Tänk efter innan du flyttar ihop

Krönika publicerad i GP Kultur 16/12

Har du koll på din pension? Har du haft möjlighet att spara pengar? Finns det någon som du kan bo hos eller kanske låna pengar av om du behöver?

Det finns många frågor som jag låter bli att ställa när vänner tillkännager att de ska ingå samboskap, äktenskap eller väntar barn. Naturligtvis ställer jag dem inte, tänker inte ens på dem. Jag delar glädjeyran över kärleken i stället. Sedan dyker frågorna upp. De där tråkiga, de som man aldrig ställer för vem vill vara den cyniska olyckskorpen som solkar ned lyckan i sin vänskapskrets? Mina frågor är dessutom klassblinda, för möjligheten att spara ihop sitt eget kapital och låna pengar av någon är en ynnest inte alla förunnat.

Ändå är de relevanta frågeställningar, alla de där tråkiga. Från vem i relationen som äger bostaden eller står på kontraktet till om det kommer att vara möjligt att leva ensam på den tilltänkta pensionen. Det är också frågeställningar som har kommit att spela än större roll i ett samhälle där de offentliga resurserna och trygghetsförsäkringarna raserats samtidigt som bostadsbristen förvärrats alltmer.

I ett samhälle där relationer, äktenskap och familj bygger på frivillighet är möjligheten att lämna en icke-fungerande relation en viktig grundpelare. Så ser det inte ut i dag. Framförallt inte för kvinnor som fortfarande tjänar mindre än män, tar ut mer föräldraledighet än män och oftare arbetar deltid. Det är kvinnor som hämtar tidigare på dagis och vars dåliga samvete gnager när rapporterna om för stora förskolegrupper kommer. Det är kvinnor som kommer att få ut sämre pension.

Det är inte oviktiga faktorer. Om en relation baseras på kärlek ska den inte behöva leda till ekonomiskt beroende, vare sig under småbarnsåren eller när pensionen bara räcker till den ena parten. Det är en basal rättighet att kunna lämna en relation om man vantrivs eller om den rentav blir destruktiv och våldsam, oavsett om det är vid 25 eller 75 års ålder.

I Henrik Ibsens klassiska pjäs Ett dockhem från 1879 känner sig Nora kvävd i sitt äktenskap, men vet inte hur hon ska komma ur det. En samtida Nora hålls inte tillbaka av borgerliga ideal och förväntningar på ett livslångt äktenskap, utan av en usel pension, låg lön och många års kötid till en hyreslägenhet med rimlig hyra. Ett samhälle som inte kan garantera människors möjlighet att bryta upp ur relationer är inte ett fritt samhälle.

Till dess vi får en politik som ger en frihet att både gå in i kärleken och familjelivet och lämna det biter jag mig i tungan när jag möter kvinnor på väg in i samboskap, äktenskap och familjebildning. Ta hand om er, är allt jag kan säga.

Synen på Norrland skapar kluvet land

Krönika publicerad i GP Kultur 7/12

Det är symptomatiskt – ja i det närmaste ironiskt – att Po Tidholms artikelsamling Norrland gått de flesta kulturredaktioner söder om Dalälven förbi.

Symptomatiskt är det också att jag plockar upp den, med samma sorts självspäkande, dubbla relation till hembygden i Jämtland som många utflyttade norrlänningar har. Vi som lämnade ett svikande skatteunderlag efter att vi tagit del av fri skolgång, barnomsorg och sjukvård och nu pumpar in pengar i de växande storstadsregionerna i stället.

Norrland – den mängd av natur, skogar, orter och städer, som utgör 58 procent av Sveriges landsmassa och på inget sätt är en homogen plats – är exotiserat, ifrånsprunget och problematiskt. Och blir sällan den politiskt brännande fråga som det faktiskt är.

Norrlands naturresurser försörjer landet. Norrland producerar ungefär 40 procent av landets el och åttio procent av Europas malm. Lägg därtill skövlade skogar och en alltmer utökad vindkraft. Väldigt lite av vinsterna kommer tillbaka. Så ser den politiska realiteten ut. Som Tidholm skriver har det här utnyttjandet gett Norrland dess klangbotten, gjort någonting med självkänslan och sättet som befolkningen ser på sig själv.

Själv tänker jag på hur länge efter att jag hade flyttat som jag fortfarande kallade allt söder om Dalälven för ”södra Sverige”. Jag blev ofta utskrattad för det. Hur kunde jag bunta ihop Skåne med Mälarområdet, Västra Götaland med Småland? För mig var det samma sak som när människor kallade den enorma landytan jag växt upp på för Norrland. Vi pratade inte om städer söder­över för de var ointressanta för oss. De var bara södra Sverige.

I den tjocka boken lyckas Tidholm täcka både skogsindustri, hembygdsgårdar, den sociala kontrollen på små orter, försöken att skapa turism eller nya industrier på avfolkade orter, exotisering av samer och allt annat som jag känner igen, men så sällan får läsa om. ”Ett norrlandsknäck om året räcker”, som en DN-redaktör en gång sa till Tidholm. Lika ointresserade som många i norr är av detta södra Sverige, lika ointresserade är vi av det bonniga Norrland. Så uppstår ett kluvet land.

Tidholm skriver också om det där med hemvändare, hur hembygd är människans utgångspunkt, en plats att återvända till i tider av osäkerhet och nöd. Men för dem som flyttat därifrån är känslan alltid dubbel. På så vis kan jag, med all min visshet om att jag aldrig kommer att återvända och en livslång svår relation till min hembygd, ändå känna hjärtat klappa av stolthet när en av Tidholms vackra bilder i boken föreställer betande får mot en fond av fjäll. ”Rödön, Jämtland”, står det. Min hemby.

Familj – en norm att kritisera

Krönika publicerad i GP Kultur 25/11

Jag förstår inte, varför lägger de ner så mycket tid och pengar på att få barn?”

Jag har precis läst Hanna Mellins välskrivna text om ofrivillig barnlöshet i DN (19/11) och nu ser jag på min partner med oförstående blick. Han konstaterar att det kanske är här skiljelinjen går mellan dem som längtar efter barn och dem som inte gör det. En skarp emotionell linje av att förstå eller inte.

Varje gång normen att skaffa familj och få egna, biologiska barn (helst i en heterosexuell och tvåsam konstellation) uppmärksammas hamnar diskussionen i ett underligt läge. Låsta positioner grundade i djupa känslor gör det omöjligt att skilja mellan kritik av samhällets och omgivningens förväntan på att alla ska kunna och vilja ha barn och kritik av familjebildning per se.

Nyligen gjorde serietecknaren Karolina Bång ett försök. I senaste numret av Galago tecknar hon just de känslor som jag får när jag läser om människors provrörsbefruktningar och barnlängtan. Jag fattar inte. Och om jag inte fattar är det kanske okej att inte skaffa barn, att erkänna för sig själv att nej, jag vill nog inte ha barn. Fast jag gillar ungar och vill ha någonting att ta hand om. Det kommer att finnas barn i min närhet ändå och husdjur kräver också omvårdnad. Karolina Bång påpekar också på ett enkelt sätt hur normen ser ut. Den som inte vill ha barn får oupphörligen frågor om varför och vad man ska göra i stället med sitt liv. Här förväntas noga genomtänkta och välargumenterade svar, liksom en livsambition liknande Moder Teresas för att ens djupt personliga beslut ska accepteras. Varför någon väljer att skaffa barn ifrågasätts däremot aldrig. Den frågan ter sig närmast absurd.

Ändå fick Bång en del kritik. Hon var hånfull, hette det. Nyblivna föräldrar och barnlängtande ställde sig oförstående och kränkta inför påpekandet att den som inte är sugen på barn kanske inte ska skaffa några, trots att samhället förväntar sig det och trots att man dagligen får veta att man annars går miste om att ”säga ja till livet”, ”ta emot det största miraklet” och ”uppleva en kärlek man inte trodde var möjlig”.

Det djupt emotionella i de biologiska barnens vara eller icke vara leder till en ständig sammanblandning mellan kritik av en samhällsnorm och privata känslor. Likaså innebär frånvaron av barnlängtan en lika låst position. Det går inte att förstå. Men det är jag – inte familjerna eller de blivande föräldrarna – som inte lever upp till allmänna förväntningar och får kritiska frågor kring mina djupt personliga känslor. Jag som, i likhet med många andra barnfria, ofta ifrågasätter dessa känslor för att de går tvärtemot vad som förväntas av en. Däri ligger normen vi bör kritisera.

Just såhär ser den riktiga rasismen ut

Krönika i GP Kultur 18/11

Filmsekvenserna på Sverigedemokraterna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling som Expressen publicerat har med rätta sagts visa det rasistiska partiets rätta ansikte.

Men filmerna visar också det utrymme som vita män har och kan ta sig i det offentliga rummet utan rädsla och osäkerhet. När polissirenerna viner i Stockholmsnatten släpper männen metallrören och kan sedan lugnt gå och tala med polisen, i visshet om att poliserna kommer att lyssna på dem och deras version.

I den nyutgivna antologin Om ras och vithet i det samtida Sverigeanalyseras såväl öppen rasism som stereotypa föreställningar, exotism och vithetens privilegier. De kritiska vithetsstudierna har ofta mött både mothugg och hån. Inte sällan ses teorierna som svårtillgängliga med sina strukturella analyser. Därtill har diskussionen om vithet och rasföreställningar i samtida Sverige främst handlat om symboliska fenomen som Tintin-album, vilket både lett till mottaganden av typen ”ni är alltför lättkränkta” till att man borde ägna sig åt ”riktig rasism” i stället. Dessutom anser många att det är obehagligt att tala om ras. Det för tankarna till en del av Sveriges historia vi helst inte vill kännas vid, med skallmätningar och rasbiologiska teorier. Likaså finns ett ängsligt förhållningssätt kring att talet om raser och hudfärg kommer att öka motsättningar och rasism.

Antologin visar med saklighet och god fördjupning hur felaktiga alla dessa föreställningar är. Den visar både hur vithet tas för given och ger oss vita fördelar som vi aldrig ens behöver reflektera över, liksom gör upp med det språk som vi börjat ta för givet. Vilka slags kroppar talar vi om när vi säger ”etniskt svenska” eller ”invandrarbakgrund”? Vilka hudfärger blir representanter för en hel grupp och vilka får ses som individer?

Att tala om vithet är obehagligt eftersom det sätter strukturerna under lupp. Därtill utmanar analysen den positiva antirasismen som talar om mångfald och kulturer som samsas. Om problemet också ligger i hur vi uppfattar andras och våra egna kroppar räcker inte tal om att vi gillar olika och att utländsk mat är spännande särskilt långt.

Hur många icke-vita känner sig trygga i att prata med polisen och bli betrodda för att sedan skrattande konstatera att det alltid funkar att vara ögontjänare? Det är en vacker tanke att hudfärg inte ska betyda någonting, men det är inte så samhället ser ut i dag. Den riktiga rasismen ser ut just så här: inkorporerad i oss alla, med praktiska konsekvenser kring allt från med vilken säkerhet vi kan röra oss i det offentliga rummet till hur våra vittnesmål tas emot av myndigheter.

Så mycket genomskinligare

Text publicerad i GP Kultur 16/11

Den tredje säsongen av Så mycket bättre pågår för fullt på TV4. Det sympatiska och publikfriande konceptet, ett gäng musiker i olika åldrar och genrer möts, talar om sina liv och karriärer samt tolkar varandras låtar, fungerar lika väl även i år.

Men med två års succésäsonger på nacken börjar också marknadsföringen i programmet bli lite väl tydlig.

Efter de ofattbara framgångar som tidigare tolkningar har nått siktar nu TV4 in sig på ännu fler radiovänliga hits och goda försäljningssiffror av skivan som samlar programmets låttolkningar. Det märks väl i dramaturgin där Magnus Ugglas gripande tolkning av Olle Ljungströms Jag och min far ägnas en betydande del av programmet, medan andra tolkningar försvinner förbi så gott som okommenterade. Möjliga singlar, som Darins discopumpade versioner, får en central eller avslutande roll. Klippningen är upplagd för att lansera låtarna, snarare än att presentera tolkningarna på ett rättvist sätt.

Den genomskinliga marknadsföringsstrategin, tillsammans med uppgifter om att artisterna medvetet pressas och tvingas till alltför lite sömn för att skapa maximala förutsättningar för dramatik och känsloutbrott, ger en bitter eftersmak i gemenskapen. Vill TV4 behålla känslan av sympatiska möten bör de hålla igen på cynismen och marknadsföringsknepen.

Ett barn är oss fött

Jag fick i uppdrag att skriva ett “samtida julevangelium” i GP kultur till julafton. Den är till alla vakande herdar, änglar och vise hens runt om på kvinnojourer och asylaktivistiska grupper runt om i landet. Tack för allt ni gör. (Text publicerad 24/12 i GP Kultur)

Vid den tiden utfärdade politiker lagar om vem som räknades som medborgare och Migrationsverket förordade vem som fick stanna eller lämna landet. De människor som inte fick asyl räknades inte till befolkningen, men de fanns likväl överallt i städerna. De var ett eget blodomlopp som pulserade intill det liv som syntes i statistiken och innefattades av trygghetssystemen.

Maria var en av dem nu, trots att hon hade varit så nära. Det fattades bara ett halvår, hon hade räknat från den dagen då han tog emot henne på Landvetter och välkomnade henne till hennes nya land och nya liv. 132 dagar till uppehållstillstånd. Ändå flydde hon.

Det var barnet. Att ta emot slagen när hon bar en ensam kropp kunde Maria stå ut med. Trots att hon stundtals fruktat för sitt liv och kroppen ständigt ömmade och värkte av slag, sparkar och brända cigaretter visste hon: efter två år tillsammans kan jag lämna honom. Då är uppehållstillståndet mitt. Men så kom barnet.

Havandeskapet kom till henne i den dröm som hon så ofta drömde. Hon var tillbaka i hembyn och familjen var samlad runt middagsbordet. Mamma var inte längre sjuk, utan hade återvänt från dödsdomen som byns läkare hade gett henne. Skörden hade varit god och det fanns gott om mat att duka upp på bordet, så mycket mat att de äntligen kunde äta sig mätta efter alla år av torka. Men den här natten fanns en till gäst vid bordet. En ängel kom med ett bud om att hon väntade ett barn.

”Var inte rädd Maria”, sa ängeln till henne när den såg hennes fruktan. ”Barnet du bär är sänt av Gud. Det här barnet kommer att bli en stor människa.”

Så vaknade hon tvärt av regnets piskande mot rutan och familjen var långt borta. Ändå visste hon att det var sant. Hon visste att barnet var hennes och hon älskade det redan.

Kanske trodde hon att slagen skulle upphöra när det fanns ett liv inom henne att skydda, men de stegrades alltmer. Han knuffade henne hårdhänt, trots att hon höll sig för magen och skrek nej. Nej var ett av få ord som hon hade lärt sig på svenska, men det var också ett ord som aldrig hade lyssnats till när hon uttalade det. Så kom det sig att den här julaftonsmorgonen blev hennes sista hos honom. Han hade bränt henne med stearinet från adventsljusstaken och när hon vidbrände gröten i sina försök att kyla märkena slängde han in henne i väggen och måttade en spark mot magen. Hon höll armarna över den för att skydda barnet. När sparken kom kände hon hur någonting gick sönder i underarmen. Smärtan slog ut alla tankar. Han besinnade sig och förklarade kort därefter att han skulle gå ut efter en julgran. Under den tid som han var borta hann Maria packa en enkel tygväska med sina viktigaste tillhörigheter. En sjal, några foton och en varm tröja var allt som fick plats. Så klädde hon sig och gick.

I Nordstan försvann hon in i massan av människor på jakt efter de sista julklapparna. Armen var lindad i sjalen och smärtade när stressade kroppar stötte in i henne med dunjackor och påsar. I butikerna skrålade julmusiken som en sista desperat sång innan allt skulle stänga ner inför mellandagsrean. Tyngden i magen fick ryggen att värka och hon satte sig ner på golvet och lutade sig mot en butiksvägg. Värmen, bruset av människor och de vaga tonerna av Jingle Bells i bakgrunden dövade och vaggade.

Maria vaknade av ett hårt tag om sin arm. Musiken hade tystnat och människorna gått. När hon såg uniformen knöt det sig i bröstkorgen och luften var svår att andas in. 132 dagar kvar och nu var allt försent och hon visste, hon kunde inte återvända hem med ett faderlöst barn och kräva två munnar till att mätta. Mannen höll tag i hennes arm och talade till henne men hon varken förstod eller hörde vad han sa.

”English?”

Hon skakade på huvudet, skakade som om tillräckligt många häftiga huvudrörelser och slutna ögon skulle ta henne någon annanstans och hon viskade för det var allt som hon fick fram i den torra strupen att ”please mister, please”.

”You have ID?”

Och hon skakade på huvudet igen, skakade bort honom och skräcken och mannen bredvid honom som också bar uniform och som såg på henne med stränga ögon. ”Please mister.”

Så kom sparken. Den var så hård att den tog hela hennes kropp i besittning. Barnet sa nej med en kraft som hon själv inte kunde uppbåda. Hon vek sig dubbel av smärtan och andades häftigt. En av männen i uniform talade i en liten radio. Hon uppfattade inte orden, men hon hörde ett som han sa till sin kollega. Larm.

De såg på varandra och sedan på henne där hon fortfarande låg och höll sig om magen för att hämta sig från sparken. Sedan lutade sig den ena fram.

”You can not stay here. You understand?”

Han pekade på golvet och lät sedan pekfingret pendla fram och tillbaka. Hon nickade till svar. De såg på henne och varandra igen. Sedan lämnade de henne snabbt.

Precis när Maria lyckats resa sig upp kom nästa spark. Den var lika kraftfull som den förra. Hon satte händerna mot väggen och lutade sig framåt medan hon bet sig i läpparna för att inte skrika. Långsamt vaggade hon till närmaste öppna utgång. Butikerna var stängda och musiken hade tystnat. Allt som återstod av larmandet och bruset var en äldre kvinna liggande på golvet med en korg med mynt framför sig. Maria passerade kvinnan och hörde hur hon ropade. ”Please, please, please”. Desperationen i rösten lät som hennes egen, men hon fortsatte bara att gå.

Det var först när Maria hade gått en lång bit under svåra smärtor som vattnet rann och hon insåg. Barnet var på väg. Den tomma gatan fylldes av hennes kvidande plågor upp mot skyn. I fönstren lyste stjärnor, lampor och ljuset från tv -skärmar med tecknad film. Hon såg hur kropparna rörde sig inne i värmen, lät koppar klinga samman i skålar och festklädda människor krama om varandra. Maria skälvde av smärtan och kölden. Alla portar var stängda. Det fanns ingen annanstans att vila än att lägga sig ner på det tunna täcke som bildats av snön som fallit under veckan. Marken tog emot henne och i skenet av julaftons firanden kunde hon vila mellan värkarna.

Ovanför Maria fylldes synen plötsligt av ett kvinnoansikte som talade mjukt och strök över hennes panna. Ängeln hade återvänt från drömmarna och höll nu en vakande hand på henne innan nästa värk tog vid och handen fattade Marias, kramade den tills smärtan klingat av. Rösten talade lugnt och hon vaggades in i ängelns ömhet tills hon hörde ordet hospital. Maria fattade ett hårt grepp om ängelns tjocka jacka.

”No hospital! No hospital!”

De uniformerade männen skulle vänta och de skulle ta barnet ifrån henne och placera det hos honom och barnet reagerade som henne för nu briserade nästa värk så hon fortsatte hålla hårt i jackan medan ängeln talade lugnande. När vågen sköljt över släppte hon taget.

”Ok. No hospital. I promise. Follow me.”

Djupblå ögon såg in i hennes med ett löfte som gick att tro på. Maria fick hjälp att resa sig upp och med ängelns armar stöttande hennes kropp gick de tunga steg framåt.

Ängeln ringde på dörren och den öppnades av en annan kvinna. Hon skyndade sig fram för att stötta Maria och tillsammans tog de henne in genom en lång korridor, till ett avsides rum där ännu en kvinna väntade. De la henne ner på en bädd av jackor och filtar och den väntande kvinnan tog hennes hand och höll den hårt.

”Don’t worry. I’m a doctor.”

Änglarna vakade över Maria, baddade hennes panna och höll hennes kropp tills det första skriet från barnakroppen ljöd över lokalen. Flickan lindades med hennes sjal och lades i en badbalja. Marias tårar rann jämte änglarnas och alla såg de på barnet i baljan som just hade kommit till jorden.

Den natten lyste en stjärna extra starkt över en enslig byggnad i Göteborg och länge efteråt skulle människor tala om det sällsamma ljus som föll över staden den julaftonen, fortfarande i ovisshet om det mirakel som skett.

 

Klass dold i markörer

Text publicerad i GP Kultur 14/11

Under ett seminarium på årets bokmässa konstaterade Erik Helmerson, författare och ledarskribent på Dagens Nyheter, att medelklassen borde sträcka på ryggen. Det är nämligen en väldigt bra klass. Medelklassen går till jobbet, betalar skatt, är inte särskilt rasistisk och bär upp kultursektorn, menade Helmerson. Genom att framhålla dessa egenskaper som generella för medelklassen uppstod ett implicit omdöme om andra klasser – exempelvis arbetarklassen – som struntar i att gå till jobbet, skiter i skatten, är ointresserad av kultur och röstar på Sverigedemokraterna. Försöket till försvar av medelklassen förvandlades snarare till ett dåligt förtäckt klassförakt.

Det klumpiga uttalandet till trots är Helmersons frustration i viss mån befogad. Det är nämligen ett förbannat tjat om medelklassen. Inte minst är vi som identifierar oss som en del av medelklassen själva besatta av att ömsom generat och ömsom hånande särskilja medelklassens egenskaper och attribut. Surdeg, ängslighet, klimatkompensera, läsplatta, statusjakt, renovering, utlandsresor. Vi varvar mellan att skratta åt Miljöpartiet-röstande innerstadsbor med kreativa arbeten och att sucka åt oss själva för jag vet, så himla medelklass av mig att bosätta mig just i det här bostadsområdet och bestämma mig för att hela vardagsrumsväggen skulle bestå av en lång specialdesignad bokhylla för alla våra böcker. Begreppet medelklass har förvandlats till en bingobricka där den kulturellt medvetna medelklassen fyller i alla attribut som uppfyller klichén.

TV-serien Solsidans tredje säsong sänds nu med höga tittarsiffror, stort intresse och massmediala satsningar som Dagens Nyheters grepp att låta skribenterna Hanna Fahl och Viktor Barth-Kron livekommentera första avsnittet. Även här är det en bemedlad klass som skildras: fina kvarter, tennis, ny grill, genuspedagogik och statusjakt. Hånande och kanske igenkännande ska vi fnissa åt deras samtidsmarkerande livspussel och trassliga förehavanden.

Häcklandet av medelklassen är i sig ganska oskyldigt, om än tröttsamt. Problemet ligger i att det i viss mån formuleras som en subversiv motståndshandling. Nu häcklar vi ju den dominerande klassen, vars tycke och smak är normerande. Titta, vad självmedvetna vi är när vi skrattar åt att vi homestylat vår bostadsrätt. Faran i att tolka den sortens narcissistiska attributsbesatthet som en klasskritisk analys är att vi hamnar i ett läge där markörer och symboler överskuggar vad klass fortfarande handlar om: makt, inflytande och ekonomi.

Det är nu mer än trettio år sedan sociologen Pierre Bourdieu vidgade förståelsen av klass. Hans antagande att det inte bara är det ekonomiska kapitalet – såsom inkomst och tillgångar – som skapar klasstillhörighet utan även kulturellt kapital (utbildning, allmänbildning, kunskap om och intresse för kultur) samt socialt kapital (nätverk, släktskap och kontakter) fick stort genomslag och är i dag en självklar del i forskning kring, och undervisning i, klassanalys. Från att varit en strikt ekonomisk synvinkel tillkom nya perspektiv på hur klass även definieras genom smak, bekantskapskretsar och utbildning. Bourdieu talade även om ett symboliskt kapital – det överordnade kapital som en kapitalform antar när det legitimeras inom en grupp.

I den samtida tolkningen av medelklassen är det inte ekonomiskt kapital som vi talar om. Det symboliska kapitalet är i stället det kulturella kapitalet – vilket innefattar vanor, värderingar och smak – samt i viss mån även det sociala. För att vara ett samhälle där många fått det lite bättre medan andra fått det betydligt sämre de senaste åren talar vi försvinnande lite om livsvillkor, ekonomisk grundbas och möjligheten till tak över huvudet och mat på bordet.

Litteraturvetaren Åsa Arping visar i sin text Folkhemmet tur och retur. Om klass, kön och utanförskap i tre svenska 2000-talsromaner(ur Moderniteter: text, bild kön, 2008) hur status och smak är i fokus i samtida klassreseskildringar. I en jämförelse med 1930-talets arbetarlitteratur diskuterar hon hur Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Torbjörn Flygts Underdog och Susanna Alakoskis Svinalängorna i stället för materiella företeelser och ekonomiska förutsättningar snarare betonar skillnad i status och hur dessa skillnader syns och känns för individen.

Hånen mot medelklassens typiska attribut och smakdistinktioner kan med andra ord tolkas som en självspegling av det symboliska kapital som vi värderar högst. I en populariserad analys reduceras det inte sällan till förenklade frågor. Vilken morgontidning hade ni när du växte upp? Hur många böcker fanns i bokhyllan? Vilken sorts mat föredrar du? Vad väljer du för tv-program?

Men klass är ingen bingobricka eller ett veckotidningstest där du på bara tio frågor får veta var i samhället som du hör hemma. En klassanalys som menar allvar kan aldrig ignorera ekonomiska faktorer som inkomst, inflytande över sin egen levnadssituation och möjligheter till social rörlighet. Det är i stället oviljan att se utanför den där bubblan av surdegsfniss som är det största problemet. Vulgärmedelklassen som skildras i Solsidan står på så vis snarare i vägen för en reell klassanalys. Det verkligt revolutionerande vore om det dominerande samtalet någon gång släppte medelklassbingobrickan och betraktade andra delar av verkligheten.

Sörjer en tid jag aldrig upplevt

Krönika publicerad i GP Kultur 5/11

Det är en trött och grå onsdagseftermiddag som jag får en impuls och går på en matinéföreställning av Palme. Vi är ett fåtal i salongen och de andra har kommit upp i den åldern att de kan skrocka igenkännande åt många av klippen. Själv sitter jag tyst och förundrad. När eftertexterna börjar rulla rinner tårarna. Inte på det där klädsamma sättet, som de kanske gör när man sett någonting som berör. Jag sitter ensam kvar i biofåtöljen och fulgråter och snörvlar på ett pinsamt ohejdbart vis.

Jag ställer mig själv frågande till reaktionen. Jag har generellt svårt att gråta av vare sig läsning eller någonting som jag ser. Berörd ja, till tårar så gott som aldrig. Det tar ett tag innan jag lyckas formulera tårarnas uppkomst: de är en sorg över en tid som jag aldrig upplevt. Att som 80-talist ha växt upp i skuggan av Palmes död och lärt mig läsa genom mordutredningens rubriker. Att ha gått i skola under de år då krisen slog mot Sverige och vi lärde oss ordet ”ränta” genom föräldrars oroliga samtal på fritidshämtningen och vande oss vid uppkopierade stenciler och slitna läroböcker för att inga pengar fanns till inköp av nytt material. Att vara införstådd med att utrikespolitik innebär kriget mot terrorismen och att ha sett en begynnande protestvåg slås ner i såväl Göteborg som Genua under EU-toppmöten.

Min generation och efterkommande generationer har aldrig upplevt ett föregångsland, med reformer i rekordtakt, ökad tillväxt och bostadsbyggande. Vi har heller aldrig varit med om några studentrevolter och större, kollektiva protester. Det är måhända en naiv efterkonstruktion utifrån bilder och berättelser, en slags idealisering av en dåtid som utspelade sig innan jag var född, men i tårarna är besvikelsen över den samtida samhällsandan reell.

Jag sörjer en tid som jag aldrig upplevt. En tid av framåtanda, snarare än förvaltande. Som trodde på politiken och de kollektiva lösningarna och där ideologiska skiljelinjer inte alltmer suddats ut till förmån för konsensus om de grundläggande lösningarna. Jag sörjer över att aldrig ha fått uppleva ett samhälle som tog tillvara gemensamma intressen i stället för att lägga en stor del av problembördan på individen och dess anpassningsbarhet till rådande politik. Där visioner fortfarande var en vital del av den politiska retoriken och det ideologiska bygget.

Jag tänker på en ung man i ett klipp från kårhusockupationen. När Olof Palme pratar om det gemensamma samhället svarar han ilsket: ”vad fan är det för samhälle som vi anpassar oss till?”. Det är en fråga som vi alla, i ännu högre grad, borde ställa oss i dag.

Bibel som kräver skämskudde

Text publicerad i GP Kultur 2/11

Ett ”All Access Backstagepass till Bibeln ”. Så beskriver prästen Fredrik Beverhjelm den nya Konfirmandbibeln som han arbetat fram tillsammans med kollegan Rickard Bonnevier och som nu ges ut på Verbum Förlag.

Med ett omslag i turkost gummi, plats för anteckningar, tecknade bilder i serietidningsformat och citat av bland andra den gamla Baywatch-stjärnan Pamela Anderson och Nirvanas frontfigur Kurt Cobain ska ungdomarna lockas in i Bibelns värld.

Den nya layouten är förvisso lockande och ökar läsbarheten, det kan nog både ung och gammal tycka. Vissa grepp är välkommet pedagogiska, som en introduktion till hur Bibeln ska läsas och olika tolkningar som har gjorts av Bibeln. Men mycket av innehållet blir också en pinsam uppvisning i hur övertydligt och fånigt det blir när vuxna ska prata med unga på ungas språk. Den ger sken av att Bibeln både är mer komplicerad och ointressant än vad den behöver vara och att ungdomar kräver idolbilder, populärkultur och teckningar för att lockas. Vissa inslag får mig att känna mig som en rodnande tonåring inför en pinsam pappa. Referenser till 90-talsikoner som Pamela Anderson och Kurt Cobain säger en del om omarbetningens tafflighet. Vilken högstadieungdom i dag vet vad Baywatch är?

Inte kvinnor som håvar in vinsterna

Krönika publicerad i GP Kultur 28/10

Låt oss tala lite om kvinnor.

Kvinnor är nämligen populära att hänvisa till i det offentliga samtalet just nu. I evighetsdebatten kring vinster i välfärden har de borgerliga ledarsidorna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter bestämt sig för att ta till kvinnor som argument. Varför vill vänstern och förbudsförespråkarna inskränka kvinnors möjlighet att tjäna pengar? Varför är det okej för män att tjäna pengar i ”sina” yrken medan de kvinnodominerade ska vara fritt från näringslivstänkande. Förutom det rent felaktiga antagandet att det är kvinnor som tjänar på vinster i vården – det är knappast undersköterskor som får ta del av vinsterna när stora koncerner tar över vård och omsorg – känns tongångarna igen från rut-debatten: den misogyna vänstern hatar kvinnligt entreprenörskap och vill därför inte subventionera möjligheten att låta en kvinna skura andras privata toaletter.

Även i den amerikanska valrörelsen talas det om kvinnor. Satirikern Jon Stewart visade i sin talkshow hur efterdebattsanalyser märkbart ofta handlat om vad kvinnor tyckt om debatten. Debatterna var för tuppiga, hetsiga och otrevliga för att överhuvudtaget ”attrahera kvinnor”. Diskussionen handlade mindre om aborträtt och möjligheten till att försörja sig och mer om en retorik som ”inte var anpassad för kvinnliga åhörare”.

Kvinnligt företagande och ett politiskt samtal som attraherar kvinnor må låta som jämställdhetsdiskussioner. Någon skulle rentav kunna påpeka att såhär vill väl feminister att det ska låta i det offentliga samtalet. Det visar kanske det svåraste med att navigera i samtiden: att skilja slagträn och fulknep från reella frågor om makt och inflytande.

Att använda sig av kvinnor för att argumentera för vinster i välfärden är ett bortkollrande av de viktiga frågorna om var våra skattepengar tar vägen och en oförmåga att skilja på verksamheter som bygger på omsorg och verksamheter som bygger på produktion. Att tro att kvinnliga åhörare kräver en annan sorts retorik bygger på ett särartsargument om könens olikhet. Att hänvisa till kvinnor innebär ingenting annat än en förenklad argumentation som dessutom befäster mannen som norm.

I den mån som just kvinnor tröttnar på politiska debatter handlar det förmodligen om samma sak som den politiska tröttheten i allmänhet: en känsla av att lyssna, utan att ha någonting att säga till om. Inflytandet som underbetald och utarbetad anställd i vården begränsas till att omnämnas i en ledartext som potentiell entreprenör i en vård fylld av valfrihet, oavsett hur långt ifrån verkligheten den argumentationen befinner sig.

Dansande dissident drar många klick

Text publicerad i GP Kultur 27/10

Världsplågan Gangnam style av den sydkoreanska rapparen PSY har gått få förbi. Flashmobs har arrangerats utifrån den speciella dansen i videon och låten har spelats konstant på både radio, klubbar och gym.

Flertalet tolkningar av både låt, dans och video har också redan förekommit. Ingenting slår dock Ai Weiweis version. På Youtube finns den kinesiske konstnären och dissidentens egen Gangnam style-video, där Weiwei dansar den särskilda dansen varvat med klipp från originalvideon.

Det är inte bara det charmigaste man kan hitta på internet just nu. Det finns också någonting oerhört befriande med att en av världens mest omtalade konstnärer på landsflykt från en diktatur gör en tramsig video till en hitlåt och dansar loss inför allas ögon. Ai Weiweis humor och glimt i ögat gör samtiden lite roligare att leva i.

Manifest mot stadsomvandling

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Not in our name. Det är titeln på det manifest som konstnärer, författare, musiker och andra kulturarbetare i Hamburg skrivit under. ”Inte i vårt namn”, konstaterar de och sätter ner foten mot den stadsomvandlingsprocess som bland annat innebär att politiken underordnats en image av en stad där den så kallade ”kreativa klassen” vill bo.

”Vi vägrar att tala om denna stad i marknadsföringens kategorier”, skriver kulturarbetarna och räknar i stället upp alla de problem med segregation, fattigdom och en icke-fungerande bostadspolitik som torde vara mer akut. Likaså drabbas de också själva av allt dyrare hyror för ateljéer och replokaler och att det blir allt svårare att arrangera tillställningar som inte är vinstdrivande.

Att den kreativa klass som Europas städer konkurrerar om att attrahera själva sätter ner foten är välkommet. Manifestet tydliggör konflikten mellan en levande stadspolitik för medborgare och staden som varumärke på en starkt konkurrensutsatt marknad. Det är ett klargörande som ekar av igenkänning av de strukturer som också finns i Göteborg.

Farligt när åsikter överordnas fakta

Krönika publicerad i GP Kultur 16/10

Torsdagen den 4:e oktober skulle Debatt i SVT diskutera diskrimineringen av romer, som uppmärksammats via Sveriges Radios granskning några dagar tidigare. Det tog inte lång stund för debatten att kantra. Flera medverkande, däribland Svensk Handels tidigare säkerhetschef Dick Malmlund, menade att flertalet romer förvisso sköter sig ”men vi måste våga prata om de som stjäl”.

På söndagen följde partiledardebatten i Agenda där en av huvudfrågeställningarna formulerades på följande sätt: ”hur mycket invandring tål Sverige?”. En formulering som implicerade att invandring är en belastning. Som debattören Marcus Priftis visade på nättidningen Dagens Arena (8/10) förutsätter frågan också att det går att sätta ett maxantal invandrare för Sverige och att vi är nära den gränsen i dag. Tre rasistiska osanningar i en fråga.

Veckan därpå lyckades Aktuellt klämma in två debatter med vag relevans på bara ett par dagar. ”Rasism eller inte?”, undrade redaktionen angående Bo Hanssons uttalande om ”svartingar” och bjöd in sportjournalisterna Tommy Engstrand och Erik Niva för att diskutera det hela (9/10). Dagen därpå sändes ett inslag om den inskränkta abort­rätten i Spanien, vilket följdes upp av en debatt mellan RFSU:s förra ordförande Åsa Regnér och Ja till livets ordförande Gunilla Gomér. Inte om vad Sverige kan göra för de kvinnor som drabbas av inskränkningarna, inte varför dessa förändringar sker just nu, utan om abort ska finnas överhuvudtaget.

Att Debatt kantrar är en sak. Programmet har sedan länge varit SVT:s Titanic, för ofta på kollisionskurs med etiken. Men när Agenda vinklar frågeställningar och Sveriges ledande nyhetsprogram består av ovidkommande debatter i stället för fördjupningar är det anmärkningsvärt.

Man kan hävda att det finns ett ”allmän­intresse” av att lyssna till dem som inte tycker att ”svarting” är ett rasistiskt begrepp och dem som anser att abort är mord, då det är åsikter som faktiskt representeras. Men den breda majoriteten av svenskar är för en stor invandring och fri abort, tycker att diskriminering är fel och anser att man inte ska säga ”svarting”. Varför är frågorna ens intressanta att ta upp?

Förmodligen för att vi hamnat i ett journalistiskt klimat där ”debatt” blivit överordnat kunskap, fakta och expertis. Där ”yttrandefrihet” förstås som att alla måste komma till tals i alla frågor och där åsiktskluster långt ute på högerkanten alltmer tillåts sätta agendan. Yttrandefrihet är en sak. Slaskdebatter i stället för kunskap och folkbildande fördjupning är någonting helt annat. Kan inte ens public service skilja dem åt är journalistiken riktigt illa ute.

Feministisk självkritik önskas

Text publicerad i GP Kultur 13/10

Förra fredagen twittrade journalisten och författaren Caitlin Moran – aktuell med boken Konsten att vara kvinna – att hon hade intervjuat Lena Dunham , huvudrollsinnehavare i och skapare av den hyllade tv-serien Girls .

Girls har sedan tidigare fått kritik för att det enbart förekommer vita människor i serien. Signaturen Lizzie Coan undrade därför om Moran hade ställt några frågor kring frånvaron av människor med annan hudfärg än vit i serien. Svaret kom snabbt: ”Nope. I literary couldn’t give a shit.”

Caitlin Moran har friheten att ställa vilka frågor hon vill. Lena Dunham har inget ansvar att se till att representationen av människor är jämlik i hennes serie. Problemet med Morans arrogans och Dunhams oförståelse är att de är två av de mest omtalade och beundrade feministerna just nu. Moran gör anspråk på att formulera livet som kvinna i feministiska termer i sin senaste bok. Dunham har precis skrivit på ett kontrakt, värt 23 miljoner kronor, för att ge sin syn på kvinnlighet och feminism. Sättet som de negligerar andra frågor – däribland etnicitet – blir därför beklämmande. Lite självkritik från två av den breda feminismens stora förebilder idag vore på sin plats.

Vi vet en hel del om männen

Krönika publicerad i GP Kultur 7/10

Frustrationen anas mellan raderna i debattexten i Svenska Dagbladet (1/10) signerad fyra genusvetenskapliga forskare. ”Att män hittills inte varit föremål för forskning och jämställdhetspolitiska initiativ är en felaktig uppfattning. Inom forskningen finns omfattande kunskaper om mäns liv och erfarenheter av ojämställdhet”, konstaterar Linn Sandberg, Tanja Joelsson, Jeff Hearn och Ulf Mellström innan de refererar till en rad forskningsarbeten, utredningar och avhandlingar.

Debattartikeln hänvisar till regeringens tillsättande av en ny jämställdhetsutredning med fokus på män och på pojkars bristande resultat i skolan. ”Nu ska även killar och män involveras i jämställdhetspolitiken”, kommenterade jämställdhetsministern Nyamko Sabuni initiativet i ett pressmeddelande. Utredningen ska ta reda på om föreställningar kring manlighet är skadliga för männen själva. Utredningsledaren, journalisten PM Nilsson, förklarade att det är ett område som man vet ”väldigt lite om”.

Jag imponeras av sakligheten i genusvetarnas svar. I över trettio år har maskulinitetsstudier varit ett vitalt forskningsfält. Här finns kompetens om allt ifrån män i glesbygden, bodybuildningkultur och inte minst finns här en rad avhandlingar och utredningar kring könsnormer och skilda skolresultat. Maskulinitetsforskningen är måhända inte så populariserad som mansaktivism och konspirationsteoretiska teser om en statsfeminism som förtrycker män. I stället verkar den inom den akademiska disciplin som antifeminister, populister och ”nu har det väl ändå gått för långt”-debattörer tävlar om att avsky: genusvetenskapen.

Mot bakgrund av den allmänna skepsisen mot det genusvetenskapliga ämnet var det kanske inte så konstigt att regeringen inte hade bättre koll på alla år av forskning och utbildning som lagts ner på manlighetens baksidor och konsekvenser för såväl individ som samhälle. Inte heller kan det begäras att staten ska vara uppdaterad på all forskning som sker. Men ignoransen och okunskapen kring maskulinitetsforskningen är samtidigt symtomatisk och visar på en jämställdhetsdebatt där hjulet ständigt måste uppfinnas på nytt. En diskussion som alltid kantrar i jagstarka röster och individbaserade erfarenheter snarare än forskning.

Glappet mellan maskulinitetsforskningens kompetens och verkligheten är stort. Förlorare är inte bara samhället, utan också pojkar i skolbänken som halkat efter i resultatet, män med psykisk ohälsa och utsatta killar i behov av hjälp. I stället för att ta tillvara all den kunskap som finns börjar man återigen om med en utredning.

Fördomar mot romer

Text publicerad i GP Kultur 6/10

Det var först för några år sedan som jag började reflektera över ett ord som förekom en del i min barndom. Oftast sades det i en skämtsam men hånfull ton gentemot dem med många syskon, ett stort sällskap i en full bil eller ett trångt kalas. Ibland handlade det bara om en familj som var excentrisk, tog mycket plats och hade skrikande barn. Såväl vuxna som unga använde sig av ordet: Taikonfamilj.

Den senaste veckans uppmärksamhet kring diskriminering av romer sätter fingret på hur genomsyrade vi är av fördomar och rasism gentemot romer. Lawen Mothadis nyligen utgivna bok Den dag jag blir fri om Katarina Taikon visar på ett samhälle som aldrig gjort upp med hur romer behandlades.

I Expressen Kultur (4/9) skrev Per Wirtén om hur den senaste tidens debatt om rasism väckt minnen av hur han fnittrade till förintelsevitsar och negerskämt på skolgården. ”Sverige var världens mest jämlika land. Men jag både berättade och skrattade. Alla andra gjorde ju det.”

”Taikonfamilj” var inte bara ett påhittat ord, som jag trodde som barn. Det var ett rasistiskt och fördomsfullt begrepp gentemot en redan utsatt grupp i samhället. Det användes av både vuxna och barn. Om vi vågar gräva i våra medvetanden finns det säkerligen mer av den varan.

Få lyckas beröra med sin predikan

Text publicerad i GP Kultur 14/10

Mellan de glest befolkade raderna i den gamla stenkyrkan ekar prästens ord. Det är söndag, högmässa och predikan. Under ett par veckor har jag åkt runt mellan Göteborgs olika kyrkor – från förort till centrum – och lyssnat till predikningar. Nu tycker jag mig känna igen en hel del. Rötterna i dagens Bibelord, blicken mot samtiden och kopplingen till Jesu liv och gärning.

Svenska Kyrkan har vid flertalet tillfällen fått kritik för att vara för populistisk och samtidsorienterad. En gängse tolkning är att det blivit en ängslig institution i en sekulariserad tid, skild från staten och som dras med ett ständigt medlemstapp. Kyrkan är mer intresserad av att synas och locka besökare än att erbjuda teologisk fördjupning. Exempelvis har teologen och författaren Ann Heberlein beskrivit samtida predikningar i kyrkan som ”plattityder om livspussel och miljö och uppmaningar om att kramas lite i stället för Guds ord” (Kyrkans Tidning 14/8 08).

”Vår kultur är fixerad vid att allt ska handla om mig. Folk tar inte till sig saker om det inte berör dem personligen”, sammanfattar ledarskribenten Brita Häll samtida tendenser i en artikel i Kyrkans Tidning (23/6 10). En predikan som talar om en abstrakt Gud och tar avstamp i Bibeln utan att knyta an till jaget är helt enkelt inte särskilt gångbart längre. Vi vill bli tilltalade som individer, inte som delar av kyrkan och den kristna tron.

Jag besöker en rad kyrkor i Göteborg under trefaldighetstiden, som inleds veckan efter pingst och avslutas vid Domsöndagen, sista söndagen före advent. Namnet syftar till den treenige Guden: Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Trefaldighetsdagarnas gudstjänster präglas av teman kring att vara människa och kristen, att leva i enlighet med den kristna tron och människans relation till Guds tre ansikten.

Samtliga predikningar utgår ifrån dagens Bibelord men tar på ett eller annat sätt också upp tiden som vi lever i. Bibelorden blir en inledning, men vävs också in i efterföljande resonemang som tar tydligt spjärn mot aktualiteter, samtid och dagens samhällsklimat. Men det går att urskilja två skilda sätt att angripa dem:

Det första sättet innebär ett aktivt ställningstagande och en predikan som snarast berör vår relation till andra människor och till samhället. Efter att ha lyssnat till berättelsen om den barmhärtige samariten talar prästen om civilkurage, medmänsklighet och engagemang. Här tar prästen upp en enkät gjord av en kvällstidning kring hur många som skulle ha gripit in under den uppmärksammade misshandeln i Kortedala om de hade varit på plats. I resonemanget finns även en uppmaning till förståelse för den utsattes situation och insikten om att det hade kunnat vara vi. Vi måste hjälpa utan att kränka, menar prästen som tar det frekvent använda ordet ”utanförskap” som exempel på kränkande begrepp. Här finns ett tydligt politiskt ställningstagande. I predikan riktas kritik mot både politiker och det politiska språket, men här finns även ett resonemang om vår passivitet framför nyhetssändningar. Empati är inte samma sak som medmänsklighet är huvudbudskapet och syftar till ett aktivt engagemang av den sort som samariten och Jesus ägnade sig åt.

Det andra sättet handlar snarare om Guds omhändertagande och innebär en mer passiv roll. I en predikan tas exempelvis olika former av bekymmer upp. Våra liv består av större eller mindre plågor. Några definieras som de ofrånkomliga: ungdomar som oroar sig över arbetslöshet och bostadsbrist och ensamstående mödrar som lever på marginalen och därför bekymrar sig över pengar. De katastrofer och krig som vi ser på tv återkommer även i denna predikan. Här konstateras att Jesus delar allas plågor. Guds frid skyddar också den som lever på marginalen eller lever i ett krigshärdat land. En annan sorts bekymmer kallas för ”de onödiga som vi skapar själva”. Det är rädslan för att inte hänga med i trender och vara tillräckligt duktiga och snygga, vilket kopplas till en samtid där vi matas med budskapet att vi inte duger som vi är. Här hänvisas till Jesus ord ”gör er inga bekymmer”. Den verkliga tryggheten kommer inte genom nya kläder, utan genom att lita på att våra liv ligger i Guds händer. Det enda verkliga bekymret är också ett: hur vi ska kunna leva kristet och leva i Guds rike. Här finns inte den aktiva människan på samma sätt. Politiken är lika frånvarande, trots att såväl arbetslöshet som ensamståendes ekonomi nämns. I stället är det relationen till Gud som är i centrum.

Lyckas predikningarna säga någonting relevant om vår tid? Finns här någonting annat än de plattityder och den individualism som påpekats? Svaret på båda frågorna är ja, men få lyckas. Den samtidsorientering som förekommer är – som Heberlein konstaterat – ofta fylld av plattityder och budskap som vi redan hört en gång för mycket. Truismer om att våga vara dem vi är och bry oss om varandra befäster fördomen om Svenska Kyrkan som en mjäkig institution som vill vara alla till lags. Lugnande ord om att Gud skyddar alla hjälper varken mot arbetslöshet eller behövande fattiga och kan snarare ses som en obehaglig påminnelse om en kyrka som länge ignorerade maktrelationer och nöjde sig med att konstatera att även fattiga kommer till himlen. Prästerna gör ett stundtals mödosamt arbete med att aktualisera Bibeltexter så att de passar i ett nutida sammanhang, men mer engagemang än att hänvisa till nyhetssändningar och mode är ändå önskvärt för att det ska vara relevant. Det är en förvirrad kyrka som visas upp och en förvirrad tro som förkunnas.

Men det finns undantag. När predikan vågar ställa krav på människan är den som allra starkast. I ett låt gå-samhälle, där alla ska följa sin individuella vilja, är det välgörande att lyssna till ett rättesnöre om hur vi ska leva. Den sortens altruism som förespråkas i kyrkan hörs sällan annars och när den riktar stark kritik mot både oss som individer och samhället som kollektiv blir den viktig. Här märks också en vag skiftning i vad synden kommit att handla om. Att vi ska be om förlåtelse för att vi inte älskat Gud över allt annat har tonats ned betydligt. Kanske finns här en insikt om tidens gång och att Gud inte fungerar som primärt kärleksobjekt för de allra flesta, inte ens de troende, längre. Synden handlar snarare om att vi inte handlat i enlighet med Guds vilja – att leva i kärlek, förlåtelse och med ett starkt patos.

Den starkaste upplevelsen ligger kanske inte i orden utan i handlingen. Strax efter predikningen om den barmhärtige samariten och aktiv medmänsklighet, mitt under nattvarden, börjar två kvinnor att gråta högt. Prästen släpper för ett ögonblick allt och går i stället fram till kvinnorna, ser dem i ögonen, stryker över deras kinder och kramar om dem. Den inspirerande handlingen bär jag med mig mer än alla ord.

Pojkrumsnostalgi en öm tå

Text publicerad i GP Kultur 2/10

När den animerade filmen Tintins äventyr: enhörningens hemlighet hade premiär 2011 hände någonting med den manliga delen av journalistkåren. Kultursida efter kultursida fylldes med personliga – och inte sällan nostalgiska – analyser och tankar kring Tintins storhet.

Det var med förvåning jag noterade hur Tintin-vurmen okritiskt fick ta plats i media. Jag hade förvisso bläddrat i albumen som ung men aldrig riktigt fastnat. Det tog ett tag innan jag insåg hur viktig Tintin var för en hel generation manliga journalister. Det var i Tintins upptäckaranda som många hittat inspiration till sitt blivande journalistyrke, det var här den vite mannen hade formats.

Den högburna kärleken till Tintin är inte den enda förklaringen till ramaskriet kring Kulturhusets försök till flytt av serieböckerna, men den är med största sannolikhet en faktor till de mer känslomässiga utspelen. Tintin spelar en betydande roll i mångas barndom, inte minst bland dem som i dag arbetar inom media. Att helt sonika flytta på honom från barnlitteraturen och hänvisa till rasism är inget som sker ostraffat. Man trampar inte på pojkrumsnostalgi hur som helst.

Mässan tröstar i förnyelsehetsen

Krönika publicerad i GP Kultur 30/9

Ännu en bokmässa har snart passerat och lugnet lägrar sig åter över Göteborg. Trötta och slitna efter fyra dagars arbete och fest i syrefattiga lokaler återvänder merparten av Litteratur- och Mediesverige hem. Det är påtagligt hur det här året skiljer sig relativt lite från tidigare år.

Bokmässan fungerar lika traditionstyngt som julfirande med släkten. I en tid av snabba förändringar och med förnyelse som ständigt ledord har Bokmässan en sällsam förmåga att göra exakt tvärtom: Lika självklart som Kalle Anka klockan 15 på julaftons eftermiddag är det mingel på torsdagen, Gläntafest på fredagen och Jan Guillou i var och varannan monter. Samma monterplatser, fester och ungefär samma människor. Åker man hit vet man vad man får.

Det är fascinerande hur just Bokmässan lyckats stå emot förnyelsehetsen. Visst sker en pågående utökningsprocess, bland annat med mediedagarna som en avknoppning till den ordinarie mässan. Men under just dessa fyra dagar förändras inte mycket. Det värsta som uppstår är förvirringen när någon monter bytt plats. Vi lokaliserar oss i lokalen genom kroppsminnet, snarare än med kartor.

Kanske är det behövligt att det gigantiska arrangemanget inte genomgår så många förändringar. Att vi känner igen oss i allt i från de syrefattiga lokalerna till trängseln i hotellbaren på Park.

Både litteratur- och medie­branschen står inför enorma förändringar. Läsplattor, Bonnierkoncernens utbredning och försämrad läsförståelse bland unga är några faktorer som bokbranschen måste förhålla sig till och tampas med. Nedskärningar, tidningsdöd, minskade annonser och prenumerationsunderlag är en realitet som journalistiken arbetar med just nu. Det finns stor anledning till oro och ett skriande behov av nya idéer.

I en verklighet där många av bokmässans branschbesökare arbetar i nedskärningshotade områden med osäkerhet inför framtiden fungerar möjligen mässan som en tröst. En sorts trygghet för en utlasad journalist som hankar sig fram på korttidsvikariat, en litteraturkritiker med minskade uppdrag, en chef som återigen måste sparka medarbetare, ett konkurshotat småförlag och en författare vars resterande exemplar av den första romanen snart kommer makuleras eftersom de aldrig såldes.

På bokmässan vet du vad du får. Här är du fortfarande en del av ett medie- och litteraturetablissemang som nätverkar och skålar i hotellbarer och på mingel. När Jan Guillous röst ljuder över det stimmiga mässgolvet går det att blunda och tänka att nedskärningarna på Svenska Dagbladet aldrig har hänt. Här är allt som det alltid har varit, på gott och på ont.

Apple väcker blandade känslor

Text publicerad i GP Kultur 24/9

Invigningen av Apples nya butik i Täby häromveckan dokumenterades med mobilkamera och lades upp på Youtube. Klippet spreds sedan snabbt med förfasande ord. Här syns ett stort säljargäng som inifrån butiken gör raketen, tjoar och klappar händer. Därefter skriker de ”andra sidan är ni klara?” till de väntande kunderna utanför, som svarar dem – om än med inte samma styrka. Slutligen öppnar butiken och säljare och kunder möts i high five-handslag och glädjerop.

Många menar att klippet tydligt visar den närmast sekteristiska stämning som Apple byggt upp. Få andra företag har lika lyckosamt skapat en vi-känsla där köpare, säljare och produkt blivit otydliga i sina roller. Kundernas lojalitet är av det slag som de flesta företag bara drömmer om. De trogna köparna är ofta märkbart okritiska och följer varje nytt släpp av en Appleprodukt med spänning.

Dock kvarstår frågan hur många av oss som förfasat oss över klippet, hånat glädjen inför en ny Appleprodukt och hånler åt företagets anhängare som ändå kommer att snegla på telefonen när nya iPhone släpps i Sverige. Jag gissar på en hel del.

Symbolen som säger allt

Text publicerad i GP Kultur 17/9

Jag har en längre mejlkonversation rörande ett pågående arbete. Jag och samarbetspartnern missförstår varandra och kommunikationen går knaggligt. Vi rör till det mer och mer och blir alltmer ängsliga. ”Nej, det var inte så jag menade!”, utropar han.

”Nej alltså, jag menade inte att ifrågasätta dig!”, skriver jag kort därefter.

Situationen börjar kännas tröstlös. Mejlen räcker inte längre till för att reda upp det som vi nu har trasslat in oss i. Så blinkar det till i inkorgen igen. Ett kort mejl bestående av endast en symbol: en blinksmiley. Jag svarar med en leende smiley tillbaka. Det är som om vi båda andas ut. Det korthuggna språket får en värme. Avslappnat fortsätter vi diskutera i en betydligt lättsammare ton. Det blir plötsligt uppenbart hur ett språkligt fenomen som jag en gång förkastade och föraktade har blivit en nödvändig del av min kommunikation.

I ett samtal är upp emot nittio procent av vår kommunikation icke-verbal. Gester, ansiktsuttryck, tonläge, blickar och många andra faktorer spelar in i hur vi uppfattas och uppfattar andra i möten. I skrift är allt det avskalat. Det var länge inte något problem. Den här artikeln behöver varken ett leende eller några yviga gester för att kunna uppfattas av läsaren. I ett längre brev kan man oftast uttrycka sig så pass uttömmande att kroppsspråk inte behövs på samma sätt som i ett fysiskt möte. I många textbaserade sammanhang är också ett neutralt tonläge av godo, exempelvis i forskning och nyhetsjournalistik. Den ickeverbala kommunikationen var med andra ord länge inte särskilt saknad i ett skriftspråk som hade få likheter med det talade språket.

Sedan kom sms och internet. Det blev betydligt svårare. Vår textbaserade kommunikation bestod plötsligt också av kortare dialoger, snabba meddelanden och samtal i likhet med den talspråkliga kommunikationen. Gränsen mellan talspråk och skriftspråk blev otydligare i den nya tekniken. Här fanns, förutom asterisker, förkortningar långt från Svenska Akademiens ordlista och anglosaxiska uttryck, även smileys. Små angivelser om tonläget i konversationen. Glad, ledsen, flirtig, retsam eller gapskrattande. En sorts ickeverbal kommunikation i det skrivna språket.

Smileys var länge ett bespottat fenomen, precis som det då så kallade ”chatt- och sms-språket” gav upphov till mycket oro. Konservativa språkanvändare var rädda för vad som skulle hända med det svenska språket när det plötsligt överöstes av konstiga förkortningar, uttryck och glada gubbar. Många bekymrade sig över ungdomens språk när deras skriftspråkliga kommunikation fylldes av symboliska flirtar och gapskratt. Om chattspråkets framfart inte stävjades skulle kanske en hel generation unga avsluta sina arbetsansökningsbrev med en blinksmiley. I början av 2000-talet inleddes således en rad forskningsprojekt kring ungas språkanvändning i internets tidsålder. Samtidigt dividerade språkforskare om vad detta internetspråk skulle definieras som. Var det talspråk eller skriftspråk? Internetspråket uppvisade ju många av det talade språkets signum; det var snabbt, spontant och handlade om att få mottagaren att uppfatta kärnan i meddelandet. Samtidigt var det, precis som skriftspråket, textbaserat.

Tio år senare har forskarvärlden kommit överens om att de är oense och lämnat frågeställningen bakom sig. Det är inte längre intressant att försöka definiera ett internetspråk som sedan dess utökats kraftigt och i dag också omfattar vår dagliga kommunikation i exempelvis sociala medier. Det är inte längre bara tonåringar som använder sig av korta textbaserade meddelanden. Hela Facebook och Twitter består av just sådana. En så dominerande kommunikationsform går inte att sortera in under de traditionella distinktionerna mellan tal- och skrift. Det är ingetdera och samtidigt både och.

Det visade sig dessutom att farhågorna kring att internetkommunikationen skulle förstöra de ungas skriftspråk var kraftigt överdrivna. Forskningen indikerade att ungdomar inte har några problem att skilja på den textbaserade skrift som används i uppsatser, formella brev och nationella prov och den som används i ett sms till bästa kompisen. De insåg förmodligen distinktionen mellan skriftspråk och internetspråk innan språkkonservativa och forskare hann ikapp.

Men varför var då just smileyn så provocerande? Min egen långvariga avoghet rörde bland annat språkliga normer. Om vi hade lyckats använda skriftspråket för att uttrycka nyanser och göra oss förstådda i hundratals år, varför skulle vi plötsligt vara handikappade? Smileyn var en enkel genväg. En lat och fånig företeelse för folk som inte orkade uttrycka sig ordentligt.

Men kanske handlade det inte bara om hur symbolanvändningen bröt mot skriftspråkets normer, utan också vilka som gick i bräschen för användningen. Dels var det ungdomar, vars språkbruk traditionellt alltid orsakat huvudbry och oro. Dels visar forskning att smileyanvändningen verkar vara vanligare bland kvinnor. Här blir smileyn en känsloangivelse och en understödjande samtalsunderlättare som bekräftar vad den andra har sagt. Forskningen är i analogi med vad som brukar utmärkas som typiskt för traditionellt kvinnligt språk: man bekräftar talaren genom kroppsspråk, hummanden eller skratt, uttrycker mycket känslor och är fokuserad på samtalet i sig och inte nödvändigtvis ett mål eller ett resultat. Det är naturligtvis en mycket generell bild av såväl kvinnligt som manligt språk, men överensstämmer även med traditionella könsroller där kvinnan är vårdande och känslosam medan mannen är rationell och målinriktad. Smileyn fungerar också utmärkt som en ursäktande markör, en symbol för att man inte är riktigt säker på sin sak eller öppnar för andra tolkningar.

Smileyanvändningen bryter mot många skriftliga regler, men också mot en underliggande norm där skriftspråket varit rationellt, resultatinriktat och tvärsäkert. Förmodligen var det inte språkets uppluckring per se utan snarare skriftspråkets torra ton som vi kritiker kände var hotad. Det kvinnligt betonade gullegullet och dialogmässiga öppningar för andra tolkningar hade ingen plats i skriftens värld. Liknande attityder fanns länge, och finns fortfarande i viss mån, kring exempelvis bloggande. En form av språkanvändning och offentlig plattform som domineras av unga kvinnor och som präglas av ett mer personligt och informellt språk.

I dag är smileys en naturlig del av internetkommunikation och forskningen betraktar dem helt enkelt som ett sätt att ersätta kroppsspråk. Den leende, avväpnande tonen behövs i textkommunikation som annars lätt leder till missförstånd när samtalspartnerns reaktioner inte syns. En ledsen smiley utgör en enkel markör kring ens känsloläge när man tackar nej till en middagsbjudning. Det är enklare och går fortare än att exempelvis skriva ”jag är ledsen över att inte kunna komma”. De allra flesta har inga problem att särskilja i vilka sammanhang som smileyn ska användas och när den är olämplig, på samma sätt som vi inte talar på samma sätt med våra närmaste vänner som med vår chef. Människan är generellt bra på att anpassa sitt språk efter situationen och samma sak gäller internetspråket.

Personligen har jag fått kapitulera och inse smileyns nödvändighet i knagglande textkommunikation eller som bekräftande markör. Den förenklar skriftspråket, men gör det knappast fattigare. I stället kan jag se smileys för vad det egentligen är: En underlättande funktion i internet- och sms-baserade samtal, varken mer eller mindre.

Vi vita samtalar gärna om rasism

Krönika publicerad i GP 16/9

Jag är vit och jag ska nu skriva en text om rasism. Vi gör ju gärna det, vi vita. Tar plats i samtalet om rasism. Eller ännu hellre, i diskussionen kring vad som räknas som rasistiskt. Inte minst är det tydligt i kulturdebatten.

Konstnären Anna Odell klargjorde exempelvis att hon inte trodde att muslimer tar mer illa vid sig av Lars Vilks medverkan på en antimuslismsk konferens än vad de gjorde av rondellhunden. Litteraturkritikern Jonas Thente konstaterade nyligen på sin DN-blogg att de som kritiserat det rasistiskt stereotypa utseendet på en figur i Stina Wirséns film Liten Skär och alla små ­ brokiga måste vara ”kvoterade kvasiforskare” och ”akademiutbildade kärringar” (”kärringar” hade strukits i papperstidningen). Merparten av de medverkande i diskussionen som följde efter Makode Lindes uppmärksammade tårta var vita debattörer som avgjorde om någon skulle känna sig kränkt eller inte. Och när skribenten Patrik Lundberg häromåret skrev en krönika om att ständigt utsättas för rasism på grund av sitt asiatiska utseende kom debatten att handla om en enstaka rad kring Fazers Kinapuffar. ”Är man så lättkränkt att man inte ens kan tolerera en bild på en godispåse?” höhö-flabbades det bland icke-asiater i diskussionen.

Det är så mycket enklare när merparten av debattutrymmet upptas av vita. Vi är nämligen oerhört duktiga på att isolera varje rasistiskt uttryck till en enskild händelse, där bedömningen inte handlar om rasism utan huruvida individen hade rätt att känna sig kränkt eller inte. De där isolerade uttrycken är ju de enda som vi ser och så länge det är allt vi ser slipper vi konfronteras med den slentrianrasism som genomsyrar hela samhället och även oss som individer.

Så kan en livslång erfarenhet av en rasifierad kropp i en vit norm enkelt reduceras till en godispåse, en tecknad bild, en tårta eller en rondellhund. Varje misstänksam blick, varje gång man bortsorterats på grund av sitt konstiga namn, varje gång man fått höra ”blatte”, ”neger” eller ”tjing­tjong” och varje gång ens kropp och erfarenheter inte representerats på samma självklara sätt i det offentliga rummet som den vita. Allt blir med ens bara en fråga om att vara paranoid och överdrivet ängslig i just detta specifika fall.

Ja, jag tycker att många av oss kan vara tysta ett slag. Lämna plats åt erfarenheter och kunskap i stället för spekulationer. Det innebär på inget sätt att ett kollektiv bestående av gruppen ”alla andra” gemensamt kommer att ge en enhetlig definition av rasistiska uttryck och inte tycka olika. Men det blir åtminstone en diskussion som grundar sig i empiri, snarare än hånflabb och löst tyckande.

Arbetslivet sätts på pränt

Text publicerad i GP Kultur 15/9

Berätta om ditt arbete. Så lyder uppmaningen och titeln på en skrivkampanj initierad av ABF, LO och Föreningen Arbetarskrivare. Fram till den 15:e januari 2013 kan vem som helst skicka in en berättelse om sitt arbete, i vilken form man än föredrar. Syftet är att beskriva dagens arbetsliv utifrån dem som vet hur det är – de som arbetar.

Det är ett imponerande och välkommet initiativ. Tänk om all ilska över högt tempo och dålig arbetsmiljö, likväl som oönskade timanställningar och deltidsjobb, lämnar de slutna fikarummen eller malande tankarna och faktiskt får synas. Om frustrationen – men också stoltheten – över arbetet sätts på pränt.

I ett arbetsliv i förändring är det lätt att framförallt lyssna till managementfloskler. Sällan kommer de som faktiskt påverkas av ökad flexibilitet och förändringsprocesser till tals. Det utredningsarbete och den antologi som de inskickade texterna kommer att ligga till grund för har alla möjligheter att säga någonting viktigt om arbetslivet och Sverige i dag.

Läxhjälp som göder ojämlikhet

Krönika publicerad i GP Kultur 8/9

På fyra år har läxhjälpsföretag ökat sina vinster med 1 900 procent. Genom en gråzon i lagstiftningen har rut-avdraget kunnat utnyttjas för läxhjälp för barn under femton år. Enligt ett förslag från finansdepartementet ska nya regler införas vid årsskiftet, där avdrag gäller för elever fram till studentexamen. Vi kommer alla att kollektivt subventionera läxhjälp för de barn vars föräldrar har råd att anställa läxläsarcoacher på fritiden.

”Det handlar om hur man prioriterar”, menade Ulrika Karlsson från Centerpartiet i en debatt i P1 morgon. Och vem prioriterar inte sina barn, deras framsteg och framtid? Men så enkelt är det inte. För det kommer att finnas barn som lever i familjer där prioriteringar handlar om huruvida man har råd med mat hela månaden och samtidigt kan betala hyran. Här finns inget utrymme för privata företag att hjälpa barnen i skolan. Människor med så små marginaler omfattas inte ens av rut-avdraget.

”De lever inte sällan i arbetslöshet”, påpekade Karlsson och tillade att rut skapar nya jobb. Tydligare kan det knappast uttryckas: ekonomiskt utsatta barn får inte läxhjälp. Deras föräldrar får i bästa fall arbete med att städa undan efter andra.

Författaren och sociologen Zygmunt Baumans nya bok heter Collateral damage. En term hämtad från det militära som avser oavsiktliga civila offer eller skador. Antingen räknade man inte med dem när operationen planerades eller så noterade man att insatsen kunde få sådana följder men bedömde att det var en risk värd att ta. Lite svinn får man räkna med, som det svenska talesättet lyder.

Bauman menar att collateral damage-begreppet även kan användas rörande social ojämlikhet. Sannolikheten för att man ska bli ett ”oavsiktligt offer” för såväl katastrofer som social utsatthet är en av de mest framträdande dimensionerna av det ojämlika samhället.

Baumans utvidgande av begreppet gör det lättare att förstå diskussionen kring skattesubventionerad läxhjälp. Ingen som står bakom förslaget skulle någonsin tycka att det är bra att redan utsatta barn riskerar att hamna ännu mer efter i skolan för att de inte har samma resursstarka föräldrar med läxhjälpsmöjligheter som andra barn. Ingen tycker att den gemensamma skolan ska utarmas på bekostnad av individer som har råd att köpa sig en bättre utbildning. Ändå blir det konsekvensen. Oavsiktliga offer för förslaget blir både skolor och mindre ekonomiskt starka familjer. Det vållar både skada och lidande och cementerar klassklyftor för generationer framåt. Lite svinn får man räkna med.

Monogami inte en självklarhet

Text publicerad i GP Kultur 7/9

Under samlingsrubriken Att älska fler har Dagens Nyheter den senaste veckan publicerat reportage om polyamori, relationsanarki och andra former av icke-monogama relationsformer.

Bilden som målas upp är ett flummigt, hektiskt och begreppsmässigt komplicerat liv. Under rubriken ”Polylingo” listas mängder av ord som får ett icke-monogamt liv att framstå som ett glosförhör. Personerna som intervjuas är – som flera av kommentarerna till artiklarna påpekar – ”typiska konstnärer och flummare”. En alternativ och kulturell medelklass som kan kosta på sig att vara öppen med sina flersamma relationer och avståndstagande gentemot monogami-normen.

En spännande kontrast mot reportagens sensationslystnad utgör en text i Modern Psykologi (3/2012). Här intervjuas Cristopher Ryan, doktor i psykologi, som menar att monogami uppstod av ekonomiska omständigheter i jordbrukssamhället då man var tvungna att sluta sig samman. Innan dess fanns mindre behov av att leva i par livet ut och man levde inte sällan i flersamhet. Oavsett om tesen stämmer eller inte utgör den en intressant kommentar kring den livslånga monogamins påstådda naturlighet.

Kalla rasismen för vad den är

Krönika publicerad i GP Kultur 5/9

Lördagen den 25 augusti loggade Moderaternas politiska sekreterare Tomas Böhlmark in på Twitter. I en diskussion kring huruvida han skulle se Stefan Löfvens tal under söndagen skrev Böhlmark att ”utkommenderade ombudsmän och en ’klappturk’ är ju det bästa!”. Den så kallade ”klappturken” var den tidigare socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul. Efter starka reaktioner tog Böhlmark bort sitt tweet med ett meddelande om att han noterat att folk inte gillade det och bad om ursäkt. Kort därefter stängde Moderaterna av honom från det tidigare ansvaret för sociala medier.

Diskussionen som följt har i hög grad handlat om mediet, inte uttalandet i sig. Svenska Dagbladet skrev dagen därpå om ”politiker som gjort bort sig på Twitter” och lät den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld analysera på vilket sätt som Tomas Böhlmark hade klantat till det. I artikeln exemplifieras också pinsamheter på Twitter med sverigedemokratiska riksdagsledamöters tidiga tweets om islamistisk terror när Anders Behring Breiviks bomber briserat i Oslo och Moderaternas pressansvariga Edvard Unsgaard som hyllade den ryska städerska som följde arbetslinjen och trappstädade en söndag.

Alla exemplen – inklusive Böhlmarks klappturksbegrepp – har ett gemensamt: de handlar om rasism. Ändå är det påtagligt hur få som använder just det ordet. Som uttrycker faktumet att ”klappturk” är ett rasistiskt begrepp och det är djupt problematiskt när en högt uppsatt representant för ett regeringsparti använder sig av det. I stället hamnar man i en metadiskussion kring forumet för uttalandet.

Tongångarna känns igen från i våras då Göteborgsoperan diskuterades. Här återfanns grovt sexistiska uttalanden i en Facebooktråd, där bland andra operans dramaturg Göran Gademan diskuterar den kvinnliga kritikern Gunilla Brodrejs avsaknad av ett rejält knull. Operachefen Lise-Lotte Axelsson förklarade då att Operan höll på att ”arbeta fram en policy för sociala medier” och att det var ”en olycklig sammanblandning mellan vad som är privat och offentligt samtal”. Som om sexismen riktad mot en kvinnlig kritiker hade varit mindre kvinnohatisk om den skett i ett slutet rum.

Snarare gör sociala mediers transparens att den rasism och sexism som existerar bland toppolitiker och operaledningar lättare synliggörs. Inga sociala medier-policys och Twitteravstängningar hjälper mot en samtalskultur där begrepp som ”klappturk” och uttalanden om att ”hon behöver ett rejält kylskåpsknull” förekommer. Det som i Svenska Dagbladet heter ”göra bort sig” är i själva verket små offentliga skärvor av en ytterst problematisk människosyn.

Viktigt att skilda på konst och politisk agenda

Text i GP Kultur 1/9

Sjutton konstnärer har blivit noll på Jamtlis utställning Udda och Jämt som skulle ha haft öppningsvernissage om en dryg månad.

Länsmuseet i Jämtland drog tillbaka sin inbjudan till Lars Vilks efter att det stod klart att han skulle medverka på en högerextrem och antimuslimsk konferens i New York den 11:e september. Han har även uttryckt åsikter om att ”muslimer är olämpliga att föra in i ett modernt samhälle.”

Flera namnkunniga konstnärer som Marianne Lindberg de GeerAnna Odell och Karin Mamma Andersson hoppade av utställningen i protest mot vad som uppfattas som ”censur”. Men censur är inte frågan här. I stället handlar det om en eftertänksam museiledning som inte vill förknippas med rasistiska och hatiska åsikter och därför sätter ner foten. Det handlar inte om Vilks betydelse eller kvalitet som konstnär eller hans verk, utan hans personliga agenda.

Vilks irrfärder i den islamofobiska myllan är djupt oroväckande. Jamtli gör rätt som tar det på allvar. Konsten ska vara fri och yttrandefrihet är av största vikt, men det ger inte upphovsmannen rätt att säga vad som helst utan konsekvenser.

Radioteater för alla åldrar

Text i GP Kultur 26/8

Många är vi som formats av sommarlovsmorgnar i sällskap av Unga radioteaterns uppsättning av Tordyveln flyger i skymningen , med Kay Pollack som regissör.

Rysningen i kroppen mitt i sommarvärmen när mystiken tätnar i den Selanderska gården är en omistlig del av barndomsminnena för många. Glädjande är att sommarlovsteatern fortfarande levererar spännande och välregisserade historier. Under sommaren har jag suttit bänkad intill radion för att lyssna på bland annat Moritz minnen om förintelsen och tillvaron i Auschwitz, och Erlend Loes finstämda barnbok Kurt kokar skallen, om flyktingar, främlingsfientlighet och rädsla. En fördel jämfört med Tordyveln flyger i skymningens tidevarv är också att man numera kan lyssna på sommarlovsteater på Sveriges Radios sajt även när hösten kommit. Unga radioteatern är väl värd podd-lyssningar, oavsett årstid och vilken ålder man är i.

Rosa täcke som tål att luftas

Krönika publicerad i GP Kultur 20/8

Oktobersolen sken in genom de dammiga fönstren till den gamla biologisalen där vi fjortonåriga flickor satt uppradade. Klass 8d skulle ha sex- och samlevnadsundervisning och vi hade delats upp utifrån kön. Läraren var en kvinna i medelåldern som sprudlade av entusiasm inför ämnet. Hon förklarade de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män: män var predestinerade till att så sin vildhavre till så många som möjliga, så om pojkar verkade sexfixerade och våra framtida män var otrogna var det naturligt. Vi ville däremot uppleva moderskap, ta hand om vår avkomma, pyssla om och ha kärlek. Lektionen avslutades med att vi fick öva på att skriva kärleksbrev.

Jag var lättad. Här hade jag gått runt och varit så arg för att samhället verkade vara ojämställt. Läraren kom in som en räddning: det här var naturligt. Och det som är av naturen givet kan man inte rå på och även om det verkade orättvist kunde jag i alla fall sluta vara arg nu för jag kunde ändå inte förändra något. Strax därefter läste jag för första gången Nina Björks Under det rosa täcket och ilskan kom tillbaka. Jag insåg att det inte bara var samhället som det var fel på – även lärarnas auktoritära biologism kunde ifrågasättas.

När jag nu femton år senare läser nyutgåvan av boken minns jag ett 90-tal där livmoderfeminismen var accepterad och utbredd. Kvinnan skulle upphöjas i sina särskilda egenskaper: skönheten, omvårdnaden och moderskapet. Här bröt Björk in och ifrågasatte såväl veckotidningar som samtida debattörer. Det fanns ingen essentiell kvinna och kvinnlighet var ingen naturlag. Feminismen borde sträva efter att upplösa könsnormer, inte hylla de traditionellt kvinnliga egenskaperna.

Mycket har hänt sedan Under det rosa täcket gavs ut 1996. En hel del i Björks teser känns självklara i den feministiska debatten i dag. Livmoderfeminismen representeras nu av enstaka konservativa skribenter och relationsrådgivare. Fokuset på manlighet som konstruktion och samhällsproblem har ökat. Men många av frågorna som Björk tar upp i den feministiska klassikern är likväl aktuella: uppvärderingen av det så kallade kvinnliga märks i debatter kring RUT-avdrag och hemmafruar. Genuspedagogik som ska öka barns chanser att se sig själva som individer, i stället för kön, möts av hårt motstånd från många håll. Nyligen satt jag och några vänner och talade om att ständigt se sin egen kropp genom samhällets manligt normerade blick och att bli ifrågasatt om man avstår från moderskapet. Fjortonåringen i mig vaknade till liv igen, med samma ilskna blick som då. Myten om den essentiella kvinnan lever ju än.

Sommaren och framtiden

I sommar har jag jobbat på Göteborgs-Postens kulturdel.

Jag recenserade en himla massa sommarprogram. En del bra, som Amanda Svenssons och Rakel Chukris, och en hel del mindre bra, som Daniel Eks.

Jag skrev i GP:s serie om vad som hände efter de stora kulturdebatterna, ägnade nästan 10 000 tecken åt Bengt Ohlsson och blev lite misantropisk över det kulturjournalistiska klimatet.

Jag skrev krönikor om Expressens manspanel, Utöya ett år senare och Pantrarna i Biskopsgården. Dessutom har jag recenserat en hel del böcker, som en vedervärdig Amy Winehouse-biografi, Magnus Dahlströms Sken och Lina Wolffs Breat Easton Ellis och de andra hundarna

Nu är sommarlovet slut och jag sitter på ett nytt arbete. Jämte frilansandet kommer jag vara redaktionssekreterare på tidskriften Fronesis. Det känns som ett roligt och spännande steg att få arbeta med en av Sveriges bästa tidskrifter och pendla mellan Göteborg och Malmö.