Min mamma fyller år idag


Den bästa födelsedagspresenten som jag fått i hela mitt liv var det brev som jag fick av min mamma på min 20-årsdag. Det var ett par dagar innan jag skulle bryta upp från Jämtland och flytta ner till Göteborg.
Jag fick ett födelsedagsbrev fyllt av kärlek och minnen. Ett brev som inte värjde för det svåra och svarta, såsom min mamma aldrig gjort. Men som heller inte var gravallvarligt utan fullt av skratt, såsom min mamma är.
Det brevet, som avslutades med ett ”jag älskar dig”, blev början på en ny slags relation med min mamma. En nära vuxenrelation av samtal, brev och kärlek.
Som bestod av drinkar i baren på Bokmässan, där mamma skröt för okända kvinnor om hennes skribentdotter som skulle ta kultur-Sverige med storm och jag rodnade och skämdes. Gråtsamtal på söndagskvällar, när jag var nybliven singel och undrade varför ingen ville ligga med mig och varför jag var så dålig på att vara slampa.
Karriärcoachande som lett till mammas kommentarsnick ”managermamman”, som fått mig att jämföra henne med Britney Spears karriärmorsa och som hjälpt mig på vägen i såväl steget att våga vara egenföretagare som att ha en osäker frilanstillvaro.
Samtal om relationer och jämlikhet ur två generationers olika perspektiv, på en både individuell och strukturell nivå.
Delade snusdosor och fniss på släktmiddagar, delad gråt och sorg på morfars begravning och dålig humor under sena nätter i sommarstugan.
Långa brev på färgglada papper med inklistrade internskämt-bilder på Jan Guillou och Du vet väl om att du är värdefull-citat.

Min klokaste, starkaste mamma som jag, med stolthet, blir alltmer lik för varje dag. Det kreativa, osäkra livet; som jag på högstadiet brukade skämmas när folk frågade vad min mamma jobbade med och jag inte kunde ge ett enkelt svar utan istället räknade upp såväl student, konstnär, författare, egenföretagare, föreläsare och allt det andra.
Numera är det med stolthet som jag räknar upp alla hennes olika sysselsättningar och spår. Hon är mitt bevis på att det finns många sätt att vara vuxen och leva på.
Att man får förverkliga sina drömmar, oavsett ålder.

Grattis mamma!
Jag älskar dig.

We set out to change the world. Instead, we ended up just changing ourselves.


Orkade skulle jag leta fram den krönika som jag skrev i lokaltidningen för nästan exakt tio år sedan. Det var inför min 16-årsdag och skrev om mina födelsedagsönskningar.
Det var ganska snart efter att jag hade sett Velvet Goldmine för första gången och, förutom slut på djurplågeri och att Kent skulle släppa sin nya skiva Hagnesta Hill snart, önskade jag mig en tillvaro i en värld som Velvet Goldmines.
På samma sätt som Suede kom att sätta ord på min frustration i tonårens trånga värld i en liten norrländsk inlandsby hade Velvet Goldmine samma effekt på mig. Första gången jag såg den sov jag inte på hela natten. Jag låg vaken och stirrade och tänkte på framtiden, på revolutionen, på att allting var möjligt.
Tio år senare ser jag den nostalgiskt blasé och ler av Jonathan Rhys-Meyers anskrämliga rouge och Christian Bale och Ewan McGregor tillsammans i balkongsexscen.
För tio år sedan såg jag bara framtiden och möjligheterna. Jag klistrade svart glitter och stjärnpaljetter på mina kinder, snurrade in ringen i näsan, tryckte ner plasttiaran i mitt tuperade hår, skrev slackerbitch fag hag whore med silver på min tröja och set out to change the world.

Min värld var nyväckt feministisk ilska, kreativitet, en illa dold icke-straghtness och mest av allt en hopplös längtan efter den där världen av revolution och magi. Jag och mina pandavänner, queervänner som stod i timmarna i någons badrum och tuperade håret med Proffs hårspray och närtandade kammar till en festivalbandares eko i badkaret.
I know a girl she walks the asphalt world och we were never being boring. Som om Proffs hårspray, textilpennor i silver från Hobbyboden och en stulen Guntrum ur skafferiet var det som förvandlade en småstadstillvaro i Norrlands inland till Velvet Goldmine.

We set out to change the world och tio år senare sitter jag och min vän Kristian och pratar frilansuppdrag, art director-jobb, bostadsrättspriser och pojkvänner i Stockholms innerstad och kanske fick jag allt det som jag helst ville ha när jag fyllde sexton tillslut, eller så lurade jag mig själv.
We ended up just changing ourselves.
Det är svårt att vara en fullblodsromantiker och aldrig vara tråkig när man har en hyra som ska betalas och en karriär att hålla igång. Mycket svårare än att vara sexton och vänta på allt.
Jag hade tänkt önska mig en spikmatta mot mina sömnproblem när jag i sommar fyller 26.
Kanske ska jag gå tio år tillbaka i tiden och fortsätta önska mig revolution och magi.

Omtyckt, älskad och omtänkt

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

Tjugofem år i jordelivet

När han frågar varför det är en sån stor grej att fylla år ser jag bara förvirrat på honom.
Det är klart att det är en stor grej och, framförallt, fantastiskt kul att fylla år.
Ens födelsedag är ju enda tillfället man har på hela året att inkassera hyllningar, bekräftelse och uppmärksamhet utan att ha behövt prestera någonting. Dessutom är det en regelbunden händelse av uppmärksamhet och hyllningar, som återkommer var 365:e dag.
Ens födelsedag är ju den enda dagen på hela året då man får stå i centrum utan att ha gjort någonting för att förtjäna det eller ens behöver kämpa för att få stå i centrum.
Hurra för mig för att jag med Guds och mina föräldrars hjälp lyckades klämma mig ut genom min morsas fitta och ut i världen. Hurra för mig för att jag med mina föräldrars välvillighet och ett relativt fungerande välfärdssystem levt i ett visst antal år.

På din födelsedag spelar det ingen roll vem du är, vad du gör och hur du lever. Fyller år gör du likt förbannat. Och stort är det ju, det här med att man föddes och att man lever och att man fortfarande överlever den här världen, sig själv och livet på något vänster. Är det någonting som man bör fira så är det väl faktumet att man faktiskt finns till.

Jag fyller 25 år idag.
Jag har fått uppvaktning av mamma på sängen, med varm choklad, tårta och överdrivet inslagna paket bara för att jag tycker att det är så roligt att öppna. Nu ska vi och brors flickvän gå på mitt barndoms konditori, dit jag alltid brukade gå med mormor som barn. Jag ska äta en chokladboll och dricka gul saft med två sugrör i.
Sedan ska jag ta min mammas gamla cykel och cykla förbi min barndom.
Skolan som jag gick låg- och mellanstadiet i. Skogsdungen bakom skolan där jag gick ensam och hittade på sagor och historier och flydde undan den påtvingade kollektiviteten.
Fritids där klätterställningen står kvar, den klätterställningen som levererades den där sommardagen då jag och barndomsvän C. var de enda närvarande barnen. En hel klätterställning invirad i jättestora plastbubblor. Vi tog av oss barfota och ägnade hela dagen åt att stampa på bubblorna, skratta till ljudet av sprickande plast.
Vägen ner mot sjön, förbi kyrkstallarna, som vi gick på skolutflykter tidiga vårdagar. Pinnbröd jäsande i en påse innanför kläderna, kall plast mot kroppen och ett nummer för stora stövlar.
Kyrkan där jag grät på nästan varje skolavslutning och gick hand i hand med min bästis nerför kyrkgången iklädd lucialinne och hår lockat av skavande nattflätor i nytvättat hår. Där jag döptes och sedan konfirmerades, stod på kyrkbacken med kortklippt hår och fick kramar.
Sockenstugan där jag gick i kyrkans småtimmar, kyrkis, seniorerna och konfirmandgrupp. Smaken av nybakat sockerkaka som fortfarande kommer över tungan när jag ser det gulmålade huset, minnet av kuddhav, sånger och den färgglada bilden på Jesus med barn av alla etniciteter för Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord som omedvetet fastnar i huvudet när jag går förbi.
Den hemliga kojan på sjövägen mellan kyrkan och vårt hem, dit jag flydde många eftermiddagar efter att skolan slutat och jag inte orkade gå hem. Där satt jag bakom lövverket och såg ut mot sjön och fjällen, människor gick förbi, världen passerade omedveten om min närvaro bakom buskarna på kalla stenar.
Släktgårdarna nära barndomshemmet. Den dåliga vägen mellan faster och farmor, där cykeln alltid hoppade så man inte kunde hålla sig kvar på sadeln. Vinbärsbuskarna hos farmor, med vita vinbär som var lite finare än våra vanliga fulröda.
Busshållplatsen där jag väntade många, långa mornar på skräckbussen eller skjuts. Två ljus betydde vanlig bil. Fyra ljus betydde buss och värme från den iskalla, mörka norrlandsmorgonen.
Gårdarna där vännerna bodde. Stallet där jag hängde och såg på när min vän ryktade, promenaderna vi gick varje kväll på högstadiet och som aldrig tog slut. De där långa promenaderna mellan mitt hem och hennes där vi hann prata om allting som hänt, allting som skulle hända, allt som vi drömde om i framtiden.
Ner till sjön, barndomsviken. Med långgrund sandbotten, lugnaste sjövattnet och fjällen på andra sidan. Där jag slagits mot mygg, badat evighetslånga somrar utan krav, ätit bullar med sandknaster mellan tänderna och bränt axlarna.
Alla ställen och många fler ska jag minnas.

Jag fyller 25 år idag.
Min födelsedagspresent till mig själv är att ägna en hel dag åt att frossa i minnen.

Tjugofyraåringen som vägrade bli vuxen

Dra upp persiennerna på vidöppna fönster där höstens första vindar blåser in över tömda ölburkar, pezfigurer, kladdkakeservetter, vinfläckar och smutsiga lakan där trasselhåriga bakfyllda jag och finaste mannen nakenligger nära och sover med varandras spritandedräkt i den andres ansikte.
Därifrån och bakåt:

Jag sover fyra timmar och sedan möter jag upp med finaste vännerna med grattiskramar klockan sju på morgonen på stenafärjan för en dag i Fredrikshavn. Jag är tjugofyra år och den genomgående lyckotanken under en lång fnissdag är hur tacksam jag är över att vara tjugofyra år och barnsligast i världen och ha hittat fyra underbara människor lika barnsliga som jag.
Vingla runt på båten klockan åtta på morgonen när vågorna går höga och hänga på låset till taxfreespriten, köpa pezfigurer och skratta, alltid skratta. Åt vad? Jag vet inte, men alltid med magen, det är det viktiga. På fiket där vi frukosterar pratar vi för högt om Facebook och Compare friends-applicationen. Skriker sexiest och stuck in handcuffs utan en tanke på att engelskan är ett internationellt språk och danskar förstår svenska bättre än vice versa, de danska medelålders män glor ögonen ur sig på oss. Sjunga sjörövarfabbe högt på gatorna, leka, skratta åt leksaker på BR, äta äcklig kinamat, irra runt och leta palmstranden och sluta i ett sunkigt industriområde.

Det är Klara med lika syrlig humor som jag, vi irriterar oss på barn och diskuterar deras brist på konsekvent tänkande och social kompetens. Det är Sofia med den Sofiatypiska exalterade minen när hon håller med om något. Det är Maja och befriande barnsligheten med Pezfigurerna. Det är Linnea och underbara Örebrodialektiska skrattet. Hur kan det inte bli bra i det sällskapet?

Fredrikshavn är en fruktansvärd stad. Stenalineresorna ger mig massiv ångest av Killinggängets Fyra nyanser av brunt-slaget. Samla den värsta sortens människor, låt dem handla sanslösa mängder sprit och sätt en misslyckad musiker som försörjer sig som covertrubadur ensam i baren med en gitarr. Allting är lite sunkigt och sorgligt, det är synd om människorna viskar Strindberg i skallen när jag betraktar grabbarna grus-killarna med mittpådagenfyllan och ansiktsmålningar, white trash-morsan som lastar ölflak på barnvagnen och danska alkisar med ölflaskor i urinstinkande gatuhörn. Det är synd om människorna och ångestklumpen hade kunnat sätta sig i magen, men med fem på nya äventyr-fnissgänget är det omöjligt. Förvandla allting till skratt, oavsett om det är mat så äcklig att vi askar ciggen i den, industriområdet där vi poserar bland taggtråd eller färjan där vi moffar pezgodis och öppnar första ölen.

Och havet är havet, även om det är ton av synd om-människor som reser över det och där står vi vid relingen och leker Titanicscen och pratar om friheten och omöjligheten att ta in allt det stora. Havet, horisonter och möjligheter överallt. Inget sätt att fira sin födelsedag på kan vara bättre än att ha storhetspirr i hela kroppen över oändliga horisonter, klump av lycka i halsen och vännerna som skrattande leker Titanic bredvid.

Men så festen då? Folk ställer in eller dyker inte upp och det blir alldeles lagom med människor och jag yr runt och blir fulla värdinnan på en sekund. Annika kallar mig strålande och glad. Jag kallar mig härjig och skrikig, alldeles särskilt i bakfyllans grådassiga sken.
Presentbordet fylls som en påminnelse om mig, vem jag är och var jag står i livet. Blanda leksaksstämplarna i rosa som jag hittade på BR leksaker med Southern comfort-flaskor, blanda bubbelgum i form av cigaretter med kaffebryggare. Vuxen och barnslig och tonårig på samma gång.
Jag konfronterar nya mannen, inför hela festen, med knäckfrågan om huruvida han läser min blogg eller inte. Får ett skrämset svar om att det var uppenbart att jag inte ville att han skulle läsa den när han frågade om den och han vill inte inkränkta på min integritet. Ironin i att jag vräker ut mitt privatliv över internet och han pratar om integritet.

Folk ställer in eller dyker inte upp men alla är ändå där. Nya mannen, exmannen, Amsterdamsflickan och slutligen dyker även Rådjursögon upp. Ni som läst bloggen ett tag fattar. Typ alla var där.
Och jag skäms inte och ser det inte som ett problem att jag nu är 24 år och fortfarande tjuter av lycka över barnleksaker i present, sjunger sjörövarfabbe offentligt eller tonårspiper av Justin Timberlake-låtar. Det är den sortens barnslighet som är skön och bra.
Men den där naivt barnsliga tron på att alla måste vara ens vänner och att allt kan vara kärlek, hur mycket förstörelse som än finns där emellan hoppas jag snart växa ifrån. Det fungerar inte så, Elin, inte i verkligheten. Den tron vill jag växa ifrån i likhet med min kärlek för fylledramatik och min inbillning om att mitt självförtroende är dåligt och jag hatar min kropp och mitt utseende. Det är det inte, det gör jag inte, det handlar bara om vilken kontext och vilka människor jag utsätter det för. Tills jag fyller 25 hoppas jag ha vuxit lite till, det gör man väl alltid eller hur?

Horisonter

Jag blir tjugofyra år på lördag och först kan vi fnissa en stund åt konstaterandet att min födelsedag i år sammanfaller med firandet av Heterohatets dag. Tro mig, jag har gjort det. Sedan kan också konstateras att är det en vecka som ska vara fylld av bra saker, bra nyheter och sparkar i rätt riktning är det väl veckan innan ens födelsedag.

Från Institutionen för Genusvetenskap anser de att jag haft ett klart genusperspektiv i mina tidigare studier och uppsatser, även om jag aldrig läst renodlad genusvetenskap, och jag glider raka vägen förbi hela grundutbildningen och in på den tvååriga yrkesförberedande masterutbildningen till internationell jämställdhetshandläggare på avancerad studienivå.
Från fakultetsnämnden skickas sammanställningen kring förra årets antagning till forskarutbildning ut. Jag rankas trea på min institution med kommentarer om att jag genomgående visar mycket goda studieresultat, varit engagerad och bedöms trots min unga ålder som mycket väl tänkbar att genomföra en avhandling. Om en månad är det ansökningsdag igen, med minskad konkurrens och en mer taggad jag.
Från Island kommer ett brev ifrån lillasyster. Ett födelsedagsbrev med ord om hur bra jag är, alla vis jag varit den största förebilden på, den inspiration och det stöd jag varit och hur älskad av henne jag är. Syskonhjärtat brister med tårkanalernas översvämning och käraste lillasyster, aldrig så nära som nu fast aldrig så långt ifrån egentligen.
Från Norrland kommer brev från mamma och mormor med pengar och ord om att jag är älskad och saknad och pappa telefonsupportar uppsättningen av mitt väggmonterade bord för jag kan om jag vill, det lovar han och han har rätt, min pappa har alltid rätt.
Från Motala kommer brev från folkhögskolan som välkomnar mig tillbaka i en ny termin och det är med lika delar ångest och jävlar anamma som jag från och med måndag kommer att tvinga mig själv att öppna det där dokumentet märkt Skrivprojekt och jobba med det minst tre timmar om dagen.

Jag blir tjugofyra år på lördag. Dagen firas i Danmark med närmaste tjejcrewet och på kvällen ställer jag till med kalas.
Jag tänker på Allen Ginsbergs dikt Död och berömmelse där han beskriver sin begravning. Fylld med gamla vänner, beundrare, nya och gamla älskare, fans och ovänner ska den vara. Så mycket hybris att jag jämför min 24-årsdag med begravningen av en av litteraturens storheter har jag inte, men jag tänker mig min tjugofjärde födelsedag på samma sätt. På 31 kvadrat ska alldeles för många, rent logistiskt och syreupptagningsmässigt sett, av gamla och nya vänner, älskare, fiender och fans få plats. Jag är lite för mycket kärlek och lite för lite konsekvenstänkande när det kommer till att planera fester. Jag har lovat att bjuda på sprit, hits och mig själv. Klart folk blir sugna på att komma.

Jag blir tjugofyra år på lördag och jag tänker på Nietzche och berget. Minns vad jag skrev. Längsta vandringen i världen ur vinterregn och ensamma insomnianätter, uppbrottssorg, bekräftelsefamlande, eventuell arbetslöshet och total avsaknad av framtidstro. Jag har klättrat, om jag har. Sedan vaknar jag lite mer än ett halvår senare av att solen väcker mig och det är en vecka kvar på jobbet och i min hand ligger hans. Han som kysser över min kropp och säger att jag är den finaste i hela den akademiska världen, ja resten av världen också för den delen.
På toppen av berget tecknar vi en bild av våra framtider. Jag som genuslobbyisten, debattören, kritikerrosade författaren och språkforskaren som sedan ger sig in i politiken och tar Fi med sig in i riksdagen. Som skriver avhandling, föreläser, debatterar och ägnar nätterna åt romanarbete. Han som lågstadieläraren, älskad av barnen med gitarren och leken och tron på barnens kreativa utveckling som stöd för lärandet, som ägnar fritiden åt engagemang i anarkistiska nätverk, illegal väggmålning och punkbandsspelningar på svartklubbar och gårdsfester i Majorna.

Som om min tjugofyraårsdag är avstampet för ett lyckligt liv utan hinder och som om toppen kommer att vara beständig. Så är det ju inte och jo, jag ser dalarna. Men från toppen av berget är blicken mer riktad mot horisonterna än neråt och kanske har jag aldrig trott så mycket på horisonternas möjligheter som just nu.