Tala om våld

Sommaren när jag skulle fylla 17 åkte jag på en av alla festivaler som jag brukade färdas till. Jag åt ingenting under dagen och så fort vi kom fram tog jag upp en vinflaska. Det var varmt, jag var törstig och jag drack fort utan eftertanke.
Efter en stund gick jag upp i skogen för att kissa. Jag satte mig på huk och drog ner strumpbyxor och kjol. Allting snurrade. Skogen ovanför mig cirkulerade runt och skymningen blev allt mer påtaglig ju svårare det var att fokusera. Jag föll ner i mossan och blev liggande, oförmögen att ta mig upp. Kort därefter föll jag i sömn.
När jag vaknade var det mörkt ute, det hade gått flera timmar. Vid min sida satt ett flertal personer och försökte väcka mig. De hjälpte mig upp och på med kläder, köpte kaffe till mig för att få mig att nyktra till och hjälpte mig tillbaka till tältet.
Många gånger har jag funderat över situationen med en fasa över min tonåriga dumristighet. ”Allt som hade kunnat hända” är en återkommande tanke och sedan blir jag åter tacksam över att de som hittade mig varken var intresserad av att våldta den hjälplösa tjejen med nerdragna byxor eller råna henne på värdesaker. De såg till att jag blev omhändertagen istället.
Detta tillfälle är ett av många då min tillit till medmänniskor har stärkts. Men det är sällan som jag tänker på dem. Oftare återkommer jag till situationer då tilliten har rubbats. Då jag blivit sextrakasserad, bestulen på både plånbok och mobiltelefon, våldtagen och känt mig allmänt otrygg i det offentliga rummet. Alla skräckhistorier om gruppvåldtäkter, dödsmisshandel, skottlossning och grova rån.
Tillit är svårt att bygga upp, men lätt att förlora. Och oavsett personliga erfarenheter är det svårt att känna någon trygghet när våldet ständigt finns som ett närvarande hot, genom media och fiktiva skildringar. Det sitter i ryggraden tillslut.
Trots ständiga våldskildringar talar vi sällan om vare sig vad hotet om våld gör med oss, vilka som är mest utsatta för rädslan eller lösningar på känslan av otrygghet. Få tar ett övergripande perspektiv på problemet. Därför är det oerhört tacksamt att samtalet kommit upp på agendan igen. I DN Kultur har nyligen skribenterna Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten diskuterat mäns överrepresentation i våldsstatistiken. Ullgren menar att det är nödvändigt att börja tala om män och våld, medan Demirbag-Sten ser tendenser till att falla in kollektivisering och generaliseringar. Samtidigt släpper den feministiska tidskriften Bang ett nytt nummer, med tema våld.
Oavsett skilda åsikter: Faktumet att vi börjar tala om våld igen är välkommet och nödvändigt. Inte bara i form av rubriker om misshandel och övergrepp, utan också vad det ständiga hotet om våld gör med oss och i vilken mån vi kan känna tillit till varandra, även som främlingar.

Krönika publicerad i BT Kultur 3/7

4 thoughts on “Tala om våld”

  1. Håller helt med dig! Strålande artikel av Ullgren och superbra Bangnummer. Och värt att du påminner om det!

  2. Samhället är i hög grad uppbyggt kring faktiskt våld, hot om våld, glorifiering av våld, kommersialisering av våld, och av kampen mot våld. Att förmodligen extremt få människor anser det är ok att våldta och misshandla betyder inte att vi inte på mer subtila vis, mellan raderna, låter förstå att våld inte alltid är fel eller att det ens räknas som “riktigt” våld. Vi ursäktar våld i vissa sammanhang. Förringar det. Förminskar offren. Beskyller offren. Beundrar våldsverkare. Det är så jävla äckligt!

    Den efterföljande diskussionen av Ullgrens artikel föll in i samma gamla vanliga mönster av påskrivandet av åsikter på varandra. Det är väldigt svårt att föra en seriös diskussion om föreställningar kring kön utan att någon anklagar en för att skuldbelägga en hel grupp som har en sak gemensamt – könet. Men nog måste vi väl kunna prata om de förväntningar och föreställningar som följer med könen och som upprätthålls av både män och kvinnor. Det var en av mina kommentarer till Ullgren efter hennes första artikel, att hon inte framförde att normer kring manlighet och kvinnlighet upprätthålls av män och kvinnor. Dock gjorde hon det i andra artikeln. Min kommentar till antifeministerna var att de inte ser att normer skapas av de med makt (vilka genom historien har varit män) och att de med mindre makt gör dem till sina egna. Vi ser ju det varje dag hur personer med speciellt stor status sätter ramarna för vad som är rätt och fel i fråga om utseende och kläder. Skyll gärna även på kvinnor som upprätthåller stereotypa normer, men glöm inte var de kommer ifrån.

  3. jag glömde fråga om ni hört “på jakt efter kvinnan” i P1.

    Nour El Refais personliga exempel på att kvinnor och män behandlas olika av rättsväsendet (en tes som själklart stämmer i hyfsat hög grad) var dock lite märkligt. En man som hade svarat med en rak höger som försvar mot aggressivt sexuellt ofredande eller trakasserier hade knappast heller blivit tagen av polisen. eller åtminstone inte dömd. Hon fick ju själv inkassera en dagsedel av mannen efteråt, som jag förstod det. Exemplet med Knutbyfallet blev satt i lite annat ljus i samband med att en kvinnan i fredags fick tio år för anstiftan till mord och mannen som mördat fick rättpsykiattrisk vård. Alltså, det motsatta förhållandet till Knutbyfallet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>