Det finns inga happy endings

I höstas, när jag mådde som sämst, fick jag ett återfall. Det var längesedan nu, säkerligen minst fem år sedan. Jag hade gått vidare, ordentligt. Numera debatterade jag och föreläste om en bakgrund som var just min bakgrund.

Så satt jag där, en sen oktobernatt i Stockholm. Dimmig av tårar och alkohol med ett rakblad i ena handen och en sönderskuren högerarm, på en toalett på Hilton hotell (att det skedde på ett femstjärnigt hotell gav tyvärr ingen glamourdekadent känsla, utan fick det hela snarare att kännas ännu värre).

Nästa dag grät jag mig genom. Mest av allt grät jag av skam. Över att jag inte var bättre, större, starkare. Inte ens nu, när jag kommit så långt.

Skamkänslor relaterat till återfall är förmodligen det gängse, oavsett vilket återfall det rör. Mat, alkohol, droger, träning eller upprepad otrohet ger sannolikt upphov till samma sorts skamkänsla av att inte ha kommit längre. Att återupprepa det man trodde man lämnat bakom sig. En del som jag kommit i kontakt med har uttryckt en känsla av att börja om från början.

Som om man någonsin börjar om från början. Det bagage man har finns där, både dåliga och bra erfarenheter. Båda går att relatera till. För varje återfall har det, för mig personligen, varit lättare att kliva ur det igen. Man vet att det finns ett alternativ.

Men vi lever i en tid då de positivistiska tankegångarna kring framgång och utveckling inte bara internaliserats i samhället i stort, genom nollvisioner och framgångspolicys, utan också i oss själva på individnivå. Genom självhjälpscoachning, mindfullness, bantning eller makeover förväntas vi bli en bättre version av oss själva eller ännu hellre – hitta oss själva.

Som om vi inte är oss själva i en icke-perfekt version. Som om vi någonsin kommer att hitta ett statiskt jag som är vårt hem.

Naturligtvis utvecklas både vi som individer och samhället i stort ständigt, vilket också är en stor anledning till att det inte går att fastställa den där punkten då man uppnått vare sig sitt inre själv eller ett perfekt tillstånd, på vare sig mikro- eller makronivå. Men jag ställer mig tvivlande till att den utvecklingen alltid är så linjär som det gärna förenklas till.

Snarare är tillvaron en rundgång av gamla normer och tankesätt som bryts mot nya, precis som våra individuella gamla mönster återkommer, men blandas upp med andra intryck och nya tankesätt. Utveckling kan lika gärna innebära regression till ett tidigare stadie, men med nya erfarenheter, som en helt ny bana. Våra känsloliv är lika retrospektiva som samtidens cykler.

Det behöver inte vara något fel med det. Snarare riskerar framgångstanken att föda än mer skuld och skam, när vi inte utvecklas som vi förväntas. En av mina främsta argument mot kognitiv beteendeterapi som vanlig terapiform är exempelvis dess förväntan på nådda mål som bevis på ett friskare  tankesätt.

Eller den allmänna berättelsen om relationer. Träffas, konflikter och sen happy end. Eller hur. Som om man inte däremellan kommer att återupprepa samma konflikter, nya konflikter, svek och gamla mönster som slår till igen och igen.

Det finns inga happy endings. Vare sig för världen, samhället eller individen. Det kan låta pessimistiskt, men jag tror att det är tvärtom. När vi släpper tanken på vare sig det perfekta samhället eller det utopiska jaget är då vi kan drivas av acceptans och förlåtelse. Inte kring allt, vare sig gällande oss själva eller andra. Det finns ingen motsättning mellan tro på sig själv, andra och samhället och en acceptans kring brister. Men kanske kan man då släppa skammen när bergets topp fortfarande inte var nådd eller regnbågens slut funnen.

Där fanns bara jag och du och alla våra möjligheter, brister och gamla ryggsäckar av skrot. Gott så. Vi börjar där. Jag har inte haft några fler återfall. Men jag tänker inte utesluta deras möjliga närvaro i mitt liv.

Hemvändande är att återvända till sig själv

– Men gå inte ut då, om det är så jobbigt.
Nej, jag vet. Det är ett ganska rimligt påstående från dem som ännu ett år hör om min hemvändarångest under julen. Men ändå gör jag ju det. Ändå står vi där, på gamla krogar med gamla bekanta. Vi som flydde småstäderna och gamla sammanhang, till andra städer och nya jag.
Det är över sex år sedan som jag lämnade hemstaden Östersund för Göteborg. På sex år har mycket hänt, både inom mig och utanför.

– Men åk inte hem då, om det är så jobbigt.
Jag kanske borde låta bli. Att möta alla jag en gång kände, promenera samma gator som då, stanna i över en vecka. Men ändå gör jag ju det. För samtidigt finns det naturligtvis saker som drar mig hit. Min familj, ett föräldrahem. Vi som har ett hemma många mil från där vi är nu har också en tillflykt. När jag behöver fly nuet och vara liten igen är det mitt uppväxthem som jag återvänder till.

– Men jag förstår inte alla ni som klagar över hemvändarångest, det är väl bara att skita i det om ni inte vill träffa gamla bekanta.
Det är klart att det är. Men ju fler gånger som jag återvänder hem till samma gamla krogar, människor, gator och sammanhang, desto mer tydligt blir det att det inte är dem som skaver.
Det är jag själv. Jag struntar i alla gamla vänner som jag tappat kontakten med eller dem som aldrig hälsade på mig och inte heller gör det nu. Jag bryr mig inte om att höra av mig till dem som jag ibland träffar pliktskyldigt och sedan inte har något annat än högstadieminnen att prata om med. Jag får lite nostalgiont i hjärtat av att se hur min hemstad förändras.
Mina gator är inte mina längre och jag är inte samma som då, men ingenting spelar någon roll när jag återvänder.

– Då förstår jag inte vad ångesten ligger i? Om du inte har någonting emot din hemstad, om du inte har någon revansch att ta ut men samtidigt ingen som du vill träffa?
Nej, det finns ingen revansch. Jag har inget behov av att visa hur den fula småstadsankungen blev en storstadssvan, lika lite som jag har någonting generellt emot staden som jag växte upp i eller människorna som jag omgav mig med. Det är bara en människa som jag absolut inte vill träffa när jag vänder hem över julen och det är mig själv. Ett hemvändande är också ett ofrånkomligt vändande åter till sig själv. Till den man var, den som man har formats till. Fasaden som byggts upp, de roller som man bär på nu, spricker i återvändandet till sammanhang där man var mindre, mer osäker och livrädd än nu. Det barn, den tonåring som man fortfarande bär på inom sig är någon som man måste konfronteras med i den stad där den människan var allt man hade.
Den 26-åriga storstadsbon sjunger med i Håkan Hellströms rader om att du inte kan se hur ful jag är på ett hemvändardansgolv och det är inte nostalgi. Det är tonåringens vrål som ekar i sprickorna av nutidens fasad.

Krönika publicerad i BT Kultur 2/1

Gästbloggare i maj 09: Predikan på fjärde söndagen i påsktiden

Dagens gästbloggare heter Lars-Åke Wikström och är präst i Svenska Kyrkan.

Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Andra Korinthierbrevet 4: 16-18

Häromdagen började jag fylla i ett dokument som heter Önskemål inför livets slut. Det är ett vitt häfte där man kan fylla i hur man vill att det ska ordnas när man har dött, med begravning och sånt. Det är ett sätt att underlätta för de efterlevande. Frågan om kremering eller inte, hur kistan ska se ut… Vissa saker känns viktiga för mig att få uttrycka, andra saker spelar egentligen ingen roll, och då kan det ju vara bra att mina anhöriga vet om det.

När jag satt där och övervägde vilka psalmer jag vill att man att man sjunger vid min begravning, försökte jag föreställa mig hur det egentligen kommer att bli… Vad kommer det att sägas om mig? Vilka egenskaper hos mig kommer man att lyfta fram? Kommer man att kommentera hur jag har varit som pappa, älskare (det vore väl spännande för folk att få veta), bror, kollega, präst…? Kommer man att säga någonting om min frisyr? Vad skulle jag egentligen vilja att man säger om mig? Ja, jag kan ju inte gärna skriva ner här vad man ska säga om mig på min begravning, det varken kan eller vill jag bestämma.

Men frågan känns viktig. Vad vill jag att man ska säga om mig när mitt liv är avslutat? När jag satt där och funderade upptäckte jag att jag fick kontakt med djupa och grundläggande värderingar om vad som är centralt i livet. Det är så lätt att förlora det som är viktigt i livet när man rusar fram oreflekterat. Livet blir bara vad det råkar bli. Det är så lätt att hamna i en aktivitetsfälla; man arbetar hårt, man klättrar på stegen till framgång, enbart för att upptäcka att stegen står lutad mot fel vägg… Men om man liksom börjar med slutet i sikte, då kanske man hamnar rätt? Att börja med slutet i sikte innebär att jag har en klar uppfattning om vart jag är på väg. Då kan jag bättre förstå var jag befinner mig så att de steg jag tar alltid går i rätt riktning. När jag verkligen tänker efter vad jag vill att människor ska säga om mig på min begravning, då börjar jag hitta min egen definition på framgång, och då handlar det inte så mycket om yttre, synlig framgång. Som det sägs i episteltexten idag: Att inte rikta blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Att börja med slutet i sikte. Det är ju så vi gör med många saker. Tänk bara på ett husbygge. Du konstruerar hela huset in i minsta detalj innan du slår in den första spiken. Du gör en ritning, du funderar, du är noggrann. En snickare har en viktig regel som lyder. ”Mät två gånger, såga en.” Man börjar med målet i sikte.

När man uppfostrar barn gör man likadant. Om man vill att ens barn ska bli trygga, ansvarskännande, självständiga, måste man ha med det i tankarna när man samspelar med barnen i vardagen. Innan man ger sig ut på en resa bestämmer man sig för vart och vilken väg som är bäst. Man formger de kläder man ska ha på sig innan man trär nålen på tråden. Man börjar med målet i sikte. Borde man inte göra på samma sätt med sitt liv? Att lyfta blicken…

Att inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Den korta, synliga tiden mellan födelse och död, det är det vi kallar livet. Men om vi lyfter blicken, riktar blicken mot det osynliga, ser vi att livet inte har en början och ett slut. Det är evigt. Vid födelsen antar livet en form, vid döden en annan. Livet förintas inte av döden. Det kanske är så att det förädlas? Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Livets omständigheter kan vi inte gardera oss mot. Det blir inte som vi planerar och tänker. Vi vet inte hur eller när det slutar för oss. Men jag menar att om jag är medveten om vad som är centralt i mitt liv, så får inte omständigheterna samma makt över mig. Med målet i sikte, med inriktningen klar tar jag steg i rätt riktning, och då blir mitt liv meningsfullt, även om det blir annorlunda, även om det blir kortare än jag tänkt mig…

Önskemål inför livets slut. Egentligen är det kanske inte så viktigt hur min begravning en dag kommer utformas, och vad andra människor då kommer att säga om mitt liv. Det är inte det avgörande. Det är viktigare att jag under min stund här på jorden, inte lever med blicken riktad mot det som är oväsentligt och förgängligt, utan att jag lever med Livet i sikte…

Jag är glad att det över, så lämna mig ifred. Du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer.

Farväl december, jul- och nyårshelg. Inget mer bjällerklang, pynt och julklappspapper. Farväl matfrossa, Aladdinaskar, dålig TV och pepparkakshäng. Säg hej och farväl till glittriga klänningar, chokladmousse, champagne och hemvändarfyllor. Till familjesamvaro och ständigt sällskap, sovmorgnar och starkglögg mitt på blanka eftermiddagen. Hejdå lugn och stillhet, långa dagar i mjukisbyxor och några pepparkakor till, kanske en promenad på det.
Hejdå julen, för den här gången. Jag blev övermätt av dig som vanligt, men tack för det du gav ändå.

Så välkommen älskade, hatade januari. Med tomhet i plånboken och mörkret i lägenheten när adventstakarna ställts upp på vinden, men mörkret fortfarande ligger tjockt utanför fönstren.
Med bitande kyla och trötthet. Välkommen linsgryta och knäckebröd, billigt te och alla ensamma kvällar som hägrar efter att den intensiva samvaron försvunnit och vardagen återkommer. Välkommen tillbaka januari, med rutiner, tidiga morgnar, krav och nystartsintroduktioner. Hej januari med dina reor av gamla kläder, lämnade kvar innan våren tar vid, och snöslaskiga, gråa interiör. Så välkommen träningstider och nya löften att infria.

Tack januari med din kompromisslösa återgång till den mest rutinmässiga sortens vardag efter att december sockrat oss med sol- och vårarlöften och sedan lämnat oss chokladstinna och slöa. Det var på tiden att du kom.

Centralstationen, Stockholm 13:15 recording live från Elins huvud.

Okej, en timme tills nästa tåg går. Jag kan bara sitta här och titta på lite folk så länge då.
Fy fan vad illa jag mår. Smart att sitta och redigera och läsa sittandes baklänges på ett X2000-tåg samtidigt som jag åt naturgodis till frukost efter tre timmars sömn. Tänk om jag spyr?! Fan, tänk om jag spyr över min laptop så det slutar funka. Undrar om hemförsäkringen täcker det?
Åh jobbig farbror som sitter bredvid mig som smaskar när han äter, guud jag hatar gamla gubbar. Av alla människokategorier jag har svårt för är gubbar dom värsta. Flåsande andning, smaskar när de äter, alltid förkylda också snyter de sig i en tygnäsduk som de redan använt i två veckor och som är helt indränkt i snor också hostar de upp en massa slem och luktar svett gör de alltid också.
Och shit vad mycket snygga tjejer det finns överallt. Fan,vad det är bittert. Inte konstigt att man har jämförelsenoja när alla tjejer i det här landet är så jävla snygga. Inte konstigt att man inte är straight heller för den delen. Hehe. Fast alla snygga tjejer är ju straighta, typ nästan i alla fall. Fan vilka kassa förutsättningar man har alltså. På en snygg, vettig kille går det tiotusen snygga, vettiga tjejer så man har ingen chans på nån av dom i alla fall. Och nästan alla snygga, vettiga tjejer man skulle vilja ha väljer ändå bort en för att man råkar ha fitta. Fan vad det är bittert! Det går ju minst trettio randomkillar med dåliga skills i sängen på en drottning som jag och ändå väljer straighta tjejer hellre randomkillarna än en natt med mig. Jag hatar straighta tjejer!
Undrar förresten vad folk tänker när de ser mig komma här på Centralstationen? Liksom skitsnygg jacka, snygga skor, leggings, resväska och laptopväska under armen. Jag ba tja jag är framgångsrika, coola skribenten och akademikern som är så jävla hot. Tänk om folk tänker så om mig? Eller nä just det; jackan är från H&M-rea, skorna tre år gamla och knappast up to date, resväskan är trasig och laptopväskan är från Claes Ohlson. Fan Elin, vem försöker du lura? Alla ser ju att du bara är en lantisbrud från arbetarklassen ändå.
Okej livskris nu! Bra tillfälle för livskris…eller så inte. Vad gör jag med mitt liv? Vem är jag?
Vad ska jag ta mig till? Hjälp. Ångest.
Shiiiit sjukt snygg neger coming right this way! Hot diggidydamn vad snygg han var. Haha, bland det bästa med Amsterdamsresan var på vägen dit med den snygga stewarten som var mörkhyad och frugan inför hela planet ba ”Undrar om det finns många negrer i Amsterdam?”. Hahahaha.
Vänta nu, hade inte jag en livskris? Äh, skitsamma.
Gud, vad folk klär sina barn fult! Liksom overall, sjukt mycket nittiotal väl? Amen det är ju praktiskt kanske, men det är det väl inte. Barn ska ju jämt kissa, hela tiden måste de på toa och då är ju overall skitjobbigt. Och fult. Är inte hela grejen med barn att de inte har någon egen vilja utan att man som förälder får styra över dem och man därmed kan styla dem hur man vill. Åh, ett litet hiphopbarn liksom!
Vänta nu…var det där…moderslängtan?
Nä Elin, det var bara ditt extrema kontrollbehov som gör att du känner begär efter att styra andra människor som talade.
Åh, extremt tjock kvinna coming this way. Shit, she’s like HUGE. Nej, hjälp hon tanker sätta sig bredvid mig på bänken. Alltså seriöst, hon får inte plats, hon kommer knuffa ut mig ju! Tänk om hon sätter sig på laptopen så den går sönder? Undrar om hemförsäkringen täcker det?
Nä, om det är dags att gå till tåget nudå!
Okej. Det har gått tio minuter. Snälla döda mig.