Saker under huden/Always keepin’ it real på Världsbokdagen

Okej, måndagar är uppenbarligen inte min dag längre.
Jag är lite mer stabil nu. Tack ni som läser och som vanligt världens största tack för alla kommentarer och mail och bokköp och gud vet allt. Det är lätt att gapa efter mycket, men damnit vad jag är glad för mitt stycke. Det är fortfarande helt amazing; de där mailen och kommentarerna jag får varje dag. Det betyder ju faktiskt så fantastiskt mycket. Dåliga dagar, som det varit relativt gott om den senaste tiden, räcker det med era ord för att jag ska känna mig typ såhär inuti igen.

Innan jag lägger mig och bekräftelserunkar till tanken på detta (eller ja, först har jag lovat LSM att köra lite affirmationsterapi och tio gånger upprepa högt för mig själv att jag är inte min blogg) vill jag bara tipsa om att jag imorgon onsdag, på Världsbokdagen, finns på plats vid Vulkans bokbord på Stadsbiblioteket i Göteborg.
Från ca 17:30 och fram till ca 21 står jag på plats med böcker och ett charmigt och stabilt leende. Kom dit och säg hej, köp en bok, få en bok signerad, prata lite med mig eller stå tio meter bort och beundra mig i smyg. Välkomna är ni i vilket fall som helst.

Second best is never enough (jag och Buzz Aldrin)

Jag kommer aldrig att förstå Buzz Aldrin.
Valde han självmant att bli den andra människan på månen?
Förstod han inte vad det skulle innebära att vara den andra människan på månen? Konstant ihågkommen, om ens ihågkommen, som tvåan. Inskriven i historieböckerna som nummer två, efter Neil Armstrong. Förstod han inte att hans namn skulle skuggas av Neil Armstrong och att han aldrig skulle ens få en tillstymmelse av så mycket credd och berömmelse som Neil Armstrong?

Buzz och Neil utförde exakt samma prestation. Skillnaden var bara att Neil tog de första stegen på månen. Buzz tog bara de andra. Någonstans måste Buzz ha insett detta. Borde han inte ha trängt sig före på väg ut ur farkosten? Eller åtminstone satt ner en tå lite före Neil? Eller hade de gjort upp det på förhand? Var det Neil som tvingade sig ut före eller singlade de slant om det (om det nu är möjligt att singla slant i rymden)?

Buzz Aldrin, att komma tvåa suger ju. Både du och jag är eviga tvåor. Men jag hatar det.
Att bli tvåa innebär att man kämpat lika mycket som ettan. Det innebär också att man förmodligen är väldigt bra och begåvad. Man är bara inte tillräckligt lika bra som ettan.
Oavsett om det handlar om doktorandtjänster, jobb, relationer eller litteraturpriser. Jag är alltid Buzz Aldrin. Och alla klappar tvåan på axeln och säger men du gjorde ju ett grymt jobb och att vara tvåa innebär ju att man också är skitbra. Men det spelar inte så stor roll när man är Buzz Aldrin. Det är Neil Armstrong som skrivs in i historieböckerna, får fett med credd och uppskattning och fame. Tvåan får ingenting.
Jag är bra, alltid väldigt nära, aldrig tillräckligt nära.

Det stod mellan Always keepin’ it real och en annan bloggbok i Vulkans och Aftonbladets tävling. Igår kväll förhandlades det in i det sista och Linda Skugge hörde av sig och undrade om jag kunde vara i Stockholm på torsdag och ta emot priset om jag vann. Där stod jag redo som en Buzz Aldrin på väg ut på månen med planerade tågbiljetter och pepp. Idag på förmiddagen kom det en Neil Armstrong och knep priset istället.

Det är hedrande att komma tvåa. Det betyder att man är riktigt bra. Men det är inte tillräckligt bra. Och det är fanimej min tur att sätta ner fötterna på månen först snart.

I’m sky high

– Vickan, Vickan, kan inte du fråga mig hur det är att ha en egen releasefest?
- Hur är det att ha en egen releasefest, Elin?
- Du. Vickan. HIGH FIVE på att ha en egen releasefest!

Jag vet inte vad jag ska säga.
Hade det varit en annan blogg hade det kanske blivit någonting objektivt och småtrevligt av tack-slaget, bara lite allmänt om vilken fin fest det blev. Men nu är ju inte det här en annan blogg utan Saker under huden så det blir subjektivt och personligt som vanligt.
Och jag vet inte vad jag ska säga.
Inte bara för alla intryck som fortfarande ligger i osorterade skärvor utan också tröttheten efter ett fåtal timmars sömn (damn LSM och hennes tidigvaknande på bakfyllan) eller den där bakfyllan som gör allting lite dimmigt och ogreppbart.

Men jag antar att det bara finns kvällar som får vara sådär overkliga och fantastiskt stora som man vill att de ska vara. Det finns kvällar då man får vara precis så jävla stor människa som man faktiskt är. Kvällar som inleds med solljus genom öppet fönster, vårsol över kvarvarande snö i parken och fulchampagneflaskan ut genom fönstret när den öppnas av LSM och Maja fotograferar och vi skålar i fuskchampagne och sätter oss i fusklimon som egentligen bara är en taxi större modell för att mitt crew ska få plats i den, men just ikväll är fuskchampagne också champagne och fusklimo också limo. Jag är hyperventilerande laddad, vänder mig bakåt mot finaste crewet som skrålar i baksätet och fnittrar att shit det här är ju Entourage IRL liksom.
Vi glider in på min releasefest och därifrån.
Därifrån genom stunderna, samtalen med alla människor. Gamla vänner, nära vänner, bekanta. Bloggläsare, okända människor, nya bekantskaper. Centre of attention och armar och händer och hej och komplimanger och orden, alla orden; hur tar man till sig så mycket credd på en och samma gång? Kärleken i famnar och vännernas stolthet, signerade böcker och rungande applåder efter läsningen. Jag visste inte att jag kunde få vara såhär mycket, ta till mig så mycket credd, uppskattning och värme på en och samma kväll. Men det kunde jag, det fick jag, det är overkligt och helt fantastiskt.
Det är fantastiskt med en kväll som faktiskt är allt det där som fågelhjärtat drömmer och strävar efter. Alla drömmande dagar i flickrummet med fulpoesin, alla jävla livskriser med enveckasintervaller, förra vintern då jag gick dag efter dag på niotillfemjobbet och hatade mig själv och aldrig trodde jag skulle ta mig ur det. Här är jag nu. Jag visste ju det, fågelhjärtat.
Här är jag nu och en kväll är exakt så stor som jag vill vara och jag försöker ta till mig av allting. Från vännernas stolta famnar och viskningar i mina öron när jag kliver ner från scenen efter läsningen, älskade LSM:s fantastiska jobb som festfixare/toastmaster och boksigneringar och bloggfan-kramar.

Jag lovade mamma i telefonen på förmiddagen att jag både skulle vara helnykter, inte prata snusk, inte flirta överhuvudtaget och inte hamna i något drama. Naturligtvis misslyckades jag med alltihop. Man får väldigt mycket alkohol av folk när man har releasefest tydligen.
Sådär så man blir salongsberusat kaxig när man kliver upp på scenen efter LSM:s oortodoxa presentation innehållande information om både ens världsvana sätt att stoppa in en prilla och skills i sängen.
Jag hade en total struktur över vad jag skulle säga. När jag kommer upp på scenen och ser rakt in i Pansos kärleksvarma järnblick framför mig i publiken, ser mina bästa vänners stolta ögon lägger jag minneslappen åt sidan och fnittrar att det är en speciell känsla att bli presenterad med ord om hur bra i sängen man är. Sen har jag inte längre någon aning om vad jag sa. Jag bara var där i nuet, totalt blackout och sen läste jag mina texter så hjärtat och kinderna glödde, lyckades ignorera den bisarra känslan i att läsa självutlämnande texter om människor befinnande sig i publiken och vräka ut sina känslor i en mick till en hel klubblokal.

Jag hann inte mer än av scenen och fram till bokbordet där jag stod med penna, famn och pratande mun innan jag fick barens finaste drink av LSM och Maja, som lyckobrölade mot mig. Sen gick det inte mer än fem minuter innan gamla grabbgardet räckte mig ett glas Southern Comfort.
- Nää, sa jag, ni vet ju hur jag blir.
- Javisst, flinade de.
Tur för mig att det kom en man som jag under lugg kunde erbjuda Southern Comfort.
- Man blir odräglig av det, sa jag och i bakgrunden flinade grabbarna ännu större för de vet ju lika väl som jag att odräglig bara var min konstiga eufemism för slampig och lättflirtad so drink it all up baby.
- Helvete också, viskade jag i någons öra, jag skulle ju vara helnyktra och svala finlitterära kvinnan ikväll hade jag tänkt.
- Elin baby, viskade hon, du är ju Elin istället som strålar och är sig själv. Det är ju tusen gånger bättre.

Jag misslyckades med allt jag lovat mamma och jag lyckades med allt jag lovat mig själv och mer därtill. Tack alla fina som bidrog till en helt fantastisk kväll. Jag vet inte hur jag ska kunna landa, jag vill inte landa. Fågelhjärtat är sky high, jag vill aldrig ner igen.

JAG HAR RELEASEFEST FÖR MIN BOK IMORGON!

Alltså. Versaltiteln var inte så mycket en påminnelse till er, som om ni skulle behöva den, som om jag inte redan tjatat sönder er om releasefesten, som om inte alla läsare boende i Göteborg redan markerat i kalendern och planerar att komma dit.
Det var mer ett panikutrop från hon som tillslut hajat att det faktiskt är så.

Jag har inte riktigt hunnit tänka, samtidigt som jag såklart tänkt på festen hela tiden.
Det har handlat mer om bokleveranser, som tillslut kom fram idag. Jo ni ser ju själva, kniven mot strupen liksom. Det har varit samtal med Vulkan, idogt mailande fram och tillbaka med Vulkandrottningen herself Linda Skugge (all credd och heder till henne här, fantastiskt med en VD som verkligen intresserar sig, involverar sig och engagerar sig), samtal med tryckerier och herreminje. Sen har det varit Posten, detta fantastiskt ickefungerande utsålda företag med tio olika avdelningar där jag slussades runt i tio olika telefonköer för att få reda på var de där skickade paketen med mina böcker tagit vägen. Tillslut, efter minst en timmes runtringande, fick jag veta att de låg på en postcentral i Västra Frölunda och skulle hemlevereras.
Igår skulle de hemlevereras. Jag satt med nerverna på helspänn och väntade på att dörrklockan skulle ringa. Senast klockan 21. Inte fan ringde det på dörren. Det ringde på mobiltelefonen klockan 21:15 däremot. En stackars liten postenvikarie som fick det mindre härliga uppdraget att framföra till en Elin i upplösningstillstånd att de p.g.a. väderförhållanden inte kunnat leverera mina böcker under kvällen. Samma unga postenvikarie fick ta emot en månads uppdämd frustration och stress och hölls slutligen personligt ansvarig för statens utförsäljning av det gamla goda Postverket (Elin goes grinig gubbe). Lilla postenvikarien, om du läser detta vill jag be så hemskt mycket om ursäkt. Jag funkar inte så bra i panikstress alla gånger.
Sen har det mer handlat om marknadsföring. Mailande till tidningar och tjatande och neurotiskt kollande av Facebookevent och allt sånt.
Sen har det mest handlat om läsning. Vilka texter och hur korta ner och så vidare.
Sen har det mest handlat om praktiska grejer. Fotograf, ansvarig för pengar, läsningstider, mailbomba Boombox med låtförslag och så vidare och säkert har jag glömt minst hälften av de praktiska saker jag borde gjort men nu kommer jag inte på flera.
Sen har det mest handlat om frisyr. Våga eller inte våga och hur våga och vilken hårfärg sen då?
Sen har det mest handlat om kläder. Jag ville ju så gärna ha en sånadäringa riktigt fin och preppy klänning en sån kväll och jag provade minst tio gullegullklänningar med markerad midja och insåg som vanligt med tårar i ögonen att jag fortfarande bara ser ut som en man utklädd till kvinna i dem. Raka höfter och biffiga överarmar i gullegullklänningar är fortfarande en dålig kombo.

Men nu. Nu står böckerna här, levererade under eftermiddagen och fint staplade i en stor, tung låda. Nu har Boombox mailbombats och jag dör lite av lycka vid tanken på att mest troligt få höra alla de där låtarna; från Cunninlynguists till Justin Timberlake, under kvällen. Nu är det praktiska uppstyrt tack vare fantastiska vänner som ställer upp och hjälper. Nu är läsningen förberedd och allt det praktiska kring det. Nu kan jag inte lobba mer. Nu är frisyren satt. Nu är Monki-klänningen som alla kommer säga typisk Elinklänning om undanlagd för köp imorgon.
Nu är allting klart.
Nu är nervositeten här.

Imorn smäller det.

Always keepin’ it real vs Bibeln

- Men mamma, jag måste ju förbereda min releasefestläsning när jag kommer hem också, säger jag.
- Jag har faktiskt också en läsning att förbereda, säger mamma med jag-kan-minsann-också-tjuriga femåringsrösten, jag ska läsa i kyrkan på påskaftonsmässan.
Varpå jag naturligtvis inte kan låta bli att fnittra och säga att vi borde byta läsningstexter med varandra.
- Nejmen hjälp, säger mamma och skrattar, tänk vilken konstig stämning det skulle bli på din releasefest om du ställer dig på scenen och börjar dra bibelcitat och prisar Jesu uppståndelse.
- Mm, säger jag, men det skulle nog bli rätt konstig stämning i kyrkan också om du ställer dig i predikstolen och börjar dra hiphopcitat och prisar vinfylla, storbystade kvinnor och din dildo.

En officiell inbjudan (it was about bloody time)

Hej alla ni som läser Saker under huden, någon gång kikat in på Saker under huden, älskar bloggen, hatar bloggen, tycker att den är okej eller i alla fall lite småintressant ibland.
Hej alla ni som är sugna på konceptet bloggboksreleasefest och litterär hiphopfest.
Hej alla ni som vill ha en grym torsdagskväll strax efter löning med mat, öl, dans, litteratur, mingel.
Hej alla ni som vill ha möjlighet att köpa världens bästa bloggbok Always keepin’ it real till finaste extrapriset direkt från författaren i handen.
Hej alla ni som vill höra både Olivia Bergdahl och Elin läsa.

Kom till Kontiki den 27 mars.
Det kommer att bli fantastiskt.
Kvällen inleds vid 18 med fab buffé och då anmäler man det här senast 24 mars och annars tar man sig en öl eller någonting annat.
Också lyssnar man på grymma estradpoeten Olivia Bergdahl.
Sedan lyssnar man på yours truly när jag pratar om boken Always keepin’ it real och läser ur den.
Sedan börjar kvällens finfina DJ:s Boombox spela skivor också ägnar vi resten av kvällen åt dans, mingel, öldrickande, hångel, litterära samtal och god knows what not.

Boken finns till försäljning under kvällen, Boombox kommer spela alltifrån discolåtarna du inte visste att du älskade till en stor del av all hiphop som någonsin namedroppats på bloggen och det kommer helt enkelt bli en fantastisk kväll.

Vi ses där!

Konstnärskvinnan med en klitta av guld

Det är inte så att jag förlorat självdistansen. Tvärtom, den dagen då jag tappar självdistansen, min konstanta självkritik och min svarta, sarkastiska humor är jag ute på väldigt farligt vatten.
Det är inte så att jag inte konstant upprepar frågan vad jag egentligen håller på med i skallen.
Jag får artiklar skrivna om mig. Jag planerar en releasefest. Jag babblar i tid och otid om bloggen, bloggboken, romanen, forskningen och skribentjobb. Jag hypar mig själv i överkant och är totalt inne i mig själv och allt jag gör, så till den grad att jag lämnar relationer med fina människor för att jag måste ha all tid till att förverkliga mig själv.

Det är inte så att jag inte, någonstans, tycker att jag är lite pinsam. Åttaåringen går konstant bonanza i skallen just nu, den livrädda janterösten ligger nergrävd i skämskudden och skriker ut sin ångest för att jag förlorar fotfästet, distansen, förstår jag inte hur jag skämmer ut mig själv? Fattar jag inte att folk måste snacka, de måste sucka, jag har blivit en sån där människa som man suckar och snackar skit om och säger alltså, kan hon inte bara komma ner på jorden, fan vad jobbig hon är, vem tror hon att hon är?
Åttaåringen älskar att anpassa sig. Sådan blir man ju av dålig självförtroende och självkänsla. Konflikträdd och konstant anpassningsbar och smyga längs med väggar och inte stöta sig med någon. Åttaåringen är livrädd att jag är provocerande och för mycket, att folk ska tycka illa om mig och tycka att jag är pinsam när jag tar för mycket plats.
- Jag menar, vad har du egentligen gjort?, säger åttaåringen till mig. Du har skrivit lite texter på en blogg som har en del läsare, du har samlat ihop några till en bok som distribueras via Vulkan eftersom inget förlag någonsin skulle vilja ge ut den, du har gjort några skribentjobb back in the days och skrivit ett par manus till tilltänkta romaner. Du har fått en del akademikercredd och startat ett eget forskningsprojekt och kastat ur dig lite åsikter i tid och otid. Du är ju ingenting. Egentligen. Varför slår du på stora trumman med releasefester och artiklar och bokinköp när du egentligen är så liten och nästan ingenting alls? Skäms nu!

Så jag ligger där klarvaken klockan halv fyra på morgonen och skäms. Och tycker att jag är pinsam. Och undrar vad i helvete jag håller på med.

Sedan stiger jag upp några timmar senare och går till skolan. Innan föreläsningen sitter jag med en äldre kursare, erfaren feminist och kommer in på ämnet kultur. Hon suckar över hur kulturen ser ut, det har blivit bättre men är fortfarande så dåligt. Kvinnorna håller uppe kulturen. Det är deras konsumtion av kultur, deras pengar, deras intresse som gör att kulturen är vad den är. Kvinnorna är mycket större kulturkonsumenter än män. Men de som syns är nästan alltid männen. Det är männen som är artisterna, konstnärerna, författarna, debattörerna och skribenterna i en betydligt högre utsträckning än kvinnorna. Kvinnorna är överrepresenterade på alla skrivarkurser och teaterlinjer. Men vad händer sen? Det är männen som pratar om sin konst som om det gällde livet, det är dem som får definiera sig genom det de gör och producerar, medan kvinnorna inte gör det på samma sätt.
- Konstnärsmännen, säger jag och ler och sen berättar jag om min relation till dem.

Vips är en ny strategi för att mota bort janterösten uppfunnen. Vips har jag insett att jag är trött på att vara bitter på Konstnärsmännen. Jag är trött på att himla med ögonen åt alla Stora Män och alla män i min bekantskapskrets som alltid har och fortfarande alltid definierar sig genom det de gör. Som aldrig sumpar en chans att prata om Den stora romanen, bandet, spelningarna eller konsten. Som, som Navid uttryckte det; fått höra från sin mamma att de har en pung av guld. Som alltid gör sig själv skitstora, skitviktiga och armbågar och knuffar och tjatar till sig nya positioner, genomgående medvetna om sin egen talang. De stora Konstnärerna som offrar relationer för sig själva och det de gör, som sätter det i främsta rummet och den eventuella kärleken i andra.
Jag är trött på att ligga hemma och böla att jag önskar att jag också kunde göra så, men nu är ju jag kvinna så jag får väl fortsätta relationsälta och skriva för byrålådan eller bloggen på sin höjd. Jag är trött på att hänvisa till att jag blivit uppfostrad till kvinna och därför lärt mig att niga och anpassa mig och vänta på min tur istället för att göra upp med det som sitter i ryggraden, på allvar.

Bitterhet är så 2007. Det är 2008 nu och jag har precis uppfunnit min nya motstrategi, min viktigaste strategi och mitt bästa alter ego sedan Paris. Saker under huden presenterar stolt:
Konstnärskvinnan.
Konstnärskvinnan är en kaxig, hybrisartad kvinna som tar sig själv på största allvar. Hon är totalt medveten om sin egen talang och hon tycker att världen bör begåvas med den. Hon väntar inte längre på sin tur, har rest sig från sitt hörn och håller aldrig käften. Konstnärskvinnan pratar gärna och länge om den blogg som hon är så stolt över, om fina kommentarer och mail som hon får från läsare, om den bok som finns ute och som både kommer få dig att gråta, skratta, stärkas och förvånas. Inte minst pratar hon om Den stora romanen och om alla andra framtida karriärsdrag och jobb hon kommer att göra.
Konstnärskvinnan anser sig själv och sitt skapande vara det absolut viktigaste i hennes liv. Om hon skrämmer, om det skrämmer, om hon börjar tvingas prioritera är relationer inte värt det. Konstnärskvinnan behöver någon som inte ifrågasätter hennes val, som låter henne ta allt det där utrymmet och säga men baby, jag sitter ju vid laptopen precis som Timbuktu sitter i studiååån och en person som hajar att han/hon har att göra med en jävligt grym och begåvad människa som behöver sitt Skapande för att må bra.
Konstnärskvinnan gör sig själv konstant lite större än vad hon är. Hon räds inte de stora orden och hon anser att hon förtjänar fett med uppmärksamhet och credd. För Konstnärskvinnan är det fullständigt naturligt, ja nödvändigt att smälla på med stora releasefesten för en egen utgiven liten bloggbok för så bra är den ju faktiskt och så kul är det ju att ha releasefest för sin egen bok.
Konstnärskvinnan skiter högaktningsfullt i vad folk säger om henne. Om det sticker i deras ögon att hon är medveten om sin begåvning, stolt över sig själv och gör sig själv större än vad hon egentligen är är det deras problem. Konstnärskvinnan vet att hon har en klitta av guld och om folk har problem med hennes pretentioner är det synd och skam, men knappast något som någon med en klitta av guld fäster särskilt mycket vikt vid.
- Har du peakat din hybris än?, undrar min vän.
- Haha! You ain’t seen nothing yet!, svarar Konstnärskvinnan och Elin skäms så hon håller på att dö men tar inte ansvar för vad Konstnärskvinnan säger och gör.

Det är banne mig dags att sluta vara bitter och börja göra som män alltid gjort och alltig gör: Ta plats, ta sig själv på allvar, överdriva, hypa och sätta skapandet i första rummet.
Konstnärskvinnan sitter och releasefestplanerar för fullt, medan Elin med hela hennes inre åttaåring väl begravt sitt huvud i en skämskudde någonstans. Där kan hon gott ligga, för sånt har Konstnärskvinnan inte tid med nu. Hon har sylvassa armbågar, öron döva för skitsnack, en totalt medvetenhet om sin talang och en klitta av guld. Watch out kulturgubbväldet, säger jag bara.

Host host hybrisen

Jahaja. Jag har precis gjort en halvtimmes telefonintervju om bloggen, boken och mig själv. Det var smarta frågor och jag gav smarta svar och det var fantastiskt roligt. This might not come as a total suprise to you, men satan i gatan vad jag älskar att prata om mig själv.

För övrigt, en liten sneakpeak, bara så att ni redan nu kan boka in kvällen:
Alla måste komma.

Mer info kommer senare.

Alla måste köpa

Den är klar nu. Den finns nu.

Bloggboken Always keepin’ it real finns att köpa här.

Det är såklart världens bästa bloggbok. Med samlade inlägg från 2006-2007 från världens bästa blogg. Just nu är det min inre Kanye som snackar eller så är det flera dygns totalstress som gått över i utmattning och gråtfärdighet som snackar. Eller så är det min stolthet som snackar. Det är såklart världens bästa bloggbok.

Alla måste köpa.
Alla måste läsa.
Läs om mitt brev till knullande tonårsgrannen. Läs om hur man genomlider en ångestattack genom att identifiera sig med Paris Hilton. Läs om vad en skidåkarhoe är för någonting. Läs om hur Nas kan rädda dig genom en natt av hjärtesorg. Läs om fågelhjärtats rastlöshet mellan kontorsjobbskorridorer, arbetarklassmorsan, Askungen på Stureplan, kärlekshistorien med Amsterdamsflickan, mina sexdrömmar om Izzie i Grey’s Anatomy, pappas Amazon, bekräftelsebehov, boy-next-door-knull, feministiska strategier, varför riffet i Dire Straits Money for nothing betyder så mycket för mig, varför Johnny i Dirty Dancing är en jävla tönt och varför Gävlemål kommit att bli min hatdialekt nummer ett. Läs Navid Modiris förord, läs Jason Diakités svar på mitt Hej Timbuktu-inlägg och beundra LSM:s fantastiska layoutjobb.
Samt mycket, mycket mer av the best of the best från Saker under huden från de senaste ett och ett halvt året, 188 sidor av always keepin’ it real.

Alla måste köpa.
Alla måste läsa.
Med tanke på allt jobb, slit, stress och panikångest som legat bakom, och då alldeles i synnerhet de senaste dagarna, måste den köpas och läsas. Jag har kraschat LSM farligt nära utbrändhet när jag bad henne göra omslaget och hon istället korrade hela skiten samt layoutade hela inlagan också. Sådär i förbifarten. Mailen i skytteltrafik mellan oss om min totala kursiveringsanarki, inkonsekventa sätt att ibland ha punkt i mina inläggs titlar och ibland inte och allt annat som jag uppenbarligen missat helt när jag trodde att jag lyckats korra mig själv.
LSM kommer jag stå i evig tacksamhetsskuld till, sådär som att jag måste skydda henne för resten av livet nu eller ge upp hela min tillvaro och bli hennes slav för alltid. Boken hade inte blivit ens en milliuns av vad den är nu om det inte varit för henne. Insert världens största applåd här tack.
Navid, i sin tur, kom hem från träningen igår kväll till ett stressat Elin-mail om att rubrik till ditt förord, du har ikväll på dig!, satte sig med Kent-skivorna och senare på kvällen fick jag ett mail med en rubrik bestående av ett Jocke Berg-citat som nailade bloggen och mig och tillvaron fullständigt, sådär så att de nerpressade utmattningstårarna rann över lite.
Jag har gråtit och svettats och blödit (okej, det sista för att jag har mens men vafan) och snuset har legat som min bästa vän bredvid mig när jag tittat på deadlineklockan och försökt massera min värkande nacke innan jag lagt mig i sängen och stirrat upp i taket, försökt tänka på någonting annat än hur i helvete vi skulle hinna till deadline och borde jag flytta den där raden och borde jag inte stryka det där i mitt tackbrev och var inte det där inlägget lite onödigt att ta med ändå och hinner vi till deadline hur i helvete ska vi hinna till deadline?
Och sen krånglade allting när vi äntligen var klara och hade lagt sista handen och hon på väg till representationsmiddag och Vulkan som inte alls gillar osvenska apostrofer och vägrade boken om vi inte tog bort den i presentation och det som vi kom att kalla fulsidan, den obligatoriska förstasidan, i våra allra sista panikmail till varandra.
En timme senare kunde jag skicka ett sms till en middagsförsenad LSM.
Allt är klart. Vi hann. Vi fixade det, min gudinna.

Alla måste köpa.
Alla måste läsa.
It’s the best fucking book ever written and you know it man.