Romanen is my first wifie

Idag fick jag igen romanen. Vi har varit ifrån varandra i ungefär tre veckor och bortsett från något nervöst nybliven-mamma-går-på-fest-utan-bebis-sms från mig till korrläsaren där jag på fullaste allvar undrade hur romanen mådde, har det gått ganska bra att vara skild från den.
Trodde jag alltså. Sedan tänker jag tillbaka på de senaste veckorna och inser att jag, trots att jag har haft en massa annat att göra, lyckats med följande i romanens frånvaro i mitt liv:
1. Höja min alkoholkonsumtion med åtminstone 75 %, motsvarande den standard som jag hade under min destruktiva lazy ass-vår.
2. Slampa runt med, vad som känns som jämfört med min oerhört lugna sommar, ungefär halva Göteborg. (Varav förvånande övervägande många har varit kvinnor. Inte för att jag gör skillnad eller det spelar någon större roll nej nej, men woho I’m back in the brudgame).
3. Trassla in mig i en trasslig relation, som var precis lika trasslig som förra gången som jag befann mig intrasslad i den och som krävde lika mycket energi att trassla sig ur den här gången med rekonstruerande av emotionell status som påföljd (det här inlägget var egentligen mest en cover-up för att undvika att skriva någonting böligt och alltför utlämnande om rekonstruktionsarbetet).

Nu är romanen tillbaka. Slutredigering väntar. Och jag inser mer och mer att jag varken kan eller bör bli klar. Så fort jag inte ägnar mig åt att skriva lyckas jag demolera all struktur till förmån för att istället bli en relationsmässig underhållningsapa med femtioelva intriger samtidigt, ölmage och en kvaddad lever.
Så länge jag skriver är jag liksom nöjd med det, då kan jag på allvar parafrasera Nas (vem annars?) och påpeka att romanen is my first wifie och motivera mig själv till att hålla mig undan såväl alkohol som amoröra utflykter.

Antingen får någon ge mig ett heltidsjobb som skribent (haha, as if) eller så måste jag snarast hitta ännu en distanskurs via folkhögskola så jag kan CSN-hora på folkhögskolekvoten ännu en termin och skriva en till roman. Eller så kan jag ta och växa upp. Jag vet inte.

Tjugofyraåringen som vägrade bli vuxen

Dra upp persiennerna på vidöppna fönster där höstens första vindar blåser in över tömda ölburkar, pezfigurer, kladdkakeservetter, vinfläckar och smutsiga lakan där trasselhåriga bakfyllda jag och finaste mannen nakenligger nära och sover med varandras spritandedräkt i den andres ansikte.
Därifrån och bakåt:

Jag sover fyra timmar och sedan möter jag upp med finaste vännerna med grattiskramar klockan sju på morgonen på stenafärjan för en dag i Fredrikshavn. Jag är tjugofyra år och den genomgående lyckotanken under en lång fnissdag är hur tacksam jag är över att vara tjugofyra år och barnsligast i världen och ha hittat fyra underbara människor lika barnsliga som jag.
Vingla runt på båten klockan åtta på morgonen när vågorna går höga och hänga på låset till taxfreespriten, köpa pezfigurer och skratta, alltid skratta. Åt vad? Jag vet inte, men alltid med magen, det är det viktiga. På fiket där vi frukosterar pratar vi för högt om Facebook och Compare friends-applicationen. Skriker sexiest och stuck in handcuffs utan en tanke på att engelskan är ett internationellt språk och danskar förstår svenska bättre än vice versa, de danska medelålders män glor ögonen ur sig på oss. Sjunga sjörövarfabbe högt på gatorna, leka, skratta åt leksaker på BR, äta äcklig kinamat, irra runt och leta palmstranden och sluta i ett sunkigt industriområde.

Det är Klara med lika syrlig humor som jag, vi irriterar oss på barn och diskuterar deras brist på konsekvent tänkande och social kompetens. Det är Sofia med den Sofiatypiska exalterade minen när hon håller med om något. Det är Maja och befriande barnsligheten med Pezfigurerna. Det är Linnea och underbara Örebrodialektiska skrattet. Hur kan det inte bli bra i det sällskapet?

Fredrikshavn är en fruktansvärd stad. Stenalineresorna ger mig massiv ångest av Killinggängets Fyra nyanser av brunt-slaget. Samla den värsta sortens människor, låt dem handla sanslösa mängder sprit och sätt en misslyckad musiker som försörjer sig som covertrubadur ensam i baren med en gitarr. Allting är lite sunkigt och sorgligt, det är synd om människorna viskar Strindberg i skallen när jag betraktar grabbarna grus-killarna med mittpådagenfyllan och ansiktsmålningar, white trash-morsan som lastar ölflak på barnvagnen och danska alkisar med ölflaskor i urinstinkande gatuhörn. Det är synd om människorna och ångestklumpen hade kunnat sätta sig i magen, men med fem på nya äventyr-fnissgänget är det omöjligt. Förvandla allting till skratt, oavsett om det är mat så äcklig att vi askar ciggen i den, industriområdet där vi poserar bland taggtråd eller färjan där vi moffar pezgodis och öppnar första ölen.

Och havet är havet, även om det är ton av synd om-människor som reser över det och där står vi vid relingen och leker Titanicscen och pratar om friheten och omöjligheten att ta in allt det stora. Havet, horisonter och möjligheter överallt. Inget sätt att fira sin födelsedag på kan vara bättre än att ha storhetspirr i hela kroppen över oändliga horisonter, klump av lycka i halsen och vännerna som skrattande leker Titanic bredvid.

Men så festen då? Folk ställer in eller dyker inte upp och det blir alldeles lagom med människor och jag yr runt och blir fulla värdinnan på en sekund. Annika kallar mig strålande och glad. Jag kallar mig härjig och skrikig, alldeles särskilt i bakfyllans grådassiga sken.
Presentbordet fylls som en påminnelse om mig, vem jag är och var jag står i livet. Blanda leksaksstämplarna i rosa som jag hittade på BR leksaker med Southern comfort-flaskor, blanda bubbelgum i form av cigaretter med kaffebryggare. Vuxen och barnslig och tonårig på samma gång.
Jag konfronterar nya mannen, inför hela festen, med knäckfrågan om huruvida han läser min blogg eller inte. Får ett skrämset svar om att det var uppenbart att jag inte ville att han skulle läsa den när han frågade om den och han vill inte inkränkta på min integritet. Ironin i att jag vräker ut mitt privatliv över internet och han pratar om integritet.

Folk ställer in eller dyker inte upp men alla är ändå där. Nya mannen, exmannen, Amsterdamsflickan och slutligen dyker även Rådjursögon upp. Ni som läst bloggen ett tag fattar. Typ alla var där.
Och jag skäms inte och ser det inte som ett problem att jag nu är 24 år och fortfarande tjuter av lycka över barnleksaker i present, sjunger sjörövarfabbe offentligt eller tonårspiper av Justin Timberlake-låtar. Det är den sortens barnslighet som är skön och bra.
Men den där naivt barnsliga tron på att alla måste vara ens vänner och att allt kan vara kärlek, hur mycket förstörelse som än finns där emellan hoppas jag snart växa ifrån. Det fungerar inte så, Elin, inte i verkligheten. Den tron vill jag växa ifrån i likhet med min kärlek för fylledramatik och min inbillning om att mitt självförtroende är dåligt och jag hatar min kropp och mitt utseende. Det är det inte, det gör jag inte, det handlar bara om vilken kontext och vilka människor jag utsätter det för. Tills jag fyller 25 hoppas jag ha vuxit lite till, det gör man väl alltid eller hur?