ut på klubb”. Kristoffer ställde den relevanta motfrågan ”men du är ju ute jämt?” och han har en poäng. Jag älskar att gå ut, jag älskar att dansa och jag älskar minst lika mycket att gå till något stammishak och träffa halva bekantskapskretsen och prata och hänga en hel kväll. Jag älskar det livet. Men på den tiden då jag inte gick ut av skäl som en danssugen röv eller umgås med vänner och prata bort halva natten var det en annan sak. Jag går nästan aldrig ut på straighta klubbar längre, efter traumatiseringar av alla kvällar bland fulla snubbar som juckar mot en, tjatar om att man ska hångla, brudar med stilettklackar som trampar en på fötterna med vilje för att man inte ska konkurrera om utrymmet och hipstermän som står i baren och ger en blicken som säger att de vet att man vill ligga med dem som är så subtil att man knappast kan gå fram och påtala att blicken har fel.

Heteroställen består av Män och Kvinnor och heterosexuella och jag känner mig inte bekväm i någon av benämningarna eller positionerna, till skillnad från de som jag oftast går ut med. Den känslan av utanförskap ger en andra glasögon, där varje snubbe plötsligt blir ointressant när man ser den rätta tjejen. Hon som ger en kåtpirr och stirrblick och hon som nästa sekund hånglar med en helt ointressant ekonomstudent som förmodligen knappt vet var klittan sitter, men vinner över mig enbart på basis av hans kön. Det är sånt som får mig att vilja slå alla antifeministbitterballar, som påtalar kvinnors sexuella makt, djävulskt hårt i ansiktet (eller annorstädes) för oavsett hur osympatiska och tråkiga de är har de fortfarande större chans på hetero-hotstuff-brudar än vad jag har. De där glasögonen ger en fadd smak i munnen av att inte höra till bland kvinnor och män och plötsligt är ens kompis borta med ragget som hon hittade i kön och man står ensam och det kommer fram någon kille som pratar tråkigt, är tråkig och inte särskilt attraktiv, men är i alla fall något annat än att stå ensam och sedan åka hem till ännu en natt av Time After Time och knäckebröd framför datan. Om det går emot ens sexuella läggning att ligga med folk man inte är attraherad av har jag dessvärre gjort det väldigt många gånger. Det var okej, jag sov inte ensam, jag hade något att prata om nästa gång jag träffade vännerna. Men det var bannemej inte den magi, pirr och lust som det varit sedan jag slutat gå på straighta ställen och vara någons första bästa som i sin tur var min första bästa bara för att det så lätt kan fungera så på en heteroklubb i raggningssvängen. Vi gav varandra lite bekräftelse, gott så, men det var också allt.

På Pride var känslan något slags innanförskap. Jag reconnectade med hon som satt muntorr och skickade ett mail till sin mamma om att tjejen som hon träffat och blivit vän med i själva verket var hennes flickvän. Jag kände återigen igen alla situationer som jag försökt skydda mig själv från, genom att tala om glidande skalor. Jag tycker fortfarande att det är viktigt, att heteronormen borde vara en diskussion som förs där det handlar om alla människor och hur man påverkas av normerna. Pride ska inkludera andra, men alla kan ändå inte sätta sig in i det innanförskap som man kan känna där. Min marginaliseringsklagan kändes plötsligt futtig när jag insåg vilken bekväm position som jag samtidigt har. Jag passerar lätt som både hetero, kvinna och monogam och hur mycket jag än vill sätta upp en lapp om lesbiska älskarinnor på Ica och fronta med Pridearmband framför släkten för att HELA VÄRLDEN BANNEMEJ SKA FATTA är det samtidigt en lyx att ha en position där jag oerhört lätt kan glida in i normen.  Det går att definiera mig utifrån normen och jag behöver inte slåss varje dag. Det finns så oerhört många som inte upplever den lyxen. Som ständigt kommer ut, som ett neverending arbete, som upplever sociala stigman och utanförskap i så oerhört mycket högre grad än vad jag gör. Jämfört med deras situation kan Ove, 52, gott få smygböga bäst han vill utan att jag behöver queerrädda honom för heteronormen påverkar dem på ett oerhört påtagligt och plågsamt sätt. Då talar vi fortfarande bara om Sverige och en liten del av samhället. Det finns enormt mycket behov av att synas och höras. Det behövs slutna rum, identifikation och innanförskap för att orka leva utanför normen resten av året. Det behövs sammanhang där man slipper vara accepterad och tolererad, utan faktiskt får vara förbannat normal. Jag hade helt glömt bort vikten av det.

Och angående det där med att leva i heterosammanhang slog det mig kvällen efter, när Sara drog med oss på hiphopklubb och jag och Gustav stod och dansade som galningar, att det alltid finns någon identifikation som skarvar i ens relationer. Hade jag varit i en relation med någon icke-straight men som hatade att dansa eller tyckte att Black Eyed Peas gjort årets bästa skiva hade jag troligen ifrågasatt det på samma sätt. Hade jag haft en relation med någon som inte visste vad Twitter var eller ansåg att bloggosfären var samma sak som ett gäng tonårsbrudar med stora garderober hade jag känt mig utanför och icke-identifierad i det. Hade jag umgåtts i ett gäng där politik var samma sak som att rösta var fjärde år och diskussion betydde att enbart prata nagellack med varandra hade jag känt mig frustrerande utanför och hade jag vänner som var nykterister hade jag känt mig som en exotisk comic relief när jag berättade om senaste utekvällen.

Det är inte jämförbart med något så personligt som relationer och sexuell läggning, men samtidigt var det minst lika viktigt för mig att på Pride bli påmind om att det knappast är sådant som håller mig samman med människorna jag älskar, men att de likväl är de mest älskade i mitt liv. Vi varken tolererar eller accepterar varandra, vi har fantastiska utbyten av varandra, även där våra intressen och läggningar skiljer oss åt. Mina eskapader är inte detsamma som min biologväns nördiga intresse för insekters sexualliv, men de behandlas på samma sätt och det med kärlek, varken mer eller mindre. Det är rätt skönt det med.

Men i år blir det en hel vecka i Stockholm. Jag och Gustav kombinerar boende hos Julia med efterlängtade hotellnätter och ska göra Pride, trots att den planerade releasen för Skamlöst blev uppskjuten.Seminarier blir det också, bland annat relaterat till novellsamlingen.

Imorgon måndag klockan 16 tar jag och Gustav nästa steg till att bli 2000-talets Inge och Sten då vi allena ska sitta i samtal med Ulrika Larsson om erotik och erotisk litteratur. Samtalet tar avstamp i Skamlöst och tankarna kring queer erotik.

På tisdag klockan 14 sitter jag i ett panelsamtal om feministisk porr. Jag är ju rätt kritisk till begreppet och samtalet, som leds av Anna Fock, kommer bland annat att röra hur man definierar feministisk porr och personliga förhållningssätt till pornografi.

På torsdag klockan 17 har jag, i ett ögonblick då det bara kändes kul och inte alls nervöst, sagt ja till att läsa min novell från Skamlöst offentligt. Det blir lite s/m, ångest och olycklig kärlek.

Allt ovanstående sker någonstans på Pride House och däremellan lär vi vara ute och vimla, mingla och träffa folk. På söndagen drar vi vidare mot Jämtland, mina föräldrars sommarstuga, mygg, rofylldhet och betydligt mer heteronorm. Efter en vecka där vidare till nästa föräldrapar i Sundsvall. Göteborg anländer jag åter till i mitten av augusti.

Tidigare i år (GP 28 april) skrev jag, på denna sida, om medias funktion som en ny skampåle. Genom att diskutera offentliga personers privata förehavanden skapas och reproduceras sexuella normer. Kvällstidningar, krönikörer och bloggare både legitimerar och stigmatiserar privata angelägenheter. I fallen Tiger Woods och Jonas Bergström gällde det aktuella ”brottet” otrohet. Här fanns inget juridiskt incitament och ingen rättslig åtgärd, varför medias uthängning och diskussionerna kring deras etik blev det enda reglerande och dömande kring deras handlingar.

Så är inte fallen Lindberg och Littorin. Gällande Lindberg finns ett åtal och en brottsrubricering. Rättegången har pågått de senaste veckorna och dom väntas i slutet av juli. I Littorins ärende är det eventuella brottet förvisso preskriberat, ord står mot ord och Aftonbladets källa kan uppfattas som vag och otillräcklig. Likväl rör sig anklagelsen om ett brott mot sexköpslagen.

Problemet är att när brott rörande sex når media, i synnerhet kvällspress, grumlas och förskjuts gränserna. Dagen efter att anklagelserna mot Littorin offentliggjorts konstaterade Aftonbladet på rubrikplats att Sven Otto Littorin sexchattat med okända kvinnor. Samma dag skrev Annette Kullenberg i Expressen om hur Sven Otto Littorin tagit ut skilsmässa och inlett en relation med en yngre kvinna. Artiklar kring Göran Lindbergs våldtäktsåtal har till större delen handlat om innehåll i hans väska och BDSM-böjelser. I flera texter omnämns detaljer ur övergreppen som ”bisarra”. Lindberg har försvarat sig med att de hade ”vanligt sex”. Faktumet att Lindberg varit känd som jämställdhetsdebattör och föreläsare inom ämnet gör sitt till, inte bara gällande våldtäktsåtalet. Att en man som diskuterar jämställdhet samtidigt packar ner piskor i en väska, är något som många krönikörer förfasat sig över.

Det som varit en brottsrubricering kommer således att handla om så mycket mer än så. Böjelser, intressen, otrohet, sexchattande och yngre kvinnor blir en del av kvällspressens sexualmoraliska diskurs, där läsaren förväntas förfasas. Handlingar stigmatiseras, samtidigt som de icke-normaliseras i ett skimmer av snaskighet och chock.

Samtidigt finns en agenda, företrädesevis bland liberala debattörer och i bloggar, som går åt rakt motsatt håll. Littorin-fallet har blivit ett startskott för en ny våg av kritik mot sexköpslagen där anklagelsen ofta behäftats med det nedsättande begreppet ”moralism”. Samtidigt menar påfallande många att alla omständigheter kring Lindberg-målet, såsom vilka handlingar som utfördes och som kan ha en juridisk betydelse ifråga om brottsrubricering, är fullständigt ointressanta. Här används alltså, i synnerhet Littorin, som ett bevis på det moralistiska förtryck som begränsar individens fria vilja och aktörskap. Eventuella ifrågasättanden av vad som skett diskuteras i termer av ”moraliserande”.

Det handlar om två diametralt motsatta sexualmoraliska utgångspunkter. Det de har gemensamt är att de båda misslyckas med att hålla isär en juridisk och allmängiltig diskussion. Gränserna blir flytande i onödan och plötsligt måste de både försvaras och kritiseras. Resultatet blir en debatt kring sexualbrott där inga längre är offer eller förövare, skyldiga eller oskyldiga, utan snarare en diskussion om vad som är normalt och accepterat eller ej.

De som gärna slänger sig med begreppen ”moralism” och ”moraliserande” verkar omedvetna om att de åsikter de företräder också uttrycker en moral. En etisk diskurs där normalitet och juridiska interventioner i exempelvis sexköp ifrågasätts är också en form av moralism. Istället för att mötas i en diskussion om vad respektive etiska ståndpunkter och tankar kring sexualitet egentligen innebär hamnar dock den samtida debatten kring sexualitet och sexualbrott ständigt kring ett varsitt skrikande läger. De chockerade kvällstidningslöpsedlarna möter prostitutionsivrare och frågan är om någon blir klokare eller friare av det.

Text publicerad i GP Kultur 22/7

Nej, det gäller inte alla liberaler, men jag har hört Fredrik Segerfeldt påpeka att hela DN Kultur är ett vänsterprojekt och X antal liberala debattörer åberopa jante så fort de blir ifrågasatta, tillräckligt många gånger för att se ett mönster. Liberalernas motbegrepp till kränkt stavas jante och är lika effektivt att använda när man känner sig felbehandlad. Men man slipper det där jobbiga offerbegreppet. Det är ju bara andra som är avundsjuka.

Något sådant tänkte jag när jag läste del 1 (fortfarande helt bisarrt att det är 2) i Svante Nycanders DN Debatt-svador mot den utbredda antiliberalismen på kultursidor och på universitet. Jamen, det är väl bara för dig och Timbro att ta av er offerkoftorna och förändra mediaklimatet då, Svante. I övrigt var det svårt att reagera när jag inte kände igen mig överhuvudtaget. Som Gustav skrev: Ja, möjligen från demonstrationståg och vänsterkretsar, men knappast från kultursidor. Men jag vet inte, som varande vänster kanske jag bara är maktblind, även om jag håller med om en hel del liberala åsikter och har större slagsida åt socialliberalhållet än gammvänster.

Nog om detta. Hade det inte kommit en del 2 hade jag kanske nöjt mig med ovanstående häcklande analys, fått några arga kommentarer och lämnat det där. Men del 2 är så mycket mer problematisk.

Nycander företräder nämligen effektivt illusionen om en forskning fri från såväl ideologi, som relativism. Den rationella analysen och sanningsbegreppet är det enda som ska finnas i universitetsvärlden. Som om det någonsin varit så enkelt. Att universitetet enbart kan bestå rationell analys och oberoende sanningar är ungefär lika trovärdigt som att Public Service alltid kan vara helt objektivt. En schimär, för att upprätthålla status och förtroende, men alltid någonting som skarvar.

Har Nycander undersökt om någon antiliberalism frodas på handelsprogrammet eller nationalekonomin? Är det rationellt och sanningssökande att nästan ingen kurslitteratur skrivs av kvinnor och att såväl filosofi som idé- och lärdomshistoria misslyckas med att ta upp flera betydande kvinnliga filosofer och tänkare? Personligen har jag läst kurslitteratur kring alltifrån att män och kvinnor talar olika språk för att vi har olika sorters hjärnor till ett folklustigt historiehumbug om landsbygdens bordeller under 1600-talet. Antiliberalism är bara ett av problemen med dagens kurslitteratur och undervisning.

Universitet, och i synnerhet humaniora, lider av stora problem idag. Ekonomiska resurser utarmas och krav på anställningsbarhet och nyttoforskning gör att bildning blir en parantes i ett utbildningsväsende som alltmer dansar efter såväl statens som marknadens pipa, snarare än att vara en fri samhällsinstitution. Det är ett enormt problem och just därför gör det mig så ledsen när stofila akademikermän tar patent på problemet med sin lösning om att det är rationalitet och sanning som behövs och har utarmats. Inte sällan utmålas genusvetenskap och postmodernistiska tankegångar som det som utgör hotet. Det konservativa tillbakablickandet till ett universitet utan politiska strömningar är att se tillbaka på något som aldrig funnits.

Staten och marknaden ska inte lägga sig i universitetet, skriver jag, men påpekar samtidigt att utbildning och forskning utan ideologi och partiskhet är omöjlig. Hur går det ihop? För mig är det två skilda saker. Att kräva att forskning ska leda till samhällsnytta är att sätta universitetens roll på spel och underkasta forskningen samhället. Att sätta press på studenter att komma ut som anpassningsbara för arbetsmarknaden är att sudda ut det som borde vara det primära med utbildning: Förmåga till kritiskt tänkande, egna slutsatser och analyser. Just detta ska undervisning och forskning handla om: Den får vara ideologisk, partisk och kommer så alltid att vara. Det kommer aldrig att finnas rationella sanningar enbart i varje ämne och disciplin. Men just därför är universitetsutbildning så viktig. För att den övar människan i att ta ställning, ifrågasätta och göra sina egna slutsatser. För att vi därigenom kan diskutera och ifrågasätta det som upplevs som fasta sanningar.

Det är märkbart att samma män som menar att universitetets sanningssökande utarmas är emot tanken om att studenter ska uppmuntras i kritiskt tänkande och egna slutsatser. Johan Lundberg har i en rad texter påpekat att detta inte är utbildningens primära roll. Samtidigt är det svårt att tänka sig hela filosofkanonen utan kritiskt tänkande och ifrågasättande. Är inte intellektuell just någon som drar självständiga analyser, oavsett strömningar? Varför är Nycander så förfärad över att studenter indoktrineras med antiliberal lära, när han samtidigt vill att de ska lära sig den rationella sanningen?

Angående statliga interventioner i utbildning brukar genuscertifikat vara ett förtjusande hatobjekt att ta upp. Jag är glad att Nycander höll sig borta därifrån. Jag är personligen också emot såväl jämställdhetsplaner som certifieringar i jämställdhetens namn, vilket mer handlar om min avog mot urvattnad statsfeminism än något annat. Men att påpeka att staten inte ska lägga sig i och styra är inte särskilt fruktsamt argument här heller. Var det inte statliga och samhälleliga influenser och beslut som gjorde att kvinnor under väldigt lång tid inte hade tillgång till universitetens korridorer? Var det inte det dåvarande samhället som gjorde att vissa klasser inte kunde förskanska sig högre utbildning? Som om inte universiteten alltid anpassat sig och tvingats göra eftergifter eller inskränkningar, beroende på rådande samhällsklimat.

Det gör mig rädd att så många fortfarande förespråkar rationell analys och inte tror på att all forskning och undervisning är subjektivt influerad. Det gör mig ledsen att genusvetenskap, poststrukturalism och queerteori gång på gång får bära skott från de män som känner sig hotade av att deras sanningsbegrepp ska gå förlorat. I själva verket ligger genusvetenskapen långt framme i att tydliggöra forskarens roll. Till skillnad från exempelvis socialantropologi, som också är en subjektivt och samhälleligt influerad disciplin, är det få genusvetenskapliga avhandlingar som inte innehåller en självreflexiv redovisning av forskarens roll och bakgrund och hur detta kan komma att förhålla sig till materialet. Det är sant att man relativiserar sanningar, men det sker på ett mer ärligt sätt än det traditionella. Alla är influerade av sin bakgrund och tidsanda, så också Nycander. Jag önskar att han lärde sig något av postmodernismens självreflexivitet och kritiska tänkande, istället för att spä på fördomar om de nya disciplinerna som han uppenbarligen inte vet någonting mer om än att hans maktposition känns hotad.

ps. Roande är att jag använt mig av Svante Nordins Humaniora i Sverige, precis som Nycander, för att hävda just sanningars relativisering som en del av humaniorans tradition. So much för att kunna tolka litteratur enhetligt och objektivt.