Och mina röster gick till…

Jag uttalade mig i senaste numret av Neo om vilket parti min röst skulle gå till. Då svarade jag Feministiskt Initiativ. Det var i augusti som jag svarade och jag var då mest inriktad på en proteströst mot de etablerade partierna. Alliansen har ju alltid gått fetbort för mig: Liberala partier som samtidigt inför FRA och framförallt misstror varenda medborgare som presumtiv lat arbetsvägrare är inga frihetspartier för mig. Även om de hade varit det hade jag förmodligen inte röstat på dem, men faktumet att Alliansen saknar såväl ideologisk grund, som visioner bortom “öh alla ska jobba, dä tycker vi ä bra” har gjort dem extra plågsamma.

Jag vill se en sjukförsäkring som omfattar alla, där människor får vara sjuka och inte jagas av stat och byråkratiskt krångel (ännu en sak som knappast känns liberalt). Jag säger inte att Socialdemokraternas mass-sjukpensionerande var optimalt på något sätt, men jag vill inte ställa de två alternativen som enda möjliga dikotomi. Jag tror fortfarande på en sjukförsäkring som både puffar folk i rätt riktning mot ett fungerande arbetsliv igen, men som tillåter dem att vara sjuka så länge som de är sjuka. Jag tror dock inte att det är Alliansen som ens har en chans att genomföra något sådant. Jag vill ha fler billiga hyresrätter, för alla oss som varken kan eller vill köpa en lägenhet.  Jag vill ha en skola med starka resurser som stödjer alla, men som också ger alternativ för individer att utvecklas åt det håll de vill och välja vilken skola de vill. Jag vill ha en fungerande omsorg för alla, en mer feministisk politik än den nuvarande, stärkt djurrättsskydd, förbättrad missbruksvård och kriminalvård, bättre asylpolitik med mer öppna gränser, bättre kulturpolitik med exempelvis bredd i kulturtidskrift och mest av allt en stark miljöpolitik. Till exempel.

I augusti såg jag en rödgrön allians som hade möjlighet att leva upp till en större del av detta, men som inte alls tog de möjligheterna. Det var en rödgrön allians med tunn retorik, visionslöshet och en socialdemokrati som gått på tomgång länge och som totalt krackelerat den senaste mandatperioden. En rödgrön allians som förhöll sig mer till regeringens villkor, än var en tvärsäker och stark opposition, trots att både opinionssiffror och alla vidriga historier om utförsäkrade och arbetslösa talade för att allt låg i deras händer.

Jag ville alltså proteströsta på Feministiskt Initiativ. För att det hos dem i alla fall fanns en politisk glöd, visioner om ett annat och bättre samhälle, eldsjälar som gratis och outröttligt stred för det som de trodde på. Allt det som jag betecknade som politik en gång i tiden, men som alla etablerade partier numera misslyckas med att leva upp till.

Jag tycker fortfarande att F! är oerhört viktiga. Jag vill se dem i riksdagen och jag tycker att deras engagemang är inspirerande och helt fantastiskt. Men det var slutligen inte dem som jag la min röst på. Det var dock heller ingen taktikröst. Snarare var det det miljöfrågor, kriminal- och missbrukspolitik samt djurrättsfrågor som fick väga in. För i miljöfrågor är F! idag föga imponerande, i djurrättsfrågor har de ingen politik alls. I missbrukspolitik är de också oerhört dåliga och i alla deras svar lyser det igenom att de är ett enfrågeparti som inte hunnit utvecklas ännu. Jag kan inte lägga min röst på ett parti som negligerar en rad av mina hjärtefrågor, inte just nu. Oavsett hur viktig jämställdhet är för mig är det inte en så överordnad fråga att jag kan ignorera flera andra.

Så det blev tillslut en kompromiss mellan de tre val som jag hade:

Till regeringen röstade jag på Miljöpartiet. De har varit mitt tvärsäkra val i många år och är det parti som jag röstat på i de senaste valen. Miljöfrågan är en av mina allra viktigaste och dessutom är Miljöpartiet ett parti som åtminstone snuddar vid någon form av socialliberalism. Det finns få frågor som Miljöpartiet driver som jag inte sympatiserar med, helt eller delvis och, även om jag själv hatar denna motivering, känns de som ett modernt parti.

Jag sympatiserar fortfarande med det parti som jag en gång var aktiv i, det vill säga Vänsterpartiet, jag håller med dem i många frågor. Men deras retorik och deras visioner är kvar i ett 1970-tal då samhället såg annorlunda ut, de negligerar många av de svårigheter som jag som egenföretagare ställs inför och är alltför förtjusta i ett svartvitt tänkande, som inte avspeglar samhällets komplexitet. Dock har Lars Ohly vuxit oerhört för mig under valrörelsen. Från klavertrampet med skattefrihet för fotbollsspelare var han i exempelvis slutdebatten igår en fantastisk retoriker, stark och engagerad. När han pratade om elever som mer än några som ska kunskapsmatas, utan faktiskt växa upp till politiska subjekt i en demokrati, jublade jag. Jag har länge efterfrågat ett partiledarbyte i Vänsterpartiet, Josefin Brink är högt upp på min önskelista. Men kanske håller Ohly en mandatperiod till, trots allt.

Med detta sagt finns det  fortfarande ingen politiker i den här valrörelsen som slår Maria Wetterstrand. Hur mycket jag än hatar den ökade personfixeringen i politiken är det svårt att undkomma faktumet att min röst på mp till viss del består av förhoppningen om att få se Wetterstrand i en ministerställning. Hennes styrka, pragmatiska inställning och kunskap är för bra för att slösas bort.

Till landstingsvalet röstade jag på Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ fick min röst i kommunalvalet. Så blev min kompromiss till slut.

Slutligen har jag sällan varit så engagerad som i denna valrörelse. Jag vet inte om jag drogs med i hetsen, men plötsligt fann jag en politisk glöd i mig själv som jag inte sett till sedan artonårsåldern. En politisk glöd som gick bortom enstaka frågor, inte var särskilt pragmatisk alla gånger och som kämpade förtvivlat för de rödgröna. Det har skett på gott och ont. Jag längtar efter en tid bortom valrörelsen då jag återigen kan ha långa, ideologiska och filosofiskt grundade diskussioner med meningsmotståndare som jag ändå kan mötas med i många frågor. Politiska diskussioner som sträcker sig bortom ett ibland gigantiskt ursinne mot dem som väljer att rösta på Alliansen. Jag saknar min egen pragmatism. Samtidigt har det varit skönt att gå tillbaka till mina politiska rötter och ännu skönare att känna en glöd och en kampvilja igen. Jag hoppas och tror att jag kommer att kunna kombinera dem efter valet.

För fyra år sedan var jag nybliven singel, hade ont i hjärtat, jobbade på ett låglönejobb där vi skämtade med varandra genom att sätta upp idolbilder på Maud Olofsson vid varandras skrivbord och jag minns den valvakan så väl. Den enda valvaka jag var inbjuden till var den hos mitt ex och jag orkade inte gå dit, orkade inte träffa honom och hans vänner, så jag låg hemma framför teven och jag grät. Som jag grät. Jag smsade med mamma om undrade hur länge hon nu skulle få behålla sin deltidssjukpension och vi var uppgivna och ledsna. Som vanligt sov jag inte den natten och när klockan ringde kvart över sex gick jag upp till ett land med en borgerlig regering. “Fyra år”, tänkte jag, “fyra år får jag bita ihop och stå ut”. Det har gått fyra år. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu än vad det gjorde då. Jag har stått ut i fyra år. Vad jag inte står ut med nu är tanken på att vakna upp på måndag och inse att de där fyra åren inte räckte, att jag måste bita ihop i minst fyra år till.

21 thoughts on “Och mina röster gick till…”

  1. Jag önskar att Fi fanns i min kommun (Umeå), då hade jag utan tvekan röstat på dem i kommunvalet. Flyttar jag någon gång hem ska jag se till att det blir så. Men till riksdagen vågade jag inte riktigt. Vill inte bita ihop i fyra år till. Står inte ut med tanken.

  2. Bra val och klok motivering. Minns precis min egen känsla den där morgonen efter valet för fyra år sedan. Stor sorg och ännu större sorg när jag ser att det blev som jag varit mest rädd för. Nu håller vi tummarna för ny regering och en värdig politik igen.

  3. Du hinner ändra dig tills i morgon och rösta in FI i riksdagen, det är det partiet som kommer och skrälla och alltså även hjälpa till att få in Marie Wetterstrand på den plats hon förtjänar :)

  4. Och därmed konstaterar jag att Fi aldrig kommer att komma in i riksdagen eftersom de flesta supportrarna mest verkar vara intresserade av att casha in kredden först och sedan fega ur på valdagen.

    Gudrun Schyman orkar knappast driva mer än ett val till ensam och sedan är det finito utan partistöd, organisation och upplärning av efterträdare.

    Positivt för mig som högerman men antagligen negativt för landets demokratiska utveckling.

    Feminismen var uppenbarligen inte tillräckligt viktig för tillräckligt många, Ström – Schyman 10-0 kan man säga :)

  5. Jennie: Jag har läst. Och jag tycker inte att de har tillräckligt hård hållning i missbruksfrågor (tex avkriminalisera det) och fria sprutbyten, de har ingen djurrättspolitik överhuvudtaget vad jag kan se och miljöpartiet har en mer utvecklad miljöpolitik.
    Konsulten: Feministiskt Initiativ står och faller knappast med min röst. Jag är övertygad om att de kommer in i riksdagen förr eller senare. Någon credd har jag, såvitt jag vet, inte heller cashat in. Det här har varit kvalfyllt fram tills för några dagar sedan och jag vet att vissa F!:are kan tycka att jag svikit. Men detta var ingen taktikröst och många kommer att rösta på F!.

  6. Läser ni statsvetaren Björn Johnsons blogg?
    http://stardustsblogg.blogspot.com/

    Han har fullkomligt tillintetgjort hanteringen av sjukförsäkringen i bok, artiklar och blogginlägg och menar att oppositionen hade kunnat vinna valet om de fokuserat på frågor där alliansen är svag. Han misstänker att oppositionen är rädda för att framstå som en bidragsallians och därför låtit bli.

    Har ni läst Kajsa Ekis Ekmans nya?

  7. Vad gäller Fi och PP tror jag det är sannolikt att de faller sönder fram till nästa val om det inte ens kommer upp i 1% i år. Det tar säkert på krafterna att vara ett 0.5% parti. Folk orkar inte hur länge som helst. I fallet Fi hänger allt på Gudrun. Utan henne försvinner Fi helt. Å andra sidan kan de resonera som så att de sätter avtryck i debatterna även om de inte får mer än 1% i valen och att det därför är värt att fortsätta som opinionsbildande rörelser.

  8. Konsulten: Elin är ganska ensam om att “fega ur” bland de jag känner till som lovat ut sina röster till F!

    Dock kan du tyvärr ha en poäng i att Schyman inte håller för evigt, särskilt inte om en procent inte nås i år.

  9. Roligt att läsa det här kommentarsfältet och ha samtidigt tänka på Fi-sympatisörernas gnäll över att V-väljare försöker få dem att byta till rödgrönt.

  10. Konsultens analys av FI verkar realistisk. Det går inte att bygga ett parti bara på cred och en skön känsla av systerskap på den offentliga scenen. Den stora missen FI gjorde inför förra valet var att de trodde att lanseringen av dem i massmedia genom personer som skrev om dem p g a nyhetsvärde och ibland nyfikenhet, en våg av obestämda sympatier och redaktionellt intresse, kunde ersätta en självgående och stadig partiorganisation med egna medier, egna programpunkter, lokala klubbar. Det går inte, inte nes i cybertidsåldern, att ta sig in i riksdagen bara genom att vara en happening. När de ledande personerna kring partiet sen började agera ut sina konflikter via media, angrepp och motrepliker i intervjuer etc, så var de dömda.

    FI:arna började tala om konspiration och sammansvurna manliga medier, men det fanns inget sådant. Det enda som hände var att media efter några måaader inte längre åt ur handen på FI och Schyman utan började jaga sina egna vinklingar och nyheter, och det är fullständigt normalt, även etablerade partier får leva med att det går till så.

  11. Looosers! Det gamla Sverige är borta och kommer aldrig mer tillbaka. Ni har två val: att emigrera eller att klippa er och skaffa er riktiga jobb som ni kan leva på. Inte något jävla journalistjobb som tvingar er att leva på bidrag. Det är den verkligheten vi andra lever i. Jag hoppas att ni emigrerar och så vi slipper ert jävla gnäll om att ert bidragssystem håller på att haverera. Dra till grekland, ni har nog mycket gemensamt

  12. @Viktor: Reinfeldt har heller aldrig haft något “riktigt jobb”, inte i vuxen ålder i alla fall, om du med det menar en anställning som man måste motivera utifrån sin kompetens eller sin tidigare karriär för att få den.

    Och det är nästan lika illa med den ivriga bävern Maud Olofsson: i princip allt hon gjort som avlönad sen hon var typ 22 har varit tätt kopplat till centerpartiet. I nästan tio år var hgon dessutom hemma med barn (och bidrag). När hon ville in på arbetsmarknaden igen behövde hon dock inte ta köksvägen, som hon uppmanar andra att göra. Hon fick jobb som politisk projektledare inomcentern direkt, på gamla kontakter.

  13. Gillar din blogg och även dina krönikor i Kyrkans Tidning. Jag led alla h*lv*t*ts kval inför detta val. Jag vill verkligen ha ett regeringsbyte, jag vill att Maria Wetterstand ska få en ministerpost så att hon stannar kvar i framkant och jag vill att F! ska komma in i riksdagen. Jag valde till slut F! till riksdag och landsting och Socialdemokraterna till kommun (Göteborg). Jag är mycket glad över att MP gjort sitt bästa val hittills men är mycket besviken över de rödgrönas resultat och även F!s. Nu måste de rödgröna ta tag i sig själva och slipa på sitt samarbete och sin framtoning till nästa gång – tyvärr tror jag dock att mycket kommer förändras under dessa fyra år och jag är rädd att vi alltmer glider bort från ett samhälle som värdesätter solidaritet och att ALLA ska ha det bra och få en chans – inte bara de som har en fet plånbok och bra betyg redan i 6:an.

  14. Hemma med bidrag för barn är enormt mycket mer värdeskapande än bidrag och skriva en massa journalistisk skit. Ni är historia. Betalningsmodellen för journalistik är på väg att haverera. Get over it

  15. Den trivseltjocka konsulten glömmer att vår högt ärade finansminister är feminist och att Moderaterna lagt fram hyfsat långtgående förslag om genuspedagogik i förskolor och skolor. För att ta blott två ynka exempel på feminismens idémässiga landvinningar.

  16. I min varld ar F! det parti som ar mest likt s och v. Grundtanken att skapa jamlikhet med hjalp av en omfordelning av valfarden och en stark offentlig sektor i en marknadsekonomisk kontext. Bara det att F! tillfor en ny dimension tll den gamla vanstermodellen – framhallandet av genus som en egen dimension, snarare an nagot som ar underordnat klassamhallet. Jag tycker att Fi! for fram det valdigt bra som det ser ut nu, och kanske kan partiet verka effektivt for sina fragor aven utanfor Riksdagen? Darfor tanker jag, pa nat satt, att det kan vara ganska rimligt att prata om F! men rosta pa nagot annat vansterparti. Men sa ar ju jag ocksa sa pass alderdomlig att jag tror pa en enad, pluralistisk arbetarerorelse.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>