Idag är en bättre dag


Man vaknar utsövd, mindre förkyld, mer inspirerad, tjötar i Brunchrapporten-studion och dessutom kommer producenten in med det här utskrivna sms:et till Brunchrapporten till en.

Angående tacksamhet sammanfattar flera kommentarer till föregående inlägg det rätt bra. Det finns en gräns då tacksamheten istället blir självutplånande och för att inte tala om den där farliga gränsen, som jag alltid cirkulerar kring, där humor och ursäkt används för att ta ner det allvarstyngda i mitt mående just då. Att inte behöva ironisera över sitt mående, inte behöva avfärda hur man mår just då med att andra har det sämre och att man ändå borde vara tacksam.
Och hur talar man om de strukturer, i form av socioekonomisk bakgrund och nuvarande situation samt kön, som både format en och stoppar en/gör det lättare för en utan att bli gnällig och utan att bli vad det individualiserade samhället benämner som ett “offer”? Jag tycker att det är skitsvårt. Fortfarande.

Men andra dagar, bättre dagar, kan jag hursomhelst kombinera tacksamheten med en stolthet över mig själv och framförallt ett jävlaranamma. Idag är en sådan dag igen, tack och lov.

Sälj mig dyrt

Tack och lov för mina fantastiska gästbloggare som håller fanan högt här medan jag snurrar runt och gör tusen saker förutom att blogga. Här skrivs det krönikor och däremellan gästar jag Kvällspasset både igår, idag och en av timmarna imorgon och sedan är det de där hemliga projekten som måste hållas…ja hemliga. Men notera att det bara är pepp, inte gnäll.

Imorgon inträffar det som kan komma att säkra denna drömtillvaro i ett halvår till, med start första september. Ett företagarstipendium som ger mig ekonomiskt grundbidrag och coachning för att utveckla min företagsverksamhet på heltid kan bli mitt, om jag gör bra ifrån mig på morgondagens intervju.

Så tell me: Varför ska Elin Grelsson bli heltidsföretagare som frilansjournalist, projektledare och föreläsare? Hur marknadsför jag mig själv bäst imorgon? Ge mig tips!

Omtyckt, älskad och omtänkt

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

Saker under huden/Always keepin’ it real på Världsbokdagen

Okej, måndagar är uppenbarligen inte min dag längre.
Jag är lite mer stabil nu. Tack ni som läser och som vanligt världens största tack för alla kommentarer och mail och bokköp och gud vet allt. Det är lätt att gapa efter mycket, men damnit vad jag är glad för mitt stycke. Det är fortfarande helt amazing; de där mailen och kommentarerna jag får varje dag. Det betyder ju faktiskt så fantastiskt mycket. Dåliga dagar, som det varit relativt gott om den senaste tiden, räcker det med era ord för att jag ska känna mig typ såhär inuti igen.

Innan jag lägger mig och bekräftelserunkar till tanken på detta (eller ja, först har jag lovat LSM att köra lite affirmationsterapi och tio gånger upprepa högt för mig själv att jag är inte min blogg) vill jag bara tipsa om att jag imorgon onsdag, på Världsbokdagen, finns på plats vid Vulkans bokbord på Stadsbiblioteket i Göteborg.
Från ca 17:30 och fram till ca 21 står jag på plats med böcker och ett charmigt och stabilt leende. Kom dit och säg hej, köp en bok, få en bok signerad, prata lite med mig eller stå tio meter bort och beundra mig i smyg. Välkomna är ni i vilket fall som helst.

Jag granskar mig själv och finner kärlek

Jag skäms ju en hel del såklart. Över alla inlägg om honom. Över faktumet att han nyligen figurerat i två inlägg ett och ett halvt år efter att jag sa slut-orden och packade mina väskor, lämnade hans korridorsrum och hjärta.
Jag tänker mig en hel församling av läsare (notera ordet församling: heja blogghybrisen!) som suckar och säger;
- Amen vadå, varför skriver hon om honom igen? Har hon inte kommit längre?
Jag har kommit längre. Jag vet att jag inte behöver förklara mig för er. Men jag gör det ändå.

Det finns ett Jocke Berg-citat. Jag älskar det nog mest av allt som han skrivit. Jag har hört det brännas mot mig sedan jag var tretton. Det har alltid varit lika vasst och sant.
Jag granskar till och mig själv genom dina ögon och jag hatar det så.
Om jag skulle plocka bland alla mina poplyriker och citat, bland alla världens låttexter, och peka på vilken rad som varit sannast i mitt liv blir det den.

Jag lämnade honom, hans hjärta och hans korridorsrum där han satt ensam kvar och Håkan Hellström-citerade och saknade. Jag gick för att jag hade bestämt mig för det. För att jag redan flirtat, hånglat och längtat efter andra bakom hans rygg. För att hans närvaro, trots att jag älskade honom, gjorde mig rastlös och irriterad. För att jag ville erövra mig själv på egen hand, utan att tvingas gå en omväg via honom. Jag bestämde mig flera månader innan. Jag visste att jag skulle gå och det gjorde jag.

Han var den första mannen. Inspanad i skolkorridorer flera år innan vi blev tillsammans. Jag indiebruden som spanade efter hiphopkillen. Han var karismatisk, häftig och fantastiskt vacker. Jag ville ha honom flera år innan vi pratade med varandra första gången. Gav honom kodnamn och glodde på honom på det lokala fiket. Frågade vänner som kände någon som kände någon hur han var. Dog lite inombords när någon sa att de sett honom hand i hand med en tjej. Trots att jag aldrig ens talat till honom, knappt vågat se honom i ögonen.

Jag gick för att jag inte var kär längre. Jag älskade, men var inte kär. Mellan verbet älska och vara kär finns det tusen ljusårs skillnad. Men det vet ni säkert redan. Jag har aldrig varit kär i honom sedan dess. Älskat ja. Saknat ja. Kåtat hell yeah. Men inte kär.
Kär har jag varit i andra. Jag har haft ett förhållande och tre emotionellt seriösa flirtar sedan det tog slut. Det är rätt mycket ändå. Däremellan nya tungor, annan hud, främmande kroppar, långdejter och sms och flirtande och allt det där, alltid någonting i alla fall.
En fin ekvation. En ekvation som säger att jag inte var kär i honom längre.

V. skrattade senast jag träffade henne och sa att det var så bra att han och jag gjorde slut först av alla paren i vårat gäng av stabila, långrelationspar. För att vi gjorde alla misstag man kan göra i ett uppbrott. Vi tog liksom smällen för alla andra. Vi blev det avskräckande exemplet.
Någonstans mellan fortsatta gemensamma nätter, återfall, psycho-exande, alltid-vara-vänner, bölsamtal, sentimentalitet, dramagräl och försök till att fyllebonda med nya pojk/flickvänner fattar jag vad hon menar.

Jag säger att det största misstaget som jag gjort var att inte bryta kontakten för längesedan. När jag gjorde slut. Eller när han några månader senare involverade sig med henne. Eller att jag avslutade vår kontakt, inte ville ha den igen, och sedan blev vän med honom igen efter hans kontaktförsök. Trots att jag visste att det skulle skava.
Jag försöker omfamna mig själv i att jag inte bröt. Att jag faktiskt inte klarade av det.
Jag måste ju. Vi kan gräla i en halv evighet om allt som hänt, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll nu när alla misstag redan är gjorda och alla tårar redan gråtna.

Jag har aldrig vågat granska mig själv genom mina egna ögon.
Mina egna ögon har alltid varit värdelösa. Aldrig sagt mig någonting.
Det är genom andras ögon man definieras.
När den vackraste mannen blev min och såg på mig med ögon som älskade, då granskade jag mig själv genom hans blick. Allra helst genom den älskande blicken.
Det är skönt att granska sig själv genom ögon som älskar. Man slipper se sig själv. Och man kan tänka att man är okej. För där finns ju blicken som ser det vackra i en.

Jag gick för att våga börja se mig själv genom mina egna ögon.
Istället fortsatte jag se mig själv genom hans.
För att jag inte visste hur jag skulle kunna låta bli. För att jag inte visste hur jag inte skulle kunna finnas där för honom, som den som jag alltid varit. För att jag inte kunde vara någonting alls om jag inte var den bästa i hans blick, såsom jag blev värdelös den dagen han vände blicken som älskade mot en annan människa.
Jag har raderat nummer, blockat på MSN, skrikit och gråtit. Skickat långmail, bett honom ta mig tillbaka, återfallsknullat, snackat skit, undvikit på gatan eller tvångsbesökt och låtsasokejat vänskap, jag har lyssnat på sentimentalsnack långt efter att det snacket borde tagit slut, jag har hållit om och tröstat när han behövt mig, jag har vägrat prata med honom en annan dag, jag har gjort blandskivor och bjudit på bio, jag har gråtit i hans armar och fylleringt klockan halv fyra på morgonen, jag har försökt banta eller köpa söta klänningar för att vara mer lik såna söta tjejer han gillar nuförtin, jag har gjort alla jävla idiotgrejer ni kan tänka er.
Fast jag inte varit kär.
Fast jag inte velat ha honom tillbaka, egentligen.
Fast jag velat ha andra och varit med andra.

Jag granskade mig själv genom någon annans ögon och jag hittade inte ut när det var över.
Det tog mig över att år att hitta ut. Men jag gjorde det tillslut. Jag räcker fuck you till alla identitetspositioner, inklusive alla jag haft i hans ögon. Jag är ingen position. Jag är ett subjekt, okej?

Beroenden måste ibland brytas. Jag har klarat sex veckor utan snus. Ibland hyperventilerande och skakande framför Antikrundan, oförmögen att byta kanal. Ibland hetsätande lösgodis. Ibland gråtfärdig och utan stresstolerans. Ibland toktränande för att få endorfinkickar. Ibland skitförbannad och panikslagen. Men jag har klarat det.
Och jag gör upp med nästa beroende också.
För jag behöver inga bekräftande ögon längre. Jag behöver inga sentimentalstickande ord eller hyllningar från någon. Jag behöver ingen som förklarar för mig att jag är okej eller slår sönder min värld när någon annan är mer okej. Jag behöver det inte från honom och inte från någon annan heller.
Jag granskar mig själv enbart genom mina egna ögon. Och jag älskar det så.