Tomorrow is today

Fast egentligen handlar det här inlägget inte alls om CSN. Eller om att jag har en gedigen utbildning som inte är särskilt gångbar på arbetsmarknaden. Eller tvivlen på mig själv och på att komma någon vart någon gång.
Att se att man bara har några terminer kvar av skola. Att höra sina vänner prata om sitt utbildningsslut till våren och eventuella flyttar till jobb. Att veta att både man själv och ens vänner snart måste lämna studentlägenheterna jämte varandra. Att inse att folk kommer att flytta, åka iväg, förändras, skaffa familjer.
Det är det som det handlar om.

Jag är lycklig nu. Jag har varit det ett tag. Svackor kommer naturligtvis; livskriser, brustna hjärtan, tillfälliga självförtroendedippar, ångestdagar, gråtnätter och annat otyg som hör livet till.
Men till det stora hela: Jag är lycklig. Jag har nog för första gången i mitt liv ett hem. Ett hem som i trygghet i mig själv, en stabil bekantskapskrets och något slags lugn. En konstant väntan på att livet ska börja, samtidigt som livet nog aldrig kommer att bli mer pulserande, spännande och intensivt än såhär.

Jag är lycklig just nu och mitt liv är precis såsom jag vill ha det. Sådär som jag alltid drömde om att det skulle bli när jag karvade sönder mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers ensam i mitt flickrum med vännerna som aldrig hörde av sig eller fick mig att må dåligt, med hjärtat som konstant var utlämnat till någon som inte ville ha det. Jag tänkte att jag en dag skulle få må bra. I en annan stad, en annan tid. Där skulle jag kunna bli någon annan än hon som blev hånad i dammiga högstadiekorridorer och karvade sönder sina armar om nätterna. Någon bra, någon stark, någon lycklig.

.Jag tror jag lever precis det livet som den där tonåringen längtade efter att få leva. I min förstahandslägenhet på finaste sidan av stan, i samma hus som snart tre av mina finaste vänner. Småfattig, men ändå så att jag klarar mig. Med tryggaste vännerna och den konstanta samvaron i tisdagsfikor på Hagabion, söndagsbakishäng med pizza och TV-spel, bruncher, ölkvällar, TV-kvällar, middagar och msn-sessioner. Med dejtande, one night stands, flirtögon och pirriga sms. Med genusböcker, seminarier, den älskade högskoletillvaron som är det bästa jag vet. Med folkhögskolebakgrunden och den halvskrivna romanen. Med kärleken till mig själv och förmågan att vyssja mig själv till sömns om nätterna.
Jag tror jag blev henne tillslut. Hon som grabbdunkar sig själv i ryggen. Hon som leker service minded på tråkjobb och glöder på seminarier, i uppsatser. Hon skriver bättre än någonsin. Hon som vågar vara sig själv med sina närmaste vänner, som står för den hon är och vet att de som älskar henne älskar henne just så. Hon som kan gå in på en klubb med rak rygg och stolthet över sin kropp och le mot vem som helst. Hon som vägrar kompromissa med sig själv, vare sig för vänners eller kärlekens skull.

Rädslan i lyckan handlar naturligtvis om att förlora den. Just nu är mitt liv allt jag vill att det ska vara. Jag har fortfarande en bit kvar av min älskade studietid. Jag har fortfarande mina bästa vänner samlade i samma stad. Vi står fortfarande på samma ställe; tisdagsfikor, klubbkvällar och bakishäng framför samboliv och familj. Jag är fortfarande så ung att jag kan prata om allt jag vill göra och referera till framtiden. Jag har inte fått någon roman utgiven än. Jag har inte börjat doktorera. Jag har inte skaffat mig något heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Jag trivs med att vara singel, skyr tanken på att skaffa barn som pesten och undrar om jag någon gång kommer att träffa den där kärleken i livet som alla pratar så högt och så mycket om. Men jag är inte ens tjugofem och det är helt okej.

Rädslan i tillvarons lycka om att saker står i konstant förändring. Vi kommer inte att befinna oss här sen. Vi kommer att röra på oss, jag kommer att röra på mig. Jag kan se på mig själv och mina vänner utifrån ibland. Som ur ett lådvinsnostalgiskt, sentimentalt femtioårigt perspektiv med trötta ögon. Ögonen som säger att just då, just där bland tisdagsfikor, engångsligg, tentaångest, förändra världen-teorier, sms-tolkningar, bakfyllor och dessa konstanta någon gång i framtiden-samtal. Innan jobbkrav, familjebildningar, flyttar och allvaret slog till. Just där, just då var jag så himla lycklig och kravlös.

8 thoughts on “Tomorrow is today”

  1. Jag håller med dig Elin om att saker och ting känns mer uthärdliga när man föreställer sig själv 20 år framåt i tiden i en tänkt situation där man längtar efter allt det här som man har nu. Såhär. Jag ligger uttråkad i en hög av kläder i soffan i min ostädade etta och känner mig ensam och äcklig. Men ärligt talat, hur länge till kommer man att ha den möjligheten? Jag kan ligga där hur länge jag vill och äta vad jag vill och då och då plingar det till på msn och någon vill mig något helt onödigt. Tänk när man längtar efter det.
    Men det finns det en sak som skrämmer mig. Ju längre tiden går och allt är som det brukar, destå närmare kommer man den punkt då det händer.

  2. åh, där försvann mina ord!
    shit, va du är kreativ och produktiv när du är sjuk. då om 20 år kommer jag sakna dina blogginlägg, för jag antar att de inte kommer finnas kvar i all oändlighet?
    kryapådigkram.

  3. dummie: fast jag tycker inte att saker är uthärdliga, utan mer underbara. för ett år sedan var de knappt uthärdliga. jag har fortfarande samma känsla kring hur jag mådde för ett år sedan. men om 20 år kanske jag t.o.m. uppskattar den perioden i mitt liv. min poäng är att jag verkligen inte tror att jag kan peaka mitt liv mer än jag har gjort nu. jag tror inte att det blir roligare att leva än vad det är just nu. jag älskar allting i mitt liv. t.o.m. skulderna, fattigdomen, mitt konstant smutsiga köksgolv och insomnian.
    panso: haha ja fast de senaste dagarna har jag varit mer trött-sjuk. typ hjärnan är på G men så fort kroppen rörde sig blev jag helt slut. mina blogginlägg kommer leva forever darling. jag ska laminera dem ett och ett och inreda min framtida lägenhet i dem t.ex. eh eller kanske inte.

  4. Jag träffade en psykolog för ett tag sen som sa att det är farligt att tro att lyckan kan vara konstant. Genom att veta att den är förgänglig uppskattar man den mer.
    Sen måste jag påpeka, jag gillar inte att gnälla, men det är något som gör att jag måste. Det är nog för att du alltid annars stavar så oklanderligt. “Till slut” ska särskrivas. Annars är det ett verb.

  5. jag känner samma rädsla. att tänka på att folk kommer splittras, flytta till olika städer, bli vuxna är svinjobbigt. vill inte att saker ska förändras, samtidigt som jag verkligen behöver något nytt.

  6. klara: jo jag förstår vad du menar. jag vill ju såklart utvecklas. men just nu, med vårt gäng, det finns en trygghet i det som jag saknat så länge. och livet är ändå rätt enkelt jämfört med vad vuxenlivet verkar vara

  7. “mina blogginlägg kommer leva forever darling. jag ska laminera dem ett och ett och inreda min framtida lägenhet i dem” i så fall skulle jag börja ta din sk narcissistiska ådra på allvar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>