Hiphopen gjorde mig till hjälte (I´m the baddest chick in the game – what the fuck, I gotta spell it out?)

Går hem i solskenet efter en timmes afrikansk dans, bara för att frigöra kroppen från hjärnan en timme. När hjärnan jobbar nonstop hela dagarna med sina analyser och läsningar behöver man just det; totalt fokus på bara kroppen.
Har tio artiklar att läsa, frugan ska komma ner med bullar och mitt i allt dimper Bang ner i postfacket och allting blir uppskjutet en timme. Kärleksnumret kommer precis den veckan då jag fördjupar mig i queerteorier. Det är så svårt det där med kärleken. Men jag ska återkomma om det när jag formulerat mig.

Det jag tänker på idag är hur jag ännu en gång slås av att Sanna Berg måste vara min universella syster. Först skrev hon artikeln om arbetarklasstillhörighet och nu en artikel om hennes kärlek till hiphop och hur den funkar ihop med en feministisk livssyn. Jag måste adoptera henne som syster pronto (om nu inte kärlek och släktskap var styrt av staten och dess hegemoniska normer som säger att man inte får adoptera systrar till höger och vänster det vill säga).

Jag vet att jag skrivit om det förut mer eller mindre, kanske aldrig i klarspråk, men så mycket av den jag är just nu, idag, är jag p.g.a. att jag upptäckte hiphopen. Upptäckte, som i att det fanns mer än mitt Ung vänster-lyssnande på Looptroop det vill säga eller den svenska hiphop jag lyssnade på när alla andra också gjorde det.
Tänk om jag lyssnat på Snoop dogg istället för Kent när jag gick igenom mina tonårsdepressioner har jag sagt många gånger. Jag menar det bara nästan, jag hade förmodligen inte kunnat lyssna på annat än Kent just då och Jocke Berg-texterna räddade mitt liv många gånger, men det finns en viktig poäng när jag säger det.
För om det var popmusiken som räddade mitt liv är det hiphopen som har stärkt och definierat det.

Många har diskuterat med mig om mitt hiphoplyssnande, om hur det fungerar ihop med mina feministiska övertygelser. Hur jag i ena stunden kan prata och skriva feministiska upprop för att i nästa citera hiphoplyrik. Hur jag i vissa frågor kan ha en sådant extremt feministisk diskurs, såsom kritiken och diskussionen kring biologiska barn och moderskapsplikten, samtidigt som jag lyssnar på texter med stenåldersbeskrivningar av kvinnor som totala objekt, viljelösa kuksugare och horor.
För det första finns det ingenting som säger att bara för att man är feminist, bara för att man har valt att fördjupa sig i ämnet och gärna diskuterar det och propagerar i vissa eller många frågor i det behöver man vara feminist i alla lägen. Jag bär mina feministiska glasögon på näsan allt som oftast. Ibland tar jag av dem och är bara Elin. Jag tror man måste unna sig det, lära sig det unnandet, för att inte gå under. Elin har en röv som älskar att dansa, en skalle som gillar att nodda, ett hjärta som älskar musik. Vad feministiska övertygelserna sedan tycker om saken får ibland komma i andra hand.
För det andra tror jag lika mycket på pk-läckage som på queera läckage. Om man arbetar politiskt, har en massa engagemang och åsikter, älskar att analysera och bli upprörd och konstant filtrerar världen och samhället genom sina politiska filter behöver man läckage för att – återigen – inte gå under. En del kollar på Top model, medan jag aldrig klarar mer än fem minuter för att hjärnan skriker så mycket objektifiering, kvinnosyn, tävlingsmoment och drar igång hela analysmaskineriet. Andra fixar romantiska komedier utan genusglasögonen på. Jag pallar hiphopen, den är mitt pk-läckage.

För det tredje har inget gett mig så mycket styrka som hiphopen och dess texter. Jag tror på att göra språk till sitt eget, på att omgöra subjekt och positioner, på att ta makten över ord och språk. Inte minst är jag väldigt intresserad av att göra det, det är ett spännande projekt.
När vi, under min studiecirkeltid på Kvinnojouren, diskuterade Fanny Ambjörnssons I en klass för sig var alla församlade så hysteriskt upprörda över att tjejerna i ena gruppen kallade varandra för hora. Hora kunde aldrig bli ett ord man tog tillbaka, såsom bögarna gjort med sitt skällsord. Det var fruktansvärt och sorgligt att tjejerna använde ett sånt ord till varandra.
Där satt jag och suckade tyst över inte bara ett genomgående medelklassperspektiv och oförmågan att sätta sig in i deras situation, utan också denna snäva syn på språket och dess möjligheter.
Good morning you skanky hoe, flinade jag mot närmaste kollegan ibland när jag kom till jobbet på morgonen och slampa har jag kallat många av dem jag älskar, aldrig i en negativ kontext eller klang. Vi skapar själv våra ord och våra positioner kring språket, jag gör samma sak med hiphopen.
Den dagen då jag var ratad, sårad och sönderfuckad av alldeles för mycket snurr på ett och samma dygn spelade jag Snoops Vato på repeat. Jag hann göra det många gånger därefter, riktat till olika människor som ratat mig. Det fanns en sån enorm styrka i att vägra falla in i självömkan och istället dundra på med basen och väsa run muthafucka run. En metaforisk och symbolisk innebörd som på inget sätt innebar att jag planerade att gå bonanza med vapen i Högsbohöjd, bara att jag vägrade vara ett offer för det var fan inte jag som förlorat. Dissar man mig får man skit tillbaka, helt enkelt.

När jag fastnar i uppsats eller roman sätter jag allt som oftast på If I can´t do it från 50 cents Get rich or die tryin, den enda av hans skivor jag orkat lyssna på eller funnit något intresse i. I skivan finns allt jag älskar med hiphopen; strävan, ilska, hämndbegär och nu ska jag allt visa er-känsla. If I can´t do it, homie it can´t be done, nynnar jag och fortsätter skriva, för bara jag är så jäkla bra att jag kan skriva den här superuppsatsen, fantastiska romanen och alltså måste det bli gjort.

En vinternatt räddade Nas Hiphop is dead mig till fullo. Idag kan jag inte längre lyssna på skivan, trots att den är fantastisk, för den bär alldeles för mycket känsla av vem jag var just då med sig. När Nas och Snoop rappade om att playa vidare och spruta brudar i ansiktet handlade det inte för mig om patriarkala hiphopsnubbars behov av att objektifiera kvinnor och bete sig som as.
Det var en symbolisk text om mig, om att jag inte skulle ge upp. Om att jag var fresh och så jävla bra och jag var en player som skulle playa vidare och fuck em today, forget em tomorrow som The Game någon månad senare uppmanade mig att göra.

Däremellan har jag stärkts och definierat mig genom texter av Jay-Z, Lupe Fiasco,Kanye West, Mos def, Ghostface killah, Common, Talib Kweli, Jurassic 5, Gang starr, Dead prez, T.I., The Roots, Q-tip, Timbaland, Dizzie Rascal, Lazee och många fler av alla dessa hiphopmän. Också kvinnorna. Alla dessa fantastiska coola kvinnor som jag inte hittar någon motsvarighet till i popvärlden, precis som Sanna Berg skriver om. Foxy Brown, Lil´kim, Missy Elliot, Lady Sovereign för att nämna några.

Jay-Z sa i en intervju en gång att hiphop älskas och förstås runt om i världen för att den handlar om en strävan. Strävan efter respekt, pengar, beundran, men också en strävan efter att definiera sig själv och bli respekterad just så. Ingen musik har fått mig att vare sig respektera mig själv eller definiera min strävan såsom hiphop har gjort. För fem år sedan lyssnade jag på Beskyddaren på repeat och lät Jocke Berg tala för mina känslor om att försöka vara vacker, intellektuell och spirituell men misslyckas, att känna sig vanställd och skelögd och önska att någon som kan tala för en och beskydda en. Det var väl det jag behövde just då.
Fem år senare går jag hem och scrollar mellan Jurrassic five som undrar vad mitt bidrag i livet och världen är – agera istället för att snacka, Talib Kweli som spottar ur sig att vi ska lyssna för han kommer att banka på våra trumhinnor, Lil´Kim som förklarar att vi borde fatta att hon är grymmaste bruden i gamet fram till Kanye West som förklarar att han har ett sånt fett ego att han skulle kunna stå i ett par speedos och fortfarande vara en fucking hero.
Går hem i ett par svettiga mjukisbyxor, smutsigt hår, har alldeles för många artiklar att läsa därhemma och känner mig fördjävla vardagssunkig och trött. Men det spelar ingen roll, jag är likt förbannat en fucking hero, jag kommer fortsätta sträva och jag ska ta över världen en dag. Utan hiphopen hade den känslan inte varit möjlig.

15 thoughts on “Hiphopen gjorde mig till hjälte (I´m the baddest chick in the game – what the fuck, I gotta spell it out?)”

  1. ELIN, ELIN, ELIN! herregud vad du sprängde bort en sten, eller förresten – 10 000 stenar! i magen på mig nu! tack, tack mer än nånsin och som fabian i farao för detta inlägget! oh fru pippi (ist för herre gud) om alla bara visste vad hiphopen har gjort med mig och mitt liv de senaste åren! när jag sitter och låtsas skjuta amors pilar på alla svettiga och trötta politiker medan denna (http://youtube.com/watch?v=hpGkMHzyL38) eller när jag fallit ner på asfalten i en liten hög av hjärtesorg och ipoden spelar the struggle continues med looptroop, eller när talib kweli hyllar lauryn hill, eller när jag står och är övertygad om att jag nått nirvana på dizze’s spelning när han drar igång fix up look sharp, eller när jag är trött som ett as och arg som en tjur påväg till skolan och vrider upp a dream och hjärtat bultar hårt hårt hårt i bröstet på mig tack vare biggie och jay-z, eller när!!!!! jag hjärta hiphopen, det bara är så. holla atcha gal om du vill dra igång en feministisk hiphopclub nån gång i framtiden ;D I’M WITH YA SISTAH! ;D more peace in the middle east! MASSA KRAMAR & LOVE LOVE LOVE!

  2. Det här var fint att läsa. Namedroppa gärna fler kvinnor, för jag känner att de är väldigt underrepresenterade i hiphop-delen av min musiksmak.

  3. ibland tänker jag att känslan kommer först, alltid först och därefter kommer orden och formuleringarna. du bär en känsla och måste printa ut den för att göra den synlig, men i slutändan är det ändå bara en känsla – allting börjar och slutar där – hur vackra formuleringar de än är inlindade i. hjärtat kommer först och sedan intellektet, så tror jag det är och jag kan aldrig låta bli att gräva mig djupare i den där känslan.
    ja menar egentligen är det ju inte mer komplicerat än så; hiphop gives you the feeling, även om det är en fantastisk intellektuell text.

  4. fan fan fan. du beskriver mina känslor om feminism & hiphop precis lika bra som jag gör i mina tankar, men aldrig har kunnat formulera så att någon annan kan förstå. ALL LUV 2 U!

    och alla haters som inte kan ta ens rumpskakande på krogen – fuck em today & forget em tomorrow!

  5. anna; OH SISTAH! feministisk hiphopklubb är en av mina absolut mest drömda hemliga drömmar. tack för tips.
    ano; åh ja, jag kan erkänna att min hiphopsamling knappast är könsjämn heller. men jag gör vad jag kan för att hitta de där grymma brudarna.
    panso; ja, så är det.
    ano; haha amen eller hur? fuck ém.

  6. Hey, att adoptera syskon tänker jag visst göra, oavsett vad staten säger om det.

    Populärmusik öht kan ibland skära sig som fan med ens feminism, Jocke/Håkan/Julian likaväl som Snoop/Kanye/Dizzee. Det är fortfarande the boys club. Men å andra sidan, om det gör en stark och glad och får en att orka så har det ett värde. Dessutom, ju fler tjejer som tar sig rätten att lyssna på vad fan de vill, ju fler tjejer kommer att ta sig rätten att inspireras och göra vilken musik de vill. Så det så.

  7. Anonym 1 – namedroppande av fler kvinnor: M.I.A. (nya albumet är genialt), Lady Saw (queen of dancehall), Tanya Stephens (dancehall möter roots möter nästan r&b), Yo Majesty (new york hiphop dykes), Eve (åhh videon till Tambourine), Salt N Pepa (hiphophistoria), Queen Latifah, Jean Grae.

  8. props!!! :)

    sara hann före mig. måste också sno pk-läckage, ett ord mitt vokabulär längtat efter!

    ibland kan känna att jag vill spy på bristen av nya ämnen i vissa hiphopares texter (jag är grym / jag är rik / han suger / jag får knulla). men å andra sidan kan man väl knappast säga att popen är bättre med sitt eviga tjat om misslyckad kärlek.

    men som vanligt var inlägget klockrent och nu har du sett till så att helgens spellista endast kommer innehålla hiphop. guru, dilated peoples, roots, j5, lupe fiasco, kanye osv.

    och vad det gäller grymma hiphop-kvinnor tycker jag man kan lägga till lauryn hill och ms dynamite också (och kanske erykah badu om man vill kalla henne för hiphop).

    fan va skön helgen kommer bli!
    “either way you got to lift your fist”

  9. sara och storey; tack för berömmet om ordet.
    storey; ja ms dynamite hör definitivt dit, nu blev jag sugen på att lyssna på henne och lauryn hill är ju klassisk. de flesta verkar sortera erykah badu till hiphopkvinnorna, så vi kör väl på det.
    fast om man ser bortom rik/knulla/berömd-texterna innehåller hiphopen ju texter om så mkt mer. t.ex. betydligt mer politik än exempelvis popen, som – som du också påpekade- är minst lika enkelspårig i sina texter.

  10. jo så är det. men precis som inom popen så måste man oftast leta lite djupare än bland spellistorna på tv, radio och nattklubbar för att hitta dem. ta exempelvis 50cent. han är väl ändå ljusår från typ dead prez i engagemang, eller?

  11. ja precis vad jag menar, dead prez har onekligen en lite annan politisk agenda än fifty och hiphopen är på djupet betydligt mkt mer än hoes, bilar och crystal.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>