Kejsarens nya kläder

I söndags publicerades på olika kultursidor tre texter om Big Brother, och det pressdygn som flera journalister deltagit i. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet, Jens Liljestrand i Sydsvenskan och jag för denna kultursida. Sedan tidigare hade också Eric Rosén på Nyheter24 skrivit en analytisk text om vårt dygn i huset.

Under dagen utbröt en större diskussion på Twitter, kring det faktum att flera stora kultursidor valde att fokusera på Big Brothers premiär. Kritiken handlade också om att publicister tagit emot en inbjudan från TV4-koncernen och sprungit deras ärenden, genom att ge programmet uppmärksamhet. Eller som Therese Bohman, redaktör på Axess och skribent på Expressen Kultur, sammanfattade sitt motstånd: ”Big Brother-grejen är ett tecken i samtiden, där seriös samhällsdebatt, kulturjournalistik och opinionsbildning blandas med cyniska, kommersiella intressen till en enda äcklig gröt.”

Twitter fungerar i sina sämsta stunder som en likriktad hord, där alla springer efter samma mediala köttben. Sådan blev stämningen i söndags. Innan dagen var slut hade reflekterande kritik, såsom Bohmans ovan, blandats med ryktesspridning kring helt felaktiga uppgifter om att deltagande skribenter fått betalt av TV4 för att skriva och utsagor om att vår journalistiska integritet för alltid var förlorad.

Det faktum att Big Brother fick så pass mycket utrymme och dessutom genom ett pressdygn, där vi bjudits på både mat och alkohol, satte igång något hos många kulturskribenter. Möjligen var de hätska reaktionerna grundade i rädsla över en förflackning kring kulturbegreppet. Hur förhåller vi oss till kommersialism, marknadsintressen och PR på ett sådant sätt att de inte styr kultursidornas villkor? Det kunde ha blivit ett viktigt samtal, men nådde aldrig dit.

Big Brother-bevakningen lyckades sätta fingret på en panikartad rädsla över förlorad integritet. Samtidigt är det få som reagerar över att exempelvis kultursidor skriver om de större förlagens böcker på samma dag och gör skillnad på vilka författare som bereds plats på sidorna. Så länge det rör sig inom traditionella kulturyttringar är utrymmesskillnaden oproblematiserad. Men om kultursidorna har en gemensam agenda bör den vara att skildra samtiden, ur alla vinklar. Även det vidriga och pinsamma behöver skärskådas. Det innebär att populärkulturens yttringar måste diskuteras, på samma villkor som litteraturen. Big Brother-diskussionen blev en kejsarens nya kläder i en kultursfär som fortfarande försöker hävda ett totalt oberoende.

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

6 thoughts on “Kejsarens nya kläder”

  1. Jag tycker att det är stor skillnad om man skriver om något så kommersiellt och förnedrande som Big brother. Det kan ha sitt intresse som samhällsfenomen, men däremot tycker jag inte att det hör hemma på kultursidorna. Jag tycker att skriverierna om BB snarare är ett symptom på att uppmärksamhet är det enda som räknas i dagens mediasamhälle man helt enkelt struntar i kvalitetsbegreppet, bara man får synas.

    /Gubbe 39 år

  2. Du och många andra populärkulturjournalister pekar ofta finger åt tanken att den som skriver har någon slags ärlighet och integritet som journalist att försvara, att det inte bara handlar om att mamn en gång visat att man ser häftig ut och kan skriva något spännnande och sedan förväntas läsarna tycka att man “rockar” och “rular” i hundra år. Respekten från läsarna är något man måste jobba på, det är texten som är viktig inte skribentens byline (förvisso inte för typer som Ronnie Sandahl eller Natalia men nu struntar vi i dem).

    Okay, det genuina är inte viktigt menar somliga – men själva verkar ni hela tiden tro att det äkta, riktiga och autentiska är det som händer nånstans där ute i vildmarken, i den mediala busken. Och därmed blir ni helt förvsraslösa när något förpackas som “trykande het och spontan verkligeht” eller “händer just nuuuu” även när det är i högsta grad regisserat. Som Big Brother eller Robinson. Dokusåpor är bara intressanta som exempel på hur tv-bolagen skjuter fram gränserna för vad som fungerar att göra dramaturgiskt, vad mamn kan få de medverkande att köpa, de är _inte_ intressanta som nyskapande teater, självförverkligande av bruden från förorten eller nåt annat sådant.

  3. Håller med Martin. Varför antas det att just Big brother är ett så “samtida” fenomen så att alla journalister och tyckande måste ta ställning till och diskutera det, om det inte vill anses totalt passé? finns ju massor med andra samtida fenomen som är viktiga och det är väl ingen som säger att man inte får diskutera det, som kulturjournalist.
    Märk väl att de som torgför denna åsikt, ofta aldrig själva skulle ge sig i kast med att recensera Big brother. Det kanske beror på nåt, vad vet jag?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>