Such a perfect day

Jag gav Gustav en resa för två till hans syster i London i födelsedagspresent (presenten i form av en analog print screen-dagbok, som jag gjort genom att skriva ut passande bilder från internet, klippa, klistra och skriva kommentarer).

Förra veckan var vi där. Under timslånga promenader, mellan GT i hotellbarer och middag på Mildreds, från Camden till Green Park hann jag tänka en hel del.

Följande lista är ett urplock av tankar som svishade förbi, stannade mer eller mindre länge, under fem dagar hemifrån:

1. You can take the country out of a girl. I synnerhet om hon alltid längtat efter nattöppna kiosker och asfalt under fötterna. För jag älskar storstäder. Jag älskar att vara en del av den främmande massan och älskar den kollektiva anonymiteten som uppstår. Många kvällar gick jag runt och suckade av skönhet i byggnader och vyer. Asfalt som blev mer asfalt, gator som aldrig tog slut. Att vara upplöst i ingen särskild alls, när jag gick en ensam förmiddagspromenad och köpte en kaffe. Fullständigt identitetslös och ändå närvarande, en del av staden. Flera nätter tänkte jag på när jag var i Paris med bland annat Per och han skrek “mitt hjärta brister av kärlek till den här staden!” i någon gränd. Jag önskar att jag hade haft modet att ropa samma sak i London.

2. Hur många semestergräl mellan par som handlar om att någon borde kollat upp/packat/fixat någonting, men inte gjort det. “Men jag trodde att du…” var vår vanligaste meningsinledare i de få dispyter som förekom. Det känns inte som att vi är ensamma (och oftast var det jag som glömt bort något mail eller liknande).

3. Just faktumet att jag glömt mail, irrade omkring och inte hade planerat in i minsta detalj, vare sig resplan eller vad vi skulle göra där. En del tjorv blev det och allt löste sig tillslut och detta med insikten om hur långt jag har kommit från den ängsliga och kontrollneurotiska som jag en gång var. Men tanken var också hur enkelt det är att fortfarande leva kvar i den identitetsbilden och pådyvla den på andra (vilket var en del av upphovet till föregående punkt).

4. Hur enkelt det faktiskt kan vara att leva. Lite picknickmat och en park. En bar och ett glas vin. En kaffe någonstans. Oplanerat och i nuet. Perfect Day på repeat i hjärnan och någon form av…jag vet inte, livsnjutande?

5. Flygrädsla. Går det aldrig över?

6. Koriander. Jag älskar koriander helt besinningslöst.

7. Man kommer sällan så nära människor som när man reser ihop. Man måste kompromissa, samsas och visa både sina viljor och sämsta sidor på ett helt annat sätt än hemma. Nu var det inte ens någon backpackingresa vi gjorde direkt, men hans runtsläpande av mig på Primark borde i alla fall räknas som någon slags mandomssafari.

8. Orkar jag verkligen fortsätta med det här?  På heltid? Ständig oro för ekonomin, hänga med, sitta på Twitter, diskutera, få arga mail, läsa hatkommentarer, pitcha idéer och få nej tack, ha åsikter om allting. Vill jag göra det som heltidssysselsättning? Jag vet inte, jag visste det definitivt inte i London och inte när jag kom hem och surfade AMS. Det här är det roligaste som finns, men jag tycker inte om vad heltidsåsiktsmedialivet gör med mig. Jag är rastlös, orolig, missunnsam och alldeles för arg, alldeles för ofta. Jag är orolig för pengar jämt. Kanske är det en sommarfas, kanske inte.

9. Jag borde verkligen åka bort oftare.

5 thoughts on “Such a perfect day”

  1. Jag är glad över (alla men särskilt) den sista punkten, att du ändrade dig sedan ditt stressade twitterutrop om att aldrig mer resa! <3

  2. det är klart att man tvivlar ibland. jag har börjat fundera på akademin istället, ett fast jobb med ordentlig lön skulle lösa upp så mycket oro. intressant är att den tanken slog mig när jag som du kopplade bort mig från mediavärlden ett tag och var utan internet och gled runt mellan caféer och umgicks och fick perspektiv. jag saknade liksom inte twitter och att läsa bitska bloggkommentarer så hemskt mycket.

  3. Nummer åtta är mig synnerligen välbekant. Och ja, distans skapar den känslan verkar det som. För mig blev det Afghanistan som gav perspektiv. Visst, jag jobbar inte med åsikter för pengar på samma sätt som du, men det här med att tvingas ha koll, hänga med, följa utvecklingen, blogga/twittra osv. är ju fantastiskt roligt men också nån slags drog. Jag vet inte om man måste in på rehab, jag tror mer det handlar om att synliggöra grejen, precis som du gjorde nu.

    Vem hade trott.

  4. Isabelle och Kajen: När man är mitt uppe i det tror jag inte man har möjlighet att reflektera över det på samma sätt. Man är ju så inne i kollen, utvecklingen, informationen. Sedan tar man lite paus och inser att det går att leva på det sättet också. Slår mig när jag umgås med mina bästa vänner med. De vars informationsflöde sträcker sig till morgontidning och kolla Facebook en gång om dagen. Man kan leva så också, aha.
    Och ja. Vem hade trott.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>