Afrika är inte ett land

Men alltså Marcus Birro.

För det första är inte Sydafrika samma sak som Angola. Vi pratar om en kontinent här, inte ett land. För det andra är knappast Afrika den första kontinent som drabbats av terrorattacker, hot och politisk osämja inför ett större sportevenemang.

Sport och politik hör ihop. Oavsett hur mycket man vill skilja mellan dem åt, från sporthåll framförallt, uppvisar diskussionerna kring de flesta större sportarrangemang att det alltid uppstår laddade frågor. Ta bara tennismatchen mellan Sverige och Israel i mars förra året. Eller diskussionerna kring bordeller i samband med fotbolls-VM i Tyskland.

Att ge ett VM till Sydafrika och vidhålla sitt beslut, trots gerillagruppers angrepp i Angola, handlar inte om politisk korrekthet. Det handlar heller inte om att blunda för de farliga och problematiska situationer som finns. Snarare handlar det om att acceptera politiska svårigheter som en del av sport över nationsgränser. Sydafrika är inte Angola och Afrika är inte ett land. Lita på att Sydafrika kan hålla säkerheten under fotbolls-VM.

Vill man engagera sig i politiska frågor bakom Sydafrikas värdskap rekommenderar jag bland annat att man sätter sig in i fattiga arbetares situation under byggandet av VM och vad som händer med dem efteråt. Att se ett gerillangrepp som en indikation på att en hel kontinent bör skäras av från värdskap av större arrangemang är inte bara inskränkt, utan också sportslig dumhet.

Det närmaste en krönika om fotboll som jag någonsin kommer att komma

Jag sitter och tjurhåller på ett uppföljande inlägg om ätstörningar, synen på anorektiker och om man kan bli frisk utifrån alla kommentarer här. Men idag har jag heller inte tid att skriva det så tills dess tiden återvänder får ni nöja er med att läsa min premiärkrönika på BT Kultur.

Det här inlägget handlar varken om fotboll eller faktumet att jag hatar fotboll

Jag tänker inte skriva om fotboll och jag kommer inte att prata om fotboll.
Jag kommer inte att ta en till diskussion om varför jag inte tittar på fotboll. Jag tänker inte lura in mig själv i fler långdiskussioner om nationalism och gruppgemenskap. Jag vägrar hamna i en enkel provokation som slutar med att jag ska bada i Järntorgets fontän om jag hör en tillräckligt bra dikt igen.
Det är inte intressant. Jag är inte intresserad. Jag förstår inte vad det är som provocerar så med det.

Jag är en rätt jobbig människa. Jag har rätt många åsikter som man kan bli provocerad av. Jag håller sällan tyst. Men om fotboll håller jag tyst. Jag är lakoniskt lugn. Jag nonchalerar fotbollsprat, TV:n, tidningsartiklar och allt runt om EM bäst det går. Det här sportevenemanget gnäller jag inte ens om. Jag startar inga diskussioner om mitt sporthat självmant. Jag är helt enkelt inte intresserad.

Ändå hamnar jag i diskussionerna, gång på gång. Tydligen är faktumet att jag inte tittar på fotboll mitt mest provocerande drag just nu. Också står jag likt förbannat där och pratar sporthat, avsaknad av nationalismkänsla och idioti och hamnar längre och längre ner i spiralen tills jag dumförklarat alla som överhuvudtaget har något slags intresse av sport eller tillskriver sig en svensk identitet. Och då är det jag som är det tråkiga, elitistiska djävla puckot. Såklart.

För en gångs skull är jag varken obstinat eller jobbig. Jag är bara ointresserad. Det är då alla andra blir jobbiga. Jag orkar inte ta en till diskussion där jag sakta leds in i ett samtal som jag inte vill ha av samma typ som när jag på högstadiet blev vegetarian och tvingades prata om huruvida morötter har känslor eller när jag började kalla mig feminist och timme efter timme tvingades förklara att jag inte hatade män. Det här är exakt samma koncept. Någon säger:
- Vad troru om kvällens match då?
- Ingenting, säger jag lugnt, jag är inte intresserad.
- Amen vadå, säger den andra personen, kollaru inte på fotbollen?
- Nej, säger jag, jag tycker inte om fotboll eller sportevenemang överhuvudtaget.
- Men även om man inte gillar sport måste man ju kolla när Sverige spelar, du måste ju heja så vi vinner, säger den andra personen.
- Varför måste jag vara intresserad bara för att några svenskar spelar? Vadå vi?, säger jag.
Och sen är det alltså kört.

Vafan people, kan vi inte bara göra en deal? Ingen pratar fotboll med mig överhuvudtaget så pratar inte jag om att jag inte tycker om vare sig fotboll, sport, nationalism eller masspsykoser? Så slipper jag ta de här skittråkiga, dödfödda diskussionerna gång på gång.
Så behöver jag inte bada i en fontän för att en diskussion har kukat ur igen. Så slipper jag framstå som elitistiska drygbruden som tror hon är lite bättre än er härliga, folkliga gemenskap. Så slipper jag tillslut sprängas i obstinatpsykos av allt ert tjat och springa gatlopp uppför Avenyn när Sverige spelar och skrika Zlatan är en djävla böghora i megafon.

Hur ett enkelt och anspråkslöst ointresse för något kan väcka sådan upprördhet förblir i vilket fall som helst en gåta.

Saker under huden gör det igen!

Avslöjar maskulinitetens dolda queera läckage det vill säga.

Idag tänkte jag ägna inlägget åt fotboll. Fotboll är en sport som utförs och gillas av väldigt många män. Därmed inte sagt att inte väldigt många kvinnor inte gillar att spela och kolla fotboll också och det finns säkert en hel bunt av inter/transsexuella som också uppskattar en härlig match. Plus alla andra som inte vill definiera sig som något kön om man nu ska tro på kön överhuvudtaget. Skitsamma, nu tappade jag bort mig, det jag skulle komma fram till är att man generellt kan säga att väldigt många män gillar att spela fotboll och idag känner jag för att vara generaliserande igen. Vad beror nu detta faktum på?
Man kan ju lätt se till fördelar som snygga vader och rumpor, a lot of pussy och heta fruar som förlåter dig trots att du knullat barnflickan och som gladeligen flänger runt i världen beroende på vilket lag du ämnar spela i för tillfället och aldrig ens skulle knysta något om jämställd arbetsfördelning och pappaledighet och inte minst vilka mängder casch man kan håva in om man är bra. Fotbollslivet är ju trots allt lite av ett big pimpin-liv om vi betänker fotbollslivet i topp-eliten och kanske inte korpenligorna.
Men saker under huden kan idag avslöja de tre riktiga orsakerna till mäns fotbollsspelarintresse. Jag väljer att göra det genom en gestaltning av en av våra mest kända fotbollsspelare (läs: den enda sedan VM 94 då jag väl förmodligen kunde hela laguppställningen, som jag faktiskt kan namnet på) nämligen Zlatan.

1. Zlatan sju år gammal i syfte att få uppmärksamhet och lite omtänksamhet och tycka synd om-känsla:
- Asså mamma, jag mår inge bra. Jag har lite ont i kroppen och magen känns konstig.
Zlatans utarbetade Rosengårdsmorsa:
- Nä Zlatan, sluta nu. Iväg och lek med dig istället.

Zlatan nästan 20 år senare:
- Naaaj alltså jag känner väl av lite i ljumsken på träningen sådär.
Lagerbäck:
- ZLATAN vad är det du säger har du lite ont i ljumsken? Jamen då ska vi kalla in läkare och massörer och expertutlåtanden och pyssla om dig serru.
Ett helt samlat pressuppbåd:
- Hur är det med ljumsken Zlatan? Har du ont Zlatan? Hur känns det nu Zlatan?
Förstasidan på Aftonbladet Sport:
Zlatan har problem med ljumsken!

Alltså, fotboll: Det bästa sättet för en man att ha världens minsta krämpor och ändå få maximalt med uppmärksamhet och omtänksamhet för dem.

2. Zlatan sju år, fälld på skolgården, reser sig och försöker låta bli att grimasera av smärtan:
- Azzå va fan grabbar det gör inte ont jao, det är ingen fara för fan. Nä för fan jag golar inte för fröken, aldrig!
Zlatan, nästan 20 år senare, fälld på fotbollsplanen, ligger kvar.
- Asså shiiiit guuu vad ont det gör, guu kolla hur jag ligger här och VRIIIIDER mig i smärtor hallå hej domaren såg du vad han gjorde? Domaren, han var dum mot mig, säg åt honom!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att slippa tyst och sammanbiten-stereotypen och både leva ut sina smärtor och kunna tala om det utan att vara en tjallare.

3. Den klassiska alltså. Zlatan, sju år tänker om sin kompis:
- Fan han är sån himla fin kille. Jäklar vad jag skulle vilja krama om honom och visa att jag gillar honom. Men det kan man ju inte göra, jag är ingen bög för fan.

Zlatan, nästan 20 år senare, precis gjort mål, tänker:
- YÄÄÄÄZZZ, jag får ligga underst i böghögen! Hoppas nån nyper mig lite i rumpan också, mysiiiigt!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att få ha härlig kroppskontakt och visa sin kärlek för andra män utan att bli stämplad som omanlig eller homosexuell.

There you have it people. Saker under huden hade svaren, as always.