Ikväll

Varje tisdag eftermiddag som Soraya ringer och berättar om innehållet i kvällens Kvällspasset är en liten högtidsstund av pepp. Ikväll blir det bland annat Morgan Alling, reclaima ord och Svenska Kyrkan.

Men innan dess ska jag ha hunnit packa några fler flyttlådor. Jag hade förträngt hur tråkigt det är att flytta.

Julia Skott i korsettklänning och annat som får en att vilja flytta till Stockholm

Jag har haft en fördjävla fin personlig kick-off inför 2009 i Stockholm.

Jag bodde hos Den mörkhåriga och satt med henne och pojkvänssambon framför Freaks and Geeks och blev väckt av Stockholmstrafik, kaffedoft och hennes mjuka, morgonlyriska röst som meddelade att frukosten var klar.
- Jag vill alltid vakna till kaffedoft och en vacker kvinnas röst, mumlade jag halvt i sömnen eftersom jag alltid tycks lida av något slags gubbrockssyndrom när jag är med Den mörkhåriga.
Jag promenerade i solsken och läste massor med skönlitteratur, fikade och tittade på människor. Hann tänka, läsa, skriva och få massor med nya idéer och uppslag.
Jag träffade herr K. och hans fantastiska nya kärlek som fick mig att fräsa ”du gifter dig med honom inom ett halvår”, när kärleken gick på toaletten.
Jag träffade delar av anonyma bloggänget och pratade relationer, google-statistik, framtidsångest och annat relaterbart.
Jag satt i några möten, hemliga än så länge.
Dessutom träffade jag Julia Skott, vilket, precis som hon påpekat och som gällde alla mina fantastiska samtal i Stockholm, hade krävt en diktafon och var stoff för minst femton mer eller mindre publicerbara texter. Det sista hon sa innan vi skiljdes åt efter några öl, dagen efter första fikat, var ”blogga om mig snart!”. Detta efter att hon gjort ett idogt försök att via Facebook på mobilen visa den här bilden för Kungsladugårds korsettkåtaste kvinna.

Jag satt på tåget hem och undrade återigen vad som håller mig kvar i Göteborg, bortsett från närmaste vännerna.
Det är lätt att idealisera en stad och en tillvaro som mest brukar innebära träffar med kära vänner, semester, inspiration, möten och credd, men jag har i flera år slitits mellan Göteborg och Stockholm. I höstas föll det på att jag inte fick jobbet som jag sökte där. Men jag slits fortfarande.
Det är lätt att idealisera en stad som man inte bor i och tänka att det finns en fagrare glans någon annanstans. Men uppenbarligen är det lika lätt att sitta kvar på Kings Head, år efter år, och tänka att man borde vara någon annanstans, men likt förbannat alltid bli kvar.

He´s not real to me, therefore he doesn´t exist so POFF – then move son of a bitch (eller; goodmorning kungsladugård!)

Vaknar av mig själv och hinner fortfarande undra var jag är i ett par minuter innan jag inser att det är nya rum som jag bor i nu. Kliver upp och blir fortfarande barnsligt lycklig över det stora badrummet, handdukshållaren med inbyggd värme (energitjuv a la i-landsbekvämlighet, joo jag vet), det stora kylskåpet och morgontidningen som ligger i hållaren utanför dörren. Iklädd morgonrocken som hänger på sin krok i badrummet tillreder jag en frukost med keso, ananas, bröd och kaffe som jag dukar upp på en bricka. Sedan avnjuter jag den i sängen, med morgontidningen uppslagen medan solen börjar kika in genom de enorma fönstren och P1 bildar ljudväggen i bakgrunden. Klara ringer på, flinar åt min morgonrocksstatus fastän klockan är över lunchtid, vi bestämmer lite inför kvällen. Öppnar fönstret mot parken där studenter redan sitter och picknickar. Det är det ljuva livet i mina nya rum.

Det var dagen innan jag skulle flytta som jag och Navid pratade om vemodskänslan i en flytt. Att man som gammal indiepopare någonstans tycker om att vältra sig i det vemodet.
– Erkänn att du spelar Kent, någon av de gamla skivorna, medan du packar, tillade han.
Och jag älskar ju att vältra mig vemod och nostalgi, älskar den där uppbrottskänslan när man för sista gången ser på de flyttstädade rummen man en gång kallat sitt hem, älskar sorgen och tillförsikten inför framtiden; symboliken i brytpunkten mellan det som varit och den ovissa framtiden.

Han skriver något om The Games spelning på Trädgårn. Jag svarar back off, sluta höra av dig, vi är inte vänner längre. Sedan skruvar jag isär det som en gång var vår gemensamma säng och lyssnar på the boss. Påminns om hur jag bad honom ta hand om alla såna saker, handymangrejerna, när skruvarna sitter som hell eftersom hans manshänder är de som skruvat åt dem. Försöker få loss dem, svär, sätter the boss på repepat, skruvar igen, grinar, sneglar på mobilen. Be om hjälp? Hans hjälp? Trycker sedan bort tanken, svettas, fortsätter skruva, svär också lossnar de. Sängen faller ihop. Jag klarade det. På egen hand.

Några timmar senare kånkar tjejerna mina tillhörigheter till ett nytt hem, pratar om mängden böcker jag äger som brukligt vid mina flyttar. Vi firar med en öl på den lokala puben. Händerna lyfter min tillvaro, krossar mitt vemod.
- Också sitter jag där och lyssnar på Bruce Springsteen, säger jag.
- Bruce Springsteen?! Skrattar de i kör
- Det enda som hjälper i matters of the heart, försvarar jag mig och de fortsätter att skratta.
- Fast det värsta är nog valet av låtar, erkänner jag, liksom okej om det var typ Atlantic city som jag spelade mest. Då skulle jag kunna vara klassiskt manligt bitter och sorgsen, helst med ett glas whiskey till. Men idag är det mest Hungry heart som gått på repeat.
- Neej! ropar Maja och fortsätter skratta
- Jag vet!, skrattar jag med, den värsta sortens 80-talsarenarock. Och texten! Alla har ett hungrigt hjärta och ingen vill va ensam liksom va? Vad håller jag på med?
Och poff; det enorma vemodet har krymt.

På kvällen är det frugan en trappa upp som hjälper mig att sätta ihop sängen. Och det där med att klara sig själv är ju en romantiserad myt. I synnerhet gällande IKEA-besök och tolkande av deras instruktioner inför ihopsättning av möbler. Jag får inte ens ihop en jävla rislampa.
- Du måste vara den mest opraktiska människa jag sett, säger Klara med handen i sin verktygslåda, redo att sätta i rullskivan i mitt nya datorbord.
- Jag är en tänkare, inte en praktiker, fnyser jag och tackar Gud för att jag begåvats med människor i mitt liv som är villiga att offra en fredagkväll för att hjälpa mig att installera mig i en ny tillvaro för ensam klarar jag mig inte, men utan en man – ja definitivt.

Jag gråter hellre i Kungsladugård än i Högsbo (everything dies baby, that´s a fact)

Jag har packat ner bloggandet i någon av flyttlådorna. Om några timmar bär det av till andra sidan kyrkogården. För första gången ska jag flytta utan karlhjälp (vilket fått min mormor att misstänka att Klara, som är flyttbilskörare, måste vara lesbisk och att vi har en romans goin on).För första gången ska jag släpa hem saker från IKEA och – ännu värre – sätta ihop dem utan hjälp. Sisters are doin for themselves och just nu är det systrarna jag håller fast vid.

Det händer för mycket inuti och utanpå. Jag packar de sista lådorna till ljudet av the boss och lämnar den här ältlägenheten vars väggar ekar ensamhet och gråt med lättnad. Oavsett hur sommaren blir; jag är hellre ledsen och fucked up i Kungsladugård än i Högsbo.