Jag granskar mig själv och finner kärlek

Jag skäms ju en hel del såklart. Över alla inlägg om honom. Över faktumet att han nyligen figurerat i två inlägg ett och ett halvt år efter att jag sa slut-orden och packade mina väskor, lämnade hans korridorsrum och hjärta.
Jag tänker mig en hel församling av läsare (notera ordet församling: heja blogghybrisen!) som suckar och säger;
- Amen vadå, varför skriver hon om honom igen? Har hon inte kommit längre?
Jag har kommit längre. Jag vet att jag inte behöver förklara mig för er. Men jag gör det ändå.

Det finns ett Jocke Berg-citat. Jag älskar det nog mest av allt som han skrivit. Jag har hört det brännas mot mig sedan jag var tretton. Det har alltid varit lika vasst och sant.
Jag granskar till och mig själv genom dina ögon och jag hatar det så.
Om jag skulle plocka bland alla mina poplyriker och citat, bland alla världens låttexter, och peka på vilken rad som varit sannast i mitt liv blir det den.

Jag lämnade honom, hans hjärta och hans korridorsrum där han satt ensam kvar och Håkan Hellström-citerade och saknade. Jag gick för att jag hade bestämt mig för det. För att jag redan flirtat, hånglat och längtat efter andra bakom hans rygg. För att hans närvaro, trots att jag älskade honom, gjorde mig rastlös och irriterad. För att jag ville erövra mig själv på egen hand, utan att tvingas gå en omväg via honom. Jag bestämde mig flera månader innan. Jag visste att jag skulle gå och det gjorde jag.

Han var den första mannen. Inspanad i skolkorridorer flera år innan vi blev tillsammans. Jag indiebruden som spanade efter hiphopkillen. Han var karismatisk, häftig och fantastiskt vacker. Jag ville ha honom flera år innan vi pratade med varandra första gången. Gav honom kodnamn och glodde på honom på det lokala fiket. Frågade vänner som kände någon som kände någon hur han var. Dog lite inombords när någon sa att de sett honom hand i hand med en tjej. Trots att jag aldrig ens talat till honom, knappt vågat se honom i ögonen.

Jag gick för att jag inte var kär längre. Jag älskade, men var inte kär. Mellan verbet älska och vara kär finns det tusen ljusårs skillnad. Men det vet ni säkert redan. Jag har aldrig varit kär i honom sedan dess. Älskat ja. Saknat ja. Kåtat hell yeah. Men inte kär.
Kär har jag varit i andra. Jag har haft ett förhållande och tre emotionellt seriösa flirtar sedan det tog slut. Det är rätt mycket ändå. Däremellan nya tungor, annan hud, främmande kroppar, långdejter och sms och flirtande och allt det där, alltid någonting i alla fall.
En fin ekvation. En ekvation som säger att jag inte var kär i honom längre.

V. skrattade senast jag träffade henne och sa att det var så bra att han och jag gjorde slut först av alla paren i vårat gäng av stabila, långrelationspar. För att vi gjorde alla misstag man kan göra i ett uppbrott. Vi tog liksom smällen för alla andra. Vi blev det avskräckande exemplet.
Någonstans mellan fortsatta gemensamma nätter, återfall, psycho-exande, alltid-vara-vänner, bölsamtal, sentimentalitet, dramagräl och försök till att fyllebonda med nya pojk/flickvänner fattar jag vad hon menar.

Jag säger att det största misstaget som jag gjort var att inte bryta kontakten för längesedan. När jag gjorde slut. Eller när han några månader senare involverade sig med henne. Eller att jag avslutade vår kontakt, inte ville ha den igen, och sedan blev vän med honom igen efter hans kontaktförsök. Trots att jag visste att det skulle skava.
Jag försöker omfamna mig själv i att jag inte bröt. Att jag faktiskt inte klarade av det.
Jag måste ju. Vi kan gräla i en halv evighet om allt som hänt, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll nu när alla misstag redan är gjorda och alla tårar redan gråtna.

Jag har aldrig vågat granska mig själv genom mina egna ögon.
Mina egna ögon har alltid varit värdelösa. Aldrig sagt mig någonting.
Det är genom andras ögon man definieras.
När den vackraste mannen blev min och såg på mig med ögon som älskade, då granskade jag mig själv genom hans blick. Allra helst genom den älskande blicken.
Det är skönt att granska sig själv genom ögon som älskar. Man slipper se sig själv. Och man kan tänka att man är okej. För där finns ju blicken som ser det vackra i en.

Jag gick för att våga börja se mig själv genom mina egna ögon.
Istället fortsatte jag se mig själv genom hans.
För att jag inte visste hur jag skulle kunna låta bli. För att jag inte visste hur jag inte skulle kunna finnas där för honom, som den som jag alltid varit. För att jag inte kunde vara någonting alls om jag inte var den bästa i hans blick, såsom jag blev värdelös den dagen han vände blicken som älskade mot en annan människa.
Jag har raderat nummer, blockat på MSN, skrikit och gråtit. Skickat långmail, bett honom ta mig tillbaka, återfallsknullat, snackat skit, undvikit på gatan eller tvångsbesökt och låtsasokejat vänskap, jag har lyssnat på sentimentalsnack långt efter att det snacket borde tagit slut, jag har hållit om och tröstat när han behövt mig, jag har vägrat prata med honom en annan dag, jag har gjort blandskivor och bjudit på bio, jag har gråtit i hans armar och fylleringt klockan halv fyra på morgonen, jag har försökt banta eller köpa söta klänningar för att vara mer lik såna söta tjejer han gillar nuförtin, jag har gjort alla jävla idiotgrejer ni kan tänka er.
Fast jag inte varit kär.
Fast jag inte velat ha honom tillbaka, egentligen.
Fast jag velat ha andra och varit med andra.

Jag granskade mig själv genom någon annans ögon och jag hittade inte ut när det var över.
Det tog mig över att år att hitta ut. Men jag gjorde det tillslut. Jag räcker fuck you till alla identitetspositioner, inklusive alla jag haft i hans ögon. Jag är ingen position. Jag är ett subjekt, okej?

Beroenden måste ibland brytas. Jag har klarat sex veckor utan snus. Ibland hyperventilerande och skakande framför Antikrundan, oförmögen att byta kanal. Ibland hetsätande lösgodis. Ibland gråtfärdig och utan stresstolerans. Ibland toktränande för att få endorfinkickar. Ibland skitförbannad och panikslagen. Men jag har klarat det.
Och jag gör upp med nästa beroende också.
För jag behöver inga bekräftande ögon längre. Jag behöver inga sentimentalstickande ord eller hyllningar från någon. Jag behöver ingen som förklarar för mig att jag är okej eller slår sönder min värld när någon annan är mer okej. Jag behöver det inte från honom och inte från någon annan heller.
Jag granskar mig själv enbart genom mina egna ögon. Och jag älskar det så.

22 thoughts on “Jag granskar mig själv och finner kärlek”

  1. wow. sitter här med hakan i golvet typ. känner igen mig sååå i det du skriver om att ha bestämt sig men inte gjort något än. wow. otroligt starkt inlägg. insiktsfullt. tack.

    /C

  2. fast man gör sig bara dum om man inte erkänner sitt beroende av andras ögon och bekräftande blickar. man kan välja blickar att granska sig i, gränssätta sig och peppa sig själv. självbekräftelse räcker långt men inte hela vägen.

    jag kan inte hjälpa att jag identifierar mig med exmannen här och kan inte låta bli att tänka skyll dig själv och fan vilken revansch för honom.
    but you know I love you. och jag tycker att ditt val var modigt och rätt.

  3. nattrafiken: tack
    panso: jo jag har lyssnat en hel del på justins goes around comes around och insett att han sjunger om mig hehe. klart han fick sin “revanch” om man kan säga så.
    samtidigt är det ju alltid ett plock av mina upplevelser som man läser om på bloggen. varken han eller jag var guds bästa barn i relationen och även om jag inte gått hade någon av oss gjort det. det funkade inte för ngn av oss. men jag vill såklart lämna ut så lite som möjligt av honom, herregud om ngn borde startat en fuck you right back-blogg så är det han i relation till det jag skrivit på bloggen :=)
    och jag vet inte på vilket sätt jag ska skylla mig själv. för att hade styrkan att lämna honom? men det är sant; om man tar hans perspektiv kanske man kan känna så.

  4. Du är så fantastiskt bra! Jag befinner mig i exakt samma känslostadium just nu, det är som att vi är på samma blad i livets bok eller nåt :-) jag läser din blogg varje dag och den får mig att må så bra, speciellt det här inlägget! Keep it up, kommer definitivt att köpa din bloggbok också =) kram från en annan Elin

  5. jo det är klart. jag läser dina ord och mig själv mellan dem, det är ju så det funkar. du var stark. du är stark.

  6. och plötsligt inser jag hur jävla mycket jag borde bryta med mitt ex för jag känner igen varenda ord du skriver. tack för insikten.

  7. jag har haft så dåliga ex, så jag känner att jag inte riktigt är där. och det känns nästan lite sorgligt, fast på ett helt annat vis. jag har liksom inte connectat så med någon innan, ingen som jag brytit med…den jag är med nu är ju svårt att sia om, men han känns annorlunda. ibland tänker jag att om vi skulle bryta skulle jag aldrig mer få titta på mig genom hans kärleksögon. och det skulle göra jätteont.
    du är så bra som vanligt!

  8. hmm jag blev lite sugen på den där killen…
    en vacker hiphopare säger man inte nej till!
    synd att du inte kan lämna ut bilder, telefonnummer… skämt åsido.
    förlåt om jag strör salt i såren men att vara singel (en förbannat snygg sådan också!) som jag suger b-a-l-l-e.

  9. umeå-Elin: tack och lycka till!
    panso: tack, jag misstolkade inte dina ord som någonting annat heller och jag är glad att du inte bara är en av mina mest peppande beundrare utan även vassaste kritiker.
    pernilla: ja isf kanske du borde det. eller jag vet inte. men lycka till iaf. skönt att höra att det finns fler som haft det/har det som jag.
    jojo: tack. jag kan känna att det är tråkigt att ha den sortens ex som du har också. båda är jobbiga på olika sätt. för jag har av båda sorterna. de gör ont på olika sätt liksom.
    ano: äh jag är ju också en förbannat snygg singel och jag tycker inte det suger alls. inte just nu iaf. om man är förbannat snygg ska man väl dela med sig av resurserna istället för att bara låta en person få ta del av dem?
    hehe ja, syftet med inlägget var kanske inte att hustla ragg åt exmannen men en sannerligen lång och vacker hiphopman är han och trevlig dessutom. vet inte hur hans lovelife ligger till just nu (tack och lov, äntligen slipper jag undan att veta) men är han singel kan jag varmt rekommendera honom. ehe.

  10. Jag är helt värdelös på att kommentera andras bloggar. Jag läser här ofta och tycker du skriver så grymt bra. Som att komma in i mitt eget vardagsrum, fast inlindad i bomull. Oavsett vad det handlar om. Tack.
    Jag ser fram mot att läsa din debutroman.

    /Agnes

  11. Som kommentarerna redan delvis avslöjat; här fläker du inte bara ut din egen historia, extremt hög igenkänningsfaktor. Det gör fan ont att läsa om så många av de misstag man själv gjort.

    För övrigt, det har alltså gått ett år ungefär? Skulle någon påstå att det är klent att inte “komma över” på den tiden så kastar de spjut i radhus.

  12. agnes: tack!
    storey: ett och ett halvt år snart sedan jag sa slut-orden. lite mer än ett år sedan vi slutade leka-par-fast-vi-inte-var-ihop och han gick vidare med en annan. och tack tack för att ni delar med er av att ni gjort samma misstag och tack tack för att ni inte tycker att jag (och han) är klena som inte kommit över eller fortfarande blir sentimentala. det gör det så oerhört mkt lättare.

  13. verkligen inte klent alls! som säkert du och massa andra redan har formulerat så mycket bättre, så handlar det ju om nåt positivt i grunden. att man har förmågan att känna, bli upp över öronen och ge så mycket av sig själv till någon annan. skulle man bara kunna kasta av sig folk som obekväma kläder skulle det ju vara sorgligt. sentimentalitet tror jag dessutom behövs ibland.

  14. jojo: true dat. sentimentalitet behövs verkligen ibland, men det finns tid för det och tid att försöka gå vidare. sentimentalitet kan också fungera som ett sätt att hålla dig kvar i känslor som du försöker övervinna.

  15. Fan, du skriver så sjukt bra så jag får gåshud och nästa börjar grina efter var och varannat inlägg..men det här var det dessutom extrem igenkännelsefaktor i. Vi lekte “vara-ihop-när-det-passade”-leken i mer än två år. Älskade, hela tiden och gör fortfarande. Var kär? Nej, det tror jag inte. Nu är det över, sen nästan ett år tillbaka. Det känns tomt ibland, men det var ändå rätt.

  16. ano: tack gulle. vara-ihop-när-det-passade-leken så länge låter skitjobbig min vän. det låter helt klart rätt att det tog slut.
    och herregud people ni ska bara veta hur tacksam jag blir när ni delar med er av era gamla trassliga relationer och historier. jag trodde att jag varit extremt korkad, han och jag extremt korkade och har någon slags naiv tro att alla andra går och går vidare och aldrig återfaller eller faller in i gamla känslor. det gör mig så glad och får mig att känna mig mindre korkad och mer…normal I guess? jag är glad att jag berättat min historia, det är era kommentarer som gör det så jävla värt det.

  17. åh jag sitter här o lipar samtidigt som jag försöker facebookkomminucera med min exman (som förmodligen skulle springa all världens väg om han visste att jag kallade honom så) o tänker att det var så jävla korkat att ta kontakt igen. men ibland måste man plåga sig igenom skiten. inbillar jag mig. osäker på om det jag ser om jag ser på mig själv genom hans ögon är något bra. fuck

  18. signe: sötnos, varför plågar du dig igenom skiten? varför ta kontakt igen? eller jag förstår ju precis varför rent känslomässigt men fan, dont do that to yourself.

  19. åh, jag vet. kanske har jag lärt mig nu. men det är tröttsamt att se sig själv genom sina egna ögon. så man letar tillbaka. lurad av mr big-faktorn

  20. signe: ja jag förstår precis vad du menar. mr big-faktorn is a bitch.
    för övrigt panso håller jag fullständigt med dig i din tidigare kommentar om att man ju alltid definierar sig själv genom andras ögon. det handlar mer om sättet hur man gör det. jag ska utveckla i kommande blogginlägg, promise!

  21. Ja, jag är ju knappast den första som ger dig beröm för dina vackra texter. Sitter här i ett kontorslandskap med antydan till tårar i ögonen. Elin, du är så bra. Fortsätt göra det du gör bäst, alltså att vara du. Jag vet inte om jag egentligen kan relatera till allt i texten, men tillräckligt mycket för att det vackra du skriver ska kännas i mig. Du gör mig lycklig och vemodig på samma gång.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>