Och kaffe ingår

Idag jobbar jag första riktiga dagen på mitt nya kontor. Ja, jag har blivit med kontor.
På Södra Vägen 67, alldeles vid Korsvägen, sitter jag i ett nyrenoverat kontorslandskap med konferensrum, mötesrum, fikarum och kopiatorhörna. Min kontorsstol är ergonomisk och jag upplever min första skrivförmiddag någonsin utan ryggvärk. Mitt skrivbord är vitt och rent, utan papper, prylar och tidningar huller om buller.
Jag hyr in mig tillsammans med ett gäng andra nystartade företag, i någon slags nätverkskooperation där alla sysslar med odefinierade tjänster som design, konfliktlösning och webbkommunikation. Jag har varken säng, kylskåp, spikmatta eller städning i närheten. Jag är på jobbet och skriver.

Jag vet inte varför just känslan av att vara på jobbet är så viktig för mig. Ett faktum är ju att jag, bortsett från ekonomiska faktorer, älskar livet som frilansare och företagare. Det här fria livet med min egen struktur är det som jag drömt om och älskat i hela mitt liv. Jag är sanslöst ambitiös och driven när jag ges friheten att själv lägga upp mitt arbete. Oavsett C-uppsats eller artikeldeadline är jag aldrig sen, aldrig ostrukturerad.
Ändå klarar jag inte av hemma-arbetet. Det handlar inte så mycket om oförmågan att få saker gjorda när jag jobbar hemifrån. Tvärtom. När jag jobbar ifrån mitt sovrum i min delade trea känns det snarare aldrig som jag jobbar, fastän jag hela tiden gör det. Även de dagar då jag de facto hetsskriver och projektplanerar i tio timmar känns det ändå inte som om jag har gjort någonting när jag tillslut stupar i säng. Jag är ju ändå hemma liksom. Hänger framför datorn.

Trots att mitt liv knappast innebär särskilt mycket avgränsande mellan arbete och fritid, utan där gränserna alltid fluktuerar och går in i varandra, är just den spatiala avgränsningen oändligt viktig för mig. När jag pluggar måste jag sitta i en läsesal. När jag jobbar måste jag sitta på ett kontor. Åtminstone för att jag då kan unna mig både de pauser och den fritid som jag inte kan, när även den rumsliga definitionen av jobb och fritid går in i varandra.
Det var när jag satt kvar på radiohuset efter Brunchrapportensändning några gånger i somras, som jag insåg hur folk som jobbar på kontor faktiskt jobbar. Förvisso jobbade jag i flera år på kontor, när jag jobbade administrativt inom vården, men det var ett jobb jag mestadels gick till för att få pengar och ingenting som jag drevs av. Där satt jag och såg Soraya, Henrik och de andra ta mikropauser för såväl Youtubande, samtal som Farmville. Jag unnade mig aldrig sånt.
Jag gick aldrig hem från jobbet. Jag fick arbetsmoraliska skuldkänslor så fort jag klickade på en icke jobb-relaterad länk.

Nu sitter jag på kontoret. Jag jobbar fokuserat och ostört, utan privata prylar som tränger sig på eller en sopkorg som behöver tömmas i köket. När jag går härifrån om ett tag har jag bockat av jobbandet för dagen. Jag får gå hem. Jag är egenföretagare, frilansare och det är mitt riktiga jobb. I min niotillfem-cementerade syn på arbete i min ryggrad var den här kontorsplatsen det som jag behövde för att få mig själv att inse det.

One thought on “Och kaffe ingår”

  1. Jag känner igen mig. Dock är jag inte med kontor. Men jag har ett bibliotek som är bra. Att sitta hemma i tio timmar och traggla med något känns aldrig så bra som att faktiskt gå till biblioteket, jobba i sex timmar, och sedan gå hem med väskan på axeln och rummets trygga vrå i sinnet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>