Den åttonde mars tvåtusenåtta (jag har bytt ut glasögonen mot linser)

Jag går inte i något demonstrationståg i år. Det är nog första gången på fem år jag inte deltar.
Jag har pratat om demonstrationen som en självklarhet i flera veckor. Jamen detklart man ska gå, det gör man ju bara. Sedan insåg jag igår att jag faktiskt inte ville. Det var bara något som man gör, för att man måste, för att det är feministens plikt och tradition ungefär som mormor tvingar sig själv att göra fem sorters inlagd sill varje jul för att det är en husmorsplikt, trots att ingen har lust att äta av den.
Jag har ingen lust att demonstrera i år. Vill inte gå där och frysa häcken av mig och skrika samma nötta, gamla slagord som alltid skriks. Det betyder inte att jag inte anser att demonstrationerna inte är viktiga, jättebra. Det handlar inte om att jag inte hade stått för en större del av slagorden, även om de alltid – av förklarliga skäl – förenklar och förminskar politiska frågor till små rim jag inte alltid känner mig bekväm med.
Men jag hade bara ingen lust.

Jag insåg att det var okej att inte demonstrera. Det är ingen feministisk plikt. Det finns helt enkelt ingen sådan överhuvudtaget. Det finns ingenting som säger att man ska praktisera sina politiska åsikter på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger att ens politiska åsikter inte får förändras, nyanseras, ifrågasättas och betvivlas. Tvärtom, de politiska åsikter som inte gör det blir skrämmande dogmatiska och man tappar verklighetsförankringen. Verkligheten är konstant förändrad och nyanserad och det finns aldrig några rätta svar på någonting.

Jag tog på mig mina feministiska glasögon när jag var i tolvårsåldern. De brukar säga att när man väl börjat se världen genom dem får man inte av sig dem. Jag håller inte med.
Under det senaste året har jag tagit av mig mina glasögon och börjat använda linser istället. Lager på lager av dem. Ett par feministiska linser, ett par queera, ett par intersektionella, ett par klasslinser och så vidare. Det var enklare att bara ha ett par feministiska glasögon. De var färdigslipade för att passa mina ögon och jag såg klart med dem, såg hur allting egentligen stod till. Med flera lager linser blir det svårare. Världen blir suddigare, mer konturlös då alla diskursers konturer flyter in i varandra och bildar komplexa mönster framför ens tidigare så klara ögon. Men det är mycket mer spännande.

Idag slukar jag inga kvinnodagsartiklar och blir skitförbannad och ser exakt hur saker och ting ska lösas enligt min världssyn. Idag ströläser jag lite valda delar, ungefär som jag kommer plocka lite kvinnodagsaktiviteter utifrån ork och lust, och jag kan inte läsa dem bara med glasögonen på utan måste läsa dem med alla linserna. Jag hittar en massa andra ingångar på tidigare så tydliga problem och lösningar. Jag vet att man inte måste vara Pär Ström för att kunna kritisera den hegemoniska jämställdhetsdiskursen i Sverige, tack och lov.
Jag läser artiklar om behovet av närvarande pappor och förbannar inte bara faktumet att vi med den här takten kommer att dela lika på föräldraledigheten om 211 år. Jag läser med de queera linserna och blir trött på diskursen som anger att män behövs för att uppfostra ett barn, som att de besitter andra egenskaper utifrån att de är män och som därmed fortsätter föra illusionen om kön och män och kvinnor som komplementära motsatser vidare. Jag tänker att om 211 år, om vi finns kvar på jorden, kommer förhoppningsvis kön inte existera utan bara människor.
Så surfar jag omkring med alla mina linser på mig och jag vill inte gå i något demonstrationståg i år. Vill inte förenkla en politisk kamp, som samtidigt är minst tio olika politiska kamper som ibland samverkar och ibland motsäger varandra, till enkla slagord. Jag säger heja ni som gör det, jag säger heja mig som avstår för min viktigaste feministiska strategi är att må bra och just idag mår jag inte bra av att demonstrera, jag mår bra av att göra någonting annat.

Det finns ingen politisk plikt. Det finns bara en unnest i viljan att förändra saker och ting, betrakta världen genom kritiska glasögon eller linser, ett underbart ok i känslan att världen inte ser okej ut som den gör. Det finns inga rätta svar. Det finns bara en massa komplexa problem med olika ingångar och lösningar och ju mer man syltar in sig i problemen, desto svårare är det att hitta svar men det är också det som är det spännande. Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.

8 thoughts on “Den åttonde mars tvåtusenåtta (jag har bytt ut glasögonen mot linser)”

  1. här har du helt glasklart formulerat tankar jag själv haft, men de har varit mycket mer diffusa och därför en källa till frustration som nu försvann. tack. lysande :)

  2. du är så bra. jag förstår precis det där med linserna fast har inte tänkt på det på det sättet förut. de queera linserna har ingått i mina feministiska glasögon och klasslinserna fick jag med bröstmjölken. det är svårt att få alla tankar och teorier som man ställer sig bakom att klicka alla gånger.

  3. daniel: tack själv!
    sandra: ja det är skitsvårt, men det är också det som är spännande och utmanande.

  4. “Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.” det är så bra skrivet och det är så svårt. jag svajar mellan dedär två hela tiden. tro och tvivla går ju inte riktigt hand i hand och förlåt men som alltid, krocken ger så mycket ååååångest. ett par glasögon är ju så mycket enklare, ibland avundas jag dem som alltid lyckas bära samma och aldrig ser de motstridiga nyanserna, men oftast, för det allra mesta tänker jag att de är mycket fattigare och att jag är rik.
    gick inte heller i något demonstrationståg, jag njöt av solen, åt pannkakor med vispgrädde och sylt, återtog en vänskap och hade ingen ångest.

  5. Hej, tänkte bara säga att jag gillar det du skriver. Dina tankegångar är intressanta att följa, jag känner igen mig i en del av dem, andra ger mig något spännande att fundera på. Det du skriver om att du måste få uttrycka dig för att kunna leva känner jag väl igen, det är bara i sådana tillfällen som jag känner att jag tar mig framåt och det händer något på riktigt, även om jag inte alltid vet vart jag är på väg. För mig handlar det nog rätt mycket om att skaffa intryck OCH uttryck. För mycket av de förra blir mental förstoppning, vilket kan vara fullständigt förlamande, för mycket av det andra har jag inte lika mycket erfarenhet av men jag antar att vi då t.ex. snackar om din stress och utmattning. Fin liknelse du avslutar med också, om jag får låna den lite så skulle jag säga att man för att förändra både måste tro och tvivla, och att man som dogmatiker varken gör det ena eller det andra. Sagt förut och sagt igen tror jag. Men det är ju roligt att rida på glansen av andras fina formuleringar ;). Ha det bra!

  6. panso: när vi hade ett seminarium om klass och kön-diskurser i höstas var jag helt söndermanglad efteråt. det var åååångest. för det var så många teorier som motsade sig varandra, så mycket tvivel och tro på en gång och jag kände hur jag bara sjönk längre och längre ner i en komplex spiral utan att hitta några Svar. jag sa det till min lärare Lena Martinsson och hon såg överförtjust ut och sa “JA! det är ju det som är så spännande!”. så jag försöker anamma det tänket. låter som du hade en helt fantastisk kvinnodag iaf.
    Erik: tack! och ja, en balans mellan uttryck och intryck är precis vad man behöver. väl skrivet!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>