Universal Mind Control

Ja just det, innan jag tar julhelgsledigt från bloggandet bör jag nämna det där som jag tänkt skriva i några veckors tid om.
Nämligen Commons Universal Mind Control.
Jag älskar ju Common och jag har alltid älskat Common, just som den ryggsäckstomte av spoken word och hippieflow som han är. Det finns få skivor som kan mäta sig med Be och även om Finding Forever inte på något sätt lever upp till någon av de föregående skivorna gillade jag den också. Hösten 2007 bestod mest av politiska diskussioner, ekologiskt rödvin och Finding Forever, inte minst för att det var den enda hiphopskiva som min dåvarande hippiepojkvän riktigt stod ut med att jag spelade.

Alltså kan man tänka att jag borde tycka illa om Universal Mind Control, med utvecklat sound och texter som har gått från att handla om spiritual sand till att knulla snygga brudar. På samma sätt som jag hatar 808s and Heartbreak, kan tänkas. Men fel fel fel, goddamnit.
Jag älskar den här skivan. Universal Mind Control är så jävla bra att jag inte ens tänker försöka mig på någon form av musikjournalistisk analys om varför jag älskar den, vad som är så bra med den, varför jag lyssnar på den non stop.
Jag bara älskar den. Jag är så glad att Common gjorde den här skivan och jag är fucking glad att han visar hur en rekorderlig och bra utveckling ska låta, för mr West inte minst.

Därmed vill jag också dementera eventuella påståenden om mig som hiphopkonservativ eller konservativ gällande musik i största allmänhet. Jag vill också dementera att mitt avog mot 808s and Heartbreak handlar om att det inte låter som hiphop. Jag skiter faktiskt i vilken genre den, och Kanye Wests tidigare skivor, tillhör. Efter ytterligare tio genomlyssningsförsök kan jag fastslå att det helt enkelt är en riktigt dålig skiva oavsett genre.