Omtyckt, älskad och omtänkt

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

Tjugofem år i jordelivet

När han frågar varför det är en sån stor grej att fylla år ser jag bara förvirrat på honom.
Det är klart att det är en stor grej och, framförallt, fantastiskt kul att fylla år.
Ens födelsedag är ju enda tillfället man har på hela året att inkassera hyllningar, bekräftelse och uppmärksamhet utan att ha behövt prestera någonting. Dessutom är det en regelbunden händelse av uppmärksamhet och hyllningar, som återkommer var 365:e dag.
Ens födelsedag är ju den enda dagen på hela året då man får stå i centrum utan att ha gjort någonting för att förtjäna det eller ens behöver kämpa för att få stå i centrum.
Hurra för mig för att jag med Guds och mina föräldrars hjälp lyckades klämma mig ut genom min morsas fitta och ut i världen. Hurra för mig för att jag med mina föräldrars välvillighet och ett relativt fungerande välfärdssystem levt i ett visst antal år.

På din födelsedag spelar det ingen roll vem du är, vad du gör och hur du lever. Fyller år gör du likt förbannat. Och stort är det ju, det här med att man föddes och att man lever och att man fortfarande överlever den här världen, sig själv och livet på något vänster. Är det någonting som man bör fira så är det väl faktumet att man faktiskt finns till.

Jag fyller 25 år idag.
Jag har fått uppvaktning av mamma på sängen, med varm choklad, tårta och överdrivet inslagna paket bara för att jag tycker att det är så roligt att öppna. Nu ska vi och brors flickvän gå på mitt barndoms konditori, dit jag alltid brukade gå med mormor som barn. Jag ska äta en chokladboll och dricka gul saft med två sugrör i.
Sedan ska jag ta min mammas gamla cykel och cykla förbi min barndom.
Skolan som jag gick låg- och mellanstadiet i. Skogsdungen bakom skolan där jag gick ensam och hittade på sagor och historier och flydde undan den påtvingade kollektiviteten.
Fritids där klätterställningen står kvar, den klätterställningen som levererades den där sommardagen då jag och barndomsvän C. var de enda närvarande barnen. En hel klätterställning invirad i jättestora plastbubblor. Vi tog av oss barfota och ägnade hela dagen åt att stampa på bubblorna, skratta till ljudet av sprickande plast.
Vägen ner mot sjön, förbi kyrkstallarna, som vi gick på skolutflykter tidiga vårdagar. Pinnbröd jäsande i en påse innanför kläderna, kall plast mot kroppen och ett nummer för stora stövlar.
Kyrkan där jag grät på nästan varje skolavslutning och gick hand i hand med min bästis nerför kyrkgången iklädd lucialinne och hår lockat av skavande nattflätor i nytvättat hår. Där jag döptes och sedan konfirmerades, stod på kyrkbacken med kortklippt hår och fick kramar.
Sockenstugan där jag gick i kyrkans småtimmar, kyrkis, seniorerna och konfirmandgrupp. Smaken av nybakat sockerkaka som fortfarande kommer över tungan när jag ser det gulmålade huset, minnet av kuddhav, sånger och den färgglada bilden på Jesus med barn av alla etniciteter för Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord som omedvetet fastnar i huvudet när jag går förbi.
Den hemliga kojan på sjövägen mellan kyrkan och vårt hem, dit jag flydde många eftermiddagar efter att skolan slutat och jag inte orkade gå hem. Där satt jag bakom lövverket och såg ut mot sjön och fjällen, människor gick förbi, världen passerade omedveten om min närvaro bakom buskarna på kalla stenar.
Släktgårdarna nära barndomshemmet. Den dåliga vägen mellan faster och farmor, där cykeln alltid hoppade så man inte kunde hålla sig kvar på sadeln. Vinbärsbuskarna hos farmor, med vita vinbär som var lite finare än våra vanliga fulröda.
Busshållplatsen där jag väntade många, långa mornar på skräckbussen eller skjuts. Två ljus betydde vanlig bil. Fyra ljus betydde buss och värme från den iskalla, mörka norrlandsmorgonen.
Gårdarna där vännerna bodde. Stallet där jag hängde och såg på när min vän ryktade, promenaderna vi gick varje kväll på högstadiet och som aldrig tog slut. De där långa promenaderna mellan mitt hem och hennes där vi hann prata om allting som hänt, allting som skulle hända, allt som vi drömde om i framtiden.
Ner till sjön, barndomsviken. Med långgrund sandbotten, lugnaste sjövattnet och fjällen på andra sidan. Där jag slagits mot mygg, badat evighetslånga somrar utan krav, ätit bullar med sandknaster mellan tänderna och bränt axlarna.
Alla ställen och många fler ska jag minnas.

Jag fyller 25 år idag.
Min födelsedagspresent till mig själv är att ägna en hel dag åt att frossa i minnen.