In the end everything will be ok (se till mig som liten är)

När det var fruktstund åt jag alltid mandariner. Vi satt på de stora kuddarna i ring, under den färgglada bilden på ett nyfött Jesusbarn och alla plockade fram sina påsar medan fröken pratade. Jag hade en fryspåse, knuten hårt, med två mandariner i. Jag orkade aldrig försöka lösa upp knuten utan slet bara isär påsen.
Sedan skalade jag den första mandarinen, långsamt för att hela skalet skulle hålla ihop. Det var väldigt viktigt att skalet var sammanhängande och kunde läggas åt sidan som en helhet när mandarinen kommit fram. Delades skalet i flera bitar var det ett omen. Något hemskt skulle hända.
Sedan pillade jag bort det vita mellan klyftorna innan jag lyfte den första till munnen. Jag la alltid in nästa klyfta innan jag hunnit svälja den jag hade i munnen. Tyst och koncentrerat tuggade jag, medan jag tittade på den mandarin som fortfarande låg oskalad i en uppsliten fryspåse och fröken pratade om himlen. Jag visste att när vi dog kom vi till himlen. Där fanns Gud och tog emot oss alla. Fröken pratade om att det var vackert i himlen, man fick vila där.
När jag skulle svälja klyftan satt något fast i halsen. De söndertrasade delarna av mandarinsaft och fruktkött gled inte ner i svaljet. Det var något som tog emot, något tjockt och svidande. Såsom det sved under ögonen, det våta, jag blinkade hårt flera gånger.
Jag tänkte på himlen. På att Gud fanns där och väntade på mig. På att jag skulle vara lycklig där. Ingen oro, bara vila. Ingenting av det som var idag skulle spela någon roll. Ingenting av det som hände därhemma, vännerna som inte fanns, ensamheten, rädslorna och tystnaden. Jag kanske skulle vara liten och ledsen på jorden. Men en dag skulle jag bli trygg och glad. En dag skulle jag bli lycklig.
Någon frågade om jag var ledsen och såg på mina ögon. Jag sa att mandarinen var sur.
På natten formade jag händerna hårt, jag skulle känna fingrarnas ben mot varandra för att det skulle räknas. Så bad jag utantillbönen, viskade snabbt.
Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder Står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår Amen
Lyckan skulle komma en dag. Allt låg i Guds händer. Ju ledsnare och ensammare man var, desto lyckligare skulle Gud tillslut se till att man blev.

Av alla lögner jag blev itutad eller valde att tro på som barn måste det där vara den som sitter hårdast och som jag allra längst gått på. Väntan på att Gud ska ge mig lyckan eller längtan efter himlen har förvisso ersatts av någon amerikansk dröm om att kämpar man tillräckligt hårt får man alltid allt man vill ha, men jag bär fortfarande runt på en ryggmärgsstark tro på att ju mer man lider, desto lyckligare kommer man att bli sen. Då kommer det att uppenbaras en massa sanningar för en. Man kommer att bli belönad för sin olycka och sitt lidande, genom att få lycka tusenfalt. Jag kan inte rå för det. Jag vet inte hur man slutar tänka så. Det sitter så djupt i mig. Man lär sig saker som gör en starkare och sedan blir man en stor människa och sedan kommer lyckan.

Det där är ju bara bullshit egentligen.
Jag vet inte om jag lärt mig någonting av att gå igenom depressioner, ätstörningar, käka antidepressivt, ha ångestattacker, vara livrädd och neurotisk nästan jämt.
Mest har jag ju bara haft en förbannad massa ångest.
Jag vet inte om jag blivit en särskilt stor eller stark människa av det. Vem har inte haft en förbannad massa ångest i sitt liv och jobbiga tonår liksom?
Jag vet att jag älskar att definiera mig som en stark människa. Jag hatar att jag gör det, jag äcklas av mig själv när jag gör det och jag hatar när jag märker hur glad jag blir när andra gör den definitionen av mig. När jag får läsarmail om att jag är en förebild och idol för jag verkar så stark. När jag berättar något jobbigt och mycket personligt för LSM och hon svarar med att återigen säga att jag måste vara så stolt över mig själv, jag har ju kommit så långt med mig själv. När människor från förr påtalar hur häftigt det är att se mig nu, att jag är så stark som kommit såhär långt.
Jag hatar att jag älskar det. Jag avskyr att jag tror att det i lidande och svårigheter ligger en mängd dolda sanningar om världen som gör dig till en större människa. Jag tror inte att man blir en större människa.
Jag skulle byta ut definitionen stark människa mot lycklig och generös människa vilken dag som helst om jag kunde. Ändå tänker jag så, hela tiden, om små saker. Som att jag som har sömnproblem uppskattar sömn på ett helt annat sätt. Som att jag som räknar kalorier i allt jag äter och dricker, kan veta vilken unnest det är att inte göra det. Som att jag som alltid har haft dålig ekonomi förstår och uppskattar värdet i pengar och ekonomisk frihet.
Allt det där är bara bullshit. Kunde jag vakna upp en dag och vara utsövd, äta vad jag ville och spendera pengar som jag ville skulle jag må bra mycket bättre. Det finns ingen bitterhet i det konstaterandet, men heller ingen värdering åt andra hållet. Jag sitter inte på en massa dolda sanningar, jag uppskattar ingenting mer än någon annan, jag är ingen stark människa.
Och fortfarande tror jag ju, omedvetet, att en dag kommer himlen ligga runt hörnet med trygghet, lycka, kärlek och framgång. Det finns ingenting reellt i den tron. Den är bara exakt lika benhård och idiotisk som klumpen i halsen på ett barn som skiter i om hon kommer vara olycklig hela livet, eftersom hon ändå kommer att få bli lycklig i himlen.

6 thoughts on “In the end everything will be ok (se till mig som liten är)”

  1. Jag är också fast där. I tron att man kommer få lycka i proportion till lidande så händer det att jag smånjuter när allt går åt helvete. Eller, kanske inte njuter, snarare klarar mig igenom det genom att visualisera hur det plussas på lyckligkontot. Det jävligt dumma är att det är sjukt mycket insättningar på det dära kontot, men man verkar inte få göra uttag som man vill. Bah. Orättvisa.

  2. Fast det är ju inte bullshit elin, bara inte hela sanningen. Man kan vara stark och lycklig. I gudatron finns en resignation som jag avskyr. Maktlöshet och uppoffran. Lidande. Jag ser dig som en stor och stark människa, det avtrycket har dina ord bränt in i mig för alltid. Det är inte så att ju mer lidande du upplever desto mer upplyst blir du, men om du vägrar ta dig igenom lidande lever du på ytan och går miste om alla insikter som finns inunder den.
    För mig handlar det mycket om inställning, man väljer hur man vill se på världen och sin roll i den. Om man väljer att ens motgångar ska göra en starkare OCH lyckligare så tror jag att de lättare gör det, om man däremot låter sina motgångar göra en till offer, man väljer ju faktiskt den vägen också, så gör de även det. Det är det valet jag respekterar dig så mycket för. Att du inte offerpositionerar dig utan ser dig själv som en överlevare. Fortsätt att se dig som stark, men för fan uteslut inte lyckan som finns här.
    Du är en gudinna med orden!

  3. ms understood: tack!
    pangea: jo jag vet. man borde få göra uttag när man vill. jag får ju extremt mycket ångest när jag har en massa saker att vara lycklig över också. jag mår verkligen skit av att ha yttre lycka, som när jag gör saker som jag till fullo trivs med, har pengar på kontot och är lyckligt förälskad. då kan det ju liksom bara gå åt helvete.
    panso: tack finaste. jag blir så jäkla glad att du anser att jag inte offerpositionerar mig för det är det absolut, absolut sista jag vill göra och jag är svinrädd för att trilla in i sådana synsätt på mig själv (igen). jag tror så jäkla hårt allt du skriver. tack kloka! hoppas vi får chans att prata mer om det i sthlm.

  4. Jag tänker ändå att det finns en styrka i synsättet, om man för in begreppet moral. Att man tänker att även om man mår dåligt för att man gör det man gör, gör man det för att det är rätt.

    Och att lyckan är att göra det som är rätt. Om det sen är att knyta finrarna extra hårt eller låta bli att tjäna pengar, eller rulla en sten uppför en backe och sen låta den rulla ner igen (Tänk Camus och relativism alltså).

    Jag tror ändå att det finns nån slag lycka i att “göra sin grej”. Om ens grej sen är att vara stark, inte falla för frestelsen att alltid göra det som får en att må bra eller att aldrig ta några genvägar är liksom… whatever. Tänker jag. fast då har jag å andra sidan reverterat till gymnasie-existenisalist på sistone.

  5. Fint skrivet som vanligt.
    Jag tror nästan att man måste ha den där omedvetna tron om att man kommer få vara totalt lycklig en dag för att palla med allt. Tycker inte att det är idiotiskt på något sätt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>