Alla familjer är psykotiska

Igår såg jag Klaras resa på Stadsteatern i Göteborg. Med manus av Mirja Unge, denna strålande författare som skriver ännu bättre manus än vad hon skriver romaner. I regi av Jenny Andreasson och helt makalöst begåvade Nina Zanjani i huvudrollen. Det var en av de starkaste teaterupplevelserna någonsin.

Upplevelsen påminde till vissa delar om när jag läste Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. När man ser beröringspunkter i sig själv i skeendet, när gränsen mellan det som kallas normalitet eller möjligen lite icke-diagnostiserad instabilitet och det som klassas som psykisk sjukdom börjar suddas ut. Hur gränsen sedan blir alldeles klar och tydlig igen. Jag kände igen mig i mycket hos Klara. Den unga, osäkra kvinnan som mått dåligt under stora delar av sin tonårstid. Som äntligen får lämna sin lantisuppväxt, börja på universitet inne i staden. Studentrum, fester, pojkvän. Hur hennes värld öppnar upp sig, hon tar med den besökande lillasystern på restaurang och systern säger att det här skulle pappa säga var onödigt, man kan ju äta hemma men Klara är så sprängande stolt över sin nya tillvaro. Men sedan vrids allt ett varv: Allt börjar grumlas, bli skräckinjagande, hon hör röster, det smyger sig på. När Nina Zanjani slutligen gestaltar den utblommade psykosen skrikande och gråtande på scengolvet är det omöjligt att värja sig. Snyftningarna hördes genom hela publiken.

Bortom ett strålande manus, fantastisk regi och Zanjanis prestation var det en sak som framförallt fångade mig. Gestaltningen av familjen är så precist kladdigt obehaglig, utan att någonsin bli övertydlig och förklarande. Det skrivs aldrig ut vad problemet i familjen är. I vissa stunder verkar den rentav lycklig. När pappan lyser upp av stolthet över att hans dotter ska gå på universitetet, när familjen har ett vanligt vardagsgräl i soffan om att systern borde träffa mer kompisar. Men sedan smyger det sig på. Pappan som pratar lite för mycket om sin dotters kropp, frågar lite för mycket om hennes och pojkvännens sexuella aktiviteter. Mamman som uppvisar känslomässig kyla, som snor sin dotters kläder och använder samma parfym. Små saker som vrider perspektivet en aning, får obehagskänslorna att växa sådär så att man hela tiden sitter på helspänn. Man vet att någonting är fel, men det finns ingen brottsrubricering, ingenting som skulle få socialen att gripa in, bara känslan av att här mår man inte bra.

Jag tänker på alla familjer som gett just den känslan, alla barndomsbekanta och kompisar vars hus man hängde i. Minns lågstadiekompisen som hatade sin styvpappa och ville att han skulle försvinna. Hur han brukade retas med henne, fast hon inte tyckte att det var roligt. Hur han en gång gjorde ett hyssjande tecken mot mig vid köksbordet och sedan satte en blyertspenna med vässad udd vid hennes öra. Sedan sa han hennes namn, varpå hon vred på huvudet och pennan åkte in i örat. Han skrattade högt, jag log osäkert och sedan sprang jag efter henne när hon rusade mot sitt rum, grät och grät och sa att hon hatade honom.

Pojken i min lågstadieklass som bara ville lägga en bit till i pusslet när hans pappa kom och hämtade honom på fritids. Hur pappan ställde sig och vrålade att han fanimej skulle komma på en gång när han hämtade honom, hur han stampade hårt i golvet så att det skallrade i våra glasburkar med pyssel i. Sedan tog han pojken hårt i armen, pojken grät och skämdes. Fröknarna tittade åt ett annat håll och jag tänkte att de kanske hade lika ont i magen som jag. Det var samma pappa som alltid skällde på sonen när han inte kom först i alla sporttävlingar och jag minns hur just den pojken brukade kalla mig fetto, men att jag hade lite mer förståelse efter att jag sett hans pappa skrika.

Eller hemmet som jag vistades mycket i på mellanstadiet. Där pappans humör jämt var något som man måste akta sig för och minsta irritation, fel kryddad mat eller gnälligt barn, kunde få honom att brusa upp och börja skrika. Mamman som ibland skrek emot, vi gick in på rummen och låtsades leka men jag såg hur min kompis var stel och blicken fastnaglad i golvet. Någon gång gick hon ut och skrek att hon faktiskt hade besök, de kunde väl vara lite tysta. Pappan skrek åt henne att hon skulle ge fan i att lägga sig i, det var hans hem och han betedde sig som han ville där. När mina föräldrar kom och hämtade mig log alltid mamman stort, sa att det var så trevligt att ha mig på besök. Av hennes skrik och tårar syntes igenting.

Alla dessa hem där man aldrig kunnat hitta några blåmärken eller ärr. Inget missbruk eller övergrepp. Inga vittnesmål om någonting som skulle kunna bli ett ärende hos polisen eller få socialens knappa resurser att rycka in. Där det bara funnits en klibbigt obehaglig stämning, som gör ont i magen. Hur både jag och även vuxna omkring mig säkert såg, men det fanns ju ingenting att anmäla. Kanske var föräldern bara på dåligt humör och barn säger ju så mycket om att de hatar styvföräldrar eller har en arg pappa, det betyder nog egentligen ingenting. Så vände vi bort huvuden och försökte ignorera känslan av obehag, för inte ville man lägga sig i andra familjers bekymmer och vem är jag att prata om hur någon annan ska uppfostra sina barn.

Nej, vi tränger inte in i familjens heligt privata sfär i onödan, vill inte göra oss ovän eller vara obekväma. Det som sker inom familjen är mellan dem och så växer fortfarande mängder av barn upp i familjer som på ytan är helt vanliga. Inga ärr eller vittnesmål. Bara en klibbig känsla av obehag, en skärva någonstans i den heliga familjens porträtt.

Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

Yngst kommer alltid att vara ett barn

Det är underligt det här med syskonskaran. Hur man alltid kommer att bli betraktad utifrån vilken unge i ordningen som man är, oavsett ålder och mognadsgrad.
Igår var vi hos mormor och hon bjuder mig på sherry. Jag har blivit bjuden på alkohol av mina äldre släktingar i minst tio år nu. Eftersom jag är äldst och dessutom var en brådmogen unge en gång i tiden (de senaste åren har mognaden mest gått i någon reversed direction) har det tagits för givet att jag också är äldre än vad jag egentligen är. Klart Elin ska bjudas på alkohol, hon är ju den nästanvuxna.
Min syster, som är 20 år och både får gå på krogen och handla på Systemet enligt sin ålder, bjöds däremot inte på någon alkohol. Inte hon, den yngsta, den lilla.
- När du har blivit så stor som din syster kan jag bjuda dig på sherry, sa mormor och verkade helt omedveten om att jag, när jag var 20 år, brukade betrakta mormors juldagsmiddagar som förfester.

Nyss berättade jag om gårdagens förehavanden på krogen för mamma.
- Nejmen tyst, inte inför din syster, väste mamma och pekade på 20-åriga lillasystern som satt i soffan och mest såg förvirrad ut över mammas förmaning. Som att hon inte känner till fenomen som drinkar och krogragg.

Någon bekant till mig hade en teori om det här med tre i syskonskaran. Den äldsta kommer alltid att vara den vuxna, men också den som föräldrarna sätter minst tilltro till. Det äldsta barnet måste liksom göra alla misstag först och ta alla smällar. Det kan förklara varför jag var tvungen att tjata i fem år innan mina föräldrar lät mig peirca näsan. När min syster ville göra samma sak gick de med på det på en gång. Elin hade redan bevisat att man inte dör av infektion med ett smycke i näsan.
Mellanbarnet hamnar mellan det ständigt vuxna barnet som gör alla idiotgrejer och det yngsta. Yngsta barnet är den naiva, som alltid kommer att vara ett barn, men också det barn som man ställer högst förhoppningar till. Där det äldsta barnet misslyckats och mellanbarnet lyckats sådär, ska yngsta barnet lyckas.
Om hennes fem år äldre storasyster springer på krogen och gör dumheter, får lillasyster gå in och vara naivt omedveten om vad hon sysslar med. Till henne står alltid hoppet. Det känns rätt skönt att vara äldst och dummast i alla fall.

Take me home, country roads, to the place med Sveriges fulaste pepparkakshus

Det är någonting oerhört rörande med att ens föräldrar, trots vuxna och utflyttade barn, ställer sig en lördag några veckor innan jul och gör ett pepparkakshus.
Ännu mer rörande är det att de gör det från scratch, inga färdiga modeller från Konsum här inte.
Extra rörande blir det när man betänker att deras ambition var att skapa en pepparkakshusmodell av vårt sommartorp på landet. Pappa som satt och ingenjörsritade bygget, mamma som kavlade ut degen och sedan satte de ihop deras egen lilla pepparkaksmodell tillsammans.

Men mest rörande är ändå att de ägnade en lördag åt att göra ett pepparkakshus som, trots ambitionerna, ser ut att vara skapat av ett par utvecklingsstörda inför gruppboendets julfirande.

Allt är kärlek, ibland är det bara så

Vi har precis satt oss i Kungsparken, i sluttningen ned mot ån, och jag har precis börjat dricka av petflaskan med vin i, när mormor ringer.
- Hej på dig gullhjärtat, det är din mormor, säger hon med mormorstrygga rösten som knarrar lite.
Jag hälsar med glada rösten och säger att jag är glad att hon ringer.
- Ja men du ska veta att jag längtar efter att få höra din röst så jag håller på att gå sönder inuti, säger mormor och jag hör att rösten spricker och jag hör hur hon snyftar och sedan kallar hon mig för gullhjärtat igen och säger att hon är ledsen att jag inte kom upp till Norrland nu för hon saknar mig något så fruktansvärt.
- Och jag ber för dig varje kväll ska du veta, säger mormor, att Gud ska vaka över dig och ta hand om dig i den här världen av hemskheter och sedan saknar jag dig ännu mera. Men jag förstår om du inte vill komma nu. Det är som det är när man är ung i försommartider och det spritter i benen och pojkarna är ju så vackra så här års.

Nu är det jag som går sönder inuti. Nu är det jag som tänker på mormors saknad, mormors kök med klockan som tickar och kaffe ur riktigt kaffeporslin med fat och sked. Mormors sju sorters kakor och lite för starka saft och bli trugad att ta av alla sorter, till och med finska pinnarna äter man av. Morfars darrande händer som alltid omsluter ett kuvert innan man går. Snirklig handstil som skrivit mitt namn på kuvertet och deras extraslantar inuti, kramar och åldrande händer som håller mina och ber mig vara rädd om mig.
Här sitter jag i en park i Göteborg och dricker fulvin och sitter inte i mormors kök som luktar bullbak och barndom, lika lite som jag sitter på verandan till sommarstugan där pappa bråkar med mamma om att han har köpt fel sorts potatissallad innan han häller upp en whiskey och vi ler mot varandra i samförstånd. Lika lite som jag sitter bredvid pappa i bilen på Norrlandsvägarna med försommarglittrande sjön, nyutslagna träd och fortfarande vita fjälltoppar som panoramabild när pappa höjer volymen i crescendot till Born to run och sträcker sin näve mot biltaket, sjunger med. Lika lite som jag sitter bredvid brorsan i hans Volvo 240 som han kör alldeles för fort medan hans fingrar trummar mot ratten i Arcade Fires Keep the car running. Lika lite som jag och syster tar kvällspromenader i nattljusa skogar eller skrattar oss tårögda framför Scrubsavsnitt som vi redan har sett minst fem gånger.
Jag är inte där kärleken bor, den finns kvar på avstånd i en ombokad biljett några månader fram. Jag och mormor pratar om vädret, om värmen som också finns i Norrland och sedan lägger vi på och jag återvänder till bästa vännerna som pratar om urinprovsfärgen på våra viner och jag är kvar här.

Kvar här där kärleken också bor när vi en stund senare, jag och mina bästa vänner, sitter i en ring under en buske och kissar tillsammans. Pratar kissprestationsångest och jämför kissfläckar och skrattar åt våra hukpositioner i en ring och någon får grenar innanför trosorna och vi skrattar ännu mer. Diskuterar antikapitalism, den presterande människan, strukturella faktorer och vår ojämlika värld så att ögonen glöder och vi pratar i mun och kommer in på Uppåt Framåt med löv i trosorna och diskussionsbabblande munnar. Interna skämt och fånskämt som alla prefix som går att sätta framför ordet runka (gråt-, saknads-, slentrian-…listan blev lång) och S. som kramar om mig och säger att hon älskar mig innan vi tappar bort varandra bland ögon, öl och pojkarna som ju är så vackra såhär års och någonstans mitt i allt möter jag exmannen som är på väg att gå och jag kramar honom helt plötsligt.
- Oj, förlåt, säger jag, det är bara en sån där kväll då allt är kärlek och jag måste få krama folk.

Det är en sådan kväll då jag tar upp anteckningsblocket, skriver en note-to-self-lapp:
Det finns människor som längtar så mycket efter din röst att de går sönder inuti.
Det finns människor som väntar i Norrland med verandor, rabarberpaj och bilturer.
Det finns människor som du känner så väl att ni kissar i ring och pratar onani tillsammans.
Det finns människor som spontant håller om dig och säger att de älskar dig.
Det finns du med en förbannad massa kärlek, allt är kärlek, ibland är det bara så.

Årets jultävling på Saker under huden

Årets jultävling går under namnet Vems släkt ger bäst neggar? Jag har hittills följande bidrag att leverera, trots att julafton är nästan en vecka bort:

– Ja man verkar ju inte behöva körkort i Göteborg eftersom du fortfarande inte har något.

– Tänk att du skulle bli så smal, du som var så tjock när du var yngre.

– Jaha, hur är det med exmannen då? Ni håller väl kontakten? Tänk att det tog slut med en sån trevlig pojke som han.

– Farmor undrade hur det gick med din nya pojkvän, så jag fick ju berätta att han gjorde slut med dig.

– Jaha, vad mycket nya, fina kläder du har med dig då! (tre klänningar köpta under de senaste tre månaderna på second hand/H&M. förf. anm.) Ja, man märker ju var de där stipendiepengarna från universitetet tog vägen, men det var ju också en investering när man är fattig.

- Nähä, du har inte hört något om doktorandtjänst det här året heller. Nänä, det ordnar sig nog men du vet din kusin hon har ju börjat forska nu…

Beat that muthafuckas!