Klassens tönt

Jag hatar att man funkar såhär.
Eller nej, fel.
Jag hatar att jag funkar såhär.
För det fungerar inte att ha en blogg med hundratals läsare varje dag, som det länkas till och diskuteras om. Det fungerar inte att göra bra jobb, sticka ut hakan, ha åsikter, profilera sig. Det fungerar inte att vara sig själv och försöka driva en rak linje om man samtidigt funkar såhär.

Jag har fått några rena hatmail.
Jag har fått en del kritiska kommentarer av typen “töntig du är” eller “lägg ner, gud vad tröttsamt”. Jag har fått en hel del bashing i mailform angående väldigt mycket. Jag vet att det finns folk som tycker jag är urtöntig och skitkass.
Jag hatar att jag funkar såhär. Att jag kan få helt genomfantastiska kommentarer, få läsa dagligen om hur bra folk tycker att jag är och hur bra mina texter är. Och sen får jag några neggokommentarer och några hatmail och det är de kommentarerna jag kommer ihåg. Det är de kommentarerna som jag tänker har rätt om mig, om det jag skriver om och vem jag profilerar mig som på bloggen.

I alla high school-filmer får man alltid lära sig att inte visa sig sårbar inför sina mobbare. När jag blev retad som liten hade jag samma taktik. Ignorera dem bara. Nu gör jag tvärtom. Jag hatar att jag tar åt mig. Jag hatar att jag bryr mig om vilka som inte gillar mig och om det finns någon cool därute som tycker att jag är töntig. Jag undrar hur jag ska bli lika häftig som andra roliga bloggare. Jag hatar att jag inte tycker att jag räcker till.

Fotnot: Det är inte den konstruktiva, sakliga kritik via kommentarer eller mail som jag avser. Den tar jag tacksamt och gärna emot. Men kritik av typen personangrepp eller “öh du är ju dum i huvet” är inte konstruktiv. Bara nedbrytande.

Hej störda miffohjärnan

Nu ska jag säga dig en sak: Jag är så förbannat trött på dig.
Jag är trött på dig och hur du är och hur du får mig att vara. Så ja, jag kanske har tyckt att du varit lite charmig, lite roligt det där med konstigheten och mitt sätt att reagera och fucka upp saker, lite sött det där med att jag dras till misären och inte riktigt lyckas få kläm på allt trassel. Jag tror att jag tyckt att det gjort mig lite speciell, lite mystisk. Att det liksom finns något mytiskt med ditt konstiga sätt att bete dig, det här svåra och knasiga. Liksom; åh jag är poetbruden, du vet.

Men nudu. Nu är jag bara så himla trött på dig. Nu har jag fått nog. Jag har ingen lust att vara svår. Jag har ingen lust att vara knäpp. Jag har ingen lust till att du tvingar mig att bara må bra när det är dåligt och att jag liksom ska gotta ner mig i tårar och ält. Eller bara tycka saker i allmänhet är jobbiga när grejer är on top; med karriär, lovelife, vänner och allt sånt där.
För att jag inte riktigt hantera det. För att det är så mycket lättare att älta sitt ex, äta tvåhundra gram choklad eller inte äta alls och gnälla över hur lite pengar som finns på saldot och hur sjukt tråkigt ens jobb är. Eller smälla i sig lite sömntabletter och bearbeta sin barndoms kassa relation till sin mamma. Eller sitta hemma en fredagkväll och vara ensam bara för att kunna konstatera att man är ensam och grina lite över det med. Man är en underdog liksom.

Men vet du vad? Det är inte sexigt eller häftigt att vara underdog längre. Ärligt talat; underdogkänslan är så jävla 2006. Ta vad man vill ha hjärnan, jag sa ju det. Inga begränsningar. Störda miffohjärnan, du är så hopplöst icke-uppdaterad. Jag vill att du slutar bete dig såhär. Jag har hört att det finns människor som faktiskt tillåter sig själva att må bra. Att det finns folk som liksom visar sitt intresse för någon på annat sätt än genom att vara konstiga och sura. Att det finns människor som sätter händerna i midjan och bara bestämmer sig för att deras liv är och ska vara roligt och fint och som faktiskt gläds åt allt bra i deras liv.

Kom igen hjärnan. Vi har spelat det här spelet i så många år nu. Jag är fan inte ens indie längre så skärp dig. Nu ser vi till att bli lyckliga och njuta av lyckan, för det enda man kan vara säker på är ju att tids nog blir man olycklig igen.