Pepp och hets

Sista Brunchrapporten-veckan för denna sommaren och jag håller låda med Henrik Torehammar varje dag 11-13. Däremellan har jag en ungefär lika stressig vecka som den förra.
Lite bloggat, mycket gjort.
Ni lyssnar på mig i radio och läser mina texter vad det lider.
Och glöm för all del inte att fortsätta besvara frågan. Min läsarstatistik vittnar om att det är många som inte gjort det än.

Idag är en bättre dag


Man vaknar utsövd, mindre förkyld, mer inspirerad, tjötar i Brunchrapporten-studion och dessutom kommer producenten in med det här utskrivna sms:et till Brunchrapporten till en.

Angående tacksamhet sammanfattar flera kommentarer till föregående inlägg det rätt bra. Det finns en gräns då tacksamheten istället blir självutplånande och för att inte tala om den där farliga gränsen, som jag alltid cirkulerar kring, där humor och ursäkt används för att ta ner det allvarstyngda i mitt mående just då. Att inte behöva ironisera över sitt mående, inte behöva avfärda hur man mår just då med att andra har det sämre och att man ändå borde vara tacksam.
Och hur talar man om de strukturer, i form av socioekonomisk bakgrund och nuvarande situation samt kön, som både format en och stoppar en/gör det lättare för en utan att bli gnällig och utan att bli vad det individualiserade samhället benämner som ett “offer”? Jag tycker att det är skitsvårt. Fortfarande.

Men andra dagar, bättre dagar, kan jag hursomhelst kombinera tacksamheten med en stolthet över mig själv och framförallt ett jävlaranamma. Idag är en sådan dag igen, tack och lov.

Jag har varit i Stockholm

och ni anar inte hur roligt det är att ha halva sin bekantskapskrets i en annan stad när man väl får åka dit. Jag har druckit öl i dagarna fyra, fikat med gamla vänner, varit på releasefesten för Bangs nya nummer, spanat in Isobel Hadley-Kamptz urringning, fått den där fantastiska inledningsrepliken “visst är det du som är Elin Grelsson? jag älskar din blogg”, hållit miniföreläsning om kognitiv semantik på Judit & Bertil, köpt ett par röda skor, ätit panerad mat på Moldau så att jag och min vän Kristian rullade ut från stället, börjat rodna av Helena Bergman, bondat med Julia Skotts katter och dansat i en lägenhet vid Södersjukhuset.

Ni anar inte heller hur sjuk man blir av fem dagar i Stockholm. Råförkyld är jag. Då är det bra att man får åka tillbaka till Göteborg, lägga sig under en filt framför South Park med sin baby och en skål lösgodis och tycka att det är rätt fint att vara tillbaka också.

Ni anar inte hur inproduktiv man blir gällande bra textproduktion när skallen är fylld av snor och blicken dimmig. Tills jag får ur mig någonting vettigt lyssnar ni på Brunchrapporten i veckan som kommer. Jag sidekickar Henrik Torehammar. 11-13 everyday.