Det var innan jag upptäckte liberalers tendenser att i tid och otid hänvisa till Gången de blev kränkta av en vänsterperson. Det är ofta en erfarenhet som ligger relativt långt tillbaka i tiden, det utgörs av en enskild person och en rimlig tanke vore att just denna person kanske var en idiot. Denna rimlighet hindrar dock inte diverse liberaler, högerväljare och Timbroskribenter att dra på fulla växlar kring exempelvis den gången då en full R:are på en gymnasiefest sa att tjejer inte borde raka benen eller en ABF-gubbe skällde ut en för att man ville riva LAS. Indignerat dras den jobbiga erfarenheten av en inskränkt och icke-tolerant vänsterperson upp med slutklämmen: Vänstern är såna.

Det här är intressant på flera sätt. För det första är gruppen som gärna drar upp personliga erfarenheter som exempel på att den breda vänstern är en särskilt inskränkt, sekteristisk, icke-tolerant och humorlös grupp samtidigt en grupp som gärna skriker ”generalisering!” så fort man försöker säga någonting om makt mellan grupper i samhället. Här ska inte tjatas om män och kvinnor och klass och rasism och bögar, alla är faktiskt individer. Bara för att du har blivit våldtagen, sextrakasserad, städar mer än din man, lider av ätstörningar och jobbar dubbla skift inom vården med en ständigt värkande rygg för en skitlön behöver det inte ha med patriarkatet att göra. Det är dina individuella erfarenheter, du har väl haft lite otur bara!
Men när det kommer till den elaka och inskränkta vänstern verkar det inte finnas någon hejd på generaliseringarna man kan göra. Det är inte konstigt att den svenska vänstern går knaggligt när den uppenbarligen enbart består av grottmänniskor med total avsaknad av social kompetens och hyfs som går runt och kränker folk till den milda grad att de tio år senare måste twittra om det i någon slags Timbroversion av #prataomdet.

För det andra är det här en grupp som inte är sen att raljera över andras erfarenheter eller problem. ”Lättkränkt” är deras värsta skällsord och ”höhö” den vanligaste undertonen i det de skriver. Men när det handlar om den där fulla R:aren på fest eller arga vänsterpartisten på parmiddagen då är den egna offerkoftan sorterad långt in i garderoben. Då är det plötsligt en Mycket Viktig Erfarenhet Som Säger Någonting Om Vänstern.

Jag vet inte vad det är ni vill. Tårta och medalj som kvitto för att ni är intelligenta och trevliga, fast ni röstade för nedmonteringen av allt vad social trygghet heter? Ett intygande om att jag minsann inte är sån, jag har faktiskt flera liberala vänner och äääälskar högerväljare (jfmr både ”jag har flera homovänner” samt feminister som måste bedyra att de älskar män)? Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa er här.

Såhär ligger det nämligen till: Det är ibland jobbigt att ha åsikter. Folk håller inte med en, folk tycker att man är dum i huvet, folk är ibland idioter.
Det är jobbigt att vara vänster och det är jobbigt att vara höger och allra bäst vore det väl om vi alla var pissljummet blandpolitiska som tryckte like på det mesta och ibland provocerade lite lagom innan vi återigen kunde ses på ett mingel och skåla i cava över att vi ändå är himla smarta och gillar varandra allihop.
Att bara uppmana er till att ta av er offerkoftan känns taskigt när det är uppenbart att dessa erfarenheter satt spår som behöver bearbetas. Ältande är dåligt för både den mentala och fysiska hälsan, då det skapar stressymtom och oro. Negativa känslor behöver bemötas och arbetas med.
Därför ska jag nu berätta om ett knep jag lärde mig när jag började gå i terapi i stället för att blogga om att jag aldrig fick hångla på högstadet.

Nästa gång du känner ett behov av att dra upp en händelse med en vänsterperson som gjorde dig ledsen.
1. Ta emot känslan. Döm den inte, bli inte rädd. Låt den komma. Känn efter hur kroppen känns. Gå in i situation du befann dig i. Vad kände du då någon vänsterpartist slängde ur sig något taskigt om att du genom din röst hjälpt till att nedmontera trygghetssystemet? Gå in i den känslan. Stanna i den.
2. Handla inte efter impulser. Du kommer att vilja fly känslan. Kanske genom att twittra och hoppas på RT från Johan Ingerö, skriva tre sidor i DN Kultur, skicka in en text till Newsmill eller nicka i samförstånd med Timbroskribenter. Gör inte det. Våga stanna kvar.
3. Släpp taget om känslan. Säg till dig själv: Jag får gå vidare nu. Du kommer inte att kunna göra det direkt, men när du gjort den här övningen vid flera tillfällen känns det lättare att hantera. Kanske kan du till slut inse att det var då och försonas med minnet av den kränkande vänsterpersonen.

Lycka till alla liberaler där ute!

Det är mycket, mycket svårt att släppa taget om året som gått. Nu kan det bara bli sämre, hörni!

Mitt i allt berättar en journalist som jag tycker om och respekterar mycket att jag utvecklats som skribent det senaste året. Att jag gått från att vara intressant till att bli en kulturskribent, med anspråk och självförtroende att våga diskutera ämnen och inte bara utgå ifrån jaget. Det gör mig mycket glad, då det har varit min ambition och önskan att ta just det steget. Att äntligen få självförtroendet och pondusen att tro på mig själv i andra lägen än när jag utgår ifrån mig själv. Att backa ett steg från den hetsiga samtidsdebatten och twittersnackisarna. Läsa böcker, analyser, ta reda på saker som intresserar mig och inte bara sådant jag redan vet. Det har sällan varit roligare att vara skribent än just nu. Jag får undersöka och analysera saker, snarare än att skrika ut saker jag tror mig redan veta. Det långsamma och eftertänksamma skrivandet, som är det som jag trivs bäst med. Jag tror också att det gör mig till en bättre skribent.

Hipp som happ recenserade Maria Schottenius i DN min roman, precis när jag trodde att de lämnat den därhän. Lika oväntat var det positiv kritik som tog fasta på mycket som jag försökt få fram. Det slog mig att en positiv litteraturrecension i DN Kultur var exakt det jag längtade efter och drömde om som konkret mål när jag exempelvis bråkade med min dåvarande pojkvän kring att jag inte ville ha det jordnära och äkta livet med ett rejält arbete och biologiska barn. Nu är mitt liv ganska jordnära och äkta ändå i mitt tycke, även om jag som kulturell medelklass och barnlös knappast räknas in i hans definition av klassmässig äkthet. Igår frågade jag min man vad en fontanell var för något, när ordet kom upp i The Wire. Han förklarade och jag såg på honom med förfärad och äcklad min, varpå han konstaterade att jag är ”such a dude”, så särskilt härlig och jordnära rörande barn har jag knappast blivit heller. Men en utgiven roman som recenserats i DN Kultur har jag i alla fall.

Det var nog bara det jag ville. Ni vet att ni får följa mig på Twitter om ni vill ha dagliga uppdateringar, info om var jag pratar och läser och artikellänkar va? Inte för att jag twittrar så himla mycket heller längre, men ändå.

Här får ni ett klipp från när jag läste på Strand för några veckor sedan i alla fall.

Jag läser om en ung kvinna som känner sig förföljd av två män bakom henne, ringer sin pojkvän men samtalet bryts när männen drar in henne i en buske, misshandlar henne och tvingar henne till sexuella handlingar under knivhot. Tuggorna växer i munnen, jag tänker på alla gånger jag gått med mobiltelefonen redo eller pratat i telefon som skydd mot rädslan. Jag läser om kvinnan som väntat på en buss vid knutpunkten Korsvägen vid Svenska Mässan, en plats där jag själv alltid väntade efter sena kvällsföreläsningar på Humanisten, och hur hon dragits in i en bil, förts till en enskild plats i utkanten av Göteborg och där gruppvåldtagits av ett större antal män. Det är en vanlig lunchläsning till nudlarna som växer allt mer i munnen i takt med illamåendet och rädslan, precis som det är en vanlig söndagskväll att ligga i soffan med popcorn framför Beck eller Wallander eller den där vidriga våldtäktsscenen i Män som hatar kvinnor som jag fortfarande inte klarat av att se för hela mitt försvarssystem reagerar med adrenalin och panikkänslor. Det är vanliga vardagskvällar som jag går hem från gymet, mitt enda hem för kroppen där den bara får vara min, och jag passerar Rosenlund och de prostituerade och vi delar samma kön, samma sorts kropp. Den kroppen som vissa försöker ta tillbaka på ett gym och andra säljer för 300 spänn och det är liksom bara vanlig vardagskväll för både mig och hororna.

Jag tänker på vad Ani Difranco sjunger; ”my cunt is build like a wound that wont heal”. Min fitta är ett sår som aldrig läker. Det kommer aldrig att läka i de kränkta männens land, bland SCUM-debattörer och arga män som mailar Kristian Lundberg och kallar honom bög när han redovisar siffror om våldet mot kvinnor. Min kropp är inte min. Den har hotet inristat i sig, från ett tidigt barndomsminne då mormor varnade mig för att sitta bredbent för att gubbar kunde sticka in saker mellan benen på mig då, till mannen på spårvagnen som tog på mig fittan och kallade mig en kåt hora. Från ofrivilliga tafsningar på mellanstadiet till rädslan när jag följt med okända män hem och aldrig kunnat veta om det skulle sluta i ett samtyckligt ligg eller våldtäkt. Från högstadiet, då jag längtade efter att någon skulle trycka upp mig mot en vägg och ta mig på brösten som de gjorde med de snygga tjejerna, till att stirra ut på en soluppgång för att fokusera på något annat än att ens nej inte respekterats.

Den inbyggda sårbarheten i ett kön som jag inte har valt, den tvingar mig till ständig vaksamhet och rädsla. En ständig kroppsmedvetenhet och en vetskap om att mitt kön i sig är ett hot om kränkning, skändning, våld och övergrepp. På samma sätt som män får privilegier genom det ständiga hotet om våld, hur beskedliga och icke-våldsamma de än må vara, tvingar det mig till restriktioner och vaksamhet. Det är så självklart, så mycket gamla nyheter men ändå sitter vi här och pratar SCUM medan en kvinna gruppvåldtas på en öde plats när hon bara skulle ta bussen hem till Borås och det påverkar mig, dig och alla kvinnor som tvingas vara rädda och alla män som blir potentiella förövare. Det är så tröttsamt att påpeka det gång på gång, men vi sitter ju fortfarande där med popcorn på söndagskvällen och ser Lisbeth Salander bli brutalt våldtagen. Jag vill bara att det förbannade såret ska läka någon gång.

Exakt hur privat och problemfyllt det är har blivit tydligt den senaste tiden. Efter mer än ett decenniums nästan kompakta tystnad kring kroppar och ideal har diskussionen tagit fart igen. På Sydvenskans kultursida publicerades under sommaren en rad personliga texter av skribenter som Annina Rabe och Andreas Ekström. Privat och politiskt berättar de om vikt, självförtroende, människovärde och normalitet. ”Det finns dagar – inte alla, men tillräckligt många – när jag på fullt allvar tror att hela mitt människovärde (och inte minst mitt kvinnovärde) står och faller med de där femton överviktiga kilona”, skriver Rabe (Sydsvenskan 110720).

På sin blogg skriver skribenten Isabelle Ståhl om hälsotidningar uppmanar oss att ”ta kontroll över begäret” och hindra hungersimpulser. ”Kroppens begär kan aldrig kontrolleras lagom. Man kan aldrig slå av kroppsmedvetenheten när man väl har slagit på den.”, konstaterar hon och förklarar i en annan text att kvinnor förväntas vara små väsen, som kan äta bakelser på ett lustfyllt sätt, men aldrig så att de inte viktlöst kan skutta vidare utan mättnad. ”Jag trodde att skamkänslorna kring det lustfyllda ätandet var en tonårssjukdom som skulle växa bort hos mig, men så var det inte.”

Det må låta som en gammal diskussion, återhämtad från 90-talets feministiska våg av idealkritik, men det samtal som just nu pågår går djupare än så. Uppmärksammandet av ätstörningar under 90-talet stannade uteslutande vid följande slutsatser:

1. Bantning och ätstörningar var ett problem som enbart drabbade unga kvinnor, en problematisk, destruktiv grupp som man inte visste vad man skulle göra åt.
2. Ätstörningar var alltid en konsekvens av överdriven bantning, till följd av smala modeller i reklamer och dåliga förebilder.
3. Ätstörningar var klart diagnostiserade sjukdomssymtom och glappet mellan den ”normala” bantaren och den ätstörda var stort.

Såhär i backspegeln är det en smula sorgligt att inte ens den feministiska diskursen förmådde ta analysen av ätstörningar längre än så. Att ta patent på den osynliga gruppen av ätstörningssjuka och genom dem framföra kritik mot smala ideal var en legitim argumentation. Vad ätstörda tyckte om att bli slagträ i en debatt om H&M-modeller framgick aldrig, då ingen frågade dem. ”Vägra vara vacker, vägra vara smal, vi vill inte ha era jävla ideal!”, skrek vi under en kvinnodagsdemonstration. Samtidigt försvarade chefredaktören Mats Drougge sin herrtidning med utviksbilder med att de hade kvinnor med former och därför stod för ett bättre kvinnoideal än exempelvis modebranchen.

Sedan blev det tyst. De senaste åren har diskussionen kring kropp och ätande dominerats av alarm kring fetma-epidemi, kolhydratsfattiga dieter, kroppsliga make-overs och överviktsskräck. Fettpaniken har nått in i politiken. I januari i år argumenterade exempelvis Centerpartiets Stefan Hanna för att överviktiga skulle betala mer skatt. Trots att det i gruppen kvinnor 16-25 år är ett större problem med undervikt än övervikt dominerar skräcken för fetma både samhällsdiskussion och hälsoarbete.

Det enda synliga motståndet faller in under samma kategori som Mats Drougges uttalande. Ett hyllande av den kurviga kvinnokroppen och skräckutrop över anorektiska kroppar. ”Nu har hon gått för långt”, var exempelvis den samlade åsikten kring Kate Middletons magrade kropp i samband med bröllopet i England. Anorektiker behöver få lära sig att män uppskattar ”lite att ta i”, förstå att de flesta föredrar former och ”ett sunt och naturligt utseende.” Samma sorts sunda naturlighet, som Isabelle Ståhl vänder sig emot i sina texter, då ”kroppshatet inte ens får manifesteras offentligt längre.”

I den nyutkomna antologin Ätstört sker just denna manifestation. I boken – med undertiteln ”En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt” samlas erfarenheter av kropp och ätande som alla går utanför det som normaliserats som sunt. Det är en märklig och mäktig bok. Som om alla de som lätt blir röstlösa offer i samhällets ögon; exempelvis den feta, den anorektiska, den bulimiska och alltför smala och omuskulösa pojken plötsligt rest sig från slutna terapirum, hetsätningssessioner i tonårsrummet och det privata kroppshatet. I stället blickar de utåt, hittar ett gemensamt språk att finna alternativa synsätt på ätandet och kroppen än vad medicinen och samhället förmår erbjuda. Här handlar både fetma och anorexia lika mycket om ett uppror mot en rigid tvåkönsmodell som inte kan hantera tjocka kvinnor eller arga flickor. Som inte vet hur man hanterar en man som inte kan bära någon på sina starka armar. En medicinsk vård som är besatt av sjukdomsdiagnoser och individuell förbättring genom viktuppgång och ett samhälle lika besatt av den respektabla medelklasskvinnans lagom sunda bantning och duktiga kropp. ”Vi var trötta på att vara våra kroppar men att inte få äga dem”, som en av skribenterna, Christina Gratorp, skriver. Att vara alltför tjock eller vägra äta kan fungera som ett sätt att ta makten över sin egen kropp.

Precis som antologin kopplar ätande och kropp till vad som förväntas av oss utifrån kön, behandlar den också klass.  Kanske handlar inte ätstörningars frekventa närvaro i presterande människors liv primärt om att just prestera, tänker jag när läser Lena Sohls text om en respektabel kropp. Snarare blir det utmärkande för klassresenärens strävan efter att ömsa skinn och bli någon annan. Att svälta sig bort från arbetarklasskroppens hull är ett sätt att göra klass. Den respektabla kroppen är den kontrollerade medelklasskroppen av lika delar träning, mattrender och god smak. Om både statistik och en allmän bild visar att underklassen lider av fetma och övervikt i högre grad blir självsvälten ett enkelt sätt att manifestera sitt avståndstagande från det sociala arvet och kliv uppåt i klasshierarkin. När kroppen blir en viktig del av ens identitet blir den också ett redskap för identitetsbyte.

Hela bantningsdramaturgin fungerar just så. Varje reportage och lockelse om ny diet säljs in med före- och efterbilder. I Du är vad du äter avslutas varje avsnitt med att huvudpersonen dansar runt, sminkad och lycklig i sin nya kropp. Ätstörningens fundament av att fly den man är genom att förändra sin kropp är egentligen inget annat än en logisk följd av det vi matas med dagligen. Ny kropp, nytt liv, nytt jag.

Det kan tyckas paradoxalt att låta kroppen vara bara kropp genom att oupphörligt fokusera på just kroppen, såsom sker just nu. Men samtidigt är det en nödvändighet att talet om kropp och ätande utvidgas för att den utvecklingen ska kunna ske. Den hegemoni, i form av bantningsreportage och livsstil hand i hand med ytliga analyser om modellers påverkan, som pågått länge nu kan enbart förändras genom att andra röster tar plats och skapar nya sätt att tala. Privata berättelser som sätter kropp och ätande i en politisk samhällskontext av normer, kön och klass. Viktväktarna är en folkrörelse av individuella strävanden kring den egna vikten, som Göran Greider en gång uttryckte det. I det nya talet om kroppen är det inte längre det privata bantandet som masspsykos i samtiden som står i fokus, utan ett ömsesidigt samtal kring vårt gemensamma, kroppsliga identitetsprojekt.

Text publicerad i GP Kultur 30/10

Å andra sidan var ledarskribenterna på Kyrkans Tidning på väg att bytas ut och framförallt hade jag en gnagande känsla av att jag inte var på rätt plats. Jag tycker mycket om opinionsskrivandet, jag har ofta skrivit bra texter, men de senaste månaderna har jag inte varit bra alls. Några intressanta krönikor i GP, men i övrigt har det varit plöjande i redan redan tänkta tankar och skrivna texter. Jag har haft för många uppdrag av samma typ, ibland tre tyckartexter på en och samma dag och kvaliteten har blivit därefter. Svepande formuleringar som jag inte hunnit tänka igenom, som varit lätt mål för ordmärkande meningsmotståndare och en inkonsekvensletande flabbhöger. Tröttsamma upprepningar av sådant som andra redan sagt bättre. Så gott som varje inlämning har lämnat mig med missnöjeskänslor och dalande självförtroende. Jag har nästan bara lämnat sådant som jag inte varit nöjd med, men inte haft tid till att göra bättre.

Isobel Hadley-Kamptz sätter fingret på tyckonomins problem i sin ETC-krönika och i Viktor Barth-Krons text i DN Kultur. Detta dåligt underbyggda tyckande, utan tid till att verkligen sätta sig in i ämnet och där hjulen snurrar allt fortare. Jag har varit en del av det mycket länge. Jag har ofta trivts med det. Jag har skrivit mycket bra. I andra fall har jag lämnat texter jag inte varit nöjd med, som mest bestått av ytligt tyckande för att hyran måste betalas eller för att jag varit usel på att säga nej då redaktörer på debattsajter oftast är oerhört trevliga. Det mesta går att tyckas till om man har en obetald hyra hängande över sig.

Parallellt med tyckandet under hösten har jag så smått börjat skriva på nästa roman. Jag har läst, föreläst och suttit i panelsamtal som passat det som jag tycker är viktigt och där jag kan utveckla tankarna. Jag har skrivit bra litteraturkritik och utvecklat mina tankar i essätexter för GP kultur, där jag haft tid att läsa på och analysera. Det har å andra sidan gjort mig verkligt glad och stolt. Utifrån magkänslan om vad som faktiskt driver mig och får mig att känna mig nöjd över mitt arbete sa jag ja till vikariatet och därmed hejdå till mina fasta uppdrag för bland annat Aftonbladet. Jag hade säkert kunnat bli bättre och stolt över vad jag skriver igen, men det var inte värt det. Jag står inte ut med mitt missnöje över mina egna texter längre. Som kulturskribent får jag användning för alla mina år av humaniora-studier. Inte bara som i referenser och begreppsramar, utan också utifrån den analytiska förmåga som jag utvecklade där. Det är en viktig sak som ofta kommer bort när man diskuterar humaniorans och bildningens relevans i utbildning. Humanioran är ofta oslagbar i utvecklingen av att se strömningar, tendenser och analysera skeenden utifrån historiska och samtida perspektiv.

När jag sitter med böcker, etymologiska verk och 15 flikar i internetfönstret samtidigt som jag försöker få ihop allting till en längre text om ett ämne är jag som allra lyckligast. Det är så jag vill arbeta. Inte alltid. De kortare reflektionerna har också en viktig plats. Men framförallt när jag känner att jag har tid med dem båda, tid att läsa och tid att tänka. När mitt vikariat är slut på GP kommer jag framförallt att skriva för dem. Förhoppningsvis får jag något till fast uppdrag (hint hint) och en del tillfälliga. Jag är på inget sätt avog till att någon gång skriva en debattext på någon av alla sajter eller utrymmen, så länge det är ett ämne som jag på allvar kan bidra med någonting till. Jag vet inte om det löser sig ekonomiskt, men jag räknar med att det gör det. Jag måste hoppa av tyckonomins hamsterhjul innan jag ramlar ur helt i mitt missnöje över vad jag skriver. Jag längtar efter de långsamma tankarna och tvekande svaren.

Ändå undrar jag hur många av kritikerna som faktiskt läst romanen i fråga. Är det möjligen marknadsföringen av boken som snävat in dess innehåll till att beröra någon form av självömkande mansmanifest? Den onödige mannen är knappast ett försvar av mansrollen eller en tycka-synd-om-roman. Snarare är det en uppgörelse av förväntningar kring och föreställningar om kön och klass. Helmersons karaktär är ingen hjälte, utan en ganska sorglig typ med unkna åsikter. Ändå ställs frågan gång på gång, från såväl debattörer som journalister: Är det synd om männen nu? Varför gnäller ni så?  I en genusdebatt som gång på gång havererar i frågeställningen om vilket kön det är mest synd om är alla förlorare.

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Fotnot: Jag publicerar eller länkar sällan till mina texter här längre. GP-krönikorna finns på nätet, liksom litteraturrecensioner. Eftersom denna text efterfrågades la jag upp den, liksom jag gör med de texter jag skriver på frilansbasis som känns särskilt viktiga.

Är man sugen på att vinna ett signerat ex av boken och få komma på det exklusiva releaseminglet (gratis entré´och dryck!)  innan dörrarna slås upp för allmänhet: Gå in på eventet, tryck attending och motivera varför just du och en vän ska få ett signerat ex och releasemingla!

”Hur många barn får jag när jag blir stor?” lekte de andra med gruset som små, men min gravallvarliga lek var snarare en undran hur många böcker jag skulle få skriva. Min första diktsamling skickade jag kaxigt in till Bonniers när jag var elva år gammal. Jag fick tillbaka ett vänligt refuseringsbrev om att de uppmuntrade min vilja att skriva, men att mitt språk behövde några år till på sig att utvecklas.

Min bok är på så vis en seger i sig själv och hade så varit oavsett hur den mottagits. I en krönika i GP skrev jag nyligen om när jag jobbade som hotellstäderska och drömde om författarliv på Bokmässan och att vara debutant på Bokmässan var en present till den personen. Vi vann, vi blev författaren på Bokmässan som talar i montrar, intervjuas, signerar böcker och tar emot alla grattis för att boken äntligen är ute. Det är med en enorm ödmjukhet, snarare än tacksamhet, jag upplever detta.

Jag behöver aldrig vara debutant igen. Det känns skönt. Det känns framförallt befriande när jag nu åter gett mig i kast med ett skönlitterärt projekt och märker hur en stor del av ångesten släppt till förmån för fritt skrivande. Allt motstånd som handlade om en rädsla för att inte kunna skriva romaner, att jag faktiskt borde blow away the dreams that tear you apart som Springsteen sjöng för mig många sena tvivelnätter, att det här går inte. Jag har bevisat för mig själv att det går. Uppenbarligen är jag kapabel att skriva romaner, jag är mer än hon med skitdrömmar och det gör det mycket lättare att fortsätta skriva nu.

Recensionerna är ett kapitel för sig. Jag har arbetat med litteraturkritik i ett par år nu, men först nu när jag stått på andra sidan förstår jag vad man utsätter författare för. Jag har själv i stort sett aldrig rakt av hyllat någonting jag läst. Till och med strålande böcker som Liv Strömquist Prins Charles känsla och Elin Boardys Mot ljuset hade jag invändningar kring. Det är ju så man arbetar. Läser kritiskt, hittar vinklar, diskuterar och dissekerar. Denna medvetenhet om hur arbetet ser ut försvann fullständigt när jag läste mina egna recensioner. Jag såg bara kritiken, ansåg att boken var sågad. Förvisso fick jag helt igenom hyllningar på sina ställen, men jag blundade helt för dem. Det var först i och med Bokmässan och alla ”grattis till bra recensioner” som jag insåg att alla inte gick runt och ljög för mig. Du hasar av trygghet har fått väldigt fina omdömen på många ställen. Den kritik som förekommit har sällan handlat om boken i sig, utan framförallt dess etikettering.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt när jag gick med på att låta förlaget paketera romanen som feministisk samtidskritik. Jag var länge mycket kritisk till etiketten ”feministisk”. Dels tycker jag att det är problematiskt i sig att beteckna något under feministisk flagg, dels visste jag inte om romanen levde upp till det epitetet utifrån andras förväntningar. Just den sistnämnda farhågan hade jag oerhört rätt i. Få är recensionerna som inte tagit upp just det där feminismen, utifrån en förutfattad mening om vad feminismen är och vad feministisk litteratur bör innebära. Sammanfattningsvis bör den inte innehålla en kvinna som inte bryter sig loss, blir fri som individ och gör ett redigt uppror. Min karaktär gör inget av detta. Hon hittar inga utvägar. Hon är inte intresserad av individuell frihet eller en personlig feministisk kamp i en samtid där ramarna är så förbannat snäva att man ständigt måste förhålla sig till dem. Saras uppror är varken glödande, politiskt eller korrekt. Det är ett smygande uppror utifrån vad hon har till hands och kan göra och som Karin Andersson skriver i den allra finaste recensionen i Uppsala Nya Tidning: Det är inte ett särskilt vackert uppror, det är ett mycket obehagligt och cyniskt sådant.

Jag har ofta påtalat att Du hasar av trygghet är en antisjälvhjälpsbok med en huvudperson helt ointresserad av jaget och dess utveckling. En bok som inte har några svar eller lyckliga slut. På så vis har det varit ännu mer intressant att följa alla upprörda ”vadå feministisk?”-recensioner som så ofta verkar längta efter det personliga uppbrottet. Feminismen har sannerligen shanghaiats av självhjälpskulturens krav och förväntningar på individens egen förmåga att ta sig ur svårigheter. Sara är inte den sortens hjältinna. Hon är varken stark eller politisk, analytisk eller klassiskt upprorisk. Hon är fast i en samtid och en kvinnoroll man tar sig ur betydligt svårare än så. Med alla reaktioner kan jag i efterhand konstatera att boken kan klassas som feministisk, utifrån det feministiska samtal som uppkommit efter den. Sammantaget blir det tydligt att det finns förväntningar på vad feminism innebär och att Saras lågmälda politiska sorg inte passar in i den beteckningen. Det är både intressant och oroväckande.

Men jag är också glad för de recensioner som lyckats ta sig ett steg bortom den feministiska läsningen och de egna förväntningarna på denna politiska ideologi. Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Saras meningslöshet, hennes antihjälte-vandring genom tillvaron och drar paralleller till de romaner som jag snarare läst och inspirerats av än feministiska klassiker. Camus, Bukowski och inte minst Houellebecq. Fanns det en primär feministisk tanke i mitt skrivande så var det just detta: Att få skapa den cyniska, apatiska antihjälten som vandrar genom tillvaron med avsmak som så många romanpersoner gjort, men att låta denna person vara en kvinna. Jag tror inte att jag har släppt den tanken helt och i just det här fallet lyckades jag kanske bara halvvägs. Men det var ett oerhört intressant experiment.

Recensionerna (uppdatera mig gärna om jag missat någon):

Aftonbladet

Expressen

Göteborgs-Posten

Sydsvenskan

Svenska Dagbladet

Uppsala Nya Tidning

Helsingborgs Dagblad

Borås Tidning

Göteborgs Fria Tidning

Östgötacorrespondenten

Östersunds-Posten

Gefle Dagblad

Smålands-Posten

Dagens bok

Madeleines bokblogg

Bokbabbel

Fiktiviteter

Bokomaten

Bokoholist

Bokcirkus

Torsdag

15.00 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal samt försäljning och signering av boken.

16.00 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

21.00 Galago & ETC-fest

Jag spelar skivor på Galago & ETC-festen på Lagerhuset

Fredag

10.00 Montersamtal Teknikföretagen, monter C02:31

Jag har skrivit ett kapitel i denna antologi, om könad industri och strategier för att bryta den vita, manliga dominansen. I Teknikföretagens monter pratar jag och Carlos Rojas om genus och teknik med Alexandra Pascalidou som moderator. Boken finns att köpa där.

11.30 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

14.00 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal samt försäljning och signering av boken. Sedan kan man även chatta med mig på GP:s webb!

Lördag

14.30 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal och försäljning och signering av boken.

22.00 Bang/Ottar/Kom Ut-fest

Jag spelar skivor på den gemensamma festen för Bang, Ottar och Kom Ut som Ladyfest Göteborg anordnar på Yaki-Da.

Söndag

13.00 ETC-montern

Jag berättar om och läser ur boken.

14.30 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

Eftersom mitt förlag inte medverkar på bokmässan finns det ingen monter att köpa Du hasar av trygghet i. Däremot säljs den till ett fördelaktigt pris, i samband med signering, under de tider då jag medverkar i Göteborgs-Postens monter. Vill man köpa boken under bokmässan och samtidigt säga hej till mig rekommenderar jag alltså GP-montern under de angivna tiderna. Hoppas vi ses där!