Saker som fått mina ögon att tåras idag

Mammas mail om min morfars urnersättning i graven. Mormor som gråter högt och kastar ner ett rött plasthjärta i graven. Ner i jorden, intill hans aska. Hennes 60-åriga kärlek i form av ett plasthjärta.

Tanken på mannen och pojken vid Marklandsgatan igår. Han med vanföreställningar, går runt och skriker efter Jesus. Fäktas i luften, skriker att han slåss mot Jesus, de måste slåss nu. Den autistiska tonårspojken går fram och tillbaka vid busshållplatsen. Pratar med sig själv, spelar Elvis Presleys Suspicious Minds högt på mobiltelefonen. Stirrar nervöst på mannen som slåss mot Jesus. Mannen slutar fäktas, går fram och skriker åt pojken istället. Han mumlar nervöst.
We can’t go on together with suspicious minds.
Vi andra bara står där. Stirrar bort. Tittar ner. Ser på mobilen. Låtsas inte om.

Sorayas inlägg om hur hon mår, både det här och det här. Soraya, som var en av mina närmaste förebilder långt innan jag vågade skicka ett Facebook-mail och fråga om hon ville ses någon dag. Långt innan vi åt thaimat och pratade i munnen på varandra i fyra timmar och långt innan jag fick sitta i en radiostudio med henne varje vecka.
Soraya som varit min American Dream-förebild, min inspiration i hur man kan kämpa och tjata och tro på sig själv tills man uppfyller sig själv och det som man vill göra. Hon som skrev det där blogginlägget som sammanfattade hela mitt liv och allt jag tror på i mitt liv. Soraya skriver om vad konsekvenserna kan bli och jag vet precis vad hon menar när hon skriver om sömnlösa nätter, ingen aptit, orken som sviker och gråtattackerna som blir alltfler.
Jag som förra veckan tog det där beslutet.
Med minnet av förra sommaren då jag arbetade heltid på gamla jobbet hela sommaren, samtidigt som jag hade tusen andra projekt och inte vilat på flera år. Panikångestattackerna, sömnlösheten trots utskriven medicin, aldrig orka träffa vänner, ständigt ont i kroppen tills en kollega gav mig receptbelagda värktabletter för att de var de enda som hjälpte och min vårdcentral hade två månaders kötid under sommaren och mitt ärende var inte akut.
Det minnet i närminnet, ett löfte till mig själv den septembermånaden då jag låg hemma hos mamma i två veckor i mjukisbyxor och bara sov, grät och såg på TV. Aldrig igen.
Det minnet i närminnet när jag insåg att jag nästan kan gå runt ekonomiskt på skribentjobb och annat i sommar. Att jag faktiskt inte behöver de där sju veckorna på mitt sommarjobb, för det enda det kommer att ge mig är ett svajande mot samma situation som förra sommaren.
Att inse att jag faktiskt är i den sitsen nu att jag kan säga nej. Jag har andra jobb, jag har de jobben som jag alltid har velat ha.
I tisdags gav Soraya mig en high-five när jag berättade om hur jag sagt till min chef att jag inte kan jobba där i sommar. Att jag har annat på gång. Hon konstaterade att jag är hela Can’t tell me nothing-inlägget personifierat. Jag konstaterar nu att vi inte är odödliga i vår strävan. Älskade vän och förebild, ta hand om dig.
När jag läst klart hennes inlägg rinner tårarna nerför kinderna. Sedan går jag in i sovrummet, lägger mig intill Gustav. Ligger stilla och tyst i hans famn och stannar så länge.

3 thoughts on “Saker som fått mina ögon att tåras idag”

  1. vad modigt av dig att ta det beslutet. jag brukade känna mig lat förut när jag inte klarade av två tentor och fem deadlines på en vecka, tänkte att det var typiskt mig som bekväm
    åttiotalist. sen när jag började få lightutbrändhetskriser var tredje månad ungefär insåg jag att man nästan alltid överskattar sin prestationsförmåga och att det är viktigare att bromsa i tid än att se hur långt man kan töja sina gränser. det är skitsvårt, man måste hela tiden påminna sig om att man inte förlorar alla möjligheter till drömlivet om man struntar i just det där erbjudandet. det är viktigt att träna på att sätta gränser, och att våga fråga om hjälp. man vill sällan förlika sig med bilden av sig själv som stresskänslig och svag, vill ju vara den där som det går bra för nu.

  2. jag önskar och hoppas jag också klarar mig utan sommarjobb, men inte av anledning att jag valt bort mitt gamlaq utan helt enkelt för att jag verkar vara arbetslös.

  3. Gulle dig Elin, du är verkligen så himla fin. Är så glad att vi har hittat varandra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>