Konsten att bejaka sin inre tant

För någon månad sedan, då jag och frugan var ute på någon av våra bakfyllepromenader och ojade oss över alkoholkonsumtion, minnesluckor och ragg, mötte vi en medelålders kvinna. Jag minns hur jag såg på frugan och sa;
- Herregud, tänk vad skönt det ska bli att bli medelålders ändå!

Sedan glömde vi bort diskussionerna kring fylle-sms och klamydiatest och drömde oss bort till en avlägsen framtid som medelålders kvinnor. Ett liv som våra mammor, då fågelhjärtat stillats och rastlösheten och de konstanta tankarna kring vad som händer nånannanstans och hålla sig up-to-date och allt det där liksom lagt sig lite. Sådär som när man pratar med sin medelålders mamma och frågar om hennes helg och hon svarar att fredagen var fin för då åt hon god mat och drack ett glas vin, sedan blev hon lite lullig och gick och la sig tidigt. På lördagen påtade hon lite i trädgården, bakade en kaka och såg lördagsunderhållningen på teven. På söndagen tog hon en lång promenad och läste en bra bok.
Och mamman säger alltid att hon haft en bra helg, en fin helg, en riktigt aktiv helg och själv sitter man i andra luren och tänker på minnesluckor, bakfylla, några texter skrivna och några ragg att deala med och undrar hur den helgen kan refereras till som både fin och aktiv.

Jag älskar mitt liv. Jag älskar min rastlöshet. Jag älskar 180-snurret och vara totalt full of myself och konstant på väg nånannastans och hålla mig up-to-date. Men just den dagen, då både jag och frugan gick med värkande huvuden och stress och förvirring inuti oss, insåg vi hur skönt det måste vara att vara medelålders ändå. Att gå runt med tio kilos övervikt, jeans med resår och omoderna tröjor och vara okej ändå. Att inte ha någon koll alls på musik eller populärkultur i största allmänhet men inte tycka att det gör så mycket. Att leva rofyllt och liksom bara vara nöjd och tycka att en helg är ganska spännande och aktiv om man bakat en god kaka och gått en långpromenad.

När jag är medelålders ska jag bli den jobbigaste sortens kulturtant. Jag ska ha grått långt hår som jag sätter upp i fula spännen, långa kjolar och tunikor i lila mönster. Jag ska hålla mina professurföreläsningar och vara smartaste tanten i universitetssvängen. Jag ska oja mig över världen och samhället och vara världens peppigaste föreläsare, alldeles i synnerhet mot de unga kvinnorna, och skriva långa debattartiklar i alla tidningar. Jag ska ha ett fritidshus dit jag åker för att skriva mina romaner och dricka årgångsvin i solnedgången med min make eller fru. Jag ska ha hängpattar och mufflor på magen, påsar under ögonen och världens största bibliotek. Jag ska baka bröd var och varannan dag och ha en ettrig liten terrier som följer mina steg. Jag ska ägna mina helger åt att skriva och ta långa promenader och ibland, när jag vill festa till det lite, smuttar jag på årgångsvinet, sätter på min gamla Kanye West-skiva, noddar nostalgiskt, ler mot min make/fru och säger;
- Ja, tänk när man var 25. Det var tider det!

Men nu är jag ju fortfarande knappt 25 och lugnet är långt borta och rastlösheten drar konstant i mig. Men vissa helger unnar jag mig att ta ut min tantighet i förskott. Vissa helger slår jag mig till ro och är förnumstigt nöjd med tillvaron i det lilla, sådär som mamma brukar prata om att man ska vara. Vissa helger äter jag middag med familjen i samma hus och blir fnittrig på Eriks rödvin. Samma kväll sitter jag och Erik i hans lägenhet, jag smuttar på vinet, vi lyssnar på gamla Springsteen-skivor och pratar om känslor. När han drar till Andra lång och gör de andra sällskap går jag istället hem. Skriver en text och sover sedan. Sedan kliver jag upp en lördag och städar, bakar, tränar och sitter sedan hemma på lördagkvällen och lyssnar efter regn och ser Den bästa av mödrar medan de andra är ute och svirar, dansar, dejtar. Så vaknar jag tidigt en söndag och går och storhandlar på Willys tillsammans med familjen i huset.
Vissa helger är mina tanthelger. Då jag är alldeles nöjd med tillvaron i det lilla, tycker att några glas vin är alldeles tillräckligt och gråter framför SVT-film. Det är fint så. Vitalt och nödvändigt. Nästa helg är jag ung igen. Men ibland är det så skönt att tillåta sig att få vara lite tant i förskott.

6 thoughts on “Konsten att bejaka sin inre tant”

  1. Hej!

    Sl’ngde helt oblygt in dig som mottagare av en utmaning. Du tar den såklart om du vill. Ha det bra! Mvh

  2. Jag har många gånger tänkt på det där och längtat efter att bli äldre och tryggare. På nåt sätt tror jag att jag kommer bättre till min rätt som medelålders kvinna. Dessutom lär det visa sig om den här rastlösheten man besitter är en ungdomspryl eller del av ens personlighet.Jag föreställer mig att jag, om det är en ungdomspryl, kommer sitta på min veranda med ett glas rosévin och skrocka åt alla snurriga ungdomar som rusar runt i livet som yra höns, och lite njuta av att ha kommit förbi det. På samma sätt som jag blir oerhört lättad varje gång jag är i en skola och föreläser och står öga mot öga med det där fruktansvärda högstadielivet.
    Fast sen tycker jag ju inte att detta runtflackande 25årsliv är fruktansvärt, jag gillar det! Inkonsekvent som jag är. Men det får helt enkelt visa sig med tiden. Är man lika rastlös som 45åring så är det väl inte mer med den saken än att man fortsätter att kuska runt…!

  3. dummie: Ja jag gillar ju också livet just nu. Men tanken på att vara såhär rastlös hela livet skrämmer mig. Så jag peppar för rofylldhet som medelålders och jag håller helt med dig om känslan man får när man möter högstadiekids. Thank god att man kommit förbi den åldern.

  4. Jag peppar också för att bli tant. Ska bli skönt att äntligen embraca sitt hakhäng och sina bilringar också; det känns liksom inte okej att ge upp på kroppen innan fyrtio (förlåt pk-hjärtat).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>