I wouldn´t be the nigga that I am if I didn´t pop niggas in their mouth, goddamn

men angående föregående inlägg är det förvisso sant som kollega l. sa om att det faktiskt inte blir lättare med åren för när det är såhär kommer du tillbaka till tonårsstadiet igen, oavsett ålder och mognad. men två saker som jag fan inte hade som tonåring och som jag i alla fall kan hålla fast vid nu är
1. självförtroende
2. insikten att det varken är jocke berg-bölande eller ballader som kommer få dig att må bättre. det enda som hjälper är gangstarap på sinnessjukt hög volym. och när snoop för åttonde gången på raken i mediaplayern rappar om att ta upp sitt vapen och skjuta those niggas bara för att de dissat honom ler man i mjugg mellan tårarna. snoop, du är kvällens hjälte.

filmen

filmen är en dålig highschool-film, soundtracket ni hör i bakgrunden är den sortens stråkar som ska framkalla tårar enligt hollywood-recept men egentligen bara gör dig illamående och när jag ser mig själv i spegeln möter jag samma ögon som högstadieflickan bar.

jag vet. efter en vecka av att gå upp i arbetet och lära sig alla nya rutiner, vara den där sortens duktiga, sociala, pålitliga människa jag får in för att vara när jag arbetar, trots att sömnen bestått av ett par timmars orolig dvala. efter en vecka av hemtentaskrivande, samhällsdiskurs och socialdarwinism – hela den akademiska duktigheten som slog till igen. efter en vecka av duktig mat, duktig träning, duktiga rutiner. jag önskade mig dramatik, jag vet det. det var vad jag sa och när eftertexterna börjar rulla kommer vi alla tänka på sensmoralen be careful with what you wish for, it might just happen. filmen kommer visas under förtroliga fikasamtal och tjejhäng för VIP-crewet only. hittills är det bara mamma som sett den (hon reagerade med att läsa högt ur Koranen för mig. jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det). ni andra kan hoppa över filmen och peppa på uppföljaren. där kommer huvudrollsinnehavaren bota sin kattfobi och bli en ensam kvinna med katter (helst en sån som hon i simpsons som kastar katterna på folk som försöker komma i närheten av henne). förmodligen inte samma underhållningsvärde, men jag kommer i alla fall inte vara en sån här blödande röra som jag är idag.

the end.

morfar är en man med nio liv

det är en sån måndagmorgon som inte får finnas. sömnlöshetsyrsel när klockan ringer efter för få timmars sömn igen och utanför är världen svart och himlen regnar göteborgsregn. det är en sån måndagmorgon då två wasa fullkorn med keso står uppställda framför en till frukost och tårarna bara rinner nerför kinderna och man förstår inte hur man ska äta, hur man ska duscha, hur man ska ta sig de där 20 metrarna till bussen. tårarna bara fortsätter och det är avgrunden och tröttheten och huvudet som bara inte orkar med. sen ringer man jobbet och meddelar att man blir några timmar sen, tar en lugn vilomåndagmorgon med dagstidningen och varmvattnet. bara för att överleva. för att tårarna ska hinna torka.

och framåt förmiddagen ringer mamma och berättar att morfar ändå vaknade. han vaknade faktiskt och några timmar senare var han redan ute i korridoren och svassade runt med rollatorn efter de snyggaste sköterskorna, trots stränga order om att en 94-åring med hjärnblödning bör ligga ner. världens bästa morfar är också en man med nio liv och har han levt nittiotre jular kan han nog komma att leva en nittiofjärde också. jag vet att saker inte kommer att vara desamma. afasin har gjort honom oförmögen att prata annat än gallimattias och huvudet är inte så skarpt som det var senast jag träffade honom. men han kommer att se på mig, ta min hand och ögonen glittra och jag kommer att veta allt han egentligen vill säga till mig.
han kommer alltid att vara morfarn som klippte ut take that-artiklar, såg på MTV, gav mig fittstimm i present för att den hade så roligt namn och hon linda skugge verkade häftig, promenerade ner till centralstationen på andra sidan stan bara för att köpa engelska musiktidningar till mig, skröt om den gången då wilhelm peterson berger raggat på honom på ett tåg och fnissande konstaterade att det minsann inte är alla som blivit uppraggad av en av sveriges mest berömda smygbögar, kommenterade min sexuella läggning med det där är väl inget att tjafsa om. det är väl bara bra att hon vågar vara annorlunda. tråkiga och sura människor finns det nog med i den här världen, men annorlunda människor är det ont om och höll med mig om att flickan på omslaget till hagnesta hill var söt. bland många andra minnen.

eftermiddagen har jag gått upp i arbete och tänkt på fina människor som skickar fina sms eller kommer över med dvd-film man längtat efter att se och favoritsnarrat, fast det inte är godisdag, när man håller på att ramla samman totalt. om någon timme ska jag och brorsan på boxpass. syskonprestigen, uppdämd stress och frustration och tre koppar svart kaffe på eftermiddagen pekar på att det kan bli en riktig grävlingsfighter av mig ikväll. den som är uppvuxen på landet och någon gång hört grävlingar slåss i diket utanför när de försökt somna om natten eller hört sin farfar gång på gång berätta historien om svante i granngården som blev anfallen av en grävling och hur de biter sig fast i benet tills de hör att det knakar i skelettet, först då släpper det – det ska tydligen vara någonting instinktivt, fattar vad jag menar. alla mina liknelser med djur grundar sig i historier jag hörde av pappa och farfar som barn. som den om lämmeln som sprack av ilska när pappa och hans bror fångade in den och retade den med pinnar, som jag känner när jag öppnar tidningen varje morgon. jag har dock fortfarande inte fått några vetenskapliga belägg för vare sig grävlingens instinktiva sätt att attackera fyllegubbar på väg hem från logdansen som slutar i akutenbesök eller lämmelns ilska (det finns så mycket som är konstigt med lämmlar, vad är dealen med ostoppbara lämmeltåg liksom?).

och kom igen nudå sara stridsberg! fuck it, du tar hem det här min underbara husgudinna. och jonas hassen khemiri, du vet att jag sträckläste montecore och ville bo i ditt huvud, äta ditt språk, jag älskade den det vet du och jag avgudar dig och vill föda dina barn anyday, bara hör av dig – i´m yours. men drömfakulteten är den bok som lämnat mest spår i mig under detta år och varje gång jag läser en rad av sara stridsberg dör någonting i mig för jag vet att jag aldrig kommer komma ens ljusår i närheten av hennes skarpsinne, begåvning, sätt att behandla ord och historier som borde vara omöjliga att berätta.

nej.

de dimper bara ner, de här sakerna. mitt i all vardag bara ramlar de in och förvandlar vardagskaos till känslojättekaos. och man förbereder sig och tänker på det sömnlösa nätter och vet att det kommer att hända. men när det väl händer finns det inga förberedelser i världen som hjälper på något sätt.

jag går in och jobbar extra en söndag och när klockan ringer vid halv åtta-tiden efter ännu en ölkväll vill jag döda den, men det är värt övertidsersättningen, j:s sällskap en hel dag och chefens lovord om att jag är ovärderlig för jobbet. stressar hem för att hinna läsa in några texter till första frågan i hemtentan som jag inte förstår hur jag ska kunna bli klar med och hitta motivation till. reformationens konsekvenser för kvinnans sexualliv och medeltida klosters betydelse för kvinnors valfrihet snurrar framför ögonen medan jag sneglar på klockan och vet att jag snart ska iväg igen. också ringer telefonen.

och jag har förberett mig på rösten i telefonen som har låtit sådär grumlig och allvarlig, sådär som mammas röst aldrig låter (särskilt inte på en söndag då hennes inledningsreplik alltid är bakis idag? för att få en redogörelse för gårdagkvällens händelser) och hur den liksom spricker i orden, men det går inte att förbereda sig på den. det går inte att förbereda sig på det som sägs och det går inte att förbereda sig på snyftningarna, skälvandet i kroppen, hur det bara går runt i huvudet. världen vrids ett halvt varv. allt som varit vardagskaos försvinner bort. jag hör bara morfar, min allra bästa morfar och extrapappa under hela mitt liv, också hör jag sjukhus och hjärnblödning och det bara skakar i hela kroppen, under huden, och jag förstår ingenting.
och sen blir jag bara arg för jag har inte orken eller tiden och det här inlägget skulle handla om hur jag med rosenroten och blutsaften måste kämpa oss igenom de kommande tre veckorna av arbetsplatsbyte, hemtenta, ansökningstexter, arbetsintervjuer och allt det andra. inte den här hösten, den här hösten är redan så mycket sorg och uppbrott, osäkerhet och förändring. jag behöver inte mer, jag behöver någon fast punkt och min fasta punkt var att komma hem till jul och allt skulle vara som det alltid har varit och morfar skulle sitta i sin fåtölj och läsa kvällstidningarna också skulle han ta min hand i sin som han alltid gör och glittra med ögonen och säga du är duktig du elin, du bara kämpar på, du klarar allt så bra med stolthet i rösten och var det någon jul som jag verkligen behövde höra det från honom så var det denna. och det finns ingenting att ta tag i, förändra, göra någonting åt sådär som jag alltid förespråkar att man ska göra när någonting är fel i ens liv. det är bara maktlösheten och väntan vid telefonen och morfar ensam i en sjukhussäng med slangar överallt på ett sjukhus långt bort med snöflingor fallande utanför fönstret.

på riktigt


















ja men precis så. tack nina hemmingsson. jag unnar mig lite bitterhet i förmiddagskaffet kryddat med tristess, rastlöshet och sömnlösa ögon. regeringens förslag om hur man skulle få bukt med arbetslösheten för akademiker var ju inte helt oväntat frånvarande i budgeten, det enda som nämndes var att akademiker ska tvingas ta de arbeten som finns till hands, även om det inte är det de är utbildade inom. ok, fredrik & pals – låt mig förklara vad som händer när en akademiker söker en tjänst som den inte är riktigt utbildad inom:
hon: jag ser här att du bara läst ett halvår på läkarsekreterarutbildningen
jag: jo, jag tog ett studieuppehåll sen för att läsa klart min fil.mag. i lingvistik nä, det gjorde jag ju inte. jag hoppade av för det var det största misstaget jag någonsin gjort i hela mitt liv. jag gjorde det enbart efter subtila påtryckningar från släkt om att skaffa mig en riktig utbildning för att klara mig i framtiden. jag gjorde det för att mitt självförtroende var på botten och jag hade panik för framtiden och tänkte att jag ändå aldrig skulle lyckas med det jag verkligen ville göra, så bättre att läsa något med jobbmöjligheter då. jag gjorde det för att jag var långt nere i matångest och det enda jag egentligen brydde mig om var att nå 48 kg-målet, så det spelade ingen roll vad jag gjorde så länge jag fick sitta med mina kalorilistor och drömma om att bli smal.
hon: men du planerar att återuppta dina studier?
jag: jo det kommer jag snart att göra NO WAY! jag vet att jag är så mycket smartare, bättre än så och det finns tusen saker jag vill göra med mitt liv och den står inte ens på reservlistan
hon: du har ju gjort väldigt mycket saker ser jag i ditt CV, du verkar ha läst och prövat på väldigt mycket för din ålder. jag ser bl.a. att du har frilansjobbat som journalist under så lång tid som fem år. är det inte något du vill fortsätta med?
jag: nej, jag tror inte det. inte som det känns nu, nej. klart jag vill, men jag vägrar ägna flera år och csn-skulder på att läsa journalistprogrammet för att sen i bästa fall sitta och skriva sportnotiser på en sämpig lokaltidning långt ut i ingenstans. jag vill ha ett jobb som jag hade då, skriva om det jag vill på mina premisser och göra roliga reportage och utvecklas massor.
hon: men du har läst mycket lingvistik och språk också. du satsar inte på en karriär inom det?
jag: kanske i framtiden någon gång att jag vill forska eller så, men inte just nu nej. jag ägnade dagar och nätter och alla lediga stunder åt min projektansökan för att få en doktorandtjänst som jag inte kommer att få och det har varit min största dröm i tre års tid nu.
hon: det här är ju en tillsvidaretjänst. du kan alltså tänka dig att arbeta som läkarsekreterare i många år framåt.
jag: det är svårt att säga nu med tanke på hur ung jag är, men det kan jag nog. det finns tusen saker jag vill göra. jag vill läsa den där skrivarkursen, jag vill skriva, jag vill resa, jag vill läsa kommunikationskonsultprogrammet på södertörn, jag vill hoppa mellan olika jobb, träffa nya människor, jag vill jobba politiskt och förändra saker. det enda jag vet är att inte vill fastna någonstans.
hon: hur är det med sambo? har du någon sån?
jag: nej
hon: någon pojkvän?
jag: nej rub it in bitch, rub it in
hon: så du funderar inte på barn
jag: nejnej GUD NEJ!!
hon: och du har inga andra planer för framtiden än det här yrket?
jag: som sagt, det är svårt. jag är ju ung. jag har massor av planer, jag vet bara inte hur jag ska få ihop någonting. det är som att hjärnan kokar över av allting jag vill hinna uträtta de kommande åren och jag förstår inte hur jag ska kunna sortera ut någonting och stilla allt det där rastlösa som rusar runt i blodet och vill vara på alla platser samtidigt och hur ska jag kunna förverkliga planer när samhället ser ut som det gör och kontot ekar så tomt, jag behöver det här jobbet för att jag behöver pengar. det är allt.

och sen gick jag därifrån och det rådde en total, absolut konsensus från oss båda att det här jobbet skulle jag inte ha. så är det fredrik. på riktigt. och om två timmar väntar nästa intervju till ett jobb jag inte vill ha.

getting exited











Hela veckans inledning gick jag runt i en sömnig ångestdvala, till den grad att jag började undra på allvar om det var dags att knapra piller igen (ångesten över ångesten och att den ska visa sig vara något mer än ett övergångstillstånd är nästan värre än ångesten i sig själv). jobbsituationen är helt ohållbar och jag orkar inte längre engagera mig överhuvudtaget för ingenting fungerar ju i det här projektet, flytten, sjukhuset. och hela tiden malde dr phils uppfodrande it´s time for you to start getting exited about your own life! i huvudet. och det var inte det att jag inte ville. min åtgärdsplan med hårfärgningsidéer, matlagning, styrketräning, dansdoser såg så bra ut i teorin, men föll i praktiken när det enda jag orkade och klarade av att göra var att åka direkt hem från jobbet och lägga mig under täcket med alla tankarna om framtiden, kärleken, maten, människorna, jobbet, skolan, ansökningsbrev malande i huvudet. att bli exited about your own life kan enbart definieras av en själv. det var under onsdagförmiddagen jag insåg att det sista jag behövde var ännu en kväll av inlämningsuppgifter till genushistorian och träningspass och det räckte med ett öl! idag! till s.
livet, det riktiga livet i färger och toner, måste få sippra in i allt det grå. navid modiri & gudarna på personalmötet, mitt i jobbstress-suckar och chefens prat om service managment och verksamhetsbeskrivning. politiska diskussioner, kärlek och skratt en regnig onsdagkväll och inse att man glömt hur mycket man saknar somliga människor när man är ifrån dem ett tag. allt handlar om att bekämpa systemet av likformighet, slentrian, normer och det har blivit så mycket lättare att hitta den där riktigt rebelliska glöden sedan fel sida vann i valet. allt vi gör gör vi för att manifestera vårt missnöje över världens tillstånd. vi älskar, vi slåss, vi tänker för mycket, blir för fulla, använder allt det där som är fel och dåligt för oss precis på det sätt som vi behagar.
fight the power! ropade jag med uppsträckt näve på den regnvåta andra långgatan, efter att ha dragit ett halsbloss på cigaretten jag fick av s., för att i nästa sekund hostrossla upp förkylningsslem ur halsen. och glöden hade återvänt. it´s time for me to start getting exited about my own life.

det bor en christer fuglesang i oss alla

den sjunde december händer det. på riktigt. christer fuglesang ska äntligen få åka till rymden. efter år blivit ännu ett år som blivit ännu ett år av förberedelser, drömmande, hopp och besvikelser. efter att ha blivit en skämtfigur, en robert gustafsson-karaktär, någon folk flinade snett åt och bara tyckte men guud, ger han aldrig upp? om. nu händer det. christer ska få åka till rymden.

så låt oss skåla för christer i vad som finns till hands. höj glaset för de där drömmarna vi bär på som man tvivlar på och skäms lite över, men samtidigt har så svårt att släppa. drick för christer fuglesang och hur han bevisar att det inte spelar någon roll om du blir skämtad om, spottad på, nedslagen och besviken. fortsätt tro. en dag är det du som visar upp din rymddräkt med stolthet i bröstet och ett ha! där fick ni! i kamerablicken.

cirklar

okej. ta bara ett djupt andetag nu. den här känslan kan man inte dö av, jag kommer inte att göra det den här gången heller, det är bara som det känns. jag har varit här så många gånger förut, jag vet hur det fungerar och det finns tusen sätt att distrahera tankarna för att undvika fosterställningsläget, en del är bra och andra mindre bra. fuck it, jag vet allt om att krama isbitar hårt i handen tills fingarna domnar, höja volymen på tv:n eller göra hundra situps och sen göra minst hundra till när känslan återvänder. det är bara en känsla. jag blev inte en hundrakilosgigant över natten och fettet som hänger nerför armarna är varken mer eller mindre än det var igår, det är bara hjärnan som hittar kryphål för att slippa gräva i botten av den här skitiga tunnan av kaoskänslor. jag kommer att gå och lägga mig och ligga sömnlös med tumlande virrvarr i skallen tills klockan hånler två timmars sömn, men jag kommer att somna och jag kommer att vakna och allt kommer att kännas mer begripligt och greppbart och om det inte gör det har jag massor av arbete som ligger på mitt skrivbord att ta till som vapen. attack är bästa försvar, så ta inte känslan på för stort allvar och låt den breda ut sig nu. en känsla är bara ett tillstånd och tillstånd är alltid flyktiga.

men det är någonting med jävla oktober. löven som ligger på marken är logiskt sett inte samma löv som låg där ifjol, men de ser ju exakt likadana ut och bildar samma ostrukturerade mönster på asfalten så hur ska man egentligen kunna veta? åhléns säljer blockljus och varma koftor, klockan ska ställas om, ingen vet vem nobelpristagaren i litteratur är och alla klagar över akademiens brist på folklig förankring eftersom lättillgänglighet är den svåraste folksjukdomen i det här landet, politiker fuskar och avgår, någon får lämna en dokusåpa och skapar kvällstidningsrubriker att leva på i några veckor och USA & pals jagar fortfarande talibaner, bara på nya ställen (tack d. för den fantastiska länken, ett högt gapskratt var precis vad jag behövde idag). ingenting tyder på att någonting någonsin kommer att förändras, allting går bara runt. jorden är rund och världens flöde cirkulärt. löven dör och föds igen. graderna skjunker, det blir mörkare och sen vänder det. jag tar på mig samma vinterstövlar och återvänder till samma känslor, samma människor, samma platser, samma tankar som jag redan varit hos utan att för en sekund egentligen vilja blicka bakåt. det bara blir så. däri skräcken, däri känslan som till varje pris måste utmanas nu. för om allting ändå bara går i cirklar, hur ska man då någonsin kunna gå vidare?

fokus

allt handlar om fokus. så tänk inte på munsåren på läpparna, förkylningsblåsor och spårvagnssnörvlande. tänk inte på jobbkaos och vakna måndag morgon klockan sex igen. tänk inte på transaktionskontots hånande under-levnadsstandard-besked eller nästa månads räkningar. tänk inte på att du fortfarande bäddar sängen med dubbel uppsättning kuddar och täcken av ren vana. tänk inte på busskortet som går ut innan du har råd att köpa nytt. tänk inte kalorier och jävla tjocknojan. tänk inte på vikariatet som tar slut och sparpengarna som tog slut redan i september.

tänk på att vakna utsövd med en förkylning som känns hundra gånger lättare än under gårdagen, snart dansfrisk igen I tell you. tänk på att bli bjuden på frukost och tänk på linnégatan en dag i oktober när solen skiner och att köpa vin och liljor till sig själv med dragspelande gatumusikanter i bakgrunden. tänk på att skratta inombords åt sin egen klyscha och komma fram till att allt är klyschor i en del av ett identitetsskapande och det enda man kan göra för att bli komplex är att blanda dem. tänk på att billighetshandla mat och fylla kylen, tänk på energirycket när hela lägenheten storstädas och en sån antites till husmor som du till och med överväger tanken på att baka bröd. tänk på svamlandet imorse om att byta lägenhet och köpa en blender till fruktdrycker. tänk på långpromenad med musik i öronen i ruddalen. tänk att du drack fem öl igår och inte känner dig det minsta bakfull. tänk på gårdagskvällens lovebombing. det finns människor som håller din hand och ber dig stanna kvar på arbetsplatsen. det finns människor som skriker I love you och får dig att lova att de får vara din extramamma. det finns människor som berättar om sina punkår under 70-talet, om hur de blekte håret debbie harry-blont och rymde till london efter att ha hört london calling på vinyl, för att umgås i londons punkkretsar och se clash när det begav sig. tänk på deeptalks och hur det finns människor som lägger huvudet på sned för din skull. tänk på att det finns människor som tycker så mycket om dig att de står ut med dig t.o.m. när du poserar med ett paris hilton-omslag på toaletten eller kör din carolina gynning-imitation för femtielfte gången och fortfarande förväntar dig att folk ska vika sig av skratt av den. tänk på en madrass till förfogande klockan två på natten och någon som väcker dig med ett flin och redovisar nattens snarkningar och fisar från ditt håll utan att du behöver skämmas. tänk ugnen som snart är varm, en vinflaska som ska packas i väskan och fest och alkoholrus ikväll.

fokus. det behöver inte vara svårare än så.

granntips

virus efter virus slår till i kroppen, det är som eviga infektioner som kommer och går och precis när kroppen börjar hämta sig går jag genom akutens väntrum med journalvagnen och det finns inte en chans att immunförsvaret kan fightas alla konstigheter som flyger runt i luften därinne.
således förkyld igen och för en nanosekund övervägde jag att börja äta lite kött igen bara för att få i mig någon slags näring och känna något annat än sjukdomar, blåfrusna fingrar och yrsel. sen tänkte jag på det där k. sa om att kött liksom är djur som är dödade också la jag ner projektet på obestämd framtid och räknade slantarna till en stor flaska blutsaft istället.

efter en långfika med ovan nämnda fantastiska dam åkte jag hem och bäddade ner mig till ljudet av tonårspojken i lägenheten bredvid, han med rummet intill mitt som blandar vit makt-musik med junior kelly på sina fester, som återigen fått sig ett nyp. denna gång var det inte celine dion som stod för bakgrundsmusiken (se tidigare inlägg från nån gång i våras, orkar inte länka) utan shaggy. jag vet inte om tonårspojken i sitt testosteronrusande sinne var medveten, dels om ordvitsen som låg inbakad i artistvalet, dels om det osmakliga i musikvalet. dessutom var det bara han som hördes, hennes ljud bestod främst av ett pipande ibland som på inget sätt kunde avgöras om det var av obehag eller trevlighetskänslor. det föranledde mig hursomhelst till att ringa på hos grannen och lämna följande lapp i brevinkastet:
“hej tonårsgranne!
mot bakgrund av ditt val av knullmusik vill jag föreslå följande skivor inför framtida aktiviteter:
1. tweet- southern hummingbird
2. john legend – get lifted
3. black rebel motorcycle club (den självbetitlade debutskivan)
4. charlotte gainsbourg – 5.55
5. det mesta inom gammal soul, men försöker värja dig ifrån frestelsen att spela marvin gaye – det blir bara tacky.
glöm heller inte att kvinnan har fler än en erogen zon och att det är ytterst få tjejer som får vaginal orgasm. ta hand om din brud, lycka till och glöm inte att avbrutet samlag inte är en säker preventivmedelsmetod!
mvh/den sexuellt frustrerade grannen i lägenheten bredvid”

eller nej det gjorde jag ju inte. somnade ifrån nyheternas offentliga hängning av våra nya rikshäxor kulturministern och handelsministern istället (missförstå mig rätt, få människor kan tycka så illa om timbro-cecilia och särarts-maria som jag, men den jakt som alltid följer kvinnor som når makten lämnar en fadd eftersmak efter sötman av att de som representerar partier som pekar finger åt sjukskrivna och arbetslösa själva blir hårt ansatta för sitt reella fuskande) och drömde mardrömmar om jobbet. att vara med om att lägga ner en verksamhet och uppleva en sådan bitterhet och sorg hos en personal som trivts med varandra och arbetsplatsen är något jag aldrig vill tvingas uppleva igen. nu ska jag somna om och hoppas på att istället drömma om den här mannen.

work in progress

och jag vet att han sa att jag förändrats, herregud kan du inte se hur mycket du har förändrats det senaste året men att se sig själv evolvera är av nödvändighet omöjligt. mitt inne i det ska man inte veta det, bara leva i det. framförallt leva i vetskapen om att förändringen kommer att fortsätta, att man inte är den fasta massa man en gång trodde att man var. jag kommer att ha bytt ansikte tusen och åter tusen gånger innan det här livet är till ända (och väl är väl det).
och visst kommer jag med mina egna små hintar, senast suckande över det dammiga skrivbordet, den väntande diskhögen och allt pappersbråt som väntar på att bli källsorterat i hallen. den gamla elin hade gjort det här för längesen, sa jag uppgivet varpå han replikerade att den gamla elin inte var lika rolig. och jag vet, jag känner att jag upptäcker små, nya bitar av livet. åsikter förändras, medan andra förstärks. nya tillkomster till musikgalleriet, nya hjältar att spika upp på väggen. men så har det ju alltid varit.

det fundamentala i förändringen handlar kanske om nyfikenheten, en annan sorts inställning. avsaknad av rädsla. inte så att jag aldrig är rädd, det är bara dumristiga människor som inte har vett att vara rädd när vi lever i en kaosvärld där allting en dag tar slut och ingen vet när (bottnar inte de flesta rädslor i någon slags dödsångest?). men behovet av att bygga spärrar framför mig och sätta upp säkerhetsnät under mina fötter, avsaknaden av tilltro till både mig själv och min framtid har långsamt luckrats upp. ersatts av något annat. en tro på möjligheter.
vi lever trots allt i den bästa av världar (only for you d.), vilket egentligen inte säger så mycket om världen som sådan, men om man nu fötts in i den gäller det att utnyttja den. andra gör det ju. det finns tusen empiriska bevis på att det går att att hoppa utan säkerhetsnät och landa på fötterna som en rikare människa. ställd inför enbart ett fåtal av dessa, ställd inför mig själv och alla mina rädslor, var jag tvungen att fråga mig:
om det finns människor som är lite smågriniga, tjocka, finniga, trötta och gråtmilda precis som jag som duger, borde inte också jag göra det?
om det finns människor som älskar men sen klarar av att gå vidare när kärleken tagit slut, borde inte jag också kunna det?
om det finns människor som hanterar sin dödsångest alldeles på egen hand, borde inte jag också kunna vara kapabel att göra det?
om det finns människor som har skit i hörnen och ett och annat kvalster i sängen, men ändå nöjer sig med att diska gårdagens disk, borde inte jag också kunna göra det?
om det finns människor som följer sina drömmar och gör det dem mår bäst av, trots de där molnen av csn-skulder och arbetslöshet som hänger ovanför en, borde inte jag också göra det?
om det finns människor som lever genom att vara sig själva, istället för vad de presterar, kunde inte också jag bli en sådan människa?
om det finns människor som kan leva så fri från bitterhet, avundsjuka och jämförelsenoja som det är möjligt, kan inte jag också leva så?
om det finns människor som kan se andra människor med nyfikenhet istället för misstänksamhet, kan inte jag då också se dem så?

svaret är långt ifrån entydigt ja. jag tar myrsteg fram, ibland elefantsteg tillbaka. en bit morotskaka i fikarummet kommer alltid vara ångestfyllda kalorier snarare än livsbejakande, men det är så det måste vara. vissa saker sitter för djupt i ryggmärgen för att man ska kunna gräva upp dem. myrsteget denna veckan bestod istället av att avsäga mig konsumtionskraven för ett tag. att sluta definiera mig själv som en i första hand konsumerande varelse och istället som en producerande varelse. att inte vara vad jag köper, vad jag äger, vad jag bär. att inte stirra mig blind på andras konsumtion med den där illasmakande prestationsångesten och missunsamheten på tungan, utan gå hem till skrivboken istället och hitta något slags värde där istället. det finns saker i framtiden värda att avvara ett par weekday-jeans för (note to self och läsare: länka gärna till detta inlägg i era comments nästa gång jag gnölar över avsaknaden av pengar och snygga kläder i ett inlägg). och tacksam blev jag över familjens beslut att i det närmaste avskaffa julklappar inför denna jul. december kommer bli soft lunkande istället för svettig hysteri på stan. ingen sorg eller oro i mammas och pappas röst när decemberräkningarna är för stora för att de ska kunna ge sina barn vad de vill ha. inte den där grumliga känslan i magen, likt mellanstadiekänslan, när julklapparna ska redovisas (inte jämföras längre, vi är ju vuxna nu så jag jämför bara i smyg). en tågbiljett hem, några nätter med samvaro och sällskapsspel, några varma kramar och en hunds kalla nos mot min kind. good enough.

och jag har en plan för framtiden som är så oplanerad som en plan någonsin kan bli. jag har en dröm om den närmaste framtiden, en utopisk bild som faktiskt kan bli realitet om man ser till möjligheterna i den bästa av världar, istället för hindren. och evolveringen forsätter, konstant. om ett år kommer jag vara på en annan punkt och kunna se denna punkt ur ett retroperspektiv. bara det är en fascinerande tanke.

vi hinner bli nåt stort än, växa några meter innan sommaren blir oktober

jag kan ändå inte låta bli att tänka på det som något slags ironiskt, hånleende straff när jag, efter timmar av muskelvärk och trötthet, får den där konstiga känslan i magen som resulterar i att jag helt plötsligt vänder ner huvudet och vrålkräks. rakt inne på centralstationen, på golvet utanför burger king, hulkar jag upp frukost och det få klunkar youghurt jag hunnit få i mig och det blir kräks på skorna, på väskan, i håret och jag vågar inte titta upp för jag vet att en hel centralstation har vänt sina blickar mot mig med avsmak och jag vill inte ens tänka på burger king-besökarna som precis bevittnat kräkskaskader mellan tuggorna. tar upp väskan och utan att se upp smyger jag ner till toaletten för att torka av mig. sedan väntar fem och en halv timme (naturligtvis blir tåget en timme försenat) av feberfrossa, värk och nya kräkningar på tåget till göteborg.

som vanligt finns det ingenting i mitt liv som inte kan relateras i termer av belöning/straff. stockholm var oförskämt bra i meningar av behövlig inspiration, värme, nya miljöer och närhet. de första riktiga höstdagarna med hennes mössa på huvudet, kaffe och chokladmuffins. träffa kristian och som vanligt se att med vissa människor spelar det ingen roll hur lite man hörs av – det tar bara några minuter så är det som om vi setts varje dag igen. fantastiska valerie jean solanas ska bli president i amerika på dramaten. se ingela olsson stå och spotta ur sig inledningsfraserna till scum-manifestetet (livet i det här samhället är i bästa fall skittråkigt och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. det återstår för ansvarstagande, spänningssökande kvinnor enbart att att störta regeringen, eliminera systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet med reservation för mindre felcitat) och bevittna explicita lesbiska sexscener bara några meter ifrån sig. samhället må vara totalt fucked up fortfarande men när några av sveriges mest erkända skådespelerare står på en scen och gestaltar valerie solanas liv och visar lesbiska sexscener och på många sätt valerie solanas briljans, då har vi ändå kommit någonstans. sovmornar, slödagar, ny asfalt under mina fötter. i needed this.

och stockholm tog mig några meter framåt när det gällde framtidsångesten, men inte många meter med hjärtat. mer information än så delges endast relevanta personer och mer än så kan jag egentligen inte säga någon, inte ens mig själv. men när man kräkits en hel natt och skurar sin egen spyhink medan muskelvärken anfaller på nytt då är det inte svårt att tänka på sitt liv i termer av ensamhet och längta efter någon som finns där och håller ens hand. det finns gränser för vad ens önskan om självständighet kan omfatta.

early morning confessions

och det spelar ingen roll hur mycket jag fortfarande tycker om dig och känner för dig och vill att du är min bror och min kumpan i all evighet. för nätter som den här när jag åker nattspårvagnen hem ensam och 120 cm-sängen är en milsvid lång och ingen finns där och tar emot mina tårar och min oro och all min ogreppbara ensamhet och rädsla vet jag att du är en del av det som får mig att känna såhär, istället för den som räddar mig från det som förr.

och det gör så ont och är så svårt att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. inser att kvällen var dömd att misslyckas när jag inledde den med håkan hellström-konsert med gårdakvarnar och skit, kom igen lena och allt annat som påminner om något som inte längre finns. och jag vet att du är lycklig nu och elin, du får inte tänka så du är ju bra som du är men hon är ju så mycket vackrare än vad jag någonsin varit och jag vet, elin du är ju så mycket starkare än såhär men jag orkar inte vara det just nu. jag är bara ensam och liten och vill ha ett bröst att luta min panna mot som förr. ingen kommer och räddar mig från de här känslorna, tänk förnuftigt nu; det är bra för dig men nej jag orkar inte tänka så just nu. jag vill bara ha räddning, armar, tröst. jag vill ha det hos dig som tröstar, inte det som gör ont. jag vill känna mig bra igen, jag vill våga sträcka på mig igen, jag vill att hjärtat ska hitta hem igen.

vi får aldrig någon trädgård tillsammans

och fredagen och början på lördagen är ju fantastisk. större delen av dagen går jag runt i något slags fyllerus fortfarande och tänker på alla skratten med hanna, jenny och linda. vilken grym femme fatale jag är, tänker jag nöjt. också någonstans går allting över i bakfylla, bakslag, magslag.
kanske är det samtalet med klara som får mig att börja tänka. kanske är det när mamma ringer och berättar att lillebror blivit alldeles för full och spytt på rio rio kvällen innan, inte kan hantera livet i göteborg och är på väg hem till östersund efter bara två veckor här. kanske är det när jag börjar tänka på allt det nya, det konstiga under natten. roller jag spelar för att få vad jag vill ha, hur jag någonstans ser mig själv med avsmak fåna mig för någon jag egentligen bara vill ha bekräftelse och frihetskänsla av, jag är någon annan men jag vet inte vad. och jag läser gamla sms och minns ord och känslor som är främmande rullar upp, tankar som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera finns där hela tiden i bakhuvudet. och hur han också redan börjar kännas främmande. det ligger en lapp på bordet med en handstil som inte är min och jag försöker att inte reflektera över den men det är så svårt. allting rullar så fort och det är inte förrän jag kommit hem som jag måste möta vad jag inte orkat känna under dessa veckor.

tomheten. tomheten, som jag fyller med mat, choklad, alkohol, koffein, nikotin och skarpa saker för att jag på något sätt inte kan förstå varför jag känner mig så halv, så tom. jag måste vara för hungrig, godissugen, nykter, abstinenspåverkad, det måste vara det. det är det inte. det vet jag ju. att vara en del av ett två, ett fantastiskt underbart sammanhang med en bröstkorg att luta pannan mot så fort det stormar i nästan fyra år och sedan slita sig ifrån det. det är klart att jag är tom. hur hel jag än känner mig i mig själv, hur mycket jag än tycker om mig själv kommer jag inte ifrån att jag bara är jag och det är så förbannat ensamt och svårt och jävligt. det där vi:et kommer aldrig att finnas mer. hur vi än vrider och vänder på det med löften om att vara vänner och prata med varandra är det ett faktum. alla drömmar, planer om resor, bröllop, bebisar, en stor trädgård med hammock med lyktor som vi tänder i augustimörka kvällar. ingenting kommer att bli av. och det kommer att finnas nya vi, jag vet att jag kommer känna den där känslan av samhörighet, ett fantastiskt underbart sammanhang igen. men det kommer inte vara samma jag i detta sammanhang, det kommer vara en annan elin med nya sidor hos sig själv. och kanske är det mest det jag är så rädd för. att tvingas se mig själv i ögonen igen. tvingas förändras, för det gör man. det kommer du också att göra. och om man knarkar trygghet och gått från familj till famn till famn för just den tryggheten och känt att jag klarar mig nu, för tryggheten i form av en familjemedlem kommer hit och bor här nu redan är på väg bort och trygghetsknarkande obönhörligt måste sluta för första gången någonsin leder det till livrädsla.
och när mamma ringer andra gången, för att höra om lillebror är på väg hit, brister rösten när hon frågar hur det egentligen är. och jag bölar som jag inte gjort sedan den gången för fyra år sedan inför mamma och hon säger ja inte ens du som alltid är så duktig är ju alltid så stor och stark och då gråter jag tills jag tror jag ska gå sönder överallt.

jag är fruktansvärt rädd för det finns inga självklara svar längre. det fanns en utstakad väg en gång och nu kan jag inte ens se en dag framåt. imorgon mår jag kanske helt annorlunda. imorgon kanske jag känner på ett helt annat sätt. endera dagen kanske det inte gör såhär ont och en annan dag kanske jag orkar ta tag i den där andra sortens tankar som jag inte riktigt orkar tänka just nu. jag är en röra, helt enkelt, och den här gången måste jag tvinga mig själv att städa upp den själv.

och det slutet har just börjat mellan dig och mig

there was a time when I was lost in myself
you took my hand, became my guide
there was a time you needed my help
I guess my ego made me blind


it´s not the rain, it´s not the streetlights
that makes your skin so pale at night…

it´s your quiet heart
and your silence
as your teardrops stain my sheets
let´s take a trip through the wires
our love is dead
you are free

stay free.

mina tankar är så klara nu

kanske är det den absoluta tystnaden; lite fågelkvitter, råmande kor, lite vindsus i grantopparna. kanske är det lugnet, kravlös samvaro. läser, hoppar studsmatta, promenerar, fikar, sitter framför brasan när det regnar eller bara ligger i någon solstol och tänker. kanske är det distansen. 80 mil från sammanhanget som kallas vardagslivet är det lättare att reda ut, reflektera, inse eller bortse. hursomhelst börjar jag tänka att klara kanske hade rätt ändå: landet är behövligt och bra (klara, du skulle varit med idag när min faster kom på besök med de två shetlandsponnysarna du tittade på). jag hinner tänka. på gott och ont. för inre dialoger där jag ger svar på tal i alla diskussioner jag inte hann försvara eller ens uttala min ståndpunkt i. för diskussioner med mig själv där jag försöker nå konsensus i förvirring, förlåta mig själv när jag känner mig skuldtyngd och planerar inför framtiden. och visst, när tankarna hinner komma måste jag slåss med demoner också. speciellt med alla fikapauser, middagar, kylskåpet fullt med mat att hetsäta sömnlösa nätter. att hinna tänka är också att inse att vissa saker finns kvar och röster man dövar fortfarande lever där i hjärnbalken och påminner om den tjocka magen, dubbelhakan och alla kalorier man inte hinner förbränna under en dag. speciellt när träningskortet är uppsagt och träningen inte kommer att återupptas än på någon månad. jag gör mitt bästa för att fightas emot, så gott som det går.

idag har jag återigen bevisat att jag är den sämsta tänkbara personen att ordna överraskningar för. i förmiddags åkte mamma och pappa in till stan. mamma skulle ha kopieringspapper. “jag följer med!”, ropar jag och märker en viss besvikelse hos mamma och pappa. “vi ska bara vara inne i 20 minuter”, svarade mamma men skitsamma, tyckte jag, det gav mig en chans att slippa undan kompletteringsarbetet med uppsatsen en stund. när vi kom in gick mamma på kontorsvaruhuset, pappa skulle iväg och titta på gardinstänger och jag tänkte gå en sväng på claes ohlson och titta på nån billig mp3-spelare eftersom min gamla kastat in handduken och 12 timmar sittande på natt-tåg utan musik på lördag bara inte är möjligt. mamma vägrade dock släppa iväg mig. hon var bara tvungen att ha min hjälp med att hitta rätt sorts papper på kontorsvaruhuset, hävdade hon. efter en hel del tjafsande gick jag med på det och tänkte att mp3-spelare har jag ändå inte råd med just nu. istället försökte jag övertala mamma att låna mig hennes, som hon så sällan ändå använder. hon blåvägrade och jag blev på ännu sämre humör. slutligen kom pappa tillbaka och sa att han inte hittade några gardinstänger. “nähä” sa mamma också åkte vi hem. till middagen fick jag en alldeles för tidig födelsedagspresent – en ny mp3-spelare såklart. i efterhand är det som vanligt lätt att se det uppenbara: mina föräldrars avighet när jag ville hänga med, mammas vägran att låta mig gå på claes ohlson och låna hennes spelare, pappa utan gardinstänger och att mamma ens skulle låta honom titta på gardinstänger utan henne. och framförallt, mammas lugn när han sa att han inte hittat några.
att saker som ter sig så förvirrande vid en tidpunkt kan ses som så uppenbara och självklara vid en annan är både fascinerande och lugnande. man behöver inte veta alla svaren, förr eller senare kommer de ändå. kanske halvsovande i en solstol ute på den jämtländska vischan.

bara tre dagar kvar nu. separationsångesten är redan krossande.

om keramikfigurer

när jag var i sexårsåldern och jag och lillebrollan lekte tjuv och polis en gång råkade jag slå sönder två keramikfigurer, som min mamma gjort under hennes tid på en keramikkurs på folkhögskola i slutet av 70-talet. jag insåg på en gång vilka bannor som jag skulle få och instinktivt reagerade jag istället med att gömma dem bakom bokhyllan. den treåriga lillebrodern, som såg allting, fick lova att inte berätta för mamma och pappa. det skulle vara vår hemlighet och i gengäld fick han vara i mitt rum en hel timme under eftermiddagen. när vi satt oss till bords för att äta middag den kvällen utbrast lillebrodern: “jag vet någonting som inte ni får veta! jag och elin har en hemlighet som inte jag får berätta för då kommer ni bli arg”
den första instinkten var att slå lillebrodern (naturligtvis), den andra var att börja gråta, den tredje var känslan av lättnad när jag berättade vad jag gjort.
mamma och pappa blev inte så arga, om än att mamma såg lite ledsen ut. deras sjuttiotalsinspirerade pedagogik gjorde istället att de lugnt och sansat förklarade för mig vad skuldkänslor och dåligt samvete var för någonting. när man gjort något dumt, kanske ljugit eller gjort någon ledsen kanske man känner att det lättaste är att inte tänka på det alls. man vill helst glömma att man varit dum. men då kommer skuldkänslorna. det är de som gör att man har svårt att känna sig glad, som gör att man går och tänker på att man varit dum fast man inte vill tänka på det och som gör att man har en “svart känsla i magen” hela tiden. bitarna föll på plats. det var därför som jag haft så svårt att se mamma i ögonen under hela dagen. som jag inte kunde koncenterera mig på boken som jag läste, fast den var jättespännande. som jag såg de där sönderslagna keramikfigurerna framför mig hela tiden, fast jag inte ville. som jag gick runt med en grumlig känsla av olust i magen. och efter att jag gråtit klart tog pappa fram figurerna och sa att han kanske kunde limma ihop dem och om inte annat var det bara keramikfigurer, det finns värre saker här i världen som kan gå fel.
ungefär vid samma tid lärde jag mig en annan sorts skuldkänslor. de uppkom när mormor sa att jag var tjock och borde banta eller farmor tyckte att jag var för blyg och tyst. de var inte lika påtagliga. jag kunde inte sätta fingret riktigt på vad jag gjort för fel. jag visste att jag var tjock, men äta måste man ju, och jag försökte att inte vara så tyst, men det var ju så svårt när allting var så himla läskigt och skrämmande – speciellt andra människor. att göra rätt var betydligt svårare än att be om förlåtelse för några krossade keramikfigurer och skuldkänslorna skavde på ett annat, men lika olustigt, sätt.

de senaste dagarna har jag tänkt på båda sorternas skuldkänslor. jag har blivit varse om den där svarta känslan i magen igen, inte kunnat koncentrera mig på boken jag lånade av klara fast den är jättebra och för allt i världen inte kunnat ägna mig åt skolan och att göra-listan när tankarna bara dras åt ett håll. pappa hade rätt den gången, det finns saker i världen som kan gå fel än krossade keramikfigurer, som är mycket värre. ju äldre man blir desto mindre handlar det om sönderslagna saker gömda någonstans och mer om större saker som känslor.
den andra sortens skuldkänslor har jag äntligen börjat komma mig ur. det går en stark ståltråd av självförtroende längs med hela min ryggrad och ni kan säga att jag gör fel i mitt liv, ni kan kalla mig lat, tjock, vad ni vill. jag vet vad jag är, jag vet mitt värde. men bara för att jag ändrats betyder inte det att världen runt mig har det. och när jag befinner mig 80 mil bort är det min lillasyster som får ta skiten. min överpresterande syster med kasst självförtroende som befinner sig där jag var för fem år sedan. det är hon som får veta att hon (indirekt vi) är fel, att vi gör människor besvikna, vi är lata och otacksamma. den här gången insåg hon det orättfärdiga i anklagelserna och blev förbannad (fast inte förrän efteråt, man sväljer alltid och tar skiten för stunden). i sin nyvakna feministiska anda insåg hon också att vår bror aldrig fått höra samma sak och att det inte alls ställdes samma krav på honom. jag bara hoppas att hon fortsätter så.

det finns gånger då man kan försöka ställa saker till rätta. man kan se sig själv i ögonen och inse att man gjort någonting dumt och att det bästa man kan göra är att säga förlåt och fortsätta leva med sig själv i vetskapen om att skuldkänslorna försvinner med tiden. det finns gånger då man måste inse att det inte handlar om en själv, att man gör så gott man kan och att de skuldkänslorna inte försvinner med tiden utan istället kommer att förstöra så mycket för en själv. det gäller att inse skillnaden.

solidaritet

igår kväll var jag så förbannad att jag höll på att spricka. jag kände mig som den där lämmeln som pappa brukar berätta om. den som han och hans bror örjan fångade in som barn, när ett lämmeltåg drog förbi, och som de stängde in i en bur och petade på med pinnar och retade tills den var så förbannad att alla dess organ exploderade och den dog. ofta när jag är förbannad är jag rädd att samma sak ska hända med mig men det brukar räcka med att träna/prata/skriva av mig, tack och lov.

men få saker gör mig så förbannad som människor oförmåga att sätta sig in i andras situation. människor som bara utgår ifrån hur de själva har det och ser deras liv som normen och inte kan förståå varför andra har så svårt för det ena och det andra, varför de “gnäller” och “klagar” eller varför de inte bara “rycker upp sig”. människor som utgår ifrån andra har samma ekonomiska, psykiska, fysiska, sociala etc förutsättningar som de själva har och därför inte kan haja att det som för dem låter som gnäll i själva verket är toppen på ett isberg av ångest och oro som en del människor tvingas bära på twentyfour seven. jag är inte så mycket för urindianska citat som trycks på tacky affisher med små barn eller gamla gubbar på men det där med walk a mile in my shoes before you judge me stämmer verkligen. jag har många gånger hävdat att det grundläggande inom feminismen är solidaritet, nu inser jag att det är det grundläggande i allting. och då snackar jag inte om solidaritet som i att skänka lite pengar till en hemlös eller Rädda Barnen eller vifta med näven en gång om året på första maj. jag snackar om att se andra människors verklighet och försöka förstå.

nåväl, mitt dåliga humör gick över efter att min bäste man styrde upp en toppendag. låt så vara att jag inte var i nåt toppen-mood när han försökte ruska liv i mig klockan NIO en LÖRDAGMORGON men efter att han handlat god frukost (jag vägrade gröten) mådde jag bättre och sen blev det både slottsskogen, emmaus och ett äntligen tillfredsställt sushibehov (haft sug i flera veckor) på en uteservering vid järntorget. dessutom var det skönt att umgås med den person som förstår mina tankegångar bäst och som jag kan ventilera dem med, att skriva om min bättre hälft och soulmate är fånigt men hey, det är vår och då får man skriva sånt.

alla dessa binära system

läser catrine anderssons artikel om biteori i senaste bang och tänker återigen på det där med motsatsförhållanden, binära system som världen är uppbyggd av och förstår inte förrän nu vad sally riktigt menade när vi diskuterade avhandling och hon påpekade det problematiska med två grupper som variabler i forskning. en grupp blir alltid normen. och alla andra grupper, som inte tillhör någon av dessa, faller utanför ramen. en sådan forskning blir dels grovt generaliserande, dels reproducerar den de maktförhållanden som finns inbyggda i de binära systemen snarare än utmanar dem.

framförallt tänker jag på det för att så mycket av min förvirring den här våren bestått av insikten hur jag hela tiden faller mellan dessa binära förhållanden och hur svårt jag har haft att kunna definiera mig själv p.g.a. detta. att det inte är förrän den senaste tiden som jag verkligen kunnat ta in det som folk har sagt till mig; din mångfald är en tillgång. även om jag har haft styrkan att forma mig själv på ett sätt som faller utanför många ramar har jag inte haft styrkan att kunna se det positiva i det. att tankarna har kommit nu, och så också förvirringen, beror troligtvis mycket på att jag de senaste åren försökt forma mig själv i några slags mallar. försökt leva upp till den heterosexuella kvinnans normer utifrån att jag lever i ett heterosexuellt förhållande, försökt leva upp till vad jag trodde var normer för medelklassen och den akademiska världen utifrån att jag för allt i världen inte ville att min arbetarklassbakgrund skulle skina igenom i de fiiina universitetskorridorerna.

även om jag fortfarande haft mina ideologiska grunder har jag haft svårt att praktisera dem och tagit enklare vägar, som att foga mig i normerna, trots att det fått mig att må dåligt. jag har, som de flesta gör, strävat efter ett sammanhang, där jag passar in till fullo och där människor känner och tänker som jag, men eftersom det inte funnits några sådana sammanhang har jag hela tiden skurit bort delar av mig själv som varit oönskade i sammanhanget. den återkommande känslan var ju alltid att det som gjorde mig avvikande var fel. jag var fel. roks-feminism vs cidertjejer (ja sara, jag har anammat ditt ord för det är så jäkla bra! tjejer som dricker cider istället för öl på krogen var saras definition och på en gång förstod jag vilken sorts tjejer hon menade), arbetarekonomi vs medelklassutbildning, heterosexuellt förhållande vs engagemang i hbt-rörelsen, manliga performativer hos mig vs kvinnliga osv. alla dessa binära system som kanske inte borde vara motsatsförhållanden men likväl är det. att mitt politiska jag hela tiden stått helt eller delvis i konfrontation med mitt privata. när jag läser artikeln slås jag t.ex. av hur min sexualitet någonstans varit politiserad, trots att jag aldrig ville det. jag tänker på hur det var när jag var yngre. jag insåg helt att jag var bisexuell (även om jag hatar att definiera mig som någonting öht idag är det den definitionen som jag måste ge om jag nu måste ge någon) i tolv-trettonårsåldern och för mig var det aldrig något problematiskt. självklart insåg jag att jag skulle hålla tyst om det och inte kunde prata om söta tjejer på samma sätt som jag pratade om söta killar. men mer än så var det inte. när jag berättade om det för mina vänner var det aldrig någon big deal för mig, även om det kanske var det för dem. de enda som jag någonsin haft svårt att outa mig för har varit mina föräldrar. för mig var det så självklart: när jag var olyckligt kär i en tjej gjorde det lika ont som när jag var olyckligt kär i en kille, när jag hånglade med tjejer var det lika härligt som när jag hånglade med killar. stundom var jag mer lesbisk, stundom mer hetero, inget konstigt med det. den enda skillnaden var möjligen att jag valde mer noggrannt för vilka jag pratade om de tjejer jag dejtade/hånglade med/legat med, men å andra sidan bestod min bekantskapskrets mest av närmare vänner som redan kände till det, så det kändes alltid självklart.
det var inte förrän jag började med förhållanden som det blev problematiskt. för mig var tvåsamheten med en tjej inget mer än att det råkat bli en tvåsamhet med just en tjej, men ändå såg jag hur jag ofrivilligt drogs in i en politisk rörelse, ett manifest som jag inte alls kände mig hemma i. jag kände absolut inget behov av att diskutera queerteorier eller åka på pride, gå på rfsl och träffa likasinnade eller läsa på om min historia som avvikande från den heterosexuella normen. vadå, jag råkade vara ihop med nån som hade fitta, so what? eftersom gick det upp för mig varför det behövdes. att jag faktiskt var avvikande. när tjejerna i klassen frågat bella om hon inte tyckte att det var jobbigt att vara kompis med mig nu och om hon inte var rädd att jag skulle göra “något med henne” när jag sov över hos henne (att vi sen subtilt flirtat i början av vår vänskap och att hon också hade viss dragning till tjejer kände de såklart inte till). när jag fick epiteten humanisthomot. när mina föräldrar enbart bjöd med min flickvän på restaurang efter att jag tjatat och sa att hon då fick betala själv. när jag tog med mig flickvännen på studentbalen, eftersom de andra i klassen ju tog med sig partner och vi då fick bordsplacering mittemot varandra, medan de heterosexuella paren satt bredvid varandra enligt den konservativa dam-herre-placeringen och jag satt där i den dyra klänningen jag vantrivdes i och kände tårarna bränna under ögonlocken av den uppenbara, men ändå för andra subtila, kränkningen. ja såklart, jag var del av en rörelse. jag utmanade hela den heterosexuella tvåsamheten som samhället var uppbyggt av. jag var hotande, farlig, spännande, ett exotiskt inslag, konstig, läskig, men jag var i vilket fall inte bara elin som råkat bli kär i någon av samma kön.
när jag sedan ingick i en heterosexuell tvåsamhet och släkten andades ut och ansåg att jag bekräftade deras hoppfulla teser om att det där med tjejer bara var en tonårsfas fanns det helt plötsligt helt andra normer. nu förväntades jag stå utanför rörelsen. nu var jag ju en del av samhällets heterosexuella tvåsamhetsnorm och i och med avsade jag mig rätten (och skyldigheten) att föra någon talan. att vara feminist gick bra, till en viss del. men i och med att jag ingick i det binära systemet av konstruktionen manligt/kvinnligt förväntades jag således också leva upp till epiteten kvinna. gud, vilken förvirring. det var preventivmedel och spetsunderkläder och cosmos sextips och dessa ständiga kollideringar mellan våra tankegångar och behov, då jag för första gången insåg vidden av att män och kvinnor faktiskt uppfostras på olika sätt. inte för att jag någonsin var någon vidare representant för kvinnlighet, eller han för manlighet, men det påverkade oss ändå. mjukisbyxor och sloggis bomullstrosor åkte ut, benen rakades och jag gjorde ett första skräckbesök på ungdomsmottagningen (fortfarande går jag hellre till tandläkaren och får en rotfyllning än går till ett sådant ställe. det finns ingenstans som man blir så medveten om sin kvinnlighet som där och synen på mitt könsorgan som något problematiskt samt mitt ansvar för att inga ofrivilliga graviditeter sker medan killar kan springa runt med dasen och skvätta som de vill ger mig the creeps). vi fick inbjudningar till parmiddagar, som jag varit exluderad från så länge jag levt med en tjej eller varit singel. vi var en del av ett sammanhang, jag var en del av ett sammanhang och såg hur jag reproducerade de mönster som jag sett hos min mamma, min mormor, tjejkompisar. det var både oerhört skönt, men också ganska kvävande.

du som orkat läsa hela vägen ner hit undrar var jag står idag. idag står jag tydligare än någonsin mellan de binära systemen. jag lever i min tvåsamhet för att jag hittat någon som jag älskar som råkar ha snopp men jag har varken något behov av att konstruera en kvinnlighet som jag inte känner mig bekväm i eller vara i ett sammanhang av tvåsamhet och heterosexualitet. jag kräver rätten att föra en talan i en rörelse, som jag fortfarande känner att jag tillhör och jag är förankrad i min sexualitet och har äntligen den sortens naturliga relation till den, som jag inte haft sedan jag var sjutton. men hela tiden dyker nya binära system upp där jag inte känner mig hemma. i fredags umgicks jag med singelvänner och hörde på deras berättelser om ragg, flirtar, fyllehångel. vad hade jag att bidra med, jag som levt med samma person i tre och ett halvt år nu? igår hängde jag med parvänner och kände mig inte alltid hemma i deras samtal, eftersom min tvåsamhet ser lite annorlunda ut. jag hade så lätt kunna känna mig fel. jag kände mig nog fel också, just då, i sammanhanget. sedan sov jag på saken och kom fram till att jag är otroligt nöjd och stolt med mig själv, mitt liv och den jag är och blivit. jag trivs så bra med mig själv och hur jag har format mitt liv och det kommer oupphörligen att komma upp nya binära system, nya sammanhang att känna sig obekväm i men så länge jag vet vem jag är och var jag står spelar det inte någon roll. jag har oerhört mycket samhörighet med många olika människor på många olika sätt och det är en stor tillgång och att definiera sig själv, så oberoende normer som det går, är en skön känsla som för eller senare bara ger dig styrka.