Dagboksblogg, vardagsblogg i hänryckningens tid

Du, det blev bättre. Det må vara en kall vår, regn och blåst. Det må så vara att varannan dag är av det tyngre slaget och sedan kommer dagarna då du ägnar förmiddagen åt att trötthetsgråta. Men de är inte dominerande och framförallt finns där ingen håglöshet längre. Håglösheten, den värsta känslan. Att bara inte orka, inte ens känna.

Det blev bättre. Det blev känslostormar och kaos igen, ja förvisso, men hellre det som är mer vardag än håglöshet och bitterblogg. Det blev högaste höjder, djupaste dalar och försöka hämta sig från alla intryck. Hotellrum i Falun efter föreläsning, tågturer mellan Stockholm och Göteborg, kontoret med stängd dörr och romanen framför mig, i mig, hela tiden med mig. Jag åker till Stockholm och umgås nonstop. Middag på Patricia, cava på Riche, sushidejt och lunchdejt och snabbis på centralen. Jag slinker in på Kings Head för ett glas vin innan Regnbågsmässa och träffar en vän, går tillbaka efter mässan och träffar ännu mer folk och sedan slutar allt i en utomhusfest med massor av bekanta och nya vårskorna med kilklack som jag lovade att impregnera det första jag gjorde och sedan glömde bort, blir leriga av skogsdans.

Jag pendlar mellan romanskrivande och hypersocialitet. Lite egenföretagandecoachning med Soraya slutar på Svanen och något glas vin och politiksnack med en kompis resulterar i nattligt storgräl med han som numera bor i samma lägenhet som mig, så att mitt “nu drar jag hem!” och dramaqueensorti fungerar dåligt.

Ja, det är våren, det blev bättre och det gör ingenting att det är kallt. Jag får skriva, jag får umgås och jag är mig själv igen. Aldrig håglös, åtminstone inte det. Nästa helg firas pingst, min favorithögtid. Hänryckningens tid. Jo, nog är det så alltid.

5 thoughts on “Dagboksblogg, vardagsblogg i hänryckningens tid”

  1. Du tror inte på systerskapå som dogm säger du, och underförstått, det gör inte din gernation, post-Fittstim, post-Butler. Okay, men samtidigt är väl systerskap som retorisk knutpunkt och snabbkoppling lika viktigt, eller *ännu* viktigare idag än på 70-talet? För idag är ju måtttsocken på om det ni gör är bra om det kommunicerar med brudarna och om det skapar feel-good för dem, inte ifall det leder till verklig förändring i samhället.

    Och debatten verkar handla mer öom att nå ut till tjejer, gärna i sociala medier från Lunarstorm till facebook, och bli lästa än om att få igenom någonting på en akademisk nivå, utom den direkta genusforskningen då, men den ä ju rätt mycket en egen sektor. Inga unga feminister lägger idag feministisk prestoge i t ex juridik – teori, deabtt eller domstolsarbete – eller medicinskt fältarbete, det anses varken sexigt eller feministiskt relevant, vilket det säkert är för Witt-Brattström. Och när hon började, eller litet innan, säg före 1960, var det ingen som diskuterade kvionors roller inför lagen, i skolan eller hos läkaren. Att de fälten är självklara idag är nog i rätt hög grad Grupp 8:s och 60-70-talsvänsterns förtjänst.

  2. Av nån anledning hamnade kommentaren ovan här trots att den naturligtvis hör till Ebba WB-inlägget, webbläsareen måste ha fått hicka. Kan du flytta det dit?

  3. Vad glad jag blev av att läsa det här, jag ser ditt leende ansikte framför mig när du glider runt bland de du trivs med och får prata om allt det som du brinner för. Njut njut njut!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>