Det finns inga happy endings

I höstas, när jag mådde som sämst, fick jag ett återfall. Det var längesedan nu, säkerligen minst fem år sedan. Jag hade gått vidare, ordentligt. Numera debatterade jag och föreläste om en bakgrund som var just min bakgrund.

Så satt jag där, en sen oktobernatt i Stockholm. Dimmig av tårar och alkohol med ett rakblad i ena handen och en sönderskuren högerarm, på en toalett på Hilton hotell (att det skedde på ett femstjärnigt hotell gav tyvärr ingen glamourdekadent känsla, utan fick det hela snarare att kännas ännu värre).

Nästa dag grät jag mig genom. Mest av allt grät jag av skam. Över att jag inte var bättre, större, starkare. Inte ens nu, när jag kommit så långt.

Skamkänslor relaterat till återfall är förmodligen det gängse, oavsett vilket återfall det rör. Mat, alkohol, droger, träning eller upprepad otrohet ger sannolikt upphov till samma sorts skamkänsla av att inte ha kommit längre. Att återupprepa det man trodde man lämnat bakom sig. En del som jag kommit i kontakt med har uttryckt en känsla av att börja om från början.

Som om man någonsin börjar om från början. Det bagage man har finns där, både dåliga och bra erfarenheter. Båda går att relatera till. För varje återfall har det, för mig personligen, varit lättare att kliva ur det igen. Man vet att det finns ett alternativ.

Men vi lever i en tid då de positivistiska tankegångarna kring framgång och utveckling inte bara internaliserats i samhället i stort, genom nollvisioner och framgångspolicys, utan också i oss själva på individnivå. Genom självhjälpscoachning, mindfullness, bantning eller makeover förväntas vi bli en bättre version av oss själva eller ännu hellre – hitta oss själva.

Som om vi inte är oss själva i en icke-perfekt version. Som om vi någonsin kommer att hitta ett statiskt jag som är vårt hem.

Naturligtvis utvecklas både vi som individer och samhället i stort ständigt, vilket också är en stor anledning till att det inte går att fastställa den där punkten då man uppnått vare sig sitt inre själv eller ett perfekt tillstånd, på vare sig mikro- eller makronivå. Men jag ställer mig tvivlande till att den utvecklingen alltid är så linjär som det gärna förenklas till.

Snarare är tillvaron en rundgång av gamla normer och tankesätt som bryts mot nya, precis som våra individuella gamla mönster återkommer, men blandas upp med andra intryck och nya tankesätt. Utveckling kan lika gärna innebära regression till ett tidigare stadie, men med nya erfarenheter, som en helt ny bana. Våra känsloliv är lika retrospektiva som samtidens cykler.

Det behöver inte vara något fel med det. Snarare riskerar framgångstanken att föda än mer skuld och skam, när vi inte utvecklas som vi förväntas. En av mina främsta argument mot kognitiv beteendeterapi som vanlig terapiform är exempelvis dess förväntan på nådda mål som bevis på ett friskare  tankesätt.

Eller den allmänna berättelsen om relationer. Träffas, konflikter och sen happy end. Eller hur. Som om man inte däremellan kommer att återupprepa samma konflikter, nya konflikter, svek och gamla mönster som slår till igen och igen.

Det finns inga happy endings. Vare sig för världen, samhället eller individen. Det kan låta pessimistiskt, men jag tror att det är tvärtom. När vi släpper tanken på vare sig det perfekta samhället eller det utopiska jaget är då vi kan drivas av acceptans och förlåtelse. Inte kring allt, vare sig gällande oss själva eller andra. Det finns ingen motsättning mellan tro på sig själv, andra och samhället och en acceptans kring brister. Men kanske kan man då släppa skammen när bergets topp fortfarande inte var nådd eller regnbågens slut funnen.

Där fanns bara jag och du och alla våra möjligheter, brister och gamla ryggsäckar av skrot. Gott så. Vi börjar där. Jag har inte haft några fler återfall. Men jag tänker inte utesluta deras möjliga närvaro i mitt liv.

Bekännelser (jag är för ful för electro)

Karmat hoppar upp och biter Saker under huden i röven om och om igen numera och jag tänker på mig själv och allt som jag skrivit det senaste året och kanske i synnerhet det senaste halvåret och jag undrar hur det kommer sig att så många läser. Jag framstår inte som någon sympatisk person. Vem vill läsa något skrivet av en fullständigt osympatisk, fördomsfull och generaliserande människa? Kanske är jag, bakom tangentbordet, ingen sympatisk person heller. Jag vet att jag är trevlig och snäll, messnäll och anpassande, i verkligheten. Skulle vi mötas där skulle jag le och trevligt konversera och ni skulle tänka oj vilken gullig tjej (notera; inte i onyktert tillstånd). Men bakom tangentbordet skriker jag. Gapar jag. Vräker jag på.

Som en ångvält går jag på om flickor med getingmidjor, särartsfeminister, konstnärsmän, indiebrats, smygborgare, gamla ragg och alla de andra och jag skriker till höger och vänster med mitt förakt och min avsky. På Saker under huden sätter jag normerna. Här styr jag. Här utdelar jag sparkarna och det är här jag bestämmer helt själv vad som är rätt och vad som är fel. Det är en frihet jag aldrig har i verkliga livet. Men jag är ofta ingen sympatisk människa bakom tangentbordet.

Det är fel att ilskglöda bakom ett tangentbord och gömma sig bakom sin ilska. Mycket av det jag skriver om står jag för, om än jag skriver om den i en svartvit ton fastän jag också inser att det finns så många fler nyanser att bejaka alla sorters frågor i livet i. Annat skäms jag över.
För det där riktigt ilskna, utåtagerande gallspyendet handlar egentligen bara om en sak; att framhäva mig själv. Att för en gångs skull få vara den som är normen istället för den som är fel. Den som inte har några rådjursögon eller är för ful för electrodans eller inte kan anpassa sig efter konstnärsmän.
Jag är en förvuxen tonåring med dålig självbild och mitt i allt framhävande av mina egna normer och mitt kaxiga utdömande av andra säger jag egentligen mellan raderna bara;
- Hej, jag känner mig dålig. Jag känner mig ful och fel och dum. Jag känner mig helt missplacerad i den här världen och fattar ingenting. Tyck om mig. Beundra mig. Snälla?