Till havet (låt oss odla vår trädgård)

När jag sitter på tåget på väg till staden vid havet börjar kroppen värka, huvudet att bulta. Jag är varm och illamående, kroppen skriker. Göteborg försvinner längre bort och smärtan intensifieras, jag vill hem och lägga mig under täcket.
På stationen väntar B. med famnen och vi körs till villan med trädgården och sovplatser, stort kök och gamla vinylskivor. Så släpper det helt plötsligt. Det gör inte ont alls längre. Helt plötsligt är det jag som står i det stora köket med överfullt kylskåp och tvättar potatis. Skrattar stolt;
- Titta på mig! Jag tvättar potatis!
(För att förstå storheten i att jag tvättar potatis krävs en viss bakgrundsinformation kring mina skills i matlagning och vanor kring mathållning hemma i min studentlägenhet).
Med vinflaskor och sallad blir vi avsläppta vid kurorten. Smärtan släpper och ersätts av någonting annat när havet öppnar sig framför oss. Inte havet som i Göteborgs skärgård, där horisonten bara skymtar mellan kobbar och öar. Havet som i milsvida sträckor av horisont, öde klippor och tung doft av tång. Blåsten i ansiktet och sandstränder.
Rysningarna längs med ryggraden och små insekter av oförställd, oförberedd glädje i magen.
Naturligtvis reagerar jag med att spontansjunga Öppna landskap. Sedan skrattar jag bara, gapar och åhhar mig.
På klipporna sitter vi tills kylan tränger sig på, går hem på småstadsgator bland okända villor. Dricker te och spelar sällskapsspel, somnar in mot varandras andetag på övervåningen i gästhuset. Äter frukost i trädgården med nybakat bröd, P1 står på i köket och dörren är på glänt. Promenerar genom staden, beundrar utsikter, äter glass.

Det gör inte ont. Jag är oförställt, oförberett lycklig. Jag har inget syfte, ingenting att uppfylla. Det finns ingen mening med att beundra en utsikt i en halvtimme eller ligga vaken halva natten och prata barndomsminnen. Det är bara livet.

Vid havet var jag lycklig. Ulf Lundell visste vad han snackade om. Några månader om året ska man inte vara i stan. Man ska sitta i riktiga trädgårdar vid riktiga kök och äta långfrukost till ljudet av P1. Man ska horisontstirra sönder sina ögon ut mot havet. Man ska ha tystnad och långsamhet. Så att själen kan få ro. Så att man får leva på riktigt.

På natten vid havet somnar jag in på en gång till ljudet av vännernas andetag. B. har precis konstaterat att det är typiskt Elin att packa ner två par skor men glömma tandborsten med samma kärlek som när mina vänner tidigare under kvällen himlade med ögonen mot varandra när jag på allvar föreslog bevingade latinska begrepp som en bra kategori i land och stad-leken. Vi skrattar och jag somnar till kärleksfulla andetag och måsarnas skrik, drömmer att jag är Candide (om detta berättade jag aldrig för vännerna nästa morgon, då jag redan blivit kärleksretad för mina pretentioner under kvällen). Drömmer att jag sitter vid en liten täppa, nöjd med livet, enbart fuckad av min trassliga relation med Kunigunda. Drömmer att människor kommer och tjatar om bloggande, jobbet och ekonomin.
- Men shut the fuck up, låt oss odla vår trädgård, säger jag som en modern, kvinnlig Candide.

Sent på lördagen återvänder jag lika delar motvilligt och uttröttad till studentlägenheten i Göteborg. Slår på datorn, slår på TV:n, tittar på tomt kylskåp och smsar om kvällens fester.
Informationen slår emot mig framför ögonen, så långt borta är havet helt plötsligt. Jaha här har någon kommenterat ett blogginlägg och jag har tydligen bidragit till Isobels prestationsångest och här har ett gammalt ex jag knappt pratar med längre kommenterat någons bild på Facebook och någon har skickat långmail jag kommer behöva svara på och vad har folk för status nudå och FRA har folk skrivit om och det måste man uppdatera sig kring och skriv det där blogginlägget om FRA nudå Elin och posten, just det jag måste kolla postfacket och där hade jag fått något slags antagningsbesked ja och där var det visst översvämning och jaha nu har den här anonyma bloggaren knullat och den här bloggaren skriver jämt så smarta grejer och jag är så dum och den här personen verkar fortfarande inte gilla mig och jaha, var dom på Uppåt Framåt i lördags och så är läget i Mellanöstern just nu och vad ska man ha på sig ikväll då och klimathotets dystopier på TV och kylskåpet är så tomt och långkonjunkturen på det och det här gamla ragget verkar ha ny flickvän och såhär är ställningen i fotbollsmatchen och den här boken skulle ju vara tillbakalämnad på biblioteket i måndags och det där stipendiet skulle jag ju söka och hur mycket pengar har jag kvar på transaktionskontot och klipptiden skulle jag ju boka och.

Och.
Jag vill inte ha flödet. Jag vill inte ha tillbaka det. Ni kan få det. Till låns, på obestämd framtid, kan ni ta ert informationsflöde. Jag vill inte just nu. Ni kan ta era statusar och skitsmarta blogginlägg och updates och utekvällar och nyhetssändningar och Västtrafikförseningar och telefonröster och debatter och allt det där. Jag skiter i era FRA-diskussioner. Jag skiter i mellanöstern. Jag skiter i vem som var på Uppåt Framåt i lördags. Jag skiter i lågkonjunktur och skattesänkningar. Jag skiter i var festen är ikväll. Jag skiter i om det där ärendet på jobbet skickas i tid och jag skiter i om mina böcker inkommer försent till biblioteket.

Jag vill bara fly staden. Jag vill vara exakt så lycklig och kreativ som jag kände mig vid havet.
Jag vill stänga av. Jag vill odla min trädgård. Jag vill ha ett torp med trädgård, P1 och nybakat bröd. Tystnad och skogar, någon sjö eller ett hav. Jag vill ha den där sortens kreativitet som vi pratade om sent på fredagsnatten. Barndomens ensamma projekt. Frimärkssamlingar, filmregister, bokmärken och allt annat man höll på med. Jag med mina diktsamlingar, noveller och egenhändiga forskningsrapporter om saker i världen som jag tyckte var intressanta. Den tidslösa tiden i ett flickrum med målarblock eller världens minsta Mac-dator från stenåldern som jag skrev ner mina små forskningsrapporter på. Tystnaden i ett flickrum med ensamma projekt tog aldrig slut. Den extrema fokuseringen på en akvarelltavla eller en kärleksnovell när inget brus kom och störde, när flickrummets dörr var barrikaderat av lappar om att stör ej, jag skapar eller kom inte in! Jag försöker finna mig själv! (detta mellan åtta-tio års ålder, har jag sagt att jag var överpretentiös redan som barn?).

Det där informationsbruset var obefintligt i ett tyst flickrum ute på landet. Inte närvarande i sommarlovens dagar av grusvägspromenader, cykelturer till sjön och hängmattetänkande mot en ljudvägg av svalor och gräsklippare. Fanns inte alls på en altan till en villa på landet, med kollegieblock, akvarellpapper och dagböcker utspridda över bordet.

Jag är tillbaka i staden, jag ska jobba här nästan hela sommaren. Det enda jag vill är att odla min trädgård, det enda jag vill är att fly igen med ett meddelande på mailen, den avstängda mobiltelefonen, till chefen, på Facebook och till er bloggläsare som lyder:
Stör ej, Jag skapar! Kom inte in! Jag försöker finna mig själv!

3 thoughts on “Till havet (låt oss odla vår trädgård)”

  1. Så fruktansvärt bra det kändes att läsa det här när jag (för första gången på mycket länge) inte är hon som skriksjunger högst, dansar vildast och diskuterar med mest glöd till följd av alla glas vitt hon har pimplat en lördagkväll och därmed blivit kallad tråkig (neeej, jag menade inte det maaalin) och förstått att i det jag lever sätts faktiskt likhetstecken mellan fylla och rolig människa. Åtminstone ibland. Särskilt på fyllan.

    Tack.

  2. vad roligt att höra malin. jag var hemma hela lördagkvällen och åt naturgodis framför svt:s klimatkväll och det var helt fantastiskt. låt oss odla vår tråkighet! det är så himla skönt att vara tråkig ibland.

  3. någon som i someone och inte anyone hoppas jag.
    den här känslan är min känsla också. men mycket oftare beskriver du den andra, den med livet bakom de passerande lägenhetsfönstrena i stan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>