Fina lilla Krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

Märker ni hur vi håller på att bli vuxna?
Jag märker det hela tiden nu, någon slags panikartad klappning i bröstet när jag hör om nästa graviditet, nyanlända bebis, bostadsrättsköp och vuxenjobb (såna man får när man pluggat och drivit runt i flera år och tillslut examineras och börjar inom det område man pluggat ni vet). Alla bara växer upp, växer in i framtiden och de som inte kommit dit planerar det ändå.
Jag planerar inte alls. Nu ljög jag. Jag planerar framtiden som i karriären men resten inte alls. Jag planerar så långt som att jag vet att jag måste ta tag i enveckasdiskberget idag om jag vill ha något att äta på ikväll, planerar att kanske äta mat och inte bara rostbröd till middag, planerar att tvinga mig själv att läsa hundra sidor Butler inför morgondagens PM-skrivande istället för att slökolla TV. Sen facebookar jag bort dagen och planerar inget mer.

Min första kärlek har blivit pappa. Nu har både min första kärlek och min onda bästis fått barn. (Om onda bästisen kanske jag skriver en annan dag, till dess hoppas jag ni förstår vad jag menar för jag misstänker att alla haft en sådan vän någon gång. En sån relation man inte mått bra av men varit för liten, för feg, för undergiven för att kunna bryta med. Min onda bästis var min bästis i nio år, med inslag av svek, bråk och mobbning däremellan). Två människor som definierade min mellanstadietid. Min första kärlek och jag gick på skilda skolor, hejade på varandra ibland och skickade kärleksbrev till varandra. En gång var vi på bio. Jag hade orange jumper, så mycket parfym att pappa tvingade mig att gå tio varv runt huset för att fläkta av mig lite innan vi satte oss i bilen och jag hade köpt skumbananer som godis. Sen kom jag på att det var skämmit med skumbananer, vad skulle det ge för signaler liksom, och tog aldrig fram påsen. I retroperspektiv undrar jag mer vad jag var för slags tolvåring som tyckte det var skämmit med bananformat godis och tänkte sådant i signaler, det var liksom inte sex in the air direkt. Vi pussades lite och såg Jumanji, sen gjorde han slut men då hade jag redan börjat sjuan och förälskat mig i Daniel i nian.
Nu bor första kärleken i ett hus på norrländska landsbygden, är hippie och har precis fått sitt första barn. Vi har blivit vuxna på helt olika håll i livet.

Jag undrar om någon annan får panikartad hjärtklappning i bröstet över vuxenheten. Om det bara är jag som inte längtar bostadsrätt och bebis. Som lovar sig själv att börja diska dagligen för att slippa berg men ändå föredrar slökollande på TV framför att diska middagen. Som fortfarande anser att rostmackor är en helt okej middag ändå. Som struntar i om det är vardag och går ut och dricker öl. Som slöar, fikar och slösar pengar. Som sätter sig själv och sin självständighet främst. Och som fortfarande älskar det livet. Sedan tänker jag att det kanske bara är jag och Martin Kellerman som tänker så. Sedan tänker jag att jag blev vuxen väldigt fort. När andra åkte på backpackingresor till Asien, ströjobbade, slöade och knullade runt levde jag vid 20 års ålder städade sambolivet med parkvällar, måltidsplanering, karriärdrag och framtidsdrömmar. Jag slår fortfarande bakut mot det livet, om än inte med samma kraft som för ett år sedan.

Sedan tänker jag att det finns många olika sätt att bli vuxen på. Två kvällar i rad dricker jag mig aldrig bortom salongsberusning, nekar mer och är fullständigt nöjd. Glad och härjig är jag ändå. En solig lördag peppar jag havsutflykt, ligger på en brygga och lyssnar på mannens och vänners samtal i bakgrund av vågskvalp och är fullkomligt nöjd och lugn. En natt då vi återigen stör varandras sömn och puttar varandra till irriterad vakenhet tar jag lugnt kudden och lägger mig på hans soffa istället. Drar filten över näsan mot kylan i vardagsrummet, störs bara lite av ryggens obekväma ställning och somnar in i tanken att tror man på kärleken löser man problemen och en natt på en soffa är en okej natt om det ger oss båda ostörd sömn och lite mera kärleksfullhet när vi vaknar. På morgonen kryper jag ner i duntäcke och famn igen, han frågar vad jag drömt och jag biter tungan i svaret men är lycklig av drömmen och kan inte låta bli.
- Jag drömde om en kinesisk liten flicka. Det kanske är min framtida dotter, säger jag och vuxenheten bor i mig, på något sätt, mitt eget sätt.

4 thoughts on “Fina lilla Krumelur, jag vill aldrig bliva stur.”

  1. jamen det här med vuxenhet! det är ju så himla svårt. jag är livrädd för den, jag vill aldrig bli vuxen. jag tror seriöst nånstans inom mig att jag aldrig kommer bli det. för hur skulle jag kunna bli det? jag kan knappt planera karriären, så framtidsfientlig är jag. inte så smart. så vi är fler som har panikklappningar i bröstet…
    men jag tycker du (som vanligt) har nått någon form av mognad i det, du vågar ju ändå närma dig vuxenheten, fastän rädslan finns där. sjukt dum fråga, men hur gör man liksom? hur närmar man sig? hur vågar man ha drömmar?

  2. Barn och bostadsrätt känns ungefär lika avlägset som hängbröst och rynkig haka, och båda har en väldigt stark känsla av “det kommer när det kommer, om det kommer” över sig.

    Jag lagar aldrig ordentlig mat, jag städar alldeles för sällan, jag överraskas fortfarande av min mens varje månad (nu igen!?).

    Det enda vuxna jag verkligen drömmer om är en lägenhet jag vet att jag vill bo i ett tag – känslan av att nu bor jag här på obestämd framtid… bara en sån sak som att kunna köpa möbler och veta att de inte kommer vara ett problem nästa år när man ska flytta.

  3. jojo; jadu jag vet inte. egentligen vill jag inte drömma alls eftersom jag inte längtar efter framtiden överhuvudtaget. jag är starkt övertygad om att jag aldrig kommer att vara så lycklig, fri och självständig som jag är just nu och efter 30 tar livet slut. så barnsligt, men jag känner verkligen så. drömmarna handlar kanske mer om att jag BORDE drömma för att alla andra gör det än att jag verkligen ser fram emot framtiden, för jag är egentligen bara skitlivrädd för den. bortsett från bostadsrätten då och karriären, det kan jag iofs tänka mig men utan att ge avkall på ngt av mitt nuvarande liv. framtidsdrömmar är en social konstruktion!
    kaia; hehe I know. ska fill in the blanks för dig när vi ses, vill inte lägga ut detaljer om det här.
    lsm; ja absolut boende, det förstår jag. det är en form av vuxenhet som är en skön trygghet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>