Ett galet föräldraskap

EU vill lagstadga fram sex veckors obligatorisk ledighet för nyblivna mammor och Sverige reagerar. Var är papporna i det nya direktivet, varför knyts kvinnorna mycket hårdare till barnet? Man hänvisar till kulturskillnader och Sveriges generösa föräldraförsäkring, pratar om andra EU-länder med mindre trygghet och kort ledighet.

Samtidigt sitter Robert Gustavsson, en av våra mest folkkära komiker, och pratar faderskap i en intervju i Svenska Dagbladet. Han säger att hans fru tagit hand om barnen större delen av tiden. På frågan om det hade varit annorlunda om han hade varit kvinna svarar han ja, då hade han ägnat tid åt barnen. ”Hade jag fött dem hade det varit annorlunda”, svarar han, ”då hade det känts angeläget. Men jag har inga bröst och kan inte föda barn.”

I samma veva går den gamla Kvinnor Kan – instiftaren, och familjerådgivaren, Eva Sternberg ut på Expressen Debatt med en varning. Män är livsfarliga för barn. Olycksfall bland små barn har ökat i samma takt som pappor tar mer ansvar över barnen. ”Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.”

Vi suckar och skrattar åt galenskapen. Men om vi stannade upp för en stund? Om vi faktiskt penetrerade vår egen syn på föräldraskap istället för att stirra oss blinda på EU-direktiv? Vi skulle hitta djupgående och grumliga föreställningar om moderskapet kontra faderskapet, vi skulle hitta barnmorskor och föräldrautbildningar som delar in föräldraskapet i kön och blivande mammor som blir påtvingade alltifrån amning till lång föräldraledighet för att det ska vara så. Och ännu mer: Vi skulle finna negligerade, ifrågasatta och bortglömda män som vill vara förälder på samma villkor som kvinnor.

Det var först för något år sedan som jag ens började överväga om jag ville ha barn. Fram till dess har mitt liv kantats av ifrågasättande pojkvänner, nickande äldre kvinnor som påstod att jag skulle ändra mig och upprörda svar av typen ”men bebisar är ju så gulliga!”. Att inte vilja ha barn är fortfarande betydligt mer provocerande än att obetänksamt vilja ha barn, mest för att de verkar gulliga. Hur mycket man än har reflekterat över den viljan och beslutet.

Sedan slog det mig att det inte var föräldraskapet som jag var avog mot. Det var moderskapet. När jag haft relationer med kvinnor har det känts mycket lättare. Vi skulle vara två föräldrar, mer än någonting annat. Inte för att vi automatiskt skulle dela lika på ansvaret. Men förväntningar på oss utifrån en normativ familj med två olika kön skulle inte finnas där på samma sätt.

Jag vill inte definiera mig som kvinna och inte heller som mamma. Jag vill vara människa och förälder. Det känns som en enorm väg att gå för att komma dit, bland alla normer och förväntningar. Men ännu mer tungt borde det kännas för alla de män som vill ta hand om sina barn, som tar hand om sina barn. Inte minst de som lever i samkönade par, för vem ska rädda barnen från olyckor då? Eller ensamstående pappor som helt försvunnit i debatten. Feminister brukar kallas manshatare, men jag kan inte tänka mig ett större manshat än att påstå att en grupp människor är sämre föräldrar, enbart på grund av deras kön. Så var är alla arga män i debatten? Var är dem som brukar mena att det är männen det är synd om i jämställda Sverige? Gå ut och gör uppror, män. Kräv er rätt till jämlikt föräldraskap.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 2/4

17 thoughts on “Ett galet föräldraskap”

  1. Så himla bra skrivet. Jag läste i förra veckan boken “Moderskap och Kärlek” som Christina Grenholm har skrivit och det talar om just detta. Om moderskapet, fast på ett annat sätt. Hon talar om det ur moderns perspektiv – inte ur barnets. Då blir förväntningarna mindre, då är modern också bara människa inte ett ideal, inte någon som borde vara bättre än vad hon är. Jag är stolt över att vara kvinna – men jag är inte stolt över den bilden som finns i samhället av kvinnor som något annorlunda. Den känns främmande. Jag är kvinna och människa. Det tycker jag är fint.

  2. Bra inlägg, där jag kan instämma i mycket. Sedan måste jag principiellt ge mitt stöd åt alla som dissar Sternberg, även om det förvissa bär karaktären av straffspark mot öppet mål… :-)

    Har dock lite svårt för din (så som jag uppfattar det; jag kan ju ha fel) vagt nedlåtande ton när du skriver:

    “Så var är alla arga män i debatten? Var är de som brukar mena att det är männen det är synd om i jämställda Sverige? Gå ut och gör uppror, män. Kräv er rätt till jämlikt föräldraskap.”

    Du får det nämligen att låta som om alla män som har synpunkter i jämlikhetsdiskussionen är av typen “tycka synd om sig själv”, vilket kanske känns lite orättvist? Eller är du ok med när man generiskt kategoriserar engagerade feminister som “manshatare” eller “bitterfittor”?

    Nåväl, på frågan om vart alla “arga män” (lol) i debatten håller hus är mitt svar: here’s one… ;-)

  3. Oh The Irony!: Bra uppfattat. Synd att jag var otydlig kring var min något sarkastiska ton riktades. Det som avsågs var alla de antifeministiska män (Pär Ström, Pelle Billing mfl) som hemskt gärna skriker mansförtryck i tid och otid, men är märkbart tysta i denna fråga. Här enas de ju faktiskt med de feminister som de menar förtrycker män, men det verkar vara svårt att se det.

  4. Så himla intressant! Jag tyckte det var en stor omställning att få barn men det knepiga låg aldrig i att ta hand om en alldeles färsk människa, det svåra var att leva med hur andra plötslig såg på mig: ifrån en individ till en…tja, morsa. Skrev om synen på moderskap i förä…förlåt, mammatidningar, igår.

  5. Elin, För det första så definierar inte Pelle Billing sig som antifeminist, vad jag förstått i alla fall. Men han är definitivt för jämlikhet som de flesta män. Bland feminister så kryllar det däremot av manshatare och det är ju inte speciellt svårt att hitta massor av exempel på det. (jag räknar inte dig dit elin)

    Här pratar Pelle om Eva Sternberg http://www.pellebilling.se/2010/03/ar-hemmapappor-livsfarliga/

    Så Elin du far alltså med osanning. Pelle mm har tagit upp frågan och skrivit om den. Och ja, män är upprörda. Men vad skall vi göra mer än så ? Kvinnor/feminister/vänstern äger ju alla media så vi kan ju inte göra mer än skriva på bloggar mm. Alternativet till det är ju att spränga saker och det tycker inte jag är någon bra idé. inte du heller antar jag.

    Men jag som de flesta andra som inte är sönder indoktrinerade vet att det är skillnad på kvinnliga och manliga psyken mm. SÅ 50-50 är en mycket dålig idé.
    Jag och många andra män har t ex gått hem från krogen utan att ha fått ligga. Men ingen av dem har gråtit för det. Och det beror inte på att vi inte vågar uttrycka känslor utan för att vi helt enkelt inte lipar för sådanna grejer.

    //T

  6. Jag hittade en facebookgrupp med namn av typen “Eva Sternberg är en idiot, män är också bra föräldrar” (inte det riktiga namnet men jag minns inte vad den hette på riktigt) tyckte beskrivningen av gruppen verkade vettig osv men när jag läste loggen var den (såklart) full av hatiska kommentarer om feminister, det var enligt dessa ilskna herrar feminismens fel att män inte fick vara lika självklara som föräldrar och det var feminismen som stod för åsikten att män passade sämre för att ta hand om barn.
    Så tyvärr, dessa arga män finns men missar som vanligt målet för att skuta mot de människor som faktiskt försöker förändra könsnormerna i samhället.

    Antigen får man höra att det är ju helt natuuurligt att män och kvinnor är olika och därmed bra på olika saker och kan inte ni feminister bara förståå det? Eller så är pappor preciiis lika bra som mammor och det är feministernas fel att inte pappa får ta hand om lilla Putte.
    Kan man kanske tala om likhets och särarts-antifeminister?

  7. åh så bra skrivet! så jävla vidrigt av robert gustafsson att uttala sig sådär, som om moderskänslorna satt i tuttarna. herregud.

  8. ELIN //

    Tack för förtydligandet. Sarkasm är tillåtet (vilket väl rimligen framgår av min blogg att jag tycker…) trots att det ibland kan vara svårtolkat.

    Vill instämma i Tupps påpekande om att Pelle Billing uttryckligen kallar sig “icke-feminist” och inet brukar prata om “mansförtryck”; bara om att könen har lika många med olika utmaningar och begränsningar.

    När det sedan gäller Pär Ström så ja, han brukar snacka mansförtryck. Här uppfattar jag dock det mest som ett ironiskt sätt att påvisa att inte heller det påstådda kvinnoförtycket är sant / finns på riktigt. Det absurda i att kalla dagens samhälle “mansförtryckande” speglas i det lika absurda i att kalla det “kvinnoförtryckade”.

    “Om det du säger är sant, är det jag säger också det”, riktat till radikalfeminismen, liksom… (Sedan kan jag hålla med om att han ibland kan bli lite enformig i sin framställning.)

    Avslutningsvis är vi numera faktiskt rätt många icke-feminister som uttrycker oss på ett hyggligt nyanserat sätt i de här frågorna, om du bara tar dig tid att kasta en blick ut över nätet… Bra dock att du uppmuntrar oss att bli fler! :-)

  9. Det går inte bara att gå ut och göra uppror. Det är inte vad samhället och våra barn, kvinnor och män behöver. Vi lever inte på 1700-talet.
    Problemet är mer komplex än så, och handlar egentligen om andel människor som blir drabbade av ett direkt kränkande särbehandling. Och detta inträffar när relationen tar slut och föräldrarna separerar. – Allt för många barn blir borgslitna från sina pappor och papporna vågar eller kan inte göra något. Detta förfarande underhålls och skyddas av social- och rättsväsendet.
    Hela samhället är inte fel, men på denna punkt äger kvinnan barnen, trots att TCO, LO, Socialstyrelsen, makthavare, BO, JO, folkhälsoinstitutet, feminister och många mammor säger samma sak: “barn behöver sin pappa.”
    Således är det en attitydfråga – Och för att nå fram med det budskapet så måste vi penetrera ett media hinder, som håller vår röst borta från den offentliga sidan. Det är endast genom enad kraft som detta problem kan få ett verkligt bot, inte genom att enskilda pappor (med sitt livstragedi) står och skriker i grupp… Publikt existerar inte detta problem… För att det inte syns!

    //Markus
    Pappamanualen.se

  10. “Sedan slog det mig att det inte var föräldraskapet som jag var avog mot. Det var moderskapet.”

    Ja, det är exakt mitt problem. Jag vill ha barn, men jag är livrädd för att bli mamma/modern/huvudförsörjaren för barnet. Alltid öppen för att bli kritiserad och inte vara tillräckligt kvinnlig och mammig och barntänkande.

    Och jag vill ha kvar lite av min vanliga identitet, före barn identiteten. Och sa jag att jag gillar att jobba?

  11. Du frågar Så var är alla arga män i debatten? Var är dem som brukar mena att det är männen det är synd om i jämställda Sverige? Jamen Hallå? har du inte fattat än. Det ÄR skillnad på män och kvinnor. Männen bryr sig helt enkelt inte. Män vill möjligen ha rättigheter men inte skyldigheter. Därför gnäller pappor över hur lagstiftningen ser ut ibland men i övrigt är det ingen viktig fråga för dem.

  12. Jag tänker att du eller någon, inte jag, borde spamma denna text till Per Ströms hemsida och till Michael Alonzo (vars argumentation jag finner långt mer nyanserad än Per Ströms, förövrigt)

  13. Det är en paradox. När väl kvinnor, efter eoners eoner av tvång och förtryck, införlivat moderskapet i den kvinnliga identiteten, då börjar en del män protestera mot att kvinnor står ivägen för män att vara pappor. Å ena sidan är det ju bra att en del män vill vara pappor på lika villkor. Å andra sidan bör alla Per Strömare fundera något längre på frågan vilka det var som hade mest makt över byggandet av de samhällsstrukturer, inklusive könsrollsuppfattningar, de gör uppror emot.

    jag slår in öppna dörrar, jag vet.

  14. Mitt bästa tips för att bli förälder och inte specifikt “mamma – med huvudansvaret för barnet”, är att vara föräldralediga båda två de första månaderna och sedan dela föräldraledigheten parallellt istället för att dela upp den i två perioder.

    Jag och min sambo var hemma båda två de första tre månaderna och sedan började jag arbeta 25% några månader och min sambo 50% (jag höll nere på arbetstiden några månader till pga att det annars blev för mycket pumpande eftersom vi ville ge bröstmjölk och inte ersättning) och sedan vår son blev 6 månader har vi varit föräldralediga halva veckorna vardera (nu är sonen strax över ett år). Det har gjort att vi båda har lika bra koll på allt som man behöver ha koll på.

    I stort sett alla mammor jag känner har, eftersom de varit ensamma hemma med barnet den första tiden (ofta kring ett helt år), blivit proffs på allt vad barnet heter på ett helt annat sätt än pappan och blir på så vis huvudansvarig för barnet. Så ville inte vi ha det. Och det har funkat toppenbra för oss. Dels har ansvaret delats väldigt bra, dels har vår son aldrig varit varesig mammig eller pappig vilket känns skönt.

    Men visst är föräldra-/barnvärlden crazy på tusen och åter tusen sätt.. Det är en kamp på många plan.

    Och du Elin, tack för en bra blogg med många bra tankar!! :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>