Skillnad på folk och folk (eller: fjärde inlägget för dagen, sätt igång och dammsug nu ditt satans fruntimmer)

Nämen jag kom på en till grej jag måste skriva om.
Min vän B. (also known as Fröken R. för er som varit med ett tag) är på besök denna vecka och ska ikväll sova hos mig. När jag försökte förmå mig själv att dammsuga inför att hon kommer sa jag till mig själv i huvudet:
- Ja man får ju storfrämmat.
Helt plötsligt kukar ens inre lingo ur i någon slags dialektal nostalgitripp, liksom. Det konstigaste var dock inte den dialektala nostalgin, det har ju hänt förr med jämna mellanrum (jag använder t.ex. fortfarande verbet he rätt frekvent trots att ingen djävel fattar det härnere och älskar att helt plötsligt bryta ut i breda L utan förvarning). Det konstigaste var när jag började fundera över det där med storfrämmat.

Det fanns, under hela min uppväxt, en sorts besökare som man refererade till som främmat och en som man refererade till som storfrämmat. Storfrämmat var alltså inte mer korpulenta än de som bara var främmande utan helt enkelt lite mer önskvärda besökare än de som bara var främmat.

Att norrländska dialekter är sjukt kåta på adjektiva prefix är i och för sig ingenting nytt. Jag förstår t.ex. inte hur folk kan ha växt upp utan ett frekvent användande av ord som storstövlan och tjocksockar. Förmodligen är det någon sanningsbakgrund i fördomarna kring norrlänningars tystnad som har gjort att norrländska dialekter rent generellt är mycket för det där med språklig reduktion. Säg så mycket som möjligt med så få stavelser som möjligt, helt enkelt.
Men det konstiga är alltså att jag gått runt i en romantiserande illusion (scrolla bak ett par inlägg för ytterligare information) om att det inte gjordes skillnad på folk och folk överhuvudtaget där jag kommer ifrån. Vi var alla bönder, töntar, utbölingar och småfattiga. Sen dyker det här ordet upp i skallen och jag inser att det fanns en tydlig hierarki i varje familj kring vilka som fick benämnas som främmat och vilka som var lite finare och således storfrämmat.

Jag hittar en lugnande förklaring då jag tänker på att det på landsbygden inte fanns så många uppgjorda bestämmelser kring när man skulle ses. Det var sällan folk ringde i förväg, man sågs aldrig någon annanstans än hemma och folk stövlade in i ens kök lite hursomhelst under eftermiddag och kväll. Förmodligen var folk inte alltid helt välkomna och vissa var väl lite mer välkomna att stövla in än andra. Somliga gjorde det ändå liksom och då var det bara på med kaffepannan och tjöta sönder öronen i vilket fall.
Det är kanske inte så konstigt att när Fyll-Svante från grannbyn ,för tredje kvällen i rad, kom in med storstövlan i köket mitt i middagen och började tjöta om något kalhygge blev refererad till som främmat medan en granne som bara kom varannan månad, men då i alla fall ringde i förväg, var lite mer av ett storfrämmande.

Hursomhelst, jag ska få storfrämmat och måste dammsuga.