Drömmar som samhällsresurs och andra bra texter

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.


Maktskillnaden mellan den som skriker och den som lyssnar

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.

Min knutna hand i fickan

Det var en av de där dagarna då mamma hämtade mig från fritids.
När jag var klar med pärlplattan kom jag ut i hallen där hon stod i dörröppningen, med ena handen på dörrhandtaget, som för att markera för mig att vi var på väg. En av fritidsfröknarna stod mittemot henne. De hade båda ett allvar över sina ansikten, en uppgivenhet i blickarna som de gav varandra medan de talade.
– Ja, jag hörde om räntehöjningen. Man förstår inte…
– Nej, att de kan chockhöja räntan så.
– Ja, men den här lågkonjunkturen…
Gympaskorna snörade jag fortfarande med två öglor som bands samman, eftersom det var enklare. Jag satt vid min klädhängare och lyssnade på vad de sa. Orden de sa tillhörde en annan värld. Räntan och lågkonjunkturen. Inflationen och arbetslösheten. Jag hörde orden på nyheterna varje kväll, i radion när Ekot stod på medan maten lagades. Jag visste ingenting om dem mer än att de inte var en del av min värld, men ändå skapade en oro inom mig. Ungefär som allvarsminena när det pratades pengar vid köksbordet som jag sneglade mot med ena ögat medan jag såg på Björnes magasin med det andra. Jag visste ingenting, ändå visste jag någonting. Nu såg jag på mammas och frökens tunga ögon. Det var räntans fel.
- Ja, den här förbannade Carl Bildt-regeringen!, fräste mamma och just då återfick hon den där mammaglöden i blicken och ett uttryck i ansiktet. Just där kände jag igen min mamma, den där mamman som glöder och som jag liknar så mycket när jag diskuterar politik och människor påtalar mitt sätt att gestikulera och spärra upp ögonen.
Sedan försvann glöden igen.
- Ja, vad ska man göra?, sa fröken.
- Nej, sa mamma, man kan ju faktiskt inte göra någonting.
Det gjorde ont i magen och i fickan på min rosa vindjacka knöt jag näven utan att förstå varför.
Vi sa hejdå till fröken och gick ut och satte oss i bilen. Vi sa ingenting till varandra. Mamma såg trött ut. När vi svängt ut på den stora, asfalterade vägen stirrade jag på 90-skylten och bet mig i tungan. Sedan öppnade jag munnen.
- Mamma?
- Mm.
- Hatar du Carl Bildt? Är han dum mot dig?
Mamma drog efter andan. Sedan förklarade hon att hon inte hatade honom. Att man inte kan hata en annan människa. Man kan tycka mer om somliga och mindre om andra, men inte hata. Carl Bildt var inte dum, men hon höll inte med honom om hans politiska åsikter och tyckte inte om hans sätt att styra landet. Han hade fört en politik som inte var så bra, tyckte hon, det var hans politik som var dum och inte bra för folk som inte hade så gott om pengar.
- Om man blir ledsen av honom måste han väl vara dum, mumlade jag men mamma såg så trött ut och även om hon hörde mig orkade hon nog inte svara.

Jag slår på radion medan jag brygger morgonkaffe. På Ekot pratar de om finanskrisen. De pratar om lågkonjunkturen och den svarta hösten. Nya rekordvarsel, börsens instabilitet och höga bolåneräntor.
Jag har tänkt många gånger på att samma generation som växte upp under de där åren av lågkonjunktur och ekonomisk kris är samma generation som genom media och rapporter definierats genom sitt sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar. Att så många av de som jag känner satsar på sina drömmar och osäkra arbetsmarknader, tar CSN-lån och försöker slå sig in i omöjliga branscher. Hur motsägelsefullt det är att alla vi som sett våra föräldrars oro över arbeten, räntor och priser också är dem som känner så mycket tilltro att vi satsar på våra karriärdrömmar och förverkligar det vi allra helst vill göra. Som satsar på osäkra kort som svajar ännu mer vid en lågkonjunktur. Vi som vuxit upp och blivit universitetsrävar, mediahoror, mer eller mindre lyckade musiker och skådespelare, folkhögskolepoeter, kulturarbetare och betalbloggare. Vi lärde oss ingenting.
I synnerhet vi arbetarklasskids, som inte har någon backup och som alltid levt på de ekonomiska marginalernas gräns, borde väl ha lärt oss någonting av våra föräldrars oroliga ögon och sömnlösa nätter.

Eller var det just det som vi gjorde? Kanske lärde vi oss just detta, när vi stod med våra barnhänder knutna i jackfickan i svårdefinierad oro inför våra föräldrars lika maktlösa tillstånd inför marknaden: Att drömma och förlita oss på oss själva.
I en tidsandra av individualism, där de kollektiva skyddsnäten nedrustades, började vi drömma och bli kreativa. Vi lärde oss att inte sätta vår tilltro till vare sig marknaden, staten eller fackförbund. Vi slutade tro på gräsrotsrörelsernas kollektiva förmåga till förändring. Inför ekonomiska kriser och lågkonjunkturer var de kollektivistiska rörelserna också maktlösa. Genom att försöka förverkliga oss själva som individer tog vi den lilla makt som var möjlig över vårt eget liv.
Jag tror hellre på mig själv och på min kreativitet än på den kapitalistiska ideologin. Jag lägger ingen värdering i det. Jag förespråkar varken individualism och klara-sig-själv-diskursen eller en ökad kollektivism och gräsrotsaktivitet. Det här är bara en reflektion.
Jag kommer aldrig att få det ekonomiskt bättre än mina föräldrar. Jag och min generation kommer också att drabbas hårt av lågkonjunkturer. Men en sak har jag att hålla fast i. För i den börsindexerade krassa verkligheten som vi lever i, i synnerhet just nu, håller jag hårdare än någonsin i mina drömmar och min kreativitet. Det får mig att känna mig lite mindre maktlös inför det ekonomiska systemet. Det är min knutna hand i fickan.

Because bitter is the new black

Jag läser Veckats inlägg om det här med bitterhet. Varför just bitterhet har blivit en sådan ful känsla, som man absolut inte får tillskriva sig själv eller tillåta sig själv att känna ens korta stunder.
Jag brukar själv skriva inlägg av den här typen. Spotta i nävarna och res dig igen, fan heller att någonsin bejaka eller ens erkänna ett nederlag. Bli lite starkare av varje motgång och ge igen.
En revanchlystenhet och jävlaranamma i varje slag, törn och nej.
Men bli bitter? Aldrig.

Jag undrar varför vi inte får bli bittra. Och jag tänker, precis som någon kommenterat i Veckats blogginlägg, att det i grunden har med rädslan för offerpositionen att göra. I bitterheten tillskriver vi oss själva en offerposition, utifrån att vi lägger ut vår lycka över annat i livet än oss själva. Vi är bittra över omständigheter, människor och saker som inte gått som vi har velat och då vi erkänner vår bitterhet erkänner vi också oss som förlorare och offer för de omständigheterna. Idag finns inte längre några offer. Ingen vill vara en förlorare.
I diskursen kring individualisering och självförverkligande ingår också att man själv, enbart, är ansvarig för sin egen lycka och sitt eget väl. Bitterheten innebär att vi skriver över det ansvaret på andra och positionerar oss själva som oförmögna att göra någonting åt det. Det rimmar väldigt illa med den syn på människan som alltid ansvarig över sitt eget liv och sin egen lycka. Man förverkligar inte sig själv i bitterheten.
Kritiken mot bitterhet brukar också utgöras av argumentet att den “inte är konstruktiv” och “den leder ingenvart”. För att passa in i dagens klimat måste våra känslor vara konstruktiva, de ska utveckla oss och föra oss vidare. Vår föreställning om tiden är linjär, vilket i förlängning även blir en metafor för allt som vi tar oss för. Om även vårt känsloregister bör följa en metaforiskt linjär skala av förbättring och utveckling, vad ska vi då med en passiv känsla av bitterhet som bara stannar upp oss till? Dagens människa är aktiv och konstruktiv, inte passiv och irrationell.

Jag tänker på Lila igen och på de kloka kommentarer som följde efter det inlägget. Jag tänker att jag kanske bör omvärdera henne. Kanske Lila är bra, just så, för att hon tillåts bli galen, bitter och behövande när hon förnekas den kärlek som hon vill ha. Kanske har jag fel i min besvikelse över att hon inte bara reser sig och går vidare? Lila kanske kan få vara den där kvinnan som så sällan längre skildras, hon som inte köper ett par Manolo Blahniks och tröstknullar ett gammalt ragg utan istället blir fördjävla destruktiv i hennes fortsatta längtan efter Dexter.

För en kort stund, kan vi inte få unna oss lite bitterhet? En känsla av passivitet, gnäll och allmän ilska mot det i livet som inte blev som vi ville och de människor som inte gav oss det som vi ville ha. Kan vi inte bara få slippa vara så förbannat starka och självförverkligande för en stund och istället unna oss några lipkvällar då vi bara tycker att allting är riktigt shitty och att ingenting faktiskt är vårt fel? En stunds passivitet på skalan av utveckling och självförverkling då vi bara stannar upp och reflekterar och tillåter oss att känna uppriktig besvikelse över saker som inte blivit som vi har velat. Lite rödvin, lite självömkande, lite gnäll. Kanske är det det som man på riktigt behöver för att orka resa sig igen ibland. Jag hade inte klarat av att vara så glad som jag faktiskt har känt mig i helgen och känner mig numera om jag inte fått ägna den senaste veckan åt att sitta i Norrland och ältgnälla inför min mamma.
Bitterfittor, oavsett kön, of the world unite. Låt oss vara icke-konstruktivt självömkande tillsammans för en stund.

Uppdatering: Läs Niklas Hellgrens utmärkta fortsättning på ämnet.

Du vet, vi väntar på ingenting. Du vet, ingenting väntar på oss.

På fredagen, under min kvällspromenad. Jag går förbi klungan av gymnasiekidsen, de delar cigg och några har en egen, Xider och PET-flaskor, svartmålade ögon och svartfärgat hår, killarna med oformliga kroppar och illa klippta frisyrer.
Jag går förbi dem, de ser på mig och jag ser tillbaka och jag blir mer medveten än vanligt om hur många oceaner av tid som ligger mellan oss nu.
Jag saknar dem.
Jag saknar att vara en del av dem.
Jag saknar deras sorgliga lägenhetsfest hos någon vars morsa sover hos sin nya kille och deras smygrökande, nervösa hångel, spanande, fjärilar i magen, kräkas häxblandning, ringa mamma, lova att man sover hos en kompis.
Jag saknar känslan av det som de känner.
Jag känner det inte längre.

Jag saknar känslan av att allting är enormt stort och ofantligt svårt, icke-analyserbart och bara känslor och impulser. Att drivas av en längtan och att alltid längta efter någontingannatänjustdethär. Men också veta att allting man väntat på skulle besannas och till dess bara drömma.
Saknar viskningar i korridorer och hur det på riktigt sög till i magen när rätt person gick förbi, viska kodnamn och spana och såg han inte på mig en sekund gjorde han inte det va va va?
Saknar den där panikslagna nervositeten på fredagkvällen, alla där och den stulna whiskeyn som ersatts med vatten i pappas flaska som brände bort fjärilarna i magen och blandade nervositeten med skönskvalpande lugn. Hur allting bara räknades och tog plats inuti en.
Saknar fredagnätter, komma hem och vara lycklig bara av en blick; han tittade faktiskt på mig och sedan mamma som försiktigt öppnade dörren till flickrummet.
- Sätt ner en fot i golvet om det snurrar, det brukar hjälpa.
Saknar hatet mot dammiga korridorer i januarisol när hela den långa terminen låg framför och fyfan, orka liksom, skittråkiga staden med sina fula byggnader och samma caféer och gå gågatan fram och tillbaka, ingenting händer här. Prata om att dra och skita i allt, tänk när man kan bo i Stockholm eller London och göra vad man vill, bara några år kvar, sen drar vi.
Saknar första kyssarna och en annan människas händer mot ens kropp och hjärtbultet, fittbultet, herregud att det kan kännas såhär mycket och första sexet med darrande händer trevande över någon annans kropp, med röda kinder bara drivas av lust och ingen erfarenhet alls.
Saknar riktig kärlek, på blodigt allvar och inga tankar tänkta, bara känslan; gud vad kär jag är, jag dör om du inte vill ha mig och varje gång du ser på mig håller jag på att kräkas upp mina inälvor, så känns det på riktigt fattar du det? Så kär är jag!
Saknar dödens kvällar i huset ute i skogen, när mamma och pappa inte fattar någonting och tror ni jag vill sitta hemma med er heller? På spåret och popcorn och allting händer någon annanstans än där jag är, jag har fan världens tråkigaste liv på riktigt.
Saknar tristessen av femtioelva snodda kaffepåtår och alltid denna längtan bort, stirrandet genom småstadscaférutor över höstlöv, snömodd, asfaltsvår och veta att snart jävlar.

Det känns inte längre.
Det är inte blodigt allvar. Det är bara tusen valfriheter och världens största utbud, aldrig ha tråkigt. Läs vad du vill, gör vad du vill, bo var du vill, förverkliga dig själv! Du sitter på nyckeln till din egen framgång, bli den du vill bli. Gin&tonic i baren alla dagar i veckan och one night stands och dejtingsajter med skräddarsydda människor att passa dina behov. Nya kurser, jobbmöjligheter, jobba utomlands! Bli någon! Byt stad, byt land, köp en ny I-pod, sup dig full.

Vad gör man av behovet av att få längta när man lever i en kontext där all ens längtan kan infrias?
Vad gör man av behovet av att verkligen få känna, blodigt allvar och fånigt trånande när man lever i en kontext där det kan knullas och dejtingsajtas bort tjugofyra timmar om dygnet om man vill?
Och vad gör man av behovet av den där kreativa tristessen där drömmar skapas, när man aldrig någonsin mer behöver ha tråkigt?

Jo alltså…

…eftersom jag gått in i jobbdimman igen kommer jag nog mest slänga upp gammal skåpmat som legat och skräpat i diverse worddokument, som texten nedan, tills jag vant mig vid denna inskränkning i mitt liv (notera bortskämda 80-talistsyndromet när jag betraktar heltidsarbete som en inskränkning i mitt liv.) Lär lägga upp sånt som inte fått plats förut eller saknat sammanhang. Det kommer bli allt ifrån livsåskådning till tramsigheter. Egentligen precis som vanligt, med andra ord.

Faktumet att jag måste arbeta heltid och skära ner tiden då jag hinner eller orkar skriva, läsa, dra till gymmet när jag vill, facebooka eller ligga och stirra upp i taket räddas i alla fall lite av vetskapen om att det ändå är ett bra jobb. Jag skrattar dagligen, jag har fina kollegor, en sammanhållning, ett sammanhang. Dessutom är det skönt med ett arbete där man är såpass uppskattad och har jobbat så länge på att jag bara kunde gå in till chefen i slutet av mars och i förbifarten säga att jag gärna jobbade sommaren, förutsatt att jag fick månadslön, betald semester och löneförhöjning. Idag lovordade hon mig som anställd, semestern är betald och löneförhöjningen var mer än jag vågat hoppats på. Jag är lyckligt lottad. Ska note to selfa på det inför alla mornar då jag stiger upp kvart i sex och vill dö av trötthet eller när jag får spänningshuvudvärk av för många krångliga samtal på raken.

måste alla leva sina drömmar?

jag trodde aldrig att jag, år 2007, skulle säga det här igen men linda skugge har en poäng. förvisso som vanligt dåligt uttryckt, taffligt och osympatiskt och helt genomcyniskt men någonstans därunder ändå en poäng.
jag tror jag var lite inne på det spåret i det här inlägget. precis som jag varit inne på samma spår i mina tankar under det gångna årets livskris-sessions.

för vi är generationen som alltid blivit tillsagda att följa våra drömmar, förverkliga oss själva, vi kan om vi vill – vi ska lyckas och slå igenom och klart att just vi ska göra det vi brinner för. alltid, till varje pris. och vår generation och nästföljande drömmer om alla de där fria, kreativa yrkena som utvecklar och som gör att man brinner och inte fan är det någon som vill ha ett vanligt svenssonjobb idag. och en del lyckas och de flesta får i någon mån göra det de brinner för och lika många får inte sina drömmar uppfyllda utan hamnar på något av de vanliga svenssonjobben och en del kanske känner sig frustrerade, men det finns nog en hel del som känner sig nöjda med tillvaron också. för att de har ett jobb där de slipper armbåga sig fram och kämpa och hela tiden vässa klor och marknadsföra sig själva för att ta sig fram. slipper leva ovisst och jobba dygnet runt och istället kanske har en meningsfull fritid. men nöjd med tillvaron kan vi inte vara, inte vi som ska följa våra drömmar, förverkliga oss själva, lyckas och slå igenom. vi som inte bara kan utan ska göra det, till vilket pris som helst.

fakta är att alla inte kan göra det de brinner för, alla kan inte uppfylla sina drömmar, göra de där kreativa självständiga sakerna som kidsen och vi 80-talister med dem drömmer om. alla kan inte springa runt och artdirecta, illustrera, fotografera, frilansa. alla kan inte tillhöra den där kreativa klassen, det behövs och kommer alltid att behövas människor som backar upp den. som städar deras kontor, tar hand om dem när de blir sjuka, tar betalt för deras mat och servar dem på restaurang exempelvis. vad som händer när alla helt plötsligt ska bli det de drömmer om och lyckas inom sin kreativa fåra är att det blir en ännu större uppdelning mellan dem som faktiskt gör det och de som kommer att ägna sitt liv åt att stå till tjänst för dem istället. de som inte lyckades eller de som faktiskt inte har någon lust att lyckas alls, som inte har några drömmar – det är också ett sätt att leva men det är ett sätt som det spottas på idag. som det ses ned på. för alla måste göra något med sitt liv, alla måste bli någonting. det västerländska jagandet av att uppfylla sig själv och förverkliga sig själv som leder till så sjukt mycket stress och utbrändhet har blivit normen förtäckt med ord om att uppfylla sina drömmar. men till vilket pris? och vad gör vi i ett samhälle där ingen längre vill ta hand om våra gamla föräldrar, linda stukade fötter och snyta snoriga barn för att alla är för upptagna med att ta en termin till på beckmans och göra sig ett namn? gör man inte det är det något fult, något fel. man måste ju vilja något mer i livet.

det är inte föräldrars uppgift att säga någonting annat till sina barn än att vad de kan bli precis vad de vill. barn behöver det; luft under vingarna för att våga. och jag är otroligt tacksam över föräldrar, lärare, föräldrars kompisar och alla de som under hela min uppväxt, mina tonår trodde på mig och applåderade mig och såg en framtid för mig som författare, journalist, forskare. att jag skulle bli någonting mer. ett av mina värsta barndomsminnen är fortfarande när jag vid åtta års ålder stolt deklarerade för mig mormor att jag planerade att bli författare och hon fnös att författare, det fattade jag väl att det kunde jag ju inte bli. och ja, jag känner mig frustrerad och uttråkad, instängd på mitt vanliga lågavlönade niotillfemjobb och skulle någon säga till mig att det är så min tillvaro kommer att se ut resten av mitt liv vet jag inte vad jag skulle göra av mig. men det är inte det som känns när jag jobbar. det jobbiga är inte främst understimulansen och kliet i fingrarna efter att göra någonting annat, mer kreativt. det är att hela tiden jämföra mig med de andra som tar sjumilakliv eller pyttesteg framåt för att få deras drömmar förverkligade, det är min stress att hela tiden tänka att jag måste lobba för mig själv, ta mig framåt på något sätt, jag måste ju bli en av de där som får göra det de brinner för.
- måste man brinna för något då? är de som inte brinner för något, de som inte har några drömmar att förverkliga utan trivs på sina vanliga dagjobb och sen kommer hem och har nice fritid istället sämre människor för det?, sa fredrik den där första gången vi träffades och han totalt slog sönder hela min livsbild av ambitioner och strävan.
och jag tänkte och tänkte och kom fram till hans poäng. det är en viktig poäng. för den kreativa klassen, den som alla vill tillhöra eller idag får inpräntat i sig borde vilja tillhöra, är så mycket finare än den klass som servar den. det är bara en omarbetning av samma gamla klass-samhälle och det kommer finnas så många av oss som inte kommer att kunna tillhöra den kreativa klassen men ingen kommer vara sämre för det.

och för oss som sitter på de där rutinmässiga dagjobben istället för att leva sina drömmar är nog det största problemet att det är så mycket jobb. så många av oss skulle kunna vara kreativa och pyssla med en massa saker även om vi inte vill eller kan göra det på heltid om vi orkade. för ärligt talat, man orkar inte göra någonting annat än jobba när man jobbar. man kommer hem, man ser på tv och sen längtar man till helgen då man kan festa bort en veckas tristess och frustration. så ser min tillvaro till stora delar ut när jag jobbar och så ser mångas tillvaro ut och det är ett problem. inte att alla kidsen inte kan uppfylla sig själva. vänsterretorikern åker fram igen, jag kan inte låta bli för det är så uppenbart att en sänkt arbetstid skulle göra så mycket. med sex timmars arbetsdag skulle alla som vill kunna vara lite fotografer, dokumentärfilmare, poeter, debattörer eller vad de drömmer om att lyckas som. eller så kanske det bara frigör lite mer tid till att ta hand om sig själv och dricka lite mer kaffe i solen med sina vänner och då är det okej det med. jag vill varken ha eller tillhöra någon jävla kreativ klass av människor som råkade halka på rätt bananskal och hade tillräckligt vassa armbågar och som nu brinner tills de bränner ut sig. jag vill ha ett kreativt samhälle där alla mår bra och får utvecklas som de känner för att utvecklas istället.