Kaos eller trygghetsnarkomani?

När jag vaknar upp i Stockholm på lördagsmorgonen råder snöstorm ute och SMHI går ut med en klass 2-varning. Det är samma dag som jag ska åka tåg tillbaka till Göteborg. Jag förbereder mig med någon form av zentänkande om att jag inte har någon tid att passa och förr eller senare kommer jag fram. Jag hör till de mer lyckligt lottade som varken har små barn med mig eller ett möte att hinna fram till.

När vi stiger på tåget, en timme försenat från start, meddelas att vi redan nu kan välja att stanna i Stockholm och få pengarna tillbaka på biljetten. Alla är förberedda på en längre restid och diverse oförberedda stopp under vägen.

Vid elvatiden på kvällen var jag tillbaka i Göteborg. Jag skulle ha kommit vid 17-tiden. Det vore en lögn att påstå att jag behöll mitt zenhumör hela resan och att de där timmarna som vi stod stilla utan för Hallsberg inte kändes oändligt långa. Men det var ändå väntat. Vi hade en fantastisk personal ombord. Vänliga, informerande, hjälpsamma. De småpratade med trötta och hungriga barn, när maten i bistron hade tagit slut. De hjälpte äldre av med väskorna. De svarade tålmodigt på upprepade och irriterade frågor, trots att de hade lika lite information som oss stundtals. De bjöd på Internet, tipsade om Melodifestivalen i radion och i Falköping dukade de upp smörgåsar, mineralvatten, frukt och youghurt för alla i bistron.

Det gick ingen nöd på oss. Ändå hörde jag klagomålen omkring mig. Det mailades till lokaltidningen, det skulle skrivas insändare. Fikat var för dåligt, SJ var inkompetenta, personalen gav ingen information. Stundtals undrade jag om vi satt på samma tåg.

På samma vis har det fortsatt sedan jag slutligen kom hem. Kollektivtrafiken fungerar inte i storstäderna, tågen ställs in och tak rasar ihop. Vi klagar, vi diskuterar solidariserande med varandras snötäckta bekymmer, vi fryser och vi skriver arga insändare. Media hakar på och skriver spaltmeter om undantagstillstånd och väntande familjer fast på tågstationer.

Det är nu mer än en månad sedan jordbävningen på Haiti krävde mängder av människoliv, skapade oändlig förödelse och förstörde de få tillgångar och hus som en fattig befolkning hade. Nyhetsrapporteringarna därifrån har minskat betydligt sedan dess. Där rådde undantagstillstånd. De är fortfarande i behov av hjälp, men deras röster har tystnat till förmån för skräckreportage från tåg med trasiga toaletter och en polarkaka som tröst.

Jag värjer mig mot påståenden kring att inte få kritisera på den egna samhällssituationen, för att några andra har det värre. Jag menar inte att Sverige nöjt ska slå sig för bröstet och påpeka att vi lever i den bästa av världar. Men ibland behövs eftertanke. Försenade tåg och igensnöade vägar är varken kaos eller undantagstillstånd. Det är dåligt väder i ett trygghetsnarkomaniskt land.

Krönika publicerad i BT Kultur 27/2

5 thoughts on “Kaos eller trygghetsnarkomani?”

  1. Att några snöflingor och några minsugrader kan sätta käppar i hjulet på samhällsapparaten i söder är onekligen lite oroande. För betänk vad lite mer snö och kyla under en längre period hade kunnat göra. Men det verkar kunna gå att fixa. För som Lotta Gröning sa i Godmorgon Världen så brukar inte malmtågen till och från LKAB stanna för lite snö. Om jag får överdriva lite så avslöjas även befolkningens grad av civilisation vid sådana här tillfällen. Händelser som får mig att tvivla på att den är så hög är t ex attackerna på snöskottare och plogare och alla klagomål på att folk under någon dag haft svårt att ta sig till jobbet utan att komma försent en timme eller två. För betänk nu, att orsaken var några snöflingor och några minusgrader. Hade folk börjat hugga in på varandra med skarpslipade SL-kort om “katastrofen” varit lite värre? Jag vet inte. Men jag är övertygad om att folk som drabbats av verkliga katastrofer finner oss patetiska.

  2. Nä, jag håller inte med dig. Trafikkaos som gör att man inte kan komma till jobbet på flera dagar, följt av skolor och förskolor som håller stängt i veckor pga rasrisk tillhör inte det normala i min värld. Det ställer till bekymmer och bör få skrivas om. I Frankrike dog i helgen ett 50-tal människor i stormen som passerar oss precis nu. Det är nyheter, inte trygghetsknarkande. Som du skriver själv: bara för att andra har det hundra gånger värre, betyder väl inte att man inte får gnälla?

  3. Klockrent. Håller med till 100%. Visst ska man få klaga, men det måste finnas gränser. Man kan inte begära att allt ska fungera jämt och ständigt, 24 timmar om dygnet i alla väder.

  4. Hmmm … allt är relativt. Nog måste man väl få klaga lite, eller? Vi har ju fyra årstider och vinter är en av dessa och på vintern kan det snöa och ibland snöar det mycket. Och är väldigt kallt. En viss beredskap kan man väl som “trygghetsnarkoman” ändå få begära … eller? Och det är banne mig kaos … här. Allt är som sagt … relativt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>