Granska med förnuft

Krönika publicerad i GP Kultur 11/8

Hur kunde de? Få nyheter väcker en sådan bestörtning som politikers och tjänstemäns slöseri med skattepengar. Vidlyftiga krognotor och tjänsteförmåner sticker i ögonen, inte minst när många områden inom offentlig sektor lider av ständiga besparingar.

Felaktig användning av skattemedel är ett ständigt återkommande argument kring skattesatsernas nivå. Varför låta makten festa upp delar av vår lön när vi inte får något tillbaka i form av bättre vård, skola och omsorg? Slöseriet blir en bas för både politikerförakt och misstro mot makten. Det är därför det är så farligt.

Det är en enkel journalistisk väg att granska krognotor och avslöja fiffel. Det väcker uppmärksamhet, gör medborgare förbannade och indignerade och leder inte sällan till politikers och tjänstemäns avgång. Så fort skandalen är ett faktum rullar stenen av sig själv. Många politiker har fått känna på drevet och med sorgsna ögon suttit framför kamerablixtrar och förklarat sin avgång. Ofta har avslöjandena haft god grund.

Det är dock en fin linje mellan granskning av felaktig användning av skattemedel och ren populism. När nyheten briserade kring Tillväxtverkets dyra aktiviteter fick de med rätta hård kritik. Att köpa liftkort till personalen kan aldrig bortförklaras. Men de runt 7,5 miljoner kronorna som inte kan räknas som representation förvandlades snabbt till summan 16 miljoner – där även konferenser och utbildningar ingick. När det ska hetsas mot makten blir argumenten ofta svepande och uppgifterna felaktiga. Att en verksamhet som Tillväxtverket åker på konferenser och har internutbildningar är en del i arbetet.

Här har journalistiken ett ansvar att hålla huvudet kallt. Att inte bara se till det hungriga behovet av att sätta dit någon och slå upp skandalrubriker, utan att också granska med förnuft. Att Tillväxtverket inte kritiserats innan – och på andra grunder – är inte förvånande, men synd.

Vad hände egentligen när Glesbygdsverket, som tillvaratog kompetens och såg till glesbygdens fortsatta överlevnad i ett alltmer storstadscentraliserat samhälle, lades ner och ersattes av Tillväxtverket 2009? Har uppdraget förändrats? Har de kunnat erbjuda någon hjälp till dem som försöker överleva i samhällen där apoteksverksamhet inte längre är lönsam och vårdcentraler läggs ner? Har de erbjudit någon stöttning till de mjölkbönder som går på knäna när företagsjätten Arla breder ut sig och pressar ner priserna på mjölk? Vad har egentligen Tillväxtverket gjort? Det är frågor som jag hade velat ha svar på för flera år sedan. Det krävdes liftkort till hela personalen för att media skulle reagera.

Facebookstatus är ett sätt att minnas

Krönika publicerad i GP Kultur 30/7

Samtidigt som jag ser på minneskonserten från Oslo på årsdagen för terrordåden i Norge klickar jag in mig på fototjänsten Instagram och scrollar igenom bilderna. De vänner, bekanta och mer eller mindre okända vars bildflöde jag följer blir en underlig fond mot det som utspelar sig på tv:n. Där sörjs de liv som aldrig blev levda och togs för tidigt. I min telefon finns ögonblicksbilder från de liv som levs just nu: ett sovande barn, ett glas vin, en solnedgång, en skål med godis framför en film.

Varje gång ett trauma som innebär dödsoffer sker betonas det att vi som lever måste ta vara på det liv som vi har. Det var också någonting som upprepades på minnesdagen av den 22:a juli, bland annat av statsminister Jens Stoltenberg. En av dem som mördades på biografen i Austin förförra veckan var Jessica Redfield. I juni överlevde hon en skottlossning på ett varuhus i Toronto som dödade en man och skadade ett tiotal människor. Hon skrev då på sin blogg om att aldrig ta livet för givet och att hon genom att ha överlevt nu förstod hur värdefull varje sekund är. En månad senare dog hon i en annan skottlossning.

Trots dödens närvarande påminnelse om livets bräcklighet och de ständiga uppmaningarna om att ta vara på varje stund ter det sig samtidigt som en omöjlighet. Vi må stanna upp vid större trauman och inse vår dödlighet, men sedan puttrar lätt allt på som vanligt. Ja, vi tar livet för givet för något annat sätt är svårt att leva på i längden.

Mycket kritik har riktats mot både Facebook-statusar och Instagrambilder. Meningslöst skrytande om våra lyckade liv, där allt blir en statusjakt som handlar om att visa upp hur bra vi har det. Dokumentationsstressen, där ingenting längre räknas om det inte ryms i ett smartphonefoto eller i en textrad i sociala medier. Men när jag scrollar genom bilderna med minneskonserten som bakgrundsljud slås jag av någonting annat: hur intensivt livet pågår i detta flöde, hur många som delar med sig av vad som är små stunder av glädje.

Kanske handlar dokumenterandet och delandet inte om vare sig informationshetsande eller skryt. Det är helt enkelt vårt samtida sätt att fånga dagen, ta vara på stunden, påminna oss om att vi lever och alla de andra klyschorna. På internet samlas vittnesmålen från levda liv och ögonblicksskärvor från vardag och fest. Om livet är skört är lyckan ännu skörare. Att skriva och fotografera är ett sätt att minnas, att dela med sig är ett sätt att dela känslan. I den mån som flödet endast består av glädje är vi kanske lika banala som en känd gammal 40-talsdänga. Vi räknar de lyckliga stunderna blott.

Några ord om Springsteen, rockmän och musikjournalistik

Mitt allra lyckligaste barndomsminne är från sommaren då jag skulle fylla elva. Pappa jobbade extra några dagar med att tidiga morgnar köra en lastbil med grus från ett grustag till ett annat. Jag bestämde mig för att följa med. Klockan sex gick vi upp, ingen av oss sa någonting och frukost var inte ens att tänka på med våra respektive usla morgonhumör. Han satte sig i förarsätet, jag bredvid. Så satte han i Springsteen-kassettbandet och vi åkte. Det var sådana där sommarmorgnar då världen var helt öppen och drunknade i sitt eget solsken, glittrande vatten, gröna löv och gula åkrar. Jag hade avklippta jeansshorts, en smutsig T-shirt och satt bredvid pappa som inte sa någonting och jag sa ingenting men ibland knöt vi våra nävar och väste refrängen till Badlands eller Thunder Road mellan läpparna innan vi tystnade igen. Någon gång berättade pappa om olika sorters grus. Jag hummade till svar och sedan kom Point Blank och pappa höjde och vi väste återigen med.

Springsteen har funnits med, genom hela mitt liv. I de lyckligaste stunderna och i de allra värsta. ”Blow away the dreams tear you apart”, viskade jag till mig själv när jag städade hotellrum och drömde om ett liv i medelklassen. Fade Away lyssnade jag och exet på när vi tillslut insåg att vi måste bryta vår fortsatta nära vänskap innan vi båda gick sönder av den. Point Blank kedjerökte jag till i det stora fönstret i studentlägenheten som jag hade mina bästa – och sämsta – singelår i. It’s Hard to be a Saint in the City som fanns med varje kväll när jag misslyckats med att övertala mig själv om att stanna inne och för en gångs skull ta det lugnt. Och så allt det andra: arbetarklassarvet, stoltheten, svagheten, skammen – allt som ryms i Springsteens alla skivor som jag lyssnat på genom åren.

Springsteen är min, den där manliga arbetarvärlden är också min, jag har gjort den till min på samma sätt som jag gjort allt från sexistisk rap till Ulf Lundell till mitt helt enkelt för att jag gillade musiken för mycket för att låta bli. Det innebär inte att jag älskar Springsteen villkorslöst. Åh, det finns så många usla låtar på exempelvis Born in the USA-skivan. Den dåliga vanan att spela Twist and Shout som sistalåt är ett annat exempel på när magin försvinner och det bara blir trams. Jag avskyr långa gitarrsolon och meningslösa rockposer och sådana finns det ju ett och annat av hos Springsteen.

**********

Det var ju inte konstigt att debatten kring manliga rockjournalister blossade upp igen nu i samband med Springsteen. Det skrevs fruktansvärda texter om kvinnliga artister tidigare i somras. Rihanna gick sönder på scenen och var porrig, Madonna borde act her age och skriva låtar om en medelålders kvinnas verklighet och jag läste dessutom en hopplös Amy Winehouse-biografi som mest fokuserade på hennes utseende och saknas pojkvän kanske? Och sedan kommer Bruce Springsteen och hela den manliga kritikerkåren går upp i brygga och det skrattas och hånas.

Jag var på Springsteen i fredags. Det var stundtals redig gåshud, som i inledande The Promised Land och My City of Ruins. Men här fanns en helt förskräcklig timme av anonymt gitarrunkade, som flera recensenter påpekat (om än inte med just detta ord). Det var en fyra, för mycket var ändå stor konsertmagi. Jag är fullständigt övertygad om att spelningen igår förtjänar alla femmor, för den föraning man fick om hur bra det skulle kunna bli under fredagen räckte för att inse det. Riktigt trött blev jag förvisso över tilltaget att ta upp en 23-årig tjej på scenen och dansa med henne. Inte för tilltaget i sig, utan i vetskapen om att ingen av alla manliga recensenter skulle skriva ett långt brev till Bruce Springsteen, 62 år, och förklara att han borde börja act his age, är det här ditt sätt att hantera traumat att bli äldre kanske? Dessutom hade jag precis blivit tafsad på röven och just detta – mängden rockmän som tog sig friheter den kvällen och Bruce bruddans på scenen – gjorde det plötsligt så uppenbart att Springsteen inte var min på samma villkor. Jag var ingen Rockman och är man ingen Rockman är det alltid någonting som skaver.

Jag såg Madonna 2009 på Ullevi. Det var en svag trea. Max. Att Springsteen får högre betyg än vad hon får är rimligt och korrekt. Att de bedöms helt olika som artister utifrån andra grundvalar än scenframträdande är det inte. Det handlar inte bara om recensenter utan en hel publik som dömer olika, kvinnor och män, för det är så strukturer ser ut. Men jag skulle vilja påstå att recensenter har ett ansvar att hålla huvudet kallt och motstå impulser att exempelvis kommentera kvinnliga artisters utseende. Att jag suckade över Springsteens ovana att gubbsnyta sig på scenen är ingenting jag skulle skriva i en recension bara för att jag personligen äcklas av det. Det är inte relevant.

**********

Jaja, ni vet lika väl som jag att det blir luddigt när man skriver om strukturer och kön så den här gången tänkte jag bjuda på några konkreta råd till nöjesredaktioner, chefredaktörer och rockrecensenter som kanske kan få det här hopplösa musikjournalistiska klimatet att bli lite, lite bättre.

Till redaktioner och chefredaktörer:

Fundera över vilka skribenter som sätts på vilken konsert. Att manliga rockrecensenter går upp i brygga av Springsteen handlar inte om recensenterna personligen utan att det alltid är samma män som skriver, alltid skriver exakt vad man vet att de ska skriva och att det aldrig förändras. Lek med följande tanke: En kvinna skriver om en Springsteenkonsert! (Obs, det här är inte jag som äskar jobb. Jag är knappast den enda kvinnliga journalisten i Sverige som kan sin Springsteen och det finns så många duktiga kvinnliga musikskribenter därute). Låt kvinnor recensera stora manliga artister någon gång. En så enkel sak skulle bryta rockmansdominansen och göra att man blev mindre narkoleptisk en söndag efter Springsteen. Inte sällan ser det ut såhär på en nöjesredaktion: männen skriver alla stora artister – kvinnor som män och oavsett genre – och sedan får kvinnorna ta de mindre artisterna, täcka de genrer som blir över och recensera mindre kvinnliga artister. Det här får naturligtvis resultatet att det nästan bara är män som recenserar spelningar och det blir dessutom genomuselt ibland. Tänk om en kompetent kvinna, som kan kontextualisera och faktiskt förstå Rihannas musik, hade fått skriva om hennes Peace and Love-spelning i stället för Markus Larsson? Med väldigt enkla medel kan man skapa en bättre musikjournalistik. Peta bort några män från pressläktaren på Ullevi, låt kvinnliga skribenter bevaka de stora festivalspelningarna och se till kompetens, inte kön, när ni väljer vem som ska skriva om vad.

Till manliga recensenter:

Ja, jag förstår att du blir trött och ledsen när dina hyllningsrecensioner blir ett gängse skämt i både SvD-krönikor och på internet. Du älskar ju musik, du kan din Springsteen, du har varit med länge och vet hur jobbet funkar. En uppmuntrande tanke: det är inte du, det är att det finns så väldigt många av dig och att ni blir som en ogenomtränglig vägg för alla andra begåvade skribenter därute. Kanske skulle du någon gång kunna backa själv, fastän din chef kör på i samma gamla fotspår som du? Lyfta fram den där unga tjejen på redaktionen som skriver så bra och har stenkoll på så mycket. Kanske låta hon, som också älskat Kent sedan första ackordet, skriva nästa stora Kentrecension? Kanske kan du den här gången inse att den där kvinnliga r’n’b-artisten faktiskt ligger utanför ditt kompetensområde och låta någon annan, som förstår musiken bättre, skriva om spelningen? Du kan faktiskt backa ibland. Det skulle göra stor skillnad.

Till alla musikskribenter:

Rannsaka dig själv när du skriver och se vad som är relevant musikkritik och vad som är dina egna värderingar och invanda tankemönster. Om du till exempel har på känn att folk kommer att kalla dig gubbig och sexistisk när du skriver om Madonnas ålder, testa denna metod – SKRIV DET INTE DÅ. Vad betyder termen “porrig” för dig och varför är det ett relevant omdöme? Om du kallar varje influens i musiken som inte låter västerländsk för ”etnopop” – fundera på om det är korrekt och insatt musikjournalistik eller bara ett avslöjande av din egen etnocentrifierade blick. Om varje inslag av irländsk folkmusik i låtar får dig att häva ur dig ett tvångsmässigt ”Riverdance!” – fundera över om det kanske är dags för dig att sätta dig in i den irländska musikscenen och huruvida detta uttalande faktiskt säger någonting om låten i sig. Tycker du att bandet på scenen är ett ”coolt tjejband”, fundera över vad termen ”tjejband” säger om dig och det du vanligen lyssnar på.

Det här handlar inte om politisk korrekthet och vad nu folk kommer sucka över när jag påpekar dessa saker. Det handlar om att unkna värderingar och trötta hjulspår ger en förbannat tråkig musikjournalistik. Så länge den är så tråkig och förutsägbar kommer det fortsättas suckas, skrattas, hånas kring manliga rockrecensenter och dåliga formuleringar. Det är väldigt enkelt att göra små förändringar som faktiskt gör skillnad. Så se till att få tummen ur och göra det också.

Nyanserad bild av nätet

Krönika publicerad i GP 7/7

I en gästkrönika i Borås Tidning nyligen förklarade Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, varför han slutar twittra. I texten finns välriktade invändningar mot sociala medier-tjänsten i 140-teckensformat. Det korta formatet ger ett litet utrymme för långsamma tankar och tendererar att ge slafsiga debatter med hårda ord och hånfulla oneliners. Likaså instämmer jag i Poiriers Martinssons kritik mot att kärnan av kultur- och mediepersonligheter oftast springer på samma nyhetsboll. Det blir en skrattande mobb som tävlar om att skjuta ner ett uttalande eller en text hårdast.

Men ingenting i texten är särskilt nytt. Den hade möjligen kunnat ses som ett motargumenterande inlägg i debatten för några år sedan, när evangelismen kring sociala medier fortfarande var hög. Det var på twitter allting hände, det var genom sociala medier som debatter och protester skapades och den som inte hoppade på tåget var hopplöst efter i samhällsbevakningen. Så var det ju inte, men en liten kärna användare gjorde sitt bästa för att bibehålla illusionen av att befinna sig i händelsernas centrum.

Idag har fascinationen mattats av, till den grad att kvarvarande evangelister och sociala medier-experter har blivit en källa till skämt och hånanden. Ledarskribenter tävlar om att hoppa av twitter med fräna uttalanden om att det är ett forum för höga tonlägen och personangrepp. Såväl sajten Ajour, som bevakar nätsnackisar och sociala medier-flödet, som nätkampanjen Kony 2012 blev baktalade och utskrattade innan de ens hann komma igång. Mot påståendet att Facebook var en bidragande orsak till den arabiska våren har det kommit minst lika många kloka motargument om att det fortfarande krävs fysiska kroppar och väldigt mycket mod för att skapa en revolution.

Visst finns fortfarande sociala medier-experter som tjänar pengar på att lära företag hur de marknadför sig på nätet och många tidningar har fortfarande en osund fascination för så kallade ”nätsnackisar” och hur väl kändistweets fungerar i tidningstext (det gör de oftast inte alls). Men generellt har vi kommit en bra bit på vägen i en sundare syn på sociala mediers möjligheter och nackdelar.

Det öppnar upp för ett betydligt mer nyanserat förhållningssätt till vårt användande av webben. Vissa saker är bra och andra inte. Somliga sociala medier använder man, andra låter man bli. Ja, kanske kan vi på allvar börja tala om internet när vi inte längre är besatta av att framställa vissa nättjänster som händelsernas centrum.

Normbrytare blir alltid en symbol

Krönika publicerad i GP Kultur 3/7

I kölvattnet av Anja Pärssons sommarprat har både vettiga och märkliga åsikter luftats. En av de sistnämnda rör debatten kring Pärssons avståndstagande gentemot Pride och betonandet att hon inte vill bli någon symbol. Vill inte Anja vara politisk utan hålla sitt privatliv för sig själv har hon all rätt att göra det, menar många. Att vara politisk hbtq-person antar jag här förstås som att man deltar i Pridefestivaler, uttalar sig i frågor rörande sin sexuella läggning och blir en symbolperson för rörelsen. Som om det vore så enkelt. Som om det gick att välja.

Alla som bryter mot normen blir i viss mån ett politiskt objekt. En symbol för någonting som inte tillhör det förväntade i sammanhanget, samhället eller kulturen. Du medvetandegörs ständigt om ditt normbrott, oavsett om det sker genom nyfikna frågor, kränkningar, trakasserier, hot om våld eller bara en omgivande kultur som dagligen påvisar att ditt liv och dina begär bryter mot vad som uppfattas som det mest önskvärda.

Du får också ett ständigt pedagogiskt ansvar som du inte bett om. Fråga bara personen med ett utseende som vittnar om ett utomeuroepiskt ursprung och därför fått svara på frågan var hen egentligen kommer ifrån ett otal gånger. Eller den icke-monogama som alltid får berätta hur dennes privata relationer fungerar. Fråga bögparet med barn som gång på gång förväntas förklara hur ungarna kommit till eller flatan som ständigt möts av frågeställningen kring hur det var att komma ut inför sina föräldrar.

Att på något sätt bryta mot en norm är att förväntas vara en informationskampanj som ställer upp med pedagogiska svar i tid och otid. Det är inte en politisk rörelse som gör människor som avviker från normen till en symbol, utan det omgivande samhällets förväntningar som skapar den rollen. Att ha privilegiet att vara ett storsinnat hetero som kan vräka ur sig klyschor om att homosexualitet i dag inte borde vara någon grej är inte alla förunnat. För oerhört många andra finns en internaliserad medvetenhet om att någonting skaver gentemot den dominerande bilden av normalitet. Ja, visst vore det enkelt om vårt privatliv också fick vara vår privatsak, om det faktiskt inte var ”någon grej”. Men de enda som erhåller rätten att hålla sitt ursprung, sina relationer och sina känslor privata är de som på inget sätt avviker.

Nej, varken Pride eller hbtq-rörelsen politiserar den privata sexuella läggningen. Det är i stället en zon som omvandlar det ofrivilliga politiska objektet till ett subjektskap. För alla som balanserar vid normbrottets gräns, likväl för de som för längesedan passerat den, är det en nödvändig oas.

Träning ger också egenmakt

Krönika publicerad i GP Kultur 27/6

Vi var ett tiotal flickor som under några timmar övade oss i att låta kroppen ta plats. Gå med ryggen rak, sätta gränser, använda magstöd i ett kraftfull nej. Det är vad jag minns av kursen i feministiskt självförsvar från högstadiet. Inga slag eller sparkar. Bara känslan av att låta kroppen ta plats och vara min på samma villkor som mäns kroppar är. ”Har du lärt dig slåss nu?”, undrade många efteråt. Men det hade jag ju inte. Jag hade bara lärt mig samma saker som när jag utövade kroppskontroll i dansträning eller fick en introduktion till gymmet av en ovanligt entusiastisk idrottslärare: jag hade fått verktyg för att se på min kropp på ett nytt sätt.

För några veckor sedan framkom det att Vänsterpartiet ska erbjuda kvinnliga politiker en kurs i feministiskt självförsvar för att stärka självkänslan. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni uttryckte oro och skepsis över att kvinnorna i Vänsterpartiet kände sig så pass utsatta av sina manliga kollegor att de behöver självförsvar. Både Vänsterpartiet och Sabuni generaliserade vilt kring det feministiska självförsvaret. Vänsterpartiet förutsatte att kvinnors självkänsla behöver stärkas och Sabuni trodde att det handlade om en direkt och påtaglig utsatthet, snarare än strukturer. I själva verket handlar det mer om makt över den egna kroppen än en diffus ”självkänsla” eller angreppsrisk.

Numera får jag samma känsla som jag hade under det feministiska självförsvaret av träning. Jag sträcker på ryggen, lyfter de tunga vikterna och känner hur kroppen växer. Hur mycket samhället än försöker få kvinnors träning att handla om ideal och skönhet kan också träning vara en stark upplevelse av egenmakt. Kroppen blir kompetent i egenskap av sina funktioner, snarare än hur den ser ut.

Att bli uppfostrad som kvinna i det här samhället är att bli uppfostrad till ett främlingskap inför den egna kroppen. Den är en palett för projiceringar, önskningar, teorier, ideal, makt och våld. Oavsett om den är klädd i burka eller bikini är den ett forum för samhällets blick, den manliga normens blick. Att lära sig gå med ryggen rak, lyfta tunga vikter eller springa så fort man bara kan är att ta tillbaka den kropp som är ens egen. Det är att se på den där främlingen som är en förutsättning för liv och bestämma sig för att lära känna den. Det är inte bara ett försvar vid ett direkt angrepp, utan också ett försvar av integritet och gränser inför den ständiga påminnelsen om att kvinnokroppen betraktas som allmängods.

Konsten att sätta staden på kartan

Krönika publicerad i GP Kultur 18/6

”Behöver vi verkligen fler nöjesparker och jättearenor?”, undrade nyligen Annina Rabe i en krönika i Svenska Dagbladet (12/6). Texten handlade om Stockholms stads planer på att bland annat bygga en gigantisk nöjespark i Botkyrka och förvandla området under Globenarenan till ett underjordiskt underhållningspalats med självlysande pingisbord, bangolf och karaoke. Förkärleken för jippokultur och upplevelseindustri kändes bekant. Ja, det var faktiskt med ett litet leende av igenkännelse som jag konstaterade att det där provinsiella, snudd på desperata, anspråket att ”sätta staden på kartan” genom jippon även finns i vår huvudstad. Det är ju annars Göteborg som gjort sig känd för pariserhjul och utbyggda arenor, snarare än ett levande kulturliv.

När städer ska sättas på kartan spelar inte medborgarnas upplevelse av staden någon roll. Då blir det plötsligt omöjligt att lägga 10 000 kronor på att städa upp efter en folkfest på Andra Långgatan, initierad av medborgarna själva. Viktiga biblioteksfilialer hotas av stängning för att pengarna saknas. Däremot finns det miljontals skattekronor tillhanda för ett MTV-jippo på Götaplatsen. Det handlar, helt enkelt, om prioriteringar. När prioriteringen ligger på att bygga stadens varumärke, snarare än att stödja de medborgare som valt att bosätta sig där, får medborgarinitiativ och vardagsnära kultur stå tillbaka gentemot kommersiella intressen och stora arrangemang. Det spelar ingen roll hur många gånger mantrat kring blandstad och inspiration från Berlins sjudande kulturliv upprepas. Det är ju ingenting som märks av.

Vilket varumärke blir en stad fylld av jippon i slutändan? Det var ju knappast pariserhjul och åkband på Liseberg som skapade den göteborgska musikscenen. Snarare var det tillgången till billiga replokaler, samarbeten och en levande klubbkultur som formades av utövarna själva. Varför denna ständiga desperation efter att skapa en stad som inte finns i stället för att ta tillvara på den glödande kraft som medborgarinitiativen består av? Det upplevelseorienterade varumärket är bombastiskt på ytan, men därunder hittar man inte särskilt mycket av substans.

För i en stad av 3D-skärmar, blinkande discoljus och räkfrossa finns det inte plats för hålrummen av eftertänksamhet, nya möten och skevheter. De där andningspunkterna där det spontana får frodas och fria tankar födas. Våra skattepengar går till non stop underhållning och kom och köp, snarare än vad som borde vara tanken: att stödja medborgare i deras egen initiativkraft och upptäckarlust.

Känslig och full av kraft

Text publicerad i GP kultur 20/6

”Det är helt okej om du inte går, men du får själv ringa och förklara varför.”

Jag hade precis berättat för mamma att jag vägrade gå på det kalas som jag blivit inbjuden till, efter en vecka av växande klump i magen vid varje åsyn av min klasskamrats inslagna present som jag skulle ta med mig.

Barnkalas innehöll flera av de saker som jag avskydde: Sociala krav, där jag skulle vara en del i en stojig massa och förväntades delta aktivt. Hög ljudvolym, något som både gjorde mig ängslig och ofta rentav rädd. Lekar, där jag skulle tvingas prestera med blickarna på mig. Andra barn, som störde mig i mina funderingar.

Som åttaåring fanns det redan ett begrepp för min aversion mot stoj, lek och social samvaro. Det hade yttrats i en rad sammanhang, där vuxna hade ursäktat mitt problematiska beteende eller försökt lirka mig att delta i lekar, prata med främmande barn eller räcka upp handen i klassrummet.

”Jag kan inte komma på ditt kalas i dag, jag är för blyg”, förklarade jag för min klasskamrat som med förvåning mottog min ursäkt.

Vad jag också visste var att just detta ord – blyg – var något som gjorde mig till ett problem.

Som vuxen har jag ofta mött andra som delar erfarenheten av att tidigt ha blivit stämplade som blyga barn och snabbt uppfattat det problematiska i det beteendet. Många har också fått höra att de är ”överkänsliga”, i synnerhet pojkar som förväntas uppvisa mindre känslighet än flickor. Barn som i alltför hög ålder fortfarande håller sig för sig själva i sociala sammanhang, är rädda eller börjar gråta av något som omgivningen uppfattar som en normal situation går emot bilden av det frimodiga barn som blivit norm.

Kanske är det också av oro inför framtiden som de blyga barnen problematiseras. I en kultur som till stora delar handlar om att sälja in sig själv, visa sin personlighet och kunna tala för sig och sin sak är tystlåtenhet handikappande. När kraven på individuella prestationer och egenskaper ökar, samtidigt som arbetsmarknaden hårdnar och till stora delar består av arbeten där egenskaper som ”utåtriktad” och ”flexibel” är grundläggande, är blyghet och känslighet ett ok. Det grekisk-romerska idealet kring en person som kan tala väl för sin sak har i dagens informationssamhälle dragits till sin spets.

Det är inte bara på arbetsmarknaden som den extroverta personligheten är norm. Inom självhjälpsindustrin peppas miljontals människor att även i sitt privatliv våga ta plats, tacka ja, bli festens centrum och lyckas i sina sociala kontakter. När det privata blivit mer offentligt, genom exempelvis sociala medier, ökar kraven på lycka även här. Och lycka likställs så gott som alltid med många sociala evenemang, en stor bekantskapskrets och en fulltecknad kalender.

Men kanske håller någonting på att hända. Två amerikanska böcker har det senaste året skapat debatt och uppmärksamhet kring de introverta och känsliga personlighetsdragen och tar dem i starkt försvar. Elaine Arons The Highly Sensitive Person och Susan Cains Quiet – The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking har även gett svallvågor över resten av världen. I Sverige har teorin om högkänslighet resulterat i artiklar ibland annat Modern Psykologi och Damernas Värld samt blivit föremål för en hel artikelserie i Svenska Dagbladet. Susan Cain citeras i såväl The Guardian vid flertalet tillfällen som av bland annat Jan Gradvall i Dagens Industri (30/3).

Det unika i Cains och Arons böcker ligger i att de undviker att problematisera dessa drag. I stället är det den dominerande kulturens idealbild av den utåtriktade och stresståliga människan som kritiseras. Varken introvert eller HSP (förkortning för high sensitive person) är diagnoser eller något som bör medicineras bort, i stället är det personlighetsdrag som samhället borde bli bättre på att dra nytta av. Hög kreativitet, förmågan att arbeta självständigt, goda lyssnaregenskaper, lägre risktagande och större kapacitet att uppfatta detaljer är några av de egenskaper som författarna listar och som både samhälle och arbetsliv torde vara i behov av. Den känsliga kräver tid för eftertanke, men har å andra sidan stor förmåga att bilda helhetsbilder, ta välgrundade beslut och bidra med kloka reflektioner. Cain nämner exempelvis hur finansmarknaden i dag domineras av extroverta risktagare. En dominans som, med den ekonomiska krisens facit i hand, förmodligen inte är helt lyckad.

Även privat är introverta och känsliga sorgligt underskattade. Intresse för att lyssna, behov av djupgående samtal snarare än kallprat, hög associationsförmåga och talang för att uppfatta stämningar och andras humörläge är goda egenskaper i sociala sammanhang. Fokuset på extroverta personlighetsdrag leder i värsta fall till en icke-lyssnande miljö där alla försöker framhäva sig själva och göra sig sedda, menar Cain. Många erfarenheter, idéer och tankar går förlorade i en värld där vi blivit lärda att det viktigaste är att våga ta plats, inte lyssna till vad andra har att säga.

Nu är varken känslighet eller introverta personlighetsdrag någonting nytt inom psykologin. Carl Jung gjorde begreppen introvert och extrovert allmängiltiga 1921, då han redogjorde för dessa personlighetsdrag. Uppdelningen ligger till grund för både vår allmänna förståelse av begreppen och en rad personlighetstester, som används av företag och universitet. Ändå har vi i dag ett samhälle som främst är anpassat för endast en av personlighetstyperna. På samma sätt är högkänslighet ett normalt och vanligt förekommande drag hos inte bara människan, utan många däggdjur. Runt 15-20 procent har en ärftlig förmåga att i högre grad lägga märke till detaljer, uppfatta subtila signaler, känna av dofter och ljud och känna in stämningar. Det handlar inte om att dessa har bättre näsor eller hörsel, utan ett mer känsligt nervsystem vilket är till gagn i naturen. För människan innebär det dessvärre att högkänsligheten lätt blir en plåga i en modern värld av många intryck, snabba beslut, stressiga dagar och bullriga miljöer. Stimulansen blir helt enkelt för hög, vilket leder till ökad aktivering av nervsystemet, känslomässig upphetsning och – utan regelbunden återhämtning – stressproblematik.

Högkänslighet och det som uppfattas som introvert är två drag som ofta sammanfaller, då den högkänsliga har ett större ensamhetsbehov för att smälta intryck och ofta observerar, snarare än deltar. Även studier av introverta visar att de har en lägre tröskel för känslomässig stimuli. Det är med andra ord inte otänkbart att högkänsligheten skapar den tillbakadragenhet och det ensamhetsbehov som vi kommit att uppfatta som introvert.

De flesta av oss barn som uppfattades som blyga lär oss som vuxna att hantera såväl mingelpartyn som anställningsintervjuer. Det är vad samhället kräver av oss. Susan Cain beskriver det som att vi skapar oss en extrovert persona att kliva in i vid behov. Får vi tid och eftertanke att reflektera i ensamhet behöver det inte vara något problem, snarare trivs vi bra i sällskap och har lika trevligt som extroverta. Likväl finns det många som mer eller mindre vantrivs i en kultur som svämmar över av information att processa, Facebookevenemang att klicka ja på, öppna kontorslandskap med hög ljudnivå och middagar som vi förväntas delta i. Aron understryker genomgående hur viktigt det är att inte vara mer utåtriktad än man klarar av. Att vara den tråkiga som tackar nej, går hem tidigt eller står vid sidan av och betraktar. Hon tipsar rentav om att alltid ha en uppsättning standardursäkter i bakhuvudet om man plötsligt känner behovet av återhämtning fastän man tackat ja till att vara social. Själv anser jag att det oftast går alldeles utmärkt att göra som jag gjorde som 8-åring, det vill säga att faktiskt vara ärlig. Fler än man tror är fullt införstådda med vad man menar och behöver när man säger att man måste vara hemma och umgås med sig själv.

Allt är relativt komplicerat

Text i GP Kultur 10/6

Länge har debattörer och intellektuella kämpat om vem som starkast kan ta avstånd från postmodernism och relativism. De senaste åren verkar allt – från nyliberalism till tystnad kring hedersrelaterat våld – ha sin grund i ett gäng teoretiker från 1960-talet. Därför är det ytterst välkommet att tidskriften Arena i sitt senaste nummer ger en nyanserad bild av den relativistiska hållningen.

Särskilt är författaren och skribenten Magnus Lintons text en träffsäker uppgörelse med ett samhälle som blandat ihop en djupgående etisk hållning med en låt gå-attityd. Att ha en prövande hållning och ett öppet sinne inför en komplex samtid är av största vikt. Relativismen är ett förhållningssätt som kräver en hel del av människan. Att vara öppen för flera tolkningar innebär att man måste vara lyhörd. Kanske är också det en anledning till att relativismen blivit så bespottad, i ett samhälle fullt av snabba reaktioner och människor som är farligt tvärsäkra på sin sak.

Medietystnad kring hållbar utveckling

Krönika publicerad i GP Kultur 9/6

Den 20:e juni inleds Rio + 20, FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Mötet väntas samla runt 50 000 representanter från regeringar, parlament, städer organisationer och näringsliv. Målet är att forma ett förnyat engagemang kring hållbar utveckling. Mediebevakningen inför mötet har hittills varit knapphändig. Sedan fiaskot i Köpenhamn 2009 har miljöfrågor blivit alltmer frånvarande i nyhetsflödet. Att det dessutom kom en global finanskris spelar med största sannolikhet in. Det finns en gräns för hur mycket kriser av långvarig och inte dagsaktuell karaktär som man kan rapportera om.

Mediernas fattiga bevakning blir i det närmaste parodisk när en artikel från 22 framstående forskare om miljöns kommande kollaps förvandlas till en kort notis från nyhetsbyrån i dagspressen. ”Forskare: Miljökollaps nära”, var rubriken på de runt femhundra tecken som rymdes i bland annat (7/6) häromveckan. Ekosystemet kommer att kollapsa redan det här århundradet, varnade forskarna. Vi närmar oss en tidpunkt där arter snabbt kommer att börja dö ut. Ett begrepp som kollaps brukar vanligen attrahera löpsedlar och stora rubriker. Men när det gäller just miljöfrågor finns i stället ett lojt axelryckande. Jaha, nu barkar det åt helvete.

Att det finns såväl intresse som oro kring klimatet och miljön hos medborgare är däremot tydligt. När SOM-institutet nyligen publicerade en enkätundersökning om svenskars oro hamnade miljöförstöring, klimat och tillstånden i haven på plats 1 till 3, före både terrorism och militära konflikter.

Det är beklämmande att den oron varken syns mer i de traditionella medierna eller i den parlamentariska politiken. När det konstateras att Sveriges utsläpp ökat de senaste åren besvarar Centerpartiets Annie Lööf oron med att vi ska vänta och se om det är en trend. Miljöpartiet har fastnat i infrastrukturella frågor och vågar inte diskutera radikala klimatåtgärder. Det ökade engagemanget för miljö kopplat till sociala orättvisor som Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talade sig varm för när han tillträdde som partiledare lyser fortfarande med sin frånvaro.

Det enda som hittills i någon mån hjälp mot den skenande miljökollapsen är en annan kris. Finanskrisen har minskat utsläppen av koldioxid i de hårdast drabbade länderna. Världens energiförbrukning minskade med närmare två procent år 2009. Det ställer miljö- och ekonomiproblemen på sin spets och understryker återigen att evig tillväxt inte är förenlig med begränsade resurser. Att ekvationen är ohållbar hålls det dock alltjämt är tyst om.

Cynisk jakt på billiga resmål

Krönika i GP Kultur 5/6

Den fjärde april i år ställde sig Dimit­ris Christoulas, 77 år, utanför det grekiska parlamentet i Aten och sköt sig själv i huvudet. I sitt avskedsbrev skrev han att regeringen hade förstört alla möjligheter till hans överlevnad och tagit den pension som han sparat ihop under 35 år, eftersom de bara värnade om bankerna. Han vägrade leta mat bland soporna. ”Jag ser ingen annan utväg än att avsluta mitt liv med något slags värdighet kvar”, konstaterade han.

Det är en bild av krisens Grekland som skymtar i nyhetsflödet ibland. Föräldrar som inte längre kan försörja sina barn, utan tvingas lämna bort dem. Småbarnsfamiljer som hamnar på gatan när de inte längre kan betala av lån på sina bostäder. Unga, välutbildade människor som flyr landet när ingen längre får arbete. Antalet hiv-smittade som ökat drastiskt samtidigt som sjukvården fortsätter att utarmas. Till detta även ökade motsättningar, där ett nazistiskt parti har tagit plats i parlamentet och utsattheten för utomeuropeiskt födda invånare blir allt mer påtaglig.

Det är en bild av Grekland som vi verkar ha svårt att relatera till. Grekland, som var högkultur och gamla myter. Sol, bad och moussaka. Kritvita hus och blått vatten. Dimitris är ju namnet på en servitör på en strandrestaurang på Kreta eller en charterflirt som man träffade på Kos. Inte en man som i desperation och med stulen värdighet tog sitt liv.

Så försöker också media samtidigt vidhålla bilden av Grekland som semesterparadiset. En populär charterort som blivit ännu bättre nu, det är ju så billigt! ”Kris – då blir drömresan billigare”, tipsade Aftonbladet förra veckan och redan på löpsedeln lovade man att ge tips om bland annat boende och mat som blivit billigare när landets ekonomi kraschade. I ett annat krisdrabbat semesterparadis, Spanien, har huspriserna sänkts. Nu kan även den med mindre ekonomi få råd att köpa semesterboende i Torrevieja.

Tips av det här slaget är inte bara ett utslag av en cynisk turistindustri som jagar billiga resmål på bekostnad av miljö, naturresurser och befolkning. Det är också typiskt för en ekonomijournalistik som blivit alltmer fokuserad på privatekonomi. DN:s ekonomidel heter numera ”Din Ekonomi” och är mer inriktad på bostadslån, rut-tjänster och sparandetips än hur den globala ekonomin mår. I stället för pedagogiska och uttömmande granskningar av vad som sker i eurozonens kris får vi tips om hur vi kan utnyttja den. Det är en kris som ledde till att Dimitris Christoulas tog sitt liv. Han och de andra medborgarna i Grekland förtjänar mer än kvällstidningsartiklar om de billigaste hotellen i Aten.

Befriande ångest i TV-rutan

Text i GP Kultur 3/6

”Det här känns som en scen ur Girls !”, häver jag ur mig med jämna mellanrum när stämningen blir jobbig. De senaste månaderna har mina referensramar utökats och till stor del handlat om HBO-serien om fyra unga kvinnor i New York.

Serien har flertalet gånger jämförts med Sex and the city. Att det är samma tv-bolag och att en av huvudpersonerna i Girls är besatt av serien spelar säkert in. Ändå är det en fattig jämförelse, som säger mindre om produktionerna och mer om vilket uselt utbud av nyanserade kvinnoskildringar som finns. Den största skillnaden är förmodligen att kvinnorna i Girls varken är trådsmala, stylade eller bisarrt lyckade. De har misslyckat sex i grådaskigt ljus, har inte råd med hyran och hankar sig fram på arbetsplatser där chefen tafsar på dem.

Om Sex and the city visade upp en bild som kvinnor förväntades vilja eftersträva, visar Girls snarare hur verkligheten faktiskt är. Det ger upphov till en rad scener av ångest och pinsamheter, men är det mest befriande som visats i tv-rutan på mycket länge.

Kärleksforskning som havererar

Krönika publicerad i GP Kultur 28/5

Två ämnen som ofta faller offer för spekulativa vetenskapsartiklar är genus och relationer. Tillspetsade och inte sällan fulla av motsägelser hänvisar journalistiken till djurförsök, forskningsrapporter, biologi och statistik om vartannat. Vi vill ju så gärna att biologin ska kunna bestämma vilka vi är, hur vi mår och hur vi lever. Att det finns en biologisk universalism som vi inte kan motsätta oss i en komplex, svår och mångtydig värld. Således forskas det fortfarande på skillnader i mäns och kvinnors psyke, homosexuellas hjärnor och mänskliga relationer. Vi får fortfarande rubriker som den TT-artikel som återpublicerats i en rad större tidningar och diskuterats i radio i veckan: ”Livslång kärlek med hjälp av medicin”.

Artikeln slår fast att drömmen om den livslånga kärleken inte överensstämmer med vår nuvarande livslängd. Så länge medellivslängden var 35 år var det inte ett särskilt stort problem att hålla sig till samma partner. I dag lever vi mycket längre, men våra förhållanden är fortfarande inte längre än i snitt 11 år. Det finns en lösning, påpekar forskarna i artikeln. Man kan mixtra med hjärnsubstanser, tillsätta oxytocin och vasopressin i ett piller och genom medicineringen kan kärleken hållas vid liv även efter att den evolutionärt sett borde dött ut. Och så lite hänvisningar till monogama och promiskuösa (vilket tydligen är ett annat ord för att byta partner då och då) sorkar som blivit utsatta för ”lyckade försök”.

Det är en eggande text. Man kan se hur den sätter igång tankar och diskussioner. Om jag fick möjligheten att äta medicin för att älska min partner resten av livet, skulle jag då göra det? Samtidigt är den ett vetenskapligt och etiskt haveri av förutsättningar kring att livslång kärlek är någonting naturligt gott, att sorkar och människor fungerar på samma sätt, att vi bör medicinera oss till det som många påstår är ”naturligt” i ett samhälle där en sexuell partner för resten av livet fortfarande norm.

Artikeln lämnar mig inte bara irriterad utan också en smula sorgsen. Det finns forskning som visar på hur sociala faktorer som ojämlikhet, segregation, underordning och hot om våld påverkar våra liv. Vi vet att vi lever i en värld med så stora klyftor att somliga dör och andra lever i överflöd. Ändå forskar vi tydligen på mediciner som ska ta bort hjärtesorg och separationer, den sortens lidande som ofrånkomligen är en del av livet.

M stoppar Forum Syd

Text publicerad i GP Kultur 25/6

Enligt nättidningen Dagens Arena har moderaterna stoppat samverkansorganisationen Forum Syd från att delta i den svenska FAO-kommittén, ett rådgivande organ för regeringen gentemot FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO. Inget formellt beslut är fattat men Dagens Arena rapporterar om att moderaterna lagt in veto mot inbjudan, med motiveringen att Forum Syd inte delar regeringens syn på frihandel. De lär också ha kallat organisationen för ”extrem” och ”marxistisk”.

Forum Syd är en av Sveriges största biståndsaktörer, med fokus på global rättvisa, som består av mängder av medlemsorganisationer. När Moderaterna utdömde aktören som ”extrem” innebar det att man samtidigt avfärdade bland annat Adoptionscentrum, Clowner utan gränser, Fältbiologerna och Nordiska arbetsgruppen för internationella amningsfrågor som marxister.

Den moderata paranoian är skrattretande. Samtidigt är det onekligen mycket obehagligt att vi har ett regeringsparti som utesluter all kunskap och erfarenhet som möjligen kan avvika från regeringens linje. Utestängs Forum Syd går biståndspolitiken miste om mycket viktig information från oerhört många organisationer.

Politiskt språk långt ifrån livet

Text publicerad i GP Kultur  21/5

“Om det är det här som är politik så förstår jag människor som säger att de är ointresserade av det.” Åsikten yttrades av många i mitt twitterflöde under partiledardebatten i Agenda den 6:e maj och jag instämde. När begreppet politik reduceras till en idéfattig partipolitisk diskussion om skatte­nivåer kan det inte finnas några fler än de hängivna partimedlemmarna som tycker att det är intressant.

Likväl är det så som politik ofta förstås. Andra faktorer – allt från engagemang i sin närmiljö till idédiskussioner kring hur man vill att samhället ska se ut – försvinner. Likaså alla frågor som inte hamnar på den partipolitiska radarn, vilket i samtidsdebatten är så gott som alla utom arbete och skatt.

På samma sätt reduceras medborgare i både politikers och politiska journalisters begreppssfär till ”väljare”. Det är inte bara en kraftig inskränkning av vad som räknas som ett politiskt subjekt, det är också felaktigt. Väljare är vi i snitt var fjärde år. Medborgare är vi 365 dagar om året, dygnet runt. Men det är som väljare och konsumenter som vi har makt. Vår samhällsfunktion uttrycks främst i termer som arbetskraft och i vilken mån som vi arbetar.

Det senast uppmärksammade tillskottet i arbetslinjens terminologi lyckas kombinera vår roll som konsumenter och faran i att vi inte arbetar tillräckligt. I delbetänkandet kring krogmomsen (SOU 2011:24) förekommer begreppet ”överkonsumera fritid”. Det hade förmodligen passerat helt obemärkt om inte bloggen Cornucopia lyft fram delen som berör faran i att människor som tjänar mycket riskerar att börja ”överkonsumera fritid”. Med andra ord, finns det inte tillräckligt med ekonomiska incitament väljer man kanske att ”härma personer med lägre produktivitet, det vill säga arbeta mindre och generera samma observerbara inkomst som lågproduktiva.”

Vad passagen gör är inte bara att sätta felaktiga likhetstecken mellan lågt betalt arbete och låg produktivitet. Om vi definierar arbete som beskattningsbart och mätbart lönearbete som bidrar till BNP innebär det också att väldigt mycket innefattas i den farliga fritiden. Ideellt arbete, föreningsliv, kultur, motion, närodling, ja det finns ingen hejd på alla destruktiva handlingar som medborgarna kan ge sig hän åt om de börjar överkonsumera fritid.

Faran i överkonsumtion av fritid vittnar om hur lite av det samtida politiska språket som rymmer människans alla aspekter. Lika lite som partiledardebatter är representativa för vad politiken är och skulle kunna vara säger dess terminologi något om de medborgare som ska representeras.

Hjärtat slår och händerna är svettiga

Text publicerad i GP Kultur 14/5

Plötsligt stiger kontrollanterna på den stombuss jag tog för att undvika regnstormen. Jag inser i samma stund att mitt månadskort gick ut igår och reaktionen är rent fysisk. Hjärtat slår fort, jag andas hastigt och de svettiga händerna fumlar på mobil­telefonen när jag slår in koden för en sms-biljett i förhoppningen att hinna få den innan kontrollanten hinner fram till mig.

Det är inte bara den nesliga böteslappen på en svidande summa för att jag glömt att fylla på månadskortet som jag tänker på. Mina tankar går också till Jeanette Halldin. Dagen innan har stadsledningskontorets juridiska enhet friat kontrollanterna i den uppmärksammade You­tubefilm som visar hur hon blir fasthållen. Jag tänker på vittnesmålen som kom efter, som alla talade om övervåld och trakasserier. Det är inte längre böteslappen som skrämmer mig, utan våldet.

Den som sköter sig och inte argumenterar emot kommer säkerligen undan sådana obehagliga händelser. Men vill vi ha ett klimat i kollektivtrafiken där hotet om våld är underliggande ifall man protesterar? Sms-biljetten hann komma fram i tid och jag slapp undan med bara skräcken och en undran om en modern kollektivtrafik kan byggas på rädsla.

Sex mot sin vilja

Text publicerad i GP Kultur 12/5

Dokumentären Ingen riktig våldtäkt, som visades i SVT:s Dokument inifrån i torsdags var en obehaglig påminnelse om unga kvinnors utsatthet. Våldtäkten som pseudonymen ”Sara” utsattes för är ingen ovanlig företeelse.

Var tionde gymnasieflicka uppger att de haft sex mot sin vilja. Lika obehagliga var intervjuerna med tonåringar som tydligt visade att våldtäkt fortfarande definieras som ett överfall i en mörk park, med ett offer som gör motstånd. Det går tvärtemot den sanna bilden av en gärningsman som oftast känner offret och en chockreaktion som leder till att offret paralyseras och blir tyst och stilla. Attityderna handlar även om att tjejer måste ta ansvar, inte bli för fulla och inte ha för utmanande klädsel. Flickor som vågar berätta om övergrepp blir ofta misstänkliggjorda. ”Det kan ju vara någon som bara vill ha uppmärksamhet”, som flera av de intervjuade ungdomarna uttrycker det.

Hur kan det fortfarande se ut så här? De ungas attityder är en produkt av en värld som ofta lägger ansvaret för våldtäkt på kvinnor och som inte sällan nedvärderar kvinnor i begrepp som ”hora”. Mäns och kvinnors sexuella utrymme skiljer sig fortfarande åt. Granskningen av gärningsmännen lyser med sin frånvaro, i programmet såväl som samhället.

Fattigdomen privatiseras

Krönika i GP Kultur 12/5

Jag råkar en kväll fastna framför programmet Lyxfällan på TV3. Det handlar denna gång om en barnfamilj som inte gör särskilt stora ekonomiska utsvävningar, men ändå hamnat efter med räkningarna när mannen blivit arbetslös med låg a-kasseersättning och kvinnan har ett lågt betalt arbete. De behöver nu hjälp med ekonomin. Tårögt och skamset erkänner de inför kameran att jo, visst unnar vi oss fredagsmys med barnen. ”Något måste vi få ha kvar i den här situationen, annars orkar vi inte”, förklarar de.

Naivt förväntar jag mig att de ekonomiska rådgivarna ska säga något om att situationen blivit svår på grund av arbetslöshet. I stället påpekar de att den här familjen måste sluta lägga pengar på fredagsmys när de inte ens kan betala elräkningarna i tid.

Skuldbeläggandet av den enskilda skiner igenom i fattigdomsförnekelsen var man än stöter på den. Varje försök att uppmärksamma en tillvaro som går stick i stäv med bilden av framgångsrika Sverige med en växande medelklass bemöts med ifrågasättanden. Exemplen på politiker som inte ”tror på fattigdom i Sverige”, som om det handlade om en gissningstävling, är vid det här laget många. Häxjakten på arbetslösa Frida, skildrad i radiodokumentären Ingen är vän med en fattig i P1, har varit hård och handlat om allt från hennes matvanor till att hon bor i bostadsrätt. Detta trots att hyresrätter försvunnit till förmån för just den bomarknad hon tillhör och hyresrätter nu är svåra att få, i synnerhet som arbetslös.

Man förvandlas dessvärre inte till en övermänniska av hemlagade linssoppor, genomtänkta inköp och luslästa kundvillkor bara för att man är fattig. Tvärtom påtalar forskaren Torbjörn Hjort i Svenska Dagbladet (9/5) att man med små ekonomiska marginaler är utlämnad åt de dåliga valen. Stormarknader är svåra att ta sig till utan bil. Avbetalningarna blir många när man inte kan betala kontant. Akuta kreditlån växer snabbt till skulder. Strukturerna som gör livet som fattig till en ekonomisk fälla synas däremot sällan i sömmarna. I stället är det individen som får skulden och betraktas som dum eller oansvarig. Skammen över att vara fattig ökar när det ses mer som ett personligt misslyckande än ett samhällsproblem. Den skammen föder i sig också nya skuldfällor och snabba krediter.

Men det handlar varken om fredagsmys, McDonalds-mat eller bostadsrätt. Det handlar om ett samhälle som har konsumtionen, lånen och skulderna inbyggda i systemet. Det vi kallar valfrihet är en schimär, då vi tvingas in i ett ekonomiskt ekorrhjul som man lätt faller ur när tempot ökar. Men det är de som faller, inte hjulets takt, som granskas.

En cynisk jakt på hyresgäster

Krönika publicerad i GP Kultur 6/5

Under den olyckligaste perioden i mitt vuxna liv bodde jag på Pennygången i Högsbohöjd. Den slitna ettan på 21 kvadratmeter, med gamla fettstänk på väggarna i kokvrån, stopp i avloppen och silverfiskar över badrumsgolvet, inramade på något sätt mitt allmäntillstånd. Såhär i efterhand ser jag med viss distansbetonad nostalgi på perioden och inte minst sörjer jag den låga hyra som jag förmodligen aldrig kommer att återse. Det kommer de nuvarande hyresgästerna på Pennygången inte heller att göra, om Stena Fastigheter får som de vill.

En totalrenovering ska genomföras, vilket leder till att hyran höjs med sextio procent. En omöjlighet för många, som då kommer att tvingas flytta. Ett faktum som Stena Fastigheter är medvetna om. I tidningen Väster konstaterar fastighetschefen Per Limdal att runt en tredjedel av de nuvarande boende kommer att söka sig till annat boende när renoveringen är klar.

Ett kraftigt eftersatt underhåll som nu ska åtgärdas kostar förvisso pengar. Men den stora hyreshöjningen handlar inte om att lägenheterna ska rustas upp till normalstandard. I stället ska samtliga få parkettgolv, tvättmaskin, torktumlare och andra inventariemässiga standardhöjningar som får hyran att skjuta i höjden. Ett lyxboende som hyresgästerna själva inte har bett om.

Det problematiska handlar inte bara om att det är uppenbart att Stena Fastigheter vill byta ut de boende på Pennygången, genom en ren förflyttning av svagare grupper. Ju fler lyxrenoveringar som genomförs, desto mer höjs också nivån för vad vi ser som en rimlig standard. Ju fler tvättmaskiner och handduksvärmare som får hyror att skjuta i höjden, desto mer tenderar vi att glömma bort att kravet borde gälla hyresrätter för alla ekonomiska nivåer och inte parkettgolv åt alla.

I en tid av akut bostadsbrist har vi samtidigt fått en hyresmarknad som alltmer sneglar åt bostadsrätternas homestylingprojekt och heminredningsreportage. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets bostadsbilagor avlöser hemma hos-reportagen i Östermalmsvåningar på 150 kvadratmeter varandra. Det är ett obehagligt avgrundsgap mellan kravet på billiga hyresrätter så att människor får tak över huvudet och våningsinnehavarnas bekymmer med att baxa hem en sten från Bali för att komplettera inredningen med.

Det finns många som inte är intresserade av att springa med i lyxrusningen och bostadshetsen. Som faktiskt bara önskar en hyreslägenhet till rimligt pris utan silverfiskar över hela badrumsgolvet. Det är dessvärre en grupp som flyttas längre och längre ut från centrum, i en cynisk jakt på hyresgäster och bostadsköpare med välfyllda plånböcker.

Kvinnliga forskare missgynnas

Krönika publicerad i GP Kultur 24/4

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakta tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det.”

Citatet är ett uttalande från en manlig professor vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet. I studien Jämställda fakulteter som nyligen getts ut återkommer en rad dylika ”biologiska fakta”, med dåligt stöd i forskning, kring varför kvinnor har svårare än män med att nå de högre positionerna i den akademiska hierarkin. Mycket talar snarare mot professorns uttalande kring hormoner och abstrakt tänkande: flickor lyckas bättre än pojkar i skolan i dag, söker högre utbildning i större utsträckning och även på universitetsnivå är de på flertalet lärosäten överrepresenterade i den grupp studenter som tar alla poäng. Abstrakt tänkande verkar flickor inte ha några problem med. Snarare är det någonting annat som hindrar dem på vägen mot akademiska titlar.

Kartläggningen av den bristande jämställdheten vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet visar på hur det snarare handlar om forskarideal och skilda förväntningar på kvinnor och män. Bilden av forskaren är i dag starkt förknippad med sådant som primärt uppfattas som manliga egenskaper: tävlingsinriktning, uthållighet och starkt fokus. Det kontrasteras mot det som uppfattas som kvinnliga egenskaper, såsom omsorg, relationer och samarbete. Förväntningarna på kvinnors högre uttag av föräldraledighet och omsorg om familj krockar särskilt med ett forskarideal som innebär att personen ifråga åsidosätter fritid, relationer och andra åtaganden till förmån för forskningen.

”Det är främst disputerade manliga medarbetare, själva högaktiva inom forskning, som med emfas formulerar rådande könsfördelning på vetenskapens toppositioner inom fakulteten som ”naturligt” eller som resultat av individuella och självständiga livsval. Inte sällan understöds motiveringen med mer eller mindre explicita referenser till biologi.”, konstaterar medförfattarna Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn. Mot en sådan ignorant hållning är det svårt att förespråka aktiva jämställdhetsåtgärder.

I en ledartext på nättidningen Dagens Arena (20120419) påpekade skribenten Johanna Palmström nyligen att användningen av bettskenor har mer än fördubblats bland unga kvinnor de senaste tre åren. Det är å andra sidan inte konstigt att kvinnor gnisslar tänder när deras kunskap och starka ambitioner bortsorteras på erkända fakulteter med biologistiskt mumbojumbo och könsstereotyper som argument.

Normen befästs för kärnfamiljen

Krönika publicerad i GP Kultur 15/4

”Visst är det bra”, sa min lesbiska vän som jag pratade samkönade äktenskap och homoadoption med, ”men ibland kan jag känna att nu slipper inte ens vi homos undan. En gång i tiden räckte det med att jag sa att jag var flata för att jag skulle slippa frågor om barnaskaffande och hitta den rätta. Nu har även vi kärnfamiljskravet på oss.” Det var flera år sedan, men jag kommer att tänka på hennes ord när jag tittar igenom två av SVT:s dokumentärserier just nu: Så levde de lyckliga och Född 2010.

Den förstnämnda möter människor som gifte sig för sju år sedan. Här ryms förvisso skilsmässohistorier, där de som tidigare utgjorde ett äktenskap nu sitter i varsina hem och berättar om uppbrottet. Men allra mest finns här par som håller varandra i handen över ett köksbord i motljus medan kameran zoomar in på deras närhet och en finstämd kärlekssång spelas. De berättar om den vackra bröllopsdagen och hur de har hållit ihop sedan dess. Lätt har det kanske inte alltid varit, det var ju de där svåra småbarnsåren, men de har lyckats hitta tillbaka till varandra och är fortsatt lyckliga. Paren rymmer både äldre och yngre, liksom samkönade äktenskap med både män och kvinnor.

I Född 2010 får vi följa småbarnsföräldrar under deras första år med ett nyfött barn. Här finns både det lesbiska paret, tonårsmamman, det framgångsrika paret i Stockholms innerstad liksom antroposoffamiljen i Järna som föder hemma och sparar moderkakan i en plastpåse på köksbordet. Och visst ryms här en del svårigheter och gräl inom ramen för den nya föräldrarollen eller kompromissandet mellan egentid och familj, men grunden återstår: den självklara familjebildningen, tvåsamheten och de biologiska barnen.

Jag misstänker att SVT slår sig själva för bröstet över det breda spektrat av medverkande i programmet, så nytänkande och HBT-korrekt! I stället lyckas man befästa kärnfamiljsnormen på ett helt icke-problematiserande och icke-politiskt sätt. Här ryms ingen normkritik, ingen jämställdhetsdiskussion eller något ifrågasättande. Efter flera avsnitt på raken är man helt insnodd i kärnfamiljspropaganda, med alla tårögda föräldraögon och kramande händer. Då spelar det mindre roll att man slängt in några samkönade par i familjepsykosen.

Visst är det ett framsteg att sexuell orientering i dag spelar mindre roll för både äktenskapet och familjebildningen. Men att påstå att kärnfamiljen blivit en mindre problematisk norm bara för att den numera ibland består av samkönade par är att ha missat hela den kritiska utgångspunkten. Sverige har flest ensamhushåll i världen. När kommer serien som följer några av dem?

Otrygghet är ofta feghet

Krönika publicerad i GP Kultur 8/4

Grannen ovanför spelar trancemusik på en sådan volym att basgången går genom väggarna. Jag muttrar frustrerad om att det alltid är de mest högljudda grannarna som spelar sämst musik. Man väljer inte sina grannar. I stället är personerna i ens närområde en ständig källa till både irritation, passivt-aggressiva lappar men också sämja och bekantskaper man aldrig annars hade mött.

Man väljer inte sina grannar. Men man kan, i allt större mån, välja bort sådant som stör i ens ordnade tillvaro, välja att inte se det som skaver utan i stället bosätta sig i kluster av människor med liknande socioekonomisk ställning och statusmässiga kapital. Genom bostadsrättköp i stadsdelar med hög dragningskraft och hög andel medelklassinvånare eller villaköp i välbärgade områden är det lätt slippa se de delar av samhället som vittnar om utsatthet. Inte sällan får man stöd i sin önskan. Tiggare tvingas bort från gatan, parkbänkar tas bort för att inte missbrukare ska kunna vara där, fria sittplatser försvinner på centralstationer så att hemlösa inte söker sig till de platserna. Det brukar kallas trygghetsåtgärd. Men trygghetsbegreppet tillhör bara de som inte har behov av gatorna, parkbänkarna och möjligheten att värma sig. Tryggheten handlar i det fallet om att slippa bli störd.

I Vallentuna i Stockholm oroas man inte bara över otrygghet utan också över fastighetsprisernas eventuella nedgång om ett planerat boende för ensamkommande flyktingbarn blir av. De kanske blir kriminella, är psykiskt sjuka, vad händer då med priset på min bostad om de är i mitt närområde? Många har reagerat på invånarnas protester. Det är en djupt osolidarisk och inskränkt inställning gentemot behövande barn, som tvingats lämna sin familj och söker någon slags trygghet i ett okänt land. Men den är inte ovanlig. Snarare är det mer regel än undantag att placering av asylboenden, flyktingförläggningar, behandlingshem, lägenheter för hemlösa eller bara hyresrätter i ett bostadsrättsområde möter protester. Jättebra att ni gör någonting, men måste ni göra det just här? Fenomenet kallas träffande för not in my backyard.

Att utmåla Vallentunaborna som inskränkta och rasistiska är enkelt. Men deras reaktion borde snarare leda till en ökad självinsikt. Vad talar vi om när vi talar om trygghet? Möjligheten att slippa behövande människor på vår bakgård? Man väljer inte sina grannar. Lika lite ska man kunna välja om man vill se människor i behov av hjälp och stöd och vilka man delar sitt närområde med. Det som kallas otrygghet är i det fallet bara en omskrivning för feghet.

En kärlek som inte längre finns

Krönika publicerad i GP Kultur 2/4

När min mormor nyligen fyllde 89 år gav jag henne en tom anteckningsbok med en önskan om att hon skulle nedteckna sina recept åt mig. Ett tips från senaste numret av Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra fick mig att inse vad jag aldrig reflekterat över innan: alla de smaker som är en del av min barndom, en del av min historia, kommer att försvinna. Det hantverk som utgör mormors rullrån, rosenbröd, inlagda gurka, stekt strömming, småkakor och vinbärsgelé är inga självklara smaker. De måste nedtecknas för att inte försvinna i glömska när hon går bort.

I senaste numret av Forskning & Framsteg står maten i fokus. Det är ett osedvanligt lyckat tema, med insatta texter som väl behövs i en tid av märkningar, dieter, kolhydratsskräck, klimatförändringar och köttindustrier. Inte minst så länge konsumentmaktens demokratiska roll betonas och vi själva nödgas ta besluten om det mest etiska, minst behandlade och bästa för våra kroppar. En värld av superbär, fiberjuice, LCHF-bröd och jordgubbar i januari känns fjärran det kök som jag växte upp i: mormors kök var stekos och jäsande degar, långkok och nygräddade bullar. Det fanns ingenting funktionellt, ängsligt eller mekaniskt över det radhuskök där smakerna och dofterna blandades med kärleken till maten. Där fanns bara omsorg och tålamod.

Jonathan Safran Foer skriver om sin egen mormors kök i boken Äta djur. En mormor, som liksom min, växte upp med maten som en bristvara och köttet som en lyx. Där fett var något som byggde starka kroppar med underhudsfett som stod emot kylan och socker var en högtidsstund. ”För henne är maten inte mat”, skriver Safran Foer, ”den är fruktan, värdighet, tacksamhet, hämnd, glädje, förödmjukelse, religion, historia – och givetvis kärlek.”

Det som våra mormödrar uppfattade som nödvändighet i mat: tillaga länge och omsorgsfullt, köpa närproducerat och säsongsbetonat, har i dag blivit en statusbetonad lyx för den som har kunskap och ekonomi att ägna sig åt det. Det som de uppfattade som guldkanten i tillvaron, kött och socker, finns prispressat i varje butik och lockar i var och varannan kiosk.

Vår industrialiserade matproduktion har gett ett annat förhållningssätt: maten finns i överflöd, till allt billigare priser. Den orsakar såväl övervikt och cancer, som miljöförstöring och plågade djur. Det krävs mycket eftertanke, kunskap och självkontroll för att sondera överflödets terräng. Kanske är det därför som jag längtar efter mormors snirkliga handstil som noggrant skrivit ner hur man bakar rosenbullar eller lägger in gurka. Det vittnar om en enkel kärlek som inte längre finns.

Ingen trovärdig vänsteranalys

Krönika publicerad i GP Kultur 26/3

”Vänstern måste göra upp med identitetspolitiken.” Påståendet kommer ibland, från skilda håll och har varit en genomgående poäng i flertalet skribenters åsikter kring vänsterns framtid de senaste åren. Bo Rothstein, Fredrik Ekelund, Dilsa Demirbag-Sten och Sakine Madon är några av de som nyligen påpekat att den svenska vänstern måste släppa identitetspolitiken. Vad som menas med identitetspolitik är i sig luddigt, men det har blivit ett begrepp som får bära hundhuvudet för de få normkritiska och kulturrelativistiska åsikter som finns.

Det är underligt hur en liten och marginaliserad strömning har kunnat få sådan makt som kritiker menar att den fått. Parti- och fackpolitiskt är den inte synbar alls. I universitetssammanhang möter den mycket kritik från andra teoretiker och akademiker. Få kulturskribenter sällar sig ohämmat till postmodernismens hyllningskör. Snarare råder sedan länge en kapplöpning om vem som starkast kan underkänna postmodernistiska tankar kring relativism och subjektiva sanningar. Teoretiker som Wendy Brown och Nancy Fraser har båda riktat skarp kritik mot exempelvis Judith Butlers formuleringar kring normer och erkännande. De debattörer som vevar mot en dominerande identitetspolitisk agenda i dag lever kvar i ett decennium tillbaka. På samma sätt gör de ”identitetspolitik” till ett samlingsbegrepp för vitt skilda företeelser med lika skilda möjligheter att vara kraftfulla redskap i ett politiskt arbete.

Identitetspolitik är i sin sämsta form en individcentrerad åtgärd som snarare cementerar roller än befriar människor från deras position som minoritet i ett sammanhang. Den fastnar i representation, snarare än makt och blir i värsta fall urvattnade försök att bekämpa fördomar. En sådan analys blir ofrånkomligen ett alltför trubbigt politiskt redskap, då den varken förmår att diskutera skillnader i ekonomisk och symbolisk makt och bekräftar normen genom att lyfta fram de som hamnar utanför den.

Men när debattörer ytligt sveper över det identitetspolitiska begreppet missar man viktiga verktyg som diskuterats i kölvattnet av dess strömningar. Postkolonial kritik och intersektionalitet, som ofta nämns i samma kritiska andetag, är analytiska redskap som inte bara utgör ett komplement till en grundläggande klassanalys, utan är nödvändiga i en globaliserad värld. Det svåra ordet till trots innebär intersektionalitet inget mer komplicerat än en medvetenhet om att maktordningar samverkar och skär in i varandra. En vänster som i dag inte förmår att definiera de strukturerna kan aldrig skapa en trovärdig samtidsanalys.

Kristen irrfärd på stormiga vatten

Krönika publicerad i GP Kultur 18/3


Det är inte lätt för Svenska kyrkan att manövrera i ett samhälle där religion blivit en av de stora debattfrågorna, samtidigt som främlingsfientlighet inte sällan maskeras i ­religionskritiska ordalag. De senaste striderna vittnar om en kyrka som inte vet vilket ben man ska stå på.

I Kyrkans Tidning i augusti kritiserade prästen Helena Edlund dem inom kyrkan som tar ställning för mångkultur och islam. För någon månad sedan besvarade Helle Klein detta i samma tidning, där hon avslöjade att Edlund har starka band till personer inom Sverigedemokraterna och var ackrediterad för deras räkning under Almedalsveckan. Efter den texten fick Helle Klein sparken, via chefredaktören Anders Ahlbergs blogg. Den officiella hållningen var att det berodde på Kleins engagemang i tankesmedjan Seglora, men han påtalade också att Kyrkans Tidning ska vara obunden och tillåta alla åsikter.

Samtidigt pågår en diskussion kring omskärelse av judiska pojkar. Prästen Annika Borg har i flertalet debattartiklar aktivt tagit ställning för ett förbud och förespråkat ett sekulärt samhälle, tillsammans med bland annat Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Prästkollegan Anna-Karin Hammar skrev brev till domkapitlet och ifrågasatte om det var lämpligt. Domkapitlet beslutade att inte vidta några åtgärder, men ansåg att debattläget blivit alltför hårt och initierade ”ett fördjupat samtal om ömsesidig respekt bland stiftets anställda”.

Den kyrkliga paradoxen består i att både välkomna alla och samtidigt följa Jesu budskap om att stå på de svagas sida. Det är en stundtals omöjlig ekvation. När Sverigedemokrater välkomnas in i gemenskapen och tillåts uttrycka sina åsikter i kyrkliga forum innebär det att man åsidosätter kampen för allas lika värde och rätten till skydd undan krig, förtryck och förföljelse. När omskärelse ifrågasätts handlar det om individens rätt att bestämma över sin kropp, men kan samtidigt tolkas som antisemitism.

De stora debatterna sker i analogi med händelsen i det lilla samhället Bjästa, där en pojke våldtog en unga flicka. Lokalsamhället skyddade honom, så gjorde också prästen. Vid skolavslutningen välkomnades han in i skolan och gav sina klasskamrater rosor i, vad som tolkades som en försoningsgest. En förlåtelse för en hemsk gärning. I kyrkan var han välkommen. Vad prästen missade var dock våldtäktsoffret. Hon orkade inte ens komma dit.
Ett öppet klimat kombinerat med ställningstaganden för dem som saknar röst i sammanhanget innebär ofrånkomligen en kristen irrfärd. Det krävs många fördjupade samtal för att hitta en gemensam navigation.

Vi och dom

Text publicerad i GP Kultur 15/2

Just nu skildras svenskarnas nya semesterparadis Thailand både på film och TV. I En gång i Phuket åker Peter Magnussons huvudkaraktär över halva jordklotet för att finna sig själv. I SVT:s dramaserie 30 grader i februari får tittaren följa en grupp svenskar som flyr landet och söker lyckan på tropiska stränder. Att regelbundet resa över halva jorden har blivit vardag för en växande medelklass. Ändå är vi inte fler än cirka två och en halv procent av jordens befolkning som har möjlighet att flyga utomlands på nöjessemester.

Men vi som har råd och möjlighet att resa gör desto mer skada. Tio procent av Sveriges koldioxidutsläpp kommer från turismen. Ekologin på de resmål vi väljer påverkas också negativt av turismen, genom bland annat privatiserade stränder och omfattande bevattningssystem på golfbanor. Vårt behov av trygghet leder till att orterna blir likriktade i sin form: den som rest på ett par charterresor vet att det bara är detaljer som skiljer turistorterna på Mallorca, Kreta och Koh Lanta åt. Det innebär också att lokalsamhället slås i spillror och stadskärnan anpassas efter den västerländska turismen, medan befolkningen flyttas allt längre ut. Sämst är de all inclusive-hotell som helt slår ut näringsverksamheten på lokalorten, då ingen behöver lämna hotellet.

Resandet är både ekologiskt och socialpolitiskt oetiskt, så varför fortsätter vi att resa? I 30 grader i februari skildras ett typiskt förhållningssätt till hemlandet och resandet. Huvudpersonerna är utarbetade, ångestfyllda och ensamma. Thailand erbjuder en flykt från den tillvaro som de fastnat i, oavsett om det är den kärlekstörstande mannen i 40-årsåldern eller den sönderstressade tvåbarnsmamman. Resandet blir ett avbrott i det så omtalade livspusslet. Resandet fungerar också som en väg till personlig utveckling.

Vi söker ofta en annan upplevelse, inte sällan ett slags ”äkthet” som vi anser att vi saknar i vårt västerländska, moderna och uppkopplade liv. När jag för ett tiotal år sedan befann mig på en höstresa till Alanya i Turkiet bestämde min mamma och jag oss för att följa med på en av utflykterna som charterarrangören erbjöd. Vi anslöt oss till en bussutflykt med namnet “Det äkta Turkiet”. Vi stannade vid en bergsby, med små hus av sliten karaktär. På ett av husen hängde en stor banderoll med texten ”Genuine Turkish Family”. Hos den genuint turkiska familjen klampade vi, ett 30-tal svenskar in, ojade oss över deras fattiga förhållanden och dåliga levnadsstandard och drog sedan vidare hem till hotellets trygga poolbar.

Händelsen är typisk för den sortens upplevelser som resebolagen säljer till oss. Det finns inget mer genuint turkiskt med den fattiga familjen i bergsbyn än med storstadsborna i Istanbul, men vi vill gärna cementera bilden av hur ursprungsbefolkningar verkligen lever. Eller som Jennie Dielemans uttrycker det i Välkommen till Paradiset – reportage om turistindustrin: ”Turisters efterfrågan på kultur och tradition ställer höga krav på de människor vi besöker. Deras möjligheter att ta del av turisters pengar är avhängigt att vi fortsätter att se dem som orörda, pittoreska och äkta.”

Kanske handlar det framförallt om vem som kan resa, uppleva och också definiera andra platser och människor och vem som är bunden till att erbjuda den upplevelsen. Turismens ojämlikhet handlar inte bara om att orter förändras och människor binds upp i en nyckfyll industri som alltid letar nya ställen att exploatera till så lågt pris som möjligt. Den handlar också om definitionsmöjligheter.

Vem som är subjekt och vem som är objekt i turistindustrin är en del av ett kolonialt arv. Vi västerländska turister förstår oss själva utifrån vår position som vita och vi förstår andra utifrån deras position som icke-vita. Som professorn Sara Ahmed påpekar i sin bok Vithetens hegemoni formas kroppar av kolonialismens historier, vilket gör normen vit. Vitheten implicerar också att vi har tillgång till andra platser. Vi är bekväma med att ta oss till andra delar av världen och även där skapa egna rum, såsom hotellkomplex och gemenskap med andra turister. Den norska tidningen Aftenposten skrev i februari om en familj som avbröt sin semester i Bulgarien då de upptäckte att hotellet var fullt av turistande östeuropéer. De klagade hos researrangören som inte informerat om att det kunde förekomma inhemska turister på anläggningen. Det är ett extremexempel på hur vi ser på oss själva och lokalbefolkningen när vi reser. I familjens tankevärld existerade inte möjligheten att bulgarerna själva kunde vara turister.

Den vita hegemonin gör också att vi skapar stereotyper och bilder av andra. Att vi klampade in hos den turkiska familjen för att säkerställa vår bild av dem som fattiga och genuina gjorde att vår distans till lokalbefolkningen kunde säkras. Lika exotiskt blir det inte när vi möter en högskoleutbildad kvinna med nyrenoverad lägenhet i Istanbul, för hon gör anspråk på den sortens västerländska vithet som vi innehar. På så vis innebär inte bara vitheten att vi bekvämt kan resa över halva jorden och skapa egna rum, där en annan kultur säljer drömmar och service, utan att vi också håller fast befolkningen i deras exotiserade roll som Den andre.

Bilderna av både turistande västerlänningar och lokalbefolkning blir tydlig i våra reseskildringar. I 30 grader i februari finns förvisso en rad thailändska skådespelare med, men främst i de roller vi förväntar oss: en thaimasserande ladyboy, underbetalda hotellarbetare, bartenders och prostituerade. I charterklassikern Sällskapsresan förekommer spanjorer så gott som aldrig, förutom i en tidig scen då en spansk man börjar tala med en av de svenska kvinnorna. Han hämtas upp av sin familj på flygplatsen, som åker en sliten bil med flak där familjemedlemmarna trängs med hönor och smuts. Modern skäller ut honom för att han talat med en svensk kvinna. Det är en bild av Spanien som i dag känns oerhört förlegad, men som egentligen bara har flyttat.

Filmvetaren Hynek Pallas disputerade förra året med avhandlingen Vithet på svensk film 1989-2010. Han anser att skildringarna av vårt resande ofta är ganska lata och varken problematiserar eller försöker gå under ytan på stereotyper. Lokalbefolkningen fungerar som en fond i skildringen medan de turistande karaktärerna blir subjekt som utvecklas under filmen. De vita blir individer, medan lokalbefolkningen blir en grupp. Som ett samtida exempel nämner han Sean Banan i Seanfrika, där lokalbefolkningen är fattig, primitiv och lever på soptippar.
-Vi ifrågasätter inte heller turismen som sådan i våra skildringar av den, konstaterar han.
Men det går att arbeta med våra fördomar.
-Man kan vrida människors blick och få dem att se andra saker i stället för att arbeta med en enkel uppsättning stereotyper. Att exempelvis skapa filmer som går bortom paradisön och vågar skrapa på ytan.
Frågan är om vi vill skrapa på ytan. Genom den upplevda distansen mellan oss och lokalbefolkning och med det postkoloniala privilegiet att kunna besöka resten av världen upprätthålls våra resevanor. Turistindustrin säljer inte realpolitisk fakta, utan drömmar och en möjlighet till flykt undan vår inrutade tillvaro. Det är ett svårslaget försäljningsargument.

Gråt inte, gör motstånd

Krönika publicerad i GP 11/3

I senaste numret av serietidskriften Galago skriver krönikören Kawa Zolfagary en text om invandrare och representation. Om att den som inte tillhör majoritetskulturen ständigt dras med en representationsbörda där andra invandrare döms efter individens handlingar. ”Vi är många med svart hår och mörkare hudfärg som fått höra av etniskt svenska vänner att vi ’inte är som de andra invandrarna’”, konstaterar han. Jag läser texten flera gånger och försöker sätta fingret på vad som känns så befriande med den. Till slut inser jag att det handlar om att den varken bemöter eller befattar sig med ett debattklimat där antirasism blivit synonymt med att besvara mångkulturskritik från diverse håll.

Zolfagarys text påminner om hur det lät en gång, innan islamofobi, assimilationsivran och mångkulturskritik tilläts sätta agendan i etablerade medier, flertalet tankesmedjor och på nätet. Det fanns en antirasism som talade om strukturell diskriminering, hatbrott, asyl och satte fingret på den majoritetskultur som dikterade villkoren.

Jag är inte intresserad av att prata om mångkulturens misslyckande. Jag vill att vi talar om Khaled Khodena, som fick sin hals avskuren i sömnen då han tvångsutvisats till Irak efter att ha levt tre år i Sverige och fått en son här. Jag vill ha en rungande debatt om de tiotusentals människor som dött på flykt undan krig och fattigdom i sina försök att ta sig in genom Europas allt högre murar. Jag vill höra mer om de papperslösa som städar våra toaletter för en lön som inte går att leva på och som vägras vård av en regering som ständigt förhalar beslutet. Jag vill prata om Amna Ismail Abdulkarim och Malyum Salah Hashi i Niklas Orrenius bok Sverige forever in my heart, som gång på gång trakasseras för att de bär slöja. Jag vill lyssna till de som nekas att komma på anställningsintervju för att de har icke-svenskklingande namn eller vars bostadsområde stämplats som farligt invandrarghetto.

Maria Sveland skriver i DN Kultur (8/2) att hon blir politiskt deprimerad av debattklimatet. Gråt inte, gör motstånd, vill jag svara. Att vara i opposition innebär att man också har ett ansvar att formulera sina egna problemställningar, inte bara svara på och förfasas över islamofobin och agera grindvakt mot hatet. Det kommer att heta att vi ”hycklar” och ”inte berättar hela sanningen” när vi tar tillbaka agendan och varje gång kan vi berätta den enkla sanningen: Europa sitter i skiten när det gäller ekonomi och sysselsättning och högerpopulismen söker en syndabock i kraschen. Oavsett hur många insinuationer som sker i samtidsdebatten är det faktiskt inte svårare än så.

Feminism handlar om makt

Text i Göteborgs-Posten Kultur 8/3 2012

”Var argare!”, uppmanar debattredaktören på en större svensk sajt mig i min telefonlur, ”och sedan undrar vi om vi kan titulera dig feminist i presentationen?”. Jag säger ja. Skriver om texten till något mer yvigt och väntar sedan på den stora anstormningen av arga kommentarer och ilska mejl om galna feminister. Jag ignorerar den fadda smaken i munnen, känslan av att ha sålt ut någonting som en gång räknades på riktigt. En kollektiv ilska över ett samhällstillstånd där kön värderades och behandlades olika, en uppriktig ambition att förändra. Det här är inte den feminism som jag i tidiga tonåringen fann som min tröst och bråkiga, stundtals uppfodrande, vän i en könad värld av orättvisor. Den har gått från att vara en radikal tanke om samhällsstrukturer till en avpolitiserad pose av slentrianmässigt tyckande. Feminismen har satt sig i knät på mediernas alltmer utbredda åsiktsjournalistik och blivit en guldgruva för besöksstatistik och antal kommentarer. Genusdebatten är överallt i informationsflödet. Ändå är det förbluffande lite som faktiskt sägs. Få ansatser görs till en strukturell analys och ännu färre artiklar är genomgående vetenskapliga, statistiskt belagda och vågar ta feminismens kanske viktigaste begrepp i sin mun: Makt.

I tidskriften Bangs senaste nummer gör skribenten Nasim Aghili upp med samtidsfeminismen. ”Jag ger feminismen en sista chans”, konstaterar hon efter att ha riktat svidande kritik mot en rörelse som inte längre förmår tänka radikalt och kan erkänna olika former av förtryck, inte minst rörande etnicitet och klass. Det är en text som gör mig lika delar skamsen och inspirerad. Aghili träffar någonting viktigt i texten: En feminism som inte förmår sätta migrerade kvinnors situation som RUT-städerskor före den kvinnliga journalistens krav på lika lön för att bekosta sina semesterresor är en feminism som inte bara felprioriterar och ignorerar makt, utan också är en uddlös rörelse som tappat riktningen. En icke-radikal rörelse som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet. Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda.

Klockan är kvart över nio i hörsalen. Erika Alm, idéhistoriker och forskare, inleder föreläsningen om familjekonstruktioner med ett samtida exempel: debatten kring Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy, happy om positiva följder av en skilsmässa.
-De kritiska reaktionerna kring den boken säger något om vår syn på familjen, konstaterar hon.
Efter det följer en gedigen genomgång av synen på familj, reproduktion, kärlek och sexualitet genom historien. Bland annat kärnfamiljens framväxt, 70-talets kvinnorörelse och de svenska tvångssteriliseringarna hinner avhandlas, liksom aktuella debattämnen som surrogatmödraskap och inseminering av singelkvinnor.
-Jag förhåller mig en hel del till samtidsdebatten i min undervisning, förklarar Erika Alm efter föreläsningen, jag tycker att det är viktigt att bibehålla blicken på att det vi gör här ska relateras till samhället. Genusvetenskapen i Göteborg har överhuvudtaget mycket kopplingar till reellt arbete.
Genusvetenskapen som akademiskt ämne är något som dyker upp med jämna mellanrum i debatten. Det är ett politiskt manifesterande som inte hör hemma på universitetet, menar många kritiker. Även det är något som Alm och hennes kollegor diskuterar, både med varandra och med studenterna.
-Det är viktigt att vi pratar om de synsätt som finns på det som vi gör. Genom att studera kritiken i exempelvis seminarier kan vi anlägga både vetenskapsteoretiska och historiska perspektiv på det. Genusvetenskapen är tvärvetenskaplig och ett prövande ämne, där vi både granskar samhället och olika teorier med en kritisk blick. Jag tror att den mer än många andra akademiska discipliner ställer sig prövande till sina egna teorier. I vår forskning och undervisning är det globala perspektivet ständigt närvarande liksom en självreflexiv hållning där vi lyfter upp den egna privilegierade positionen. Däri ligger också vår radikalism.

Att feminismen blir mindre radikal ser Erika Alm som ett större hot än en feministisk backlash. Hon menar att den antifeministiska vågen känns som en mediekonstruktion. Då är det betydligt mer hotfullt om de feministiska frågorna avpolitiseras och jämställdheten blir en marknadsvara, där allt handlar om individen och individens val.
Kanske är det som Alm säger, mitt problem ligger i att samtidsfeminismen ofta blivit en vara. Våra åsikter är till salu i en tyckonomi – ett åsiktsjournalistiskt orienterat medielandskap – eftersom genus, i egenskap av att alltid vara personligt och beröra varje människa, skapar intresse. Detta vi är en relativt homogen liten grupp av vit medelklass. Vi lyssnar sällan så mycket som vi talar.

Bokcafeét Vulgo på Nordhemsgatan firade i dagarna ett år och startade just med ambitionen att underlätta för möten mellan olika politiska rörelser. I dag rymmer lokalen både en fullmatad bokhandel, vegancafé, konstutställningar och flera mötesrum. Här anordnas bland annat föreläsningar, aktivistkvällar och samtal.
-Det politiska samtalet är i fokus, förklarar Lasse Rusk som är en av grundarna, de som söker sig hit är på något sätt intresserade av samhällsförändring.
Bokcaféets radikala ansatser behövs i samtiden, menar Lasse. Samhällsklimatet har förändrats, det känns mer hotfull nu. På Vulgo kan man tillsammans intellektualisera och reflektera över det som sker. Han funderar över om det kanske bara handlar om att antifeministiska och rasistiska strömningar fått en annan uppmärksamhet och media lyfter fram dem på ett annat sätt. Men samtidigt bör man kanske ta de antifeministiska bloggarna på allvar.

Även om genusdebatten ofta är livlig i media finns en större motvillighet att ta till begreppet feminist. Fjärran känns 90-talet där så gott som alla partiledare kallade sig feminister, oavsett praktiska handlingar. Begreppet har blivit problematiskt igen, något Anna-Sara Rosengren på Kvinno- och tjejjouren ADA vittnar om. När kvinnojouren nyligen startade upp en ny utbildning för ideella var det många unga tjejer som tyckte att de blev dåligt bemötta om de kallar sig för feminister. De hade skaffat sig strategier för att gå runt detta, genom att inte saluföra sina åsikter och upplevelser som feminist och att inte svara ja på frågan om de är feminister. Då uppfattade de att de lättare kunde nå acceptans och bli respektfullt bemötta.

Det passar sig inte längre att vara stridbar och kompromisslös. Det feministiska begreppet vittnar om en ilska. Att vara för jämställdhet är oproblematiskt, att vara feminist innebär att man inte bara uttrycker en tanke om allas lika värde. Man vill också förändra. Kanske handlar det om att inte göra sig obekväm i det offentliga rummet. I en tid av hårda arbetsmarknadsvillkor och höga krav på individen är det svårt att bryta av mot agendan med radikala tankar och andra perspektiv.

Men för att feminismen ska vara relevant krävs det gemensamma modet att vara obekväma och bråkiga och ta ansatser kring samhällsförändring. När jag pratar med forskare och aktivister är det uppenbart att den kraften fortfarande finns där, i marginalerna av den offentliga debatten. Inte minst måste feminismen återigen börja sätta sin egen agenda i stället för att falla för den ytliga medielogikens polemik. Att se maktstrukturer som så komplexa som de faktiskt är och inbegripa både antirasism, klass och postkolonial kritik i arbetet på ett annat sätt än vad som syns i dag. Feminist måste återigen bli ordet som man stolt uttalar i sammanhang där det kan bli obekvämt och inte något debattredaktörer skriver för att skapa sajttrafik.