Dagboksblogg, vardagsblogg, bitterfittsblogg

Kanske beror det bara på att det snöar igen. Det vräker ner utanför fönstret, mina ambitioner att springa kommer av sig, allting kommer av sig. Bredvid mig på skrivbordet ligger den långa att-göra-listan och ingenting bockas av. Jag funderar på mer kaffe, funderar på mer ingefära i vitaminsmoothie, ger upp. Vissa dagar hjälper ingenting, kanske endorfiner. Möjligen endorfiner, ett hårt träningspass, men de hinns inte med idag  och jag hatar det.

Kanske beror det på förra veckan. En hel vecka vigd åt romanen, hemligt Stockholmsbesök i den där lägenheten som blivit min frist. Julias lägenhet är den som jag har flytt till med brustet hjärta, självhat, tvivel eller bara behov av att komma bort. Den bäddsoffan har jag gråtit, varit full och skrattat mig tårögd i. Min vardag i Stockholm är just också vardag. Jag börjar hitta hjälpligt, kan tunnelbanan hyfsat, har mängder med vänner att träffa. Jag köper frukost, skriver, går och tränar, har något möte, skriver lite mer. Vardag i Stockholm är också vardag, men en så mycket enklare sådan. I en vecka kopplar jag bort allt ifrån ekonomisk oro, relationen med Gustav till om jag har någon mat hemma. Jag glider omkring och är bara min egen.

Jag kommer tillbaka och lyckas upprätthålla det jag lovade helgen innan, att umgås mer, att göra mer. Blir lycklig av att träffa vänner, åka på utflykt, dansa på Högkvarteret med hemmaglömd mobiltelefon. På söndagen efter min återkomst tar jag en promenad med bästa vännen och allt är nästan som när vi bodde i samma hus, var halvt arbetslösa singlar med för hög alkoholkonsumtion. Det här är det bästa med min bästa vän: Hon är den enda som jag nästan aldrig pratar politik och diskuterar samhället med. Jag har stundtals sett det som en brist hos oss, men nu vet jag bättre. Med henne är det bara känslor, relationer, sex, ångest, tveksamheter, livet. Vi går runt i snöglittriga Slottsskogen i snabb fart och pratar, pratar, pratar och det är så skönt, det gör mig så mänsklig.

Men sedan faller det. Måndag, tisdag, jobba och vara effektiv. Lyckas återvända till parlivets samvaro, efter en vecka av me myself and I och knappt minnas att vi var ihop och just det, nu skulle tider bändas och anpassas igen. Den här människan, han är här nästan hela tiden. Fnittrar framför Youtube-klipp när jag skriver och msnar med en kompis när jag sköter bokföring och jag älskar honom för det, jag älskar just det där lugnet som han ger mig när jag avbokar allt en kväll och vi maratonser Arrested Development, men det tar alltid tid att komma in i det igen. Måndag, tisdag, träna, springa, skriva, fakturera. Men sedan kommer onsdag.

Jag vet inte varför jag bloggar istället för att sköta pressjobbet för Textival, skriva lång artikel till GP Kultur eller åtminstone städa bland allt damm i mitt rum, kanske springa, bara göra någonting. Men det tar slut, jag tar slut, det bara fortsätter snöa och mittemot mig sitter han vid datorn och pratar om fredagsfylla och jag älskar honom och den bekymmerslöshet som jag vet inte existerar, men åtminstone verkar så, men den gör mig också så ohyggligt provocerad. Jag vet att han bär på lika mycket oro som jag, men den märks inte och tar sig inte samma uttryck. Kanske genusrelaterat, uppfostran, vad vet jag. Jag blir arg, jag blir bitter, jag blir en jävla martyrfitta som pratar om att ingen borde få ha roligt imorgon på den där festen som alla ska på för jag kan inte gå dit, måste jobba och upp tidigt på lördag och vara med i Morgonpasset helg. Han blir arg, för såhär är våra gräl nuförtiden. Det första året antingen lycka eller dra åt helvete ditt svin jag vill aldrig se dig mer och jag orkar inte mer, men numera lugnt gnagande på varandra. Småbråk som blossar upp då och då. Jag är sur, han blir arg, jag blir arg, sedan halvsams, lite TV-serier och ligga på det.

Vi ska åka till Borås, Debutantprisutdelning, och jag klagar, vill inte gå. Vill vara hemma, orkar inte. Han påpekar det oerhört sanna att jag alltid avstår från allt som kan vara roligt och inte direkt jobbrelaterat för att ha ännu mer tråkigt, jag vet att han har rätt. Jag vet att jag väljer, som jag alltid valt. Vara duktig, vara tråkig och sedan få höra att jag borde slappna av lite, ha lite kul. Mäta mig mot folk som super och slarvar, i hemlighet tycka att jag ändå är lite bättre än vad dem är. Så kan jag sitta hemma och martyrklaga, det är också ett sätt att vara bäst på.

De ringer från Aschberg på TV8, vill att jag ska vara med på måndag och prata OS och sporthat, säger ja, ångrar mig kanske sedan. De vill sätta mig på ett flyg till Stockholm, jag är flygrädd, jag är TV-rädd, jag är mediatrött, orkar inte. Det är så mycket med det här livet, hela tiden. Samtidigt en anledning att komma bort, alltid anledningar att komma bort och han kontrar med att han ska supa på måndag och jag blir avundsjuk och arg igen. Sitter med bokföringen, konto och debet och han planerar utgång och jag vet att det inte är så enkelt, men hans bekymmerslöshet gör mig galen och jag säger att jag skulle byta liv, vilken dag som helst, men menar det nog inte. Avundas supa mitt i veckan, inte planera så mycket, inte vara så trött och arg hela tiden, men vet inte hur jag annars ska vara. Alkohol är en av mina kvarvarande kaloriräkningsnojor och har man druckit alkohol kan man inte träna dagen därpå, så jag förstår inte människor som kan dricka flera dagar i veckan och ändå vara så snygga. Jag blir tjock och finnig, sladdrig, det är inte värt det.

“Jag kommer gå ut imorgon, jag försöker sätta ner foten här”, säger han och jag eskalerar i bitter jävla barnslighet när jag svarar att han väl kan försöka sätta ner foten i någon framtida relation istället och låta min avundsjuka och mitt kontrollbehov styra och ställa i den här. Vi skiljs åt så, ska väl åka till Borås i snöstormen, ska väl skriva lite text, kanske hjälper kaffet och kanske hinner jag ta en joggingtur. Tar på mig stövlarna, de trasiga som jag fortfarande har eftersom jag inte ids köpa nya då det ändå är vår snart. Har jag tänkt i någon månad nu och sedan går jag ut  i snögloppet, pulsar till Ica, köper snus och det är bara en torsdag i februari och blir nog bättre snart, snälla säg att det blir bättre snart?

Lite the 90’s för mig också









Jag hade verkligen inte tänkt färga håret under sommaren, solblekning and shit, men min fantastiska frisör igår ville annorlunda. Jag skulle rätta till nacksnaggen och flatluggen bara, men efter en stund började han komma med mindre subtila hintar.
- Jaha, hur tänkte du när du skaffade den där hårfärgen, undrade han och drog genom mina rödbruna testar.
En stund senare upplyste han mig om att jag passar i alla hårfärger utom någon form av röd. Jag fick en klump i halsen av sorg, jag älskar ju rödhåriga kvinnor. Ännu en stund senare la han pannan i djupa veck och undrade om jag hade en timme till över. Han ville inte släppa ut mig i den där hårfärgen, jag såg för mjäkig ut om man såg till hur frisyren ser ut.
Jag gav honom fria händer.
Det blev svart.
Så svart som det inte varit sedan gymnasieåren.
Jag känner mig revolterande och emo på en och samma gång. Ni ser ju själva vad som händer med poserna när man har svartfärgat hår och snedlugg.

Julia Skott i korsettklänning och annat som får en att vilja flytta till Stockholm

Jag har haft en fördjävla fin personlig kick-off inför 2009 i Stockholm.

Jag bodde hos Den mörkhåriga och satt med henne och pojkvänssambon framför Freaks and Geeks och blev väckt av Stockholmstrafik, kaffedoft och hennes mjuka, morgonlyriska röst som meddelade att frukosten var klar.
- Jag vill alltid vakna till kaffedoft och en vacker kvinnas röst, mumlade jag halvt i sömnen eftersom jag alltid tycks lida av något slags gubbrockssyndrom när jag är med Den mörkhåriga.
Jag promenerade i solsken och läste massor med skönlitteratur, fikade och tittade på människor. Hann tänka, läsa, skriva och få massor med nya idéer och uppslag.
Jag träffade herr K. och hans fantastiska nya kärlek som fick mig att fräsa ”du gifter dig med honom inom ett halvår”, när kärleken gick på toaletten.
Jag träffade delar av anonyma bloggänget och pratade relationer, google-statistik, framtidsångest och annat relaterbart.
Jag satt i några möten, hemliga än så länge.
Dessutom träffade jag Julia Skott, vilket, precis som hon påpekat och som gällde alla mina fantastiska samtal i Stockholm, hade krävt en diktafon och var stoff för minst femton mer eller mindre publicerbara texter. Det sista hon sa innan vi skiljdes åt efter några öl, dagen efter första fikat, var ”blogga om mig snart!”. Detta efter att hon gjort ett idogt försök att via Facebook på mobilen visa den här bilden för Kungsladugårds korsettkåtaste kvinna.

Jag satt på tåget hem och undrade återigen vad som håller mig kvar i Göteborg, bortsett från närmaste vännerna.
Det är lätt att idealisera en stad och en tillvaro som mest brukar innebära träffar med kära vänner, semester, inspiration, möten och credd, men jag har i flera år slitits mellan Göteborg och Stockholm. I höstas föll det på att jag inte fick jobbet som jag sökte där. Men jag slits fortfarande.
Det är lätt att idealisera en stad som man inte bor i och tänka att det finns en fagrare glans någon annanstans. Men uppenbarligen är det lika lätt att sitta kvar på Kings Head, år efter år, och tänka att man borde vara någon annanstans, men likt förbannat alltid bli kvar.

Hjärnan – så funkar den

Huuur kan man ha läst på om mindfullness och lärt sig alla rationella tankeknep som finns att lära sig och fortfarande fungera såhär stundtals (läs: ofta)?

Mellan lätt oro och prestationsångest av typen “njaha, nu känns det inte så kul att vara vuxen och självständig längre” till tankar och känslor av typen “jag är ful, dum, värdelös, kan ingenting, nu skiter jag i allt, jag är ensam och oälskad” osv i all oändlighet tar det i snitt tre minuter.
Vet ni hur bra uppsatser man skriver när man fastnat i de tankespåren? Vet ni hur bra man sover när man ska lägga sig tidigt? Nä, just det. Det gör man inte.

Min mest nödvändiga bloggläsning

Jag hade i våras en långtgående teori om att författaren till Kom ut ikväll inte existerade. Hon var i själva verket mitt fyllejag som bloggade anonymt för att få utlopp för allt jag inte kunde skriva på den här bloggen längre, post min anonymitet. Hon skrev så exakt vad som skedde i mitt liv i våras, skrev exakt så som det kändes men som jag aldrig skulle våga skriva. Jag funderade rätt länge på om jag helt enkelt deppbloggade i onyktert tillstånd och sedan glömde bort det dagen därpå.

Sedan träffades vi i somras och nu har jag fått bekräftat att hon existerar och dessutom är fantastiskt trevlig och rolig med de vackraste ben som jag sett (både jag och LSM hyste en gemensam beundran för de där benen).
Men fortfarande skriver hon sakerna som jag aldrig skulle kunna skriva om här och fortfarande är det hennes blogginlägg som får mig att gråta. För att hon, till skillnad från vad jag någonsin vågat göra, visar upp de svaga sidorna oförskönat. För att hon vågar erkänna att det är för jävligt, utan att avsluta med något klämkäckt om att det säkert ordnar sig.
För att hon vågar skriva om att vara i sina 20-någonting och fortfarande vilja banta sig smal när man mår dåligt och behöva slåss mot de tankarna eller be någon göra tusen nålar på ens arm för att trycket över bröstet ska lätta.

This ain’t no emoblogg längre. Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva någonting om sådant där. Men jag kan hänvisa till Kom ut ikväll. Och jag kan skriva om hur skönt det är med någon som vågar skriva om det där. Som helt spot on skriver om den där revanschkänslan genom självförbättring som förföljt mig genom livet och fortfarande följer mig, sådär så att jag vid 25 års ålder fortfarande kan stå framför spegeln och tänka att om fem kilo och smalare kinder kommer jag kanske att bli åtrådd, omtyckt, älskad.
Eller minnet av hur jag bad senaste pojkvännen göra tusen nålar och hur underligt han tyckte att det var att jag aldrig tyckte att det gjorde ont, utan bara kändes skönt och befriande.
Eller att vissa dagar inte orka vara så fucking snygg, rolig, smart, social och aktiv som jag oftast är och förväntas vara, utan bara vara jävligt liten, svag och känna mig värdelös.

Då är det så skönt att Kom ut ikväll finns. Jag hoppas att du förstår att det du skriver betyder någonting och att det betyder mycket, love.