They say the cool is all over me

Jag vet egentligen inte vad som hände på invigningsfesten av Göteborgs filmfestival. För när jag står där ter sig Gael Garcia Bernal, min husgud och eviga runkobjekt, förvisso vacker och alldeles sådär härligt sexig och filmstjärneaktig. Naturligtvis, han är fantastisk. Men trots de få centimeter som skiljer oss åt senare under kvällen får jag aldrig upp den där riktiga vurmen, kärleken, trånandet. Jag vet inte. Kanske är jag bara obstinat. Kanske blev det bara för mycket.

- Han står mig upp i halsen, som Maja sa på förfesten vilket ledde till en hel del höhöande hos mig och min Gael-älskande vän. I wish, liksom.
Fast nä, egentligen inte alls. Jag har svårt för korta män. Och slutade inte T-shirt över långärmad tröja vara mode typ någon gång där på 90-talet? Nä, jag vet inte jag. En vurm är en vurm är överdrivet trånande efter något som gör sig bättre på film än IRL. Fortfarande; jag älskar honom på film. Karaktärerna, alla filmerna, hans gestaltning. Men bättre så än några få centimeter intill mig och bara….mänsklig. Vissa människor ska inte vara mänskliga i ens värld. Och samtidigt är det just behandlandet av dem som något mer än så som gör en sådär upp i halsen-trött.

Jag vet egentligen inte vad som hände på invigningsfesten. Jag antar att det var ett naturligt steg att ta i mitt flirtande och mitt totala egoflow. Hur jag säger;
- Nä nu går jag bort till Adam Tensta i baren.
Och stegar iväg och skiter liksom fullständigt i att han redan står där med en limmande brud bredvid sig. Eller att jag pipit jag döööör som en jävla fjortonåring längst fram på konserten när han mötte mina ögon och tog min hand.
- Jag vet att jag kommit upp i en osund nivå på mina raggningsobjekt men Adam Tensta är faktiskt den enda jag kan tänka mig här ikväll, sa jag till H. som skrattade chockat och sa okej med den där pedagogiska herregud-Elin-men-okej-då-tonen.
Jag vet egentligen inte vad som hände på invigningsfesten. Men jag är mycket, mycket nöjd.

Oh what a feeling, I´m feeling life

Den här känslan.
När krampen släpper. När hoppet återkommer.
Det finns inga gråskalor, bara starkt svartvita nyanser. Det går i vitt igen nu.
Den här känslan. När jag kommer ut från badrummet i underkläder, slår på stereon, sätter på Kultiration och ställer mig och tokfuldansar, ass-shakar, rövfular till musiken på hög volym alldeles ensam. Bara för den här känslan. Liksom så himla glad.

Jag var på besök i mitt förra liv. Det där livet som jag levde för ett år sedan. Frustrerade jobbdagar och sömnlösa nätter. Tidiga mornar och svart regn utanför fönstret hela tiden. Stressont i magen och blixtrar framför ögonen. Ensamhet och ledsenhet. Jag var där igen. Jag gick där på jobbet och log serviceleenden och jobbade på och jag minns exakt de där känslorna för ett år sedan. Vilka de riktades mot. Hur jag var, vem jag var. Jag har slagit hårt mot henne så många gånger. Hur jag kunde vara så dum att jag föll för de där känslorna, föll in i dem och inte tog mig ut. Hur jag kunde leva på naiva drömmar eller en ofrånkomligt icke-fungerande, svidande vänskap. Jo, jag minns.
Ett år senare går jag i hyllorna på jobbet och kommer på mig själv med att krama om den där tjejen som jag var då. Liksom här går jag och är frustrerad och irriterad och i ögonen kliar frånvaron av sömn och ute regnar det svart och blåser. Den där tjejen hade inget annat än det jobbet. Hon hade ingen aning om vem hon var eller vart hon var på väg. Hon höll väl fast vid det hon kunde och kände till.
Lika väl som att krama henne blir jag medveten om vad som hänt sedan dess. Den fredagen då jag går ut från jobbet vet jag inte när jag kommer tillbaka, någon dag om nån vecka kanske? Eller inte alls mer om jag får något av de andra arbetena som jag verkligen vill ha och som kommer att utveckla mig.
Den fredagen skålar jag, Sofia och Hanna i en öl för utveckling. Man märker kanske inte att man har utvecklats, men man ser det sen i efterhand. T.ex. när man är på besök i sitt tidigare liv.

I det nuvarande livet går jag på fest och dricker för många gin&tonic, Erik skrattar och kallar mig svamp och sedan blir jag kvar alldeles för länge med han och hans vänner, står på dansgolvet och blir både antastad och beskyddad. Får sällskap hem genom slottsskogen, vi letar stormvindar men hittar bara lite regn och dissar hela stormvarningen ihop.
I det nuvarande livet får jag slutkritik från Ola, min lärare, på tre A4-sidor om mitt råmanus. Jag vet inte vad som känns mest och får tårarna att bränna av glädje. Kanske när han skriver om min tonträffhet, mitt språk nära huvudkaraktärerna och alltid sant, rakt och ärligt. Kanske när han hyllar mitt sätt att låta huvudpersonernas psykologiska utveckling gå in i varandra genom fragment av olika tidsperioder. Kanske när han berömmer barnsperspektivet, barnets öga mot de vuxnas förljugenhet. Kanske när han avgörande säger att mitt manus är urstarkt och jag får inte släppa det, även om två – tre förlag kommer att säga nej. Eller kanske mest av allt när han säger det där om huvudkaraktären. Att hon inte är något offer. Att hon har livsvilja, glöd och beslutsamhet, trots sin situation. Att hon går in och skriver sin egen historia, trots sin bakgrund. Det var mitt viktigaste mål. Det ska inte bli nån jävla tycka synd om-roman, min huvudkaraktär ska – trots sin förtvivlan – vara en hjältinna. Det är det han säger att jag gjort. Han pratar om en ton av sorg och förtröstan. Ett hopp i att skriva historien på ett annat sätt. Det känns.
I det nuvarande livet ser jag fram emot ännu en kväll med mina vänner. Sedan en vecka av fixande med roman och bloggbok och artiklar. Skolstart på genusutbildningen. Två arbetsintervjuer till roliga jobb. Min egen dygnsrytm igen. Och en invigningsfest för filmfestivalen med Gael Garcia Bernal och Adam Tensta attending.
I det nuvarande livet glöder allting. Och jag är stark, glad och rakryggad. Faller men är uppe på fem. Svart och vitt i hårda nyansskiftningar. Ja, jag ser ljuset. Jag tror på det här.
I det nuvarande livet är jag sådär glatt bakfull att jag ställer mig och fuldansar ensam i underkläder i lägenheten bara för att få ur mig energi. För det här är ingen jävla tycka synd om-blogg. Jag går in och skriver min egen historia av sorg och förtröstan. Jag skriver min egen historia av utveckling och självkramande bakåt i tiden precis på mitt eget sätt.

I’m Wario, I’m a gonna win

De första timmarna på året bestämmer hur året kommer att bli. Precis så skrev jag för ett år sedan då jag för första gången vaknat upp med ansiktet i hennes självfall. Vad jag glömde var att det är det första dygnet som räknas, enligt min egen vidskepelse och mitt eviga behov av symboler och tecken. Inte bara de första timmarna.
Det första dygnet på år 2007 tog jag farväl av henne så att hjärtat gick sönder, sedan bakfyllehängde jag med gamla gänget inklusive exmannen och rev upp några sår mellan honom och mig. Den kvällen visste jag inte riktigt varför jag grät, bara att jag gjorde det.
People, det var mitt 2007 i endygnsformen.

Eftersom det stämde så väl förra året blev nervositeten inför detta första dygn på 2008 desto större. Nyårskvällen bestod, förutom vinfyllan och tvångsvideofilmandet, av ett evigt neurotiskt tjat om de där första 24 timmarna som skulle bestämma hela det kommande året.

Nu är de 24 timmarna snart slut. Under dessa timmar har jag hunnit stå inomhus och fira tolvslaget bara för att bryta mot konventioner och mönster angående att man måste stå ute och frysa fittan av sig bara för att det är tradition. Jag har lovebombat och kramat vännerna. Halsat mousserande vin. Upplyst en hel fest, och alldeles i synnerhet den söta bruden med flirtblickarna som bjöd på pepparkakskola, om att man måste få orgasm inom tjugofyra timmar nu annars kan man glömma att få några orgasmer under hela året. Snott öl. Trängt mig ner i soffor och pratat om mig själv inför halvt intresserade öron. Fått en sentimental klump i halsen och försökt ringa till Amsterdam, men bara mötts av en telefonröstkvinna som på holländska förklarade för mig att jag var en jobbig idiot som borde låta bli att ringa det där samtalet, för bådas hjärtans skull. Eller jag tror att det var det hon sa i alla fall, mina skills i det holländska språket är ju inte direkt lysande.
Vidare har jag kenciterat refrängen till Cowboys via sms. Haft världshistoriens längsta diskussion om pepparkakshus med Peter. Blivit bjuden på cigg under en köksfläkt. Ringt ännu ett fyllesamtal som föranleddes av ett försenat tolvslags-sms och fnittrat du är ju dum i huvet efter påståendet att min röst var lika vacker som jag. Hetsat New Order- och absinth-efterfest hos mig. Druckit absinth trots att jag redan var alldeles för full. Pratat alldeles för mycket om min blogg. Jag har följt min enda efterfest-deltagare till spårvagnen en tidig morgon för att sedan oroligt sova bort dagen. Vaknat ur mardrömmar om brinnande hus och springa omkring naken i ett hyreshus där jag inte fick bo och nyvaket kallsvettig sagt till mig själv att jag borde hoppa av min utbildning.

Eftermiddagen och kvällen låg jag utslängd i en soffa i Linnéstan. Åt rester, hetstuggade nikotintuggummin, såg gamla indiehjärta-klassikern Edward Scissorhands. Spelade Mariocart. Låg skavfötters och läste gamla Rocky-album med Maja till ljudet av Hannas och Eriks idoga försök att klara ut gamla mellanstadieklassikern Bubble bubble, för att ibland titta upp och trött säga att den där tv-spelsmusiken kommer att leda till psykiska störningar för oss alla. Jag har deepventilerat med frugan och kommit fram till den där insikten om att den osäkra framtiden ändå kommer, oavsett om vi försökt dricka och ragga bort den eller ej.
Nu ägnar jag de sista timmarna av det första dygnet på året åt att avguda Gael i Dagbok från en motorcykel och blogga alldeles för utlämnande.

Den sista dagen på år 2007 läste jag det här inlägget. Jag satt och nickade och höll med och sedan läste jag den där referensen till denna blogg. Det var då jag bestämde mig för att jag hade två val. Antingen kunde jag kapa bredbandskablarna för alla mina ytligt bekanta, gamla ragg, flirtar och exmänniskor samt uteslutande ligga med analfabeter eller elallergiker för att undvika bloggkonfrontation. Eller så skulle jag sluta relationsblogga helt och faktiskt hålla det denna gång.

2008 inleder jag med att snudda vid relationerna igen. Jag kommer nog fortsätta att plocka ut små glimtar, skriva kryptiskt eller utlämnande om skärvor av mitt privatliv. Mot bakgrund av hur det senaste dygnet varit kommer det förmodligen vara för galet, fint, ledsamt och härligt för att jag ska kunna låta bli.
Den som läser får se.

Snön faller och jag reser mig

1. Det är naturligtvis ganska ointressant och tråkigt att skriva om att det snöade imorse. Liksom jaha, det blir vinter i år igen. Men det är intressant ur den aspekten att någonting förändras. Ett blad vänds, en ny årstid börjar. Sommaren var hans och lyckans. Hösten var hans och relationsångestens kombinerat med lyckan. Men vintern, den kommer bara att vara min. Han har inte satt ett enda fotsteg i min vinter och det kommer han heller inte att göra. Det är någonting som känns i luften, som har förändrats. Jag äter sötgoda apelsiner framför skrivprojektet med den blinkande markören i Worddokumentet och ute dalar flingorna. Snor den blå fleecefilten omkring mig innan jag inser att gräset som finns kvar i luddet är från den gången i somras då vi nyförälskade drog med oss filten ut i parken nedanför och låg där i solen och var lyckliga.
Jag tar på mig röda baskern och röda halsduken och går ner till Linnéstan där belysningen skapar vinter och julförväntan. Möter Ellen, rosig och glad på sin cykel, som säger att jag är vinterfin. Möter en vacker man i passagen mellan tredje Långgatan och Hagabion. Skäms inte över att jag håller kvar blicken, han håller kvar sin med. Sitter bland tända ljus och vänner på Hagabion och skrattar. Och utanför faller vintern över oss.

2.Det finns bara klyschiga metaforer och liknelser just nu. Här är en: Det känns som att vara amputerad. Som att det ständigt är någonting som fattas. Som att någon har huggt av en del av mig själv, ett universum som jag fick vara en del av.
I vissa stunder är jag bara handikappad. Du fattas mig, skriker det bara inuti och jag förstår inte hur jag går på som vanligt med amputationen för det är ju så tomt. I vissa stunder tänker jag inte alls på handikappet, utan kämpar på ändå. Lite som rullstolsbasket för hjärtat ungefär. I vissa stunder tar fantomsmärtorna vid. Det är då jag ser något roligt på tv, läser någonting intressant, somnar in utan kropp bredvid mig eller bara vill veta hur han mår och hur hans dag har varit. Handen söker namn i mobiltelefonen, söker onlinestatus på msn-listan, letar livstecken från honom. Hittar ingenting.

3. Jag får muntra-upp-brev på posten helt spontant. Mamma skickar såklart. Sömntabletter från hälsokosten, järn och rättvisemärkt choklad. Överlevnadskit kan man kalla det. Också orden om att jag behövs i världen precis som den jag är och att ingen ska få trycka ner mig och göra mig mindre än så. Mamma-klyschor är de finaste. Hon avslutar kristet med Sound of music-citatet om att om Gud nu har stängt en dörr, har han någonstans öppnat ett fönster.
Jag tänker på det där fönstret. På att Gael Garcia Bernál ska medverka i Lukas Moodyssons nya film och ett tag i vinter kommer att befinna sig i Trollhättan. Fattar ni, i Trollhättan liksom! Världens vackraste man en pendeltågsresa bort.
Också är det som om jag för en gångs skull kan genomskåda Guds plan i förväg. Gud sade; mannen ska dumpa Elin och lämna henne genomtrött och sorgsen. Så ska hon leva i några månaders mörka dagar innan hon möter Gael, mannen i hennes liv.

4. Det som gör mig ledsen just nu är egentligen mest frånvaron av livstecken från honom. Han sa att vi kunde bli vänner i framtiden, ta en öl någon gång och så, men att vi måste hitta våra nya roller först.
Naturligtvis förstår jag precis vad han menar. För det är förnuftigt och rationellt och bra. Så oerhört mycket mer förnuftigt, rationellt och bra än när jag och exflickvän K. försökte vara bästa vänner efter att hon gjort slut och jag var genomsårad, än när jag och exmannen i säkert åtta månader efter att vi gjort slut fortsatte få återfall, svartsjuka och såra varandra i vara vänner-tanken innan jag sa stopp och tog en paus från vår kontakt eller när jag och amsterdamflickan sa att vi bara skulle ta en fika som vänner och likt förbannad stod och råhånglade med varandra när vi skulle skiljas åt.
Naturligtvis är det han som tänker rätt och bra och jag som är emotionellt icke-rationell, som vanligt. Jag vet att det här är det lättaste och absolut bästa sättet att komma över honom. Likt förbannat är känslan att ett halvår av delade tankar och tillvaro, eller åtminstone försök till det, blir som om det aldrig existerat när man helt plötsligt inte ska vara mer för varandra än statusen ”We have dated” på Facebook.
Sedan tänker jag att det finns en annan definition av mammas orosmänniskor och människor som oroar sig över gardiner: Människorna som hanterar uppbrott genom att hålla lite fånig kontakt, skickar de där korkade fylle-sms:en och blir sentimentala över en msn-konversation. Sedan finns det människorna som säger att vi hade ett bra förhållande men det var dags att gå vidare och sedan gör de just det.

5. Jag ska aldrig lämna ut min bloggadress till någon älskare/pojkvän/flickvän/ragg igen. Han har, genom en knapptryckning, direktacess till mina tankar. Jag har ingen aning om huruvida han ens lever.
Jag tänker återigen på Gael Garcia Bernal. Våra överjordiskt vackra barn kommer naturligtvis att lära sig svenska eftersom det väl är en lingvistmorsas stora dröm att ha flerspråkiga barn. Våra barn kommer prata svenska, engelska och spanska och vara överintelligenta. Men Gael kommer aldrig att bli särskilt bra på svenska, eftersom förmågan att lära sig nya språk minskar vid inträdandet i puberteten. När jag skrivit ett långt och utlämnande blogginlägg om hur sjukt bra han är på att slicka fitta kommer han gå in på bloggen.
- No comprendo, what is “upp i brygga”?, kommer han att säga och jag behöver bara svara med ett leende.