Ensam bloggare söker

Fortsätt diskutera abort och preventivmedel i de föregående inläggen på ämnet, fortsätt diskutera F-ordet, men jag lämnar det nu. Kanske kommer det någonting om Maria Niemis text om femme senare, framförallt för jag att ropade ett stort hurra inombords när jag läste den och känner så mycket identifikation och styrka i femme-kulturen.
Men det blir senare i så fall.

Det jag har tänkt på de senaste dagarna är någonting helt annat. Det är dels det här inlägget om att vara ofrivilligt singel och dels en text av Fredrik Lindström i senaste numret av Språktidningen (ja samma nummer som även innehåller den fantastiskt roliga och intressanta artikeln om akademikerspråk inom humaniora efter postmodernismens ingång).
Lindström skriver om hur vi alltmer har börjat ersätta ordet ensam med själv. Ju fler singelhushåll som vi får, ju fler som är ensamboende och singlar, desto mindre används just ordet ensam.
Ensam bär på konnotationer om utanförskap, sorglighet, desperation och inga vänner eller kärlek. Själv innebär ett självvalt tillstånd av styrka och frihet. Själv bildar dessutom, tillsammans med efterled som –förtroende, -ständighet och –känsla, ord som ännu starkare förknippas med styrka och frihet. Ingen vill längre uttrycka sig om sig själv i termer av ensam. Alla är vi bara själva.
Ensamhetsbegreppet innebär också ett erkännande av såväl sårbarhet som svaghet och som jag tjatar om i mina texter: Är det någonting som är fult och tabubelagt i dagens klara sig själv-mentalitet och självständighetskontext är det ju just det sårbara och svaga. Ensamheten utgör ett utsatt tillstånd av passivitet. Är man ensam är man konstig.
Vi semestrar inte längre ensamma, vi går inte på bio ensam eller lagar ensam mat. Vi gör det själva. Själv konnoterar istället en aktiv position, kan själv!, skriker barnet. Kan själv!, skriker också vi för att ingen ska få för sig att vi är något slags retard som andra människor inte vill befatta sig med.

Jag och Jonathan pratade någon gång om vår tids krav på social kompetens och social samvaro. Förr i tin fanns det i småbyar, framförallt, alltid någon som rent allmänt ansågs och som ansåg sig själv som folkilsk. Man bodde ensam i något torp och ville överhuvudtaget inte befatta sig med andra människor, var mest allmänt sur och jävlig och trivdes bra med att vara ensam. Och det var liksom helt okej. Folkilska människor kommer förmodligen inte att kunna finnas kvar som fenomen i vår tid.
Jag minns en gubbe nära vår högstadieskola som bodde ensam med en gris och hatade alla. Ibland rymde grisen. Då sprang han upp till vår skola och jagade grisen innan han skällde ut alla som stod på skolgården och återvände till sitt torp.
Hur mycket social kompetens och EQ besatt han liksom?

Nu är jag ju inte folkilsk. Tvärtom är jag översocial såtillvida att jag får vara självsam (ja, notera här hur jag själv valt att inte använda ordet ensam, för att kunna påvisa att jag minsann kan själv och har valt det själv) i perioder. Jag är inte ensam om man ser till världens bästa, närmaste vänner, nära kontakt med familjen och ett oöverskådligt antal bekanta. Jag behöver aldrig oroa mig för att inte ha någon att umgås med om jag skulle vilja.
Men när jag läser det här blogginlägget gröps ett hål i mig och jag tänker på hur modig hon som har skrivit inlägget är, att hon vågar erkänna det, och jag tänker på Mia och Klaras sommarprogram som fick mig att gråta på en buss mellan Östersund och Umeå för att det är exakt sådär jävligt det är att behöva deklarera sig själv som singel ibland och jag tänker på hur jag en försommarnatt i sen maj satt på en lägenhetsfest på balkongen och det var då som jag för första gången på flera år erkände det och tog orden i min mun och Gud, som jag skämdes när jag såg på mina bästa vänner och sa:
- Jag vill faktiskt åtminstone dejta någon igen. Jag tycker inte att det är så kul och spännande att vara singel längre.
Och jag blir så glad av det där inlägget, för jag tänker exakt likadant. Det här handlar inte om att jag behöver någon annans bekräftelse för att tycka om mig själv, det handlar inte om att jag behöver någon annan för att känna mig hel. Jag har haft de perioderna, de är inte nu. Jag har aldrig mått så bra som nu. Jag har aldrig tyckt så bra om mig själv som nu. Längtan efter att få dejta någon är inte en bristsjukdom, det är ett behov.

Men redan när jag skriver det här så skäms jag. Jag ser mellan raderna hur jag måste låta patetisk och sorglig, hur mina gamla flings kommer att läsa det här och tänka ”men stackars tjejen, har hon fortfarande inte hittat någon?” och hjälp och Gud bevare – tänk om någon uppfattar mig som desperat? Att de inte hajar att jag också är sanslöst kräsen och för mitt liv inte förstår hur jag skulle kunna dejta någon seriöst om personen ifråga inte fattar hiphopreferenser eller kan ge en definition av queerbegreppet?
Redan nu tycker jag att det här är det värsta som jag någonsin lagt ut på bloggen och värre blir det nu när jag erkänner att inatt när jag lallar hem på fyllan, lägger mig i sängen och låter handen kippa efter blodvarm, insomnad hud på den tomma platsen bredvid, då kommer jag inte att känna mig vare sig stark, självständig eller självsam. Jag kommer bara känna mig ensam.

Självsamhet

Jag har alltid varit lite överförtjust i mitt eget, ensamma sällskap.

När jag var barn var det ett konstant tjat från mina föräldrar om att ringa en kompis, delta i sociala aktiviteter, gå på kalas, ha sociala fritidsaktiviteter och leka. Jag stängde dörren till mitt rum eller gick ut i skogen och bad att få vara ifred. I skolan och på fritids slet fröknarna sitt hår i förtvivlan för att få Elin att leka och vara med de andra barnen. Ett barn som är ensamt är farligt. Då har man misslyckats med en välmående, social gemenskap i barngruppen. Då är det någonting som är fel. Då måste man tillsätta åtgärder. Fröknarna tjatade på mig och sprang till de andra barnen och bad dem att låta Elin få vara med, trots att hon inte ville och försökte reda ut om jag var mobbad. Jag låtsades vara med, men så fort fröknarna vänt ryggen mot sprang jag åt mitt eget håll för att få vara ifred igen.

Jag tyckte inte om att vara med andra människor. Jag tyckte om mina egna tankar. Fantastivärldarna som jag byggde upp, de konstanta monologerna som jag förde i mitt eget huvud, novellerna som jag skrev. Det var inte det att jag inte tyckte om människor i sig. Det var ju mer det att de störde mina tankar. Det där bruset som jag levde i i mitt eget huvud blev avbrutet och förstört. Jag tyckte inte att andra människor hade någonting att tillföra.

Då var jag skitblyg och livrädd. Det är jag ju inte idag. Jag tycker om umgänge, jag tycker att andra människor har fantastiskt mycket att tillföra mina egna monologer, jag älskar att diskutera och träffa människor. Jag håller sällan tyst och älskar att stå i centrum.
Men villkoret för att vara den människan är fortfarande att jag kan dra mig tillbaka. Få vara ifred och umgås med mig själv. I vissa perioder kräver jag det mer än andra.

Precis som med barnet på skolgården är det fortfarande någonting som är lite farligt med en människa som frivilligt drar sig undan gruppen och det sociala. Man är antingen en social retard, enstöring eller så har man helt enkelt inga att umgås med. Om man frivilligt försakar umgängen, utgång och sociala tilldragelser till förmån för att hänga med sig själv är det något som är fel.
Att vistas ensam i det offentliga rummet utan att ha ett tydligt mål är inte heller helt okej. Man måste ha sällskap för att legitimera sin närvaro.

Nu har jag en period då jag älskar mitt eget umgänge igen. Lite sådär farligt mycket, så att jag tillslut hellre umgås med mig själv än andra. Jag stannar hemma från krogkvällar för att vara med mig själv. Jag vill helst gå på stan själv. Jag måste ibland försöka komma på undanflykter för att få vara själv.

I Stockholm går jag runt själv. Jag besöker muséer, fikar, skriver och promenerar. Det är inte så att umgänget inte finns. Det är bara så skönt att slippa kravet på att vara utåtriktad. Att höra bruset av de egna tankarna, hinna tänka klart. Själv göra mina egna val utan någon annans inflytande. På dagarna, när min värdinna jobbar, har jag världens bästa ursäkt att inte behöva höra av mig till någon eller träffa någon. Jag skulle kunna, men jag vill inte. Inte av elakhet eller ointresse. Utan för att behovet av att vara en social retard som hellre är ensam än leker med andra är så stort just nu. För att jag är ett sånt förbannat fint sällskap och för att det är så skönt att hinna lyssna på bruset utan att det blir avbrutet.

Hemma där både jag och hjärtat bor

Det förrförra inlägget var aldrig tänkt att existera. Det var bara en utsvävning om min skavande tristess som lantisbarn som helt plötsligt blev en helt egen text om att bo på landet fast man älskar stan som blev en helt egen text om att vara ett barn som är rädd för allting och väntar på att jorden ska gå under och finner lite tröst i upplysta lägenheter.
Det blir så ibland.
Inlägget var en utsvävning från det jag sedermera – långt senare då ingen av er orkat fortsätta läsa utan troligen kokat en kopp te, kollat My name is Earl-repriser eller knullat med era respektive istället – skulle komma fram till. Det jag skulle komma fram till var att jag äntligen hittat någonstans där jag trivs.
För inte trivdes jag i papplådan med exflickvän K. och sällan trivdes jag i ekologiska kollektivet med miljövetarna närmare stan och i norrlandskollektivet som jag och exmannen startade med två av våra vänner när vi flyttat i Göteborg trivdes jag väl ibland men det låg för långt från centrum och jag mådde alltför shitty för att kunna trivas och min och exmannens andrahandstvåa med fula möbler strax ovanför avenyn var bara övermöblerad och skavande och korridorsrummet hatade jag men mest av allt hatade jag nog den förra lägenheten.
Min första helt egna lägenhet. 21 kvadratmeter total jävla ensamhet och ångest.
Den låg i Högsbohöjd. Vilket inte säger den som inte kommer från Göteborg någonting, men kommer man därifrån kanske man vet. Att Högsbohöjd inte är ett kul ställe. Alls. Den var svinliten, jättesliten, hade fula möbler som ingick och det var sådär lyhört att jag hörde allting som om det pågick i min egen lägenhet. Tonårsgrannens knullande fick mig att precis-gjort-slut-med-pojkvän-lipa. Indiernas prat nedanför fick mig att undra om Simpsons-Apu satt vid min sängkant när jag sömndrucket väcktes av det. Tonårsmorsans grälskrik ljöd över kokvrån, liksom den arga mannens vrål i lägenheten snett nedanför som alltid skrek åt sin fru och sina barn tills de grätskrek ihop och jag satt med handen darrande på telefonluren och undrade om jag borde ringa polisen för det var för mycket skavande misshandelsfamiljsscenario över alltihop (Det gjorde jag såklart aldrig. Kalla det den svenska åkomman eller bara feghet – oviljan att liksom lägga sig i). Alltid röster som tog sig in på mina 21 kvadrat och störde mitt privata rum.
Jag hatade min lägenhet för att den var så liten. För att grannen var arg och knackade i väggen så fort jag hade besök, vilket jag sällan hade för det fick inte plats någon. Jag hatade platsen den låg på och känslan den gav mig. En skavande rastlöshet. En konstant rumslig påminnelse om hur jag trängdes i det lilla när jag ville ute i det stora.
Alla möbler var fula och gamla. När jag flyttade in kunde jag inte äta på en vecka i lägenheten. Jag fick tvångsneurotiska tankar och nojor om att den förra, manliga, hyresgästen ollat på allting innan han flyttade. Så fort jag tog i bordet mådde jag illa och var oförmögen att äta. Det var liksom snopp på handen nu.
Men mest hatade jag den för att den var så mycket ensamhet. Det var långt till närmaste vän och det var på den tiden då jag jobbade heltid. Jag sov aldrig på nätterna, nästan aldrig mer än tre timmar och när jag kom hem rasade jag ihop i sängen. Åt min kvällsgröt, bölade, kollade på meningslös TV och stirrade mig igenom en ny natt.

När jag fick erbjudande om att flytta in i lägenheten i Kungsladugård visste jag redan att en av mina bästa vänner, hon som sedermera kommit att kallas frugan, skulle flytta in. Jag visste att lägenheterna var fina och nya. Det var dubbelt så hög hyra, en sån där hyra som man bara ockrar av vilseledda studenter som tycker det är okej att betala mer än halva CSN-lånet till sin hyresvärd för chansen att få bo på förstahandskontrakt i en storstad ett tag. Den var omöblerad. Inga gamla snoppmöbler. Den låg i stans bästa område. Eller så sa de i alla fall, de som gick igång på vackra hus, lugna miljöer och gårdskatter. Jag rådfrågade mina föräldrar. De sa att jag skulle ta den, jag måste ta den. Det var dags för mig att bo någonstans som kändes som hemma nu.

Min vackra, vita lägenhet. I stans bästa område. Jag älskar den. Jag älskar den stora rymden i en lägenhet med högt i tak. Jag älskar alla moderna detaljer, känslan av renhet och fräschhet, utsikten mot parken. Jag älskar hur jag medvetet köpt på mig så lite möbler som möjligt. Vita, stilrena eller i ljus furu. Vita väggar sånär som på mammas gamla Marimekko-tyg från sjuttiotalet i svart och lila, en We can do it-affisch och chockrosa hjorthuvud i porslin.
- Jag är totalt IKEA-knullad, brukar jag ursäktande fnissa när folk kommer på besök.
Det är inte världens mysigaste lägenhet. Den är för avskalad, sparsmakad för det. Men jag älskar den. Den ger mig ro. Öppna, stora fönster ut mot världen. Den bär på en tystnad som jag aldrig hört förut i den här staden. Trygg, men ändå påminnande om staden. Jag kan tänka i den. Vid mitt nya, stora skrivbord med fönstret ut mot parken hittar jag fokus.

Sen är det det där med grannarna. Allra mest det där med grannarna. Först flyttade frugan in. Sedan jag. För några veckor sedan Erik och nu allraförsta Göteborgs-vännen Hanna. Det är den konstanta närheten till en familj, som ändå är en familj som hålls på behörigt avstånd ifrån diskbergsgräl, räkningar eller mitt dåliga morgonhumör. Allt som fuckar upp en relation när man bor ihop. Det är att umgås så mycket man vill, men ändå stänga dörren när jag behöver egentid. I min egen lägenhet.
Det är sådana där helger då jag eftermiddagssover en lördag, för att sedan få en abstinensdipp. Vips har Erik bjudit in mig på kaffe, kakor och cigg några dörrar bort. En stund senare ringer Hanna på min dörr och står leende uppsminkad med en folköl i handen.
- Redo för några öl på andra lång?
Söndagen ligger jag och Erik utslängda i min soffa och dricker söndagskaffe och lyssnar på Nina Simone. Jag hjälper honom lite i lägenheten innan jag går in till mig igen. Några timmars egentid av skrivande och städning innan vi söndagshänger ett helt gäng hos Erik. Han som suckar över att ingen är lika intresserad av TP-spelandet som han är, frugan som bullar upp med kuddar i mitt knä, lägger sitt huvud där och skrattar sitt mest befriande, älskade skratt över I en annan del av Köping. Maja som lägger upp fötter mot min stolskarm och Hanna som springer upp och hämtar middag, kommer tillbaka lagom till Wallanderfilmen som vi alla skrattsuckar över för herregud, dialogen och intrigen och skådespeleriet, varför gör vi så dåliga filmer i Sverige?
Måndag bio med frugan och sedan middag tillsammans. Kladdkaka och känslomässig ventilering i hennes soffa innan jag behöver egentiden, stänger in mig tills Erik ringer på dörren.
Tisdag fika på Hagabion, storhandlar med Hanna. Egentid och arbete innan Erik msn:ar och erbjuder rödvin i regnkvällen. Leonard Cohen, Joni Mitchell och andra hjältar i stereon, High fidelity-högläsning och rödvinsfyllan som bultar på helt plötsligt. Vi pratar litet och stort, skrattar och blir allvarsamma. Jag går över till mig vid tvåtiden på natten. Egensömn.

Någonstans klar i insikten om att det kanske – ursäkta mina fånlyriska klicheér – var såhär vi människor var tänkta att leva. Nära varandra. Egna rum, men spring emellan. Alltid nära till en trygghet när man faller eller bara behöver lite kladdkaka, dålig Wallanderfilm eller litterära rödvinssamtal en regnig tisdagsnatt. Vi kurar ihop i våra egna ettor, låter okända grannar ta över vårt privata rum eller skaffar kärnfamiljer och tror att allt vi behöver är äkta hälft och några bebisar så har vi hittat tryggheten och kärleken.
Jag har hittat tryggheten och kärleken. Jag tror den är mindre bräcklig än en kärnfamilj. Det här är min familj, mitt hem, jag har äntligen hittat hem och det är också ett ställe där mitt hjärta bor.

Flyktinstinkten

Att träffa exflickvän K. igen efter fem år är som att se sin gamla spegelbild och inte riktigt känna igen den.
– Vilken dialekt du har! Göteborgska!, säger hon
– Vad liten du är, herregud vad liten, säger hon
– Vadå grönt te? Dricker du grönt te?, säger hon
Och jag förvånas och förundras över hennes reflektioner innan det slår mig att senaste gången som vi sågs pratade jag någon slags seminorrländska, vägde tolv kilo mer än nu och skulle aldrig kommit på tanken att dricka äckelgrönt te. Hon med sina pepsiburkar och marianne-karameller, långa håret, västgötska dialekten och när Ani Difranco börjar gapa Million you never made i stereon finns det en instinktiv ryckning i min hand att sänka eller säga att det är skitdåligt innan jag inser att det var fem och ett halvt år sedan jag kunde göra det.
Få korta ögonblick i livet inser man att man verkligen gått från en punkt till en annan, det inte bara känns utan det märks. Detta var ett sådant.

På folkhögskolan vid Göta kanal häller jag i mig kaffe mot insomnian och reflekterar texter och tar in. De läser mina texter och pratar om gestaltning, närvarokänsla och subtil kön&klass-tematik. Exakt de sakerna som jag kämpat med hela tiden. Det är inte under själva bearbetningen av mina texter som det händer saker i huvudet. Det är i analysen av de andras. Eller alla mellanspel; jag i soffan i uppehållsrummet där jag lyssnar till samtal om Morrisseylyrik, Bukowski och David Lynch, i framsätet på min textlärares bil på en regnvåt motorväg någonstans mellan de mellanstora svenska städerna när han pratar om 40-talets författarkollektiv och därbak sitter hårdrockskillen och pratar om hur han fick sin pjäsbearbetning av Mio min mio godkänd av Astrid Lindgrens systerdotter, trots att den inleds med att Mio karvar upp sina handleder.
Flyktbenägenheten är en nedärvd instinkt. Jag flyr och samlar intryck. Min kursare säger något om att jag inte är som hon trodde jag skulle vara. Att jag i min presentation på nätgruppen skrev något om att jag skulle bli professor, statsminister och författare – helst allt nu och på en och samma gång. Att hon väntade sig någon gapig och fladdrig och fann en lugntyst, ödmjuk tjej. Jag säger att det är mitt sätt att ta in och i tystnad säger jag att det är mitt sätt att fly. Jag tystnar. Reflekterar och samlar intryck istället för att rusa på och ta plats.
Flykten tar slut i tågresan på väg hem. Jag och Stefan bollar namn mellan oss för någon gemensam vän i Göteborg måste vi väl ha och sedan pratar vi humaniorakurser och framtidsplaner innan jag sätter i hörlurarna och sluter ögonen. Inuti en knuten näve och tusen nya idéer.

Och sedan kommer jag hem. Ingen säger välkommen när jag öppnar dörren och kylskåpet ekar lika tomt som den känslan gör. Jag öppnar rätt Worddokument och kräks ut två dagars tillbakahållen inspiration genom fingrarna. Jag vet precis hur historien ska skrivas nu, hur den måste skrivas. Facebook, det sorgset skrikande saldot på internetbanken och frånvarande eller negativt besked om doktorandtjänst; allt får stå tillbaka. Jag skriver och sedan lägger jag mig i sängen, lyssnar till det som Göteborg kallar vinter men som egentligen bara är ösregn. Saknar nyckelben att kyssa och en bröstkorg att luta pannan mot. Vänder mig om för att se saknaden i ögonen, tror mig se skäggstubb och vackrastögon men finner mest mörkblont självfall och blekmjuk nacke.