Tryggheten i betongblocken och längtan efter sävenäläven

Jag trivdes aldrig på landet.
Jag trivdes aldrig under min uppväxt på den norrländska landsbygden, på den stora gården med utsikt över sjö och fjäll. Där bodde jag tills jag en vecka innan jag fyllde arton packade mina saker och flyttade ihop med exflickvän K. i kartonglägenheten, ettan utanför småstadens centrum, för att aldrig mer återvända. Det tog mina föräldrar några veckor att inse det. Då målade de om mitt flickrum. Några år senare lämnade de själva gården, placerade en sommarstuga i skogen bakom och köpte en lägenhet i centrum medan jag flyttade till Göteborg och var bittrast i världen över att de inte hörsammat mitt tjat om att flytta in till stan förrän jag själv var på väg att lämna den.

Jag var barnet som växte upp på en stor gård med kojor, klätterträd och gräsmattor, en kilometer från stranden, utsikt över fjällvärlden från flickrumsfönstret och världens största skog bakom mig och som ändå bara längtade efter stad.
Min största dröm som liten var att någon gång få ha ett brevinkast, porttelefon och en adress som innehöll något med ”gata”. Jag brukade gå i leran i den stora, vackra björkallén som ledde in till vår släktgård och låtsas att det var asfalt. Jag minns när jag hörde Mauro Scoccos Sarah första gången. Han sjöng något om sävenäläven. Jag frågade någon, pappa förmodligen, vad det var för något. Han sa att den var en närbutik, en kiosk som fanns i storstäder och som var öppet dygnet runt.
Min största dröm var att få ha en närbutik. Att slippa sitta bredvid pappa i bilen två mil till Ica för att sedan sitta med Calippoklistriga lår hela vägen hem. Kunna smyga iväg och köpa godis mitt i natten. På sävenäläven.
På helgerna och under stora delar av mina lov bodde jag i en bäddsoffa hos min mormor och morfar. De bodde i småstaden, som på den tiden var en stor stad i min värld. De hade ett gatunamn, brevinkast och asfalt utanför. Jag och mormor spelade kort sena sommarnätter på deras balkong och jag tyckte aldrig att solnedgången varit så vacker som när den gick ner över lasarettbyggnaden nedanför, så mycket vackrare än när den gick ner över fjällen och dränkte sjön i rödfärg. Jag fick gå själv till centrum ibland. Då låtsades jag att det var min lägenhet som jag lämnade, jag gick ut med ett nonchalant knyck och elvaåringssminkat ansikte och hoppades att alla som gick förbi på gatan trodde att jag bodde där. På riktigt. Att det inte syntes att jag egentligen var lantis.

När pappa hämtade mig på söndagkvällar eller när lovet var slut satte jag mig fram i bilen. Hela vägen genom centrum tryckte jag näsan mot rutan. Det var det vackraste med staden. När skymningen fallit och i varje liten bostad inrymd på kvadratmeter mellan andras bostäder i likadana betongbyggnader lyste lamporna. Precis som bilarnas susande på gatan nedanför min mormor och morfars vardagsrum, där jag låg vaken i sköljmedelsdoftande lakan i bäddsoffan, ingav det mig något slags lugn. Ett hopp jag aldrig kunde hitta på landsbygden. En betryggande puls mot det rastlösa vemodet.
Bilarna om natten, de som var vakna; på väg någonstans, levande människor som passerade på vägen och berättade att de fanns. På samma sätt berättade människorna i husen sin historia. Jag tryckte näsan mot rutan och lyssnade. Såg köksbord med tickande klockor ovanför, en kvinna vid spisen, ett barn vid bordet. Såg vardagsrum med flimrande TV-apparater, foton uppställda i rad på bokhyllor och tavlor upphängda på väggarna. Livet genom bilrutan, fönsterrutan; vi möttes någonstans.
De tända ljusen, de förbipasserande bilarna gav mig som barn lite lugn i ensamheten. En lycklig trygghetskänsla i alla varma människor med tak över huvudet som levde sina liv på sina kvadratmeter i betongblocken. Lämnade ett ställe, förflyttade sig till ett annat.
Jag inbillade mig att de alla var lyckliga. Varma i ljuset och lyckliga med varandra i sin vardag. Det gav mig ro.
På landet såg jag inga andra hus i närheten. Närmaste byggnad låg trehundra meter bort. Nätterna var tysta, såsom de aldrig blev i staden. Vinden som knakade i huset, en råbock som ylade, förbipasserande skotrar på fyllekörning av någon underårig klasskompis under vintern. Det gav ingen trygghet, bara rastlöshet.
- Ge mig liv, viskade jag när jag låg klarvaken, livrädd i min säng nattetid.

En av mina första kvällar i Göteborg gick jag ensam från universitetet ner till Brunnsparken. Jag hade inte lärt mig någonting om spårvagnssystemet och hade ingen aning om att hade jag bara tagit två trappor ner från Humanisten hade jag kommit till Korsvägen. Istället gick jag, tog en avstickare åt vänster. Asfalten klappade under mina stövlar när jag gick genom Vasagatans allé. Vid Vasaplatsen stannade jag till på 7-eleven och köpte en take away-kaffe, fast jag aldrig dricker kaffe kvällstid. Drack kaffet ur pappersmugg inhandlat kvällstid. Bara för att jag kunde. Bara för att jag fick.
Sedan promenerade jag upp genom Vasastan. I varje betongbyggnad lyste ljusen. Vardagsrum med flimrande TV-apparater, fotografier och köksbord med pensionärspar eller barnfamiljer.
Jag smygstannade och stirrade in i vartenda ett. Jag minns min barnanaiva lyckokänsla i att se stadens människor i sina kvadratmeter i betongblocken. Att jag tog det som en indikation på att världen var bra, att allting skulle bli bra och att all den rädsla jag bar på alltid dämpades lite när jag såg på dem. Bara att se på liv gjorde mig trygg.
Jag såg deras liv, deras vardag pågå innanför fönsterglasen. Det gjorde mig fortfarande trygg i mitt vuxna, men likväl barnanaiva hopp om att de var lyckliga.

15 thoughts on “Tryggheten i betongblocken och längtan efter sävenäläven”

  1. Du skriver bra tjejen! Mycket bra tom :)

    Jag blir så nyfiken på hur det gick se’n? Upptäckte “hon” (du) hur det egentligen stod till, eller finns den befriande naiviteten fortfarande kvar?

    Jag väntar på nästa kapitel.

    Mvh//Berander

  2. Hej!
    Jag är en smygläsare som diggar ditt senaste inlägg. Känner verkligen igen mig, min småstad heter Östersund. Din med va? Inte för att försöka “avslöja” dig men det lät lite bekant bara.

    Emma i London (där det inte finns några säven eläven heller)

  3. berander: tack! jag hoppas verkligen det. i höstas när jag gick genom mitt nuvarande område i majorna och tittade in genom de gamla landshövdingehusen och såg söndagskurande människor i upplysta lägenheter fylldes jag av samma känsla. allting kommer att ordna sig. det finns inget att vara rädd för. vi är lyckliga och starka. sedan finns det en cynisk, svart jävel som slåss med det hoppet och som säger att vafan; i varje hus bor också ett presumtivt skilsmässopar, eventuell kvinnomisshandlare, alkoholist, utsatta barn eller ensamma pensionärer. men just ljusa lägenheter i mörkret har nog effekten att jag tror på det goda i människan.
    emma: damnit girl. vad tog du det på? iofs stad vid sjö med fjäll – uppenbart om man själv är därifrån. scrollar man bakåt tillräckligt länge kan man hitta namnet på min hemstad. men jag kommer nog fortsätta kalla det småstaden i norrland även om det nu är uppenbart var jag är ifrån. helt enkelt för att det är vackrare.

  4. Hahaha gud vad igenkännande, jag och syrran sjöng också med Mauro och undrade vad han egentligen menade med “Säven-i-läven” men tänkte att det kanske hade något med barnprogrammet “Det susar i säven” att göra…

    När jag var yngre drömde jag om att ha egen nyckel till huset (nu var det alltid någon dörr som var öppen..) kunna åka rullskridskor (det fanns ingen slät asfalt) och väldigt länge drömde jag om att ha TV4 som klassisarna nere i “stan” (allt är relativt) hade.

    Flyttade hemifrån straxt innan jag fyllde 16, till Uppsala för att gå ett gymnasieprogram med riksintag. Fick bo i korridor med tonåringar från hela Sverige, slätade ut min gnälliga dialekt och sträckte på ryggen och njöt av att få vara den jag var.

    Sedan dess har jag flyttat en hel del, erfarat många storstäder. Ler när jag köper en coffee to go och känner mig storstadsaktig. Köper take-away till middag och har resten av stan runt hörnet av hyreshuset. Men alltid på tåget någonstans mellan hufvudstaden och hemma tåras mina ögon av känslan att komma hem, när jag ser grusvägar och åkrar, skogar och ensliga hus utanför bebyggelsen.

  5. En jag känner visste inte heller vad 7-eleven var, så han tolkade låten så här istället:
    “Åh Sarah, kom ut ikväll, jag står här i hörnet med säden i näven…”
    Liten som han var undrade han naturligtvis varför killen stod och höll en bunt säd, alltså säd som i sädesslag, i handen.

  6. jag växte upp i lagom-staden där allt var precis som det skulle vara på ytan. i min betongförort var gräsmattorna gröna & husen såg ut som vita sockerbitar som kom upp ur den, men det var bråk i centrum varje kväll och min skola var nära att stänga X antal gånger. tolv år gammal hamnade jag på landet där husen var röda med vita knutar, jag fick äntligen en katt & hur mycket utrymme som helst att springa runt på. men när vi fick rådjur serverade hemma en dag som vår granne skjutit på sin gård slutade jag äta kött & i tell u. det finns en hiphop-låt om min stad som var soundtracket till mitt liv & ändå sitter jag här, i staden jag älskar & saknar ängar så långt ögat kan nå & drömmer om en sommarstuga i skåne samt en vindsvåning i innerstan. aldrig nöjd, man blir aldrig nöjd.

  7. lostin: åhh gud jag förstår precis vad jag menar. EXAKT så är det. den där dörren som alltid var öppen. mina idoga försök att åka rullskridskor på grovkorniga asfalten på “storvägen” (sen tog jag med dem till mormor och morfar och åkte där tills jag ramlade i en backe en gång, grinade och blev arg och slängde dem sen). och kabel-TV, vilken dröm! och HAHAHA susar i säven hade jag också som tolkning. det måste ha ngt med serien att göra liksom innan jag fick veta hur det låg till. vad roligt att ngn mer uppfattat den så.
    niklas: tack
    moa: HAHAHA. säden i näven. åh skämskudde på det när han blev tonåring och fattade vad han sjungit.
    leia: så oerhört sant. men jag tror på att få det bästa av flera världar. jag är enormt nöjd med att både bo i stan men har norrlandsstugan att komma “hem” till ibland. till landet kommer jag över-min-döda-kropp flytta tilbaka till. hu.

  8. ano: haha. när man skäms över något så mkt så att man bara vill gömma huvudet i kudden? nä jag vet inte var det kommer ifrån, men innebär alltså att man skäms helt enkelt.

  9. jag var precis som du, fast tvärtom. jag växte upp i staden, med ljusen och kullerstenarna i ett k-märkt hus, men längtade ut på landet i stället. och gör det fortfarande.

  10. Jag är en lantis jag med och ville ju bara bo inne i byn som med sina 1000 invånare fortfarande var större än den byn jag bodde i..för då var man bonne om man inte bodde i den stora byn.. Ville också ha ett brevinkast så att jag slapp gå 300 m till brevlådan och de ggr jag faktiskt kunde använda mina rullskridskor var när gödselstacken var tom, det låg cement under och den var runt 5×5 m stor.. :)
    Egen nyckel fick jag aldrig..onödigt tyckte mina föräldrar..man kan ju lika gärna lägga den ovanför dörren eller gömma den i en kruka!
    Tyvärr var jag inte så lång på den tiden och mina försök att få ner nyckeln slutade ofta med att nyckeln åkte igenom altangolvet så att jag fick krypa under den..och den var full av spindlar och andra monster!

    Jag drog så fort jag hade pengar, var myndig för ve och fasa..de kunde ju hämta tillbaka mig! Fick ett eget brevinkast och kunde åka rullskridskor när jag ville vilket jag nog inte har gjort sen gödselstacken dock.
    Och sen sålde mina föräldrar min barndomsgård som var så fantastisk med alla kojor, gömställen och dammar.
    Känner mig trots allt rätt nöjd och bortskämd med att ha ett bättre världssamvete än de som växte upp i “stan”.. :)
    Och hatar verkligen oljudet, att man inte kan se stjärnorna och stanken i städerna. Man är ju aldrig nöjd..

  11. åh vad fint kate, tack! och rullskridskor i gödselstacken – DET är att bo på landet.
    din historia är verkligen min historia. tack.
    jag saknar verkligen att inte kunna stjärnorna ordentligt. det gör jag. ett av mina bästa barndomsminnen är att ligga bredvid bästisen på snön en kväll i januari och stirra upp på alla stjärnorna. eller ligga som fjortonåring på gräsmattan och stirra upp på augustihimlen. ja stjärnorna. dem saknar jag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>