Fiffigt Elin

Först bashar jag bantningsmorsor och direkt efter rymmer jag ut till en folkhögskola i flera dygn. Det känns lite som att ni har haft föräldrafritt. Medan ni har diskuterat och mailat och levt allmän rövare i mitt förra kommentatorsspår har jag suttit i min lillasysters studentrum i Linköping och ätit apelsiner, lyssnat på Death Cab och fnittrat. Jag har promenerat genom Linköping och misslyckats med att se Domkyrkan. Jag har sett stjärnhimlen över Östgötaslätten från en bilruta en sen natt. Och sedan har jag suttit på Bona Folkhögskola och umgåtts med fantastiska människor, fantastiska lärare (Gertrud Hellbrand och Hanna Hellgren, jag kan inte nog understryka hur amazing det är att få gå skrivarkurs för dem). Jag har textanalyserat, druckit vin, litteratur- och samhällsdiskuterat och fått mer kreativ input än resten av det samlade året. Dessutom har jag sålt bloggböcker och pratat om boken.
Har jag sagt att jag hatar att prata om skrivande och textanalysera? Jag ljög naturligtvis. Problemet är väl snarare att jag väldigt sällan befinner mig i den sortens sammanhang då det blir väldigt naturligt att djupanalysera texter, prata stilistik, motiv och allt det där. Att jag generellt drar mig för att prata skrivande är mest för att ämnet är ohyggligt tråkigt för dem som inte själv skriver. Att helt plötsligt slänga ur sig någonting om ens problem med det fragmenterade språket i ens romans tredjeperspektiv under en ölkväll skulle förmodligen inte falla särskilt väl ut.
Dessutom drivs jag av någon underlig jante när det gäller mitt skönlitterära skrivande. Just därför är det så skönt att befinna mig i de där skrivarsammanhangen ibland. Att jag faktiskt får sitta och prata om någonting som jag betecknar som roman utan att skämmas över mig själv. Att jag får sitta och djupanalysera och vrida och vända på det jag skriver. Att jag får tillåta mig själv att komma ihåg hur förbannat urkul jag tycker att det skönlitterära skrivandet är.

Nåväl. Jag kom hursomhelst tillbaka till ett långt kommentatorsspråk, en välfylld mailbox, en Aftonbladet-kolumn och blogginlägg som reagerat på föregående inlägg. Det är ibland äpplen och päron som sammanväxlats, ibland god kritik, ibland igenstämmande, ibland bra kritik mot min roll och min röst och ibland rena personangrepp och en hel del dumhet. Allt det där ska jag svara på imorgon, när jag inte har ett övertrött huvud fyllt av stilistik och skönlitterär analys.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>