Gästbloggare i maj 09: Disciplinkrock

Den sista gästbloggaren ut i denna majvända av gästbloggare heter Sandra Linnéll. Hon läser masterutbildningen i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet och drömmer nog inte längre om att bli byråkrat.

Mitt i min allt för ineffektiva måndag med Futurama får jag en påminnelse från Elin om det där spexiga gästbloggandet. Istället för att i panik försöka reda ut min icke-existerande relation till bloggande väljer jag att köra på bajs. Mitt aktuella politiska manifest (tillika facebookstatus) är för övrigt att sluta vara så jävla duktig hela tiden. Så jag smäller ihop det hela; Professor Farnsworths ”What if”-maskin och min senaste oration om den där olidliga jävla förvaltningsvetenskapen jag läste i höstas. ”What if Elin inte hade hoppat av genusvetenskapsmastern hösten -08?”

Ok, så var vi var då fem stycken som dök upp på den där första fullsatta föreläsningen med siktet inställt på ”Introduktion till offentlig förvaltning och jämlikhetsfrågor” (note to self: Nästa gång du ska skriva en sådan här ”What if”-fantasi, kör på typ sitcom eller något istället för episk saga. Kan ge lite fel signaler och låta överdrivet pretentiöst).
Redan från dag ett hade vi reflekterande och självkritiska diskussioner om översättningar, förförståelser, antaganden och normer i dels seminarierummet på genusvetenskapen och dels föreläsningssalen på förvaltningshögskolan. Men vad fanns att överbrygga om bryggan i sig bara var en konstruktion för att cementera de olika disciplinernas respektive gränser? Vi fick ju faktiskt se en powerpointbild på en tvärvetenskaplig fruktsallad redan på första föreläsningen, det här skulle gå bra så bra. Men helvete vad we got served.

Disciplinkrockarnas topp tre:
1. När den delkursansvarige för ekonomimomentet på ett förberedande möte försöker lugna ner oss genusstudenter genom att säga” -Näää, men jag kan inte se hur det här ska bli några problem. Min delkurs är ju i princip sett kliniskt ren från kön”
2. När vi i ”genusgruppen” redogjort för en i vår mening slarvig begreppsanvändning i den ”hej-jag-får-betalt-per-sida”-tjocka boken om organisation och ledarskap och får frågan
”-Men vadå, gillar inte ni makt? Vill ni att alla ska bo i grottor eller så?”
3. När föreläsaren i nationalekonomi bläddrar upp runt 15 ”ekonomipappor” (hennes ord) på powerpointen som vi ska lära oss om. En enda är inte uttalat liberal – Karl Marx. Men vid de två punkterna under hans namn står det bland annat ”inte så många tror på hans teorier idag”

What to say? What to do? Vem ska lära vem vad, varför och hur? För att rädda vår egen pose kör vi konstant på strategin att underkänna frågan. Vi trashar litteraturseminarium och dissar föreläsare i anteckningsblockens radikala marginal och rider till sist bort mot solnedgången med huvudet högt.
Nu var kanske inte det här egentligen någon direkt omskrivning av hur det faktiskt gick till även om jag valt att bara lyfta upp skiten. I den där så kallade verkligheten var det i själva verket en hel del blod, svett och framförallt tårar i att försöka få ihop sin egen utbildning.
”Det personliga är politiskt är arbete är teori” såg jag för ett tag sedan som rubrik på en artikel om genusvetenskaplig forskning. Någonstans gav det lite stöd, och här kommer slutklämmen: Det är varken möjligt eller relevant att försöka klargöra vilken av variablerna ”pretto”, ”feminist”, ”nörd”, ”tjej”, ”svenne”, ”högerhänt” eller ”akademiker” som gav upphov till missförstånden, motståndet och kritiken från både elever, lärare och administration – just för att alla dessa samverkar. Att ifrågasätta vilka erfarenheter, kroppar och kunskaper som får finnas med i specifika rum är som sagt att försöka rasera väggarna. Hepp!
(Läs förresten gärna nyutkomna ”Motstånd och fantasi : historien om F” av Anna Wahl mfl för en snyggare och mer genomarbetad version av liknande frågor)

Så vad hade då hänt om Elin fortsatt att plugga med oss? Den stora skillnaden hade väl då legat i att vi hade varit en helt annorlunda konstellation om fem i vårt house, och vem vet vilka tokiga skills den där hade kunnat bidra med?
(personlig touch och flirt med bloggaren! Sandra, Sandra, looking good)

Bloggadmin Elins anm: Ja, jag började läsa till en master i Genusvetenskap. Läste ett år av genuskurser och sedan kom ett halvårs förvaltningskunskap och då hoppade jag av. Har inte ångrat mig en sekund.

Gästbloggare i maj 09: Du, människan

David ’Leon’ Westerberg vill helst bara röka gräs och springa naken på en äng.
http://leonblavatsky.blogspot.com

Jag vill ge er läsare beröm, vilka ni än är. Jag känner inte er, men jag känner att ni gör världen bättre. Hur vet jag det? Jag bara vet det. Du läser den här bloggen t ex. Du är en medveten person, antagligen tack vare att din sociala verklighet består av en viss typ av människor. Ni, denna ’typ av människor’, anser jag få för lite cred för er roll i samhället. Jag syftar på människor med de rätta åsikterna, de åsikter som för samhället framåt. Idag handlar det inte om kollektiv organisering kring enade mål, idag handlar det om individuella val av åsikter. Har man de rätta åsikterna så är man medveten.
Ordet ”medveten” har här en mycket djupare betydelse än man tror. Att ha de rätta åsikterna innebär inte bara att man är intelligent eller påläst, det innebär något mer än det, man har faktiskt en helt annan mentalitet, ett helt annat medvetande. Detta medvetande tillhör samhällets framåtskridande och utvecklande del. Har man dessa åsikter så har man också ett helt annat perspektiv på samhället, framför allt i jämförelse med alla trångsynta, intoleranta och bakåtsträvande åsikter. På så sätt ligger denna medvetna mentalitet på en helt annan nivå, dvs. ett slags ’högre’ medvetande.
Jag tror det är viktigt att betona nivåskillnaden i detta medvetande, jag antar att du själv känner till hur lätt det är att identifiera när någon annan har samma typ av medvetande: de rätta politiska åsikterna, rädda världen-koll, genusmedveten etc. Om vi tydligare betonar denna nivåskillnad så gör vi alla en tjänst, vi som har detta högre medvetande skulle kunna undvika att lägga ner tid och energi på de med lägre medvetande.
Det handlar inte om att diskriminera folk med lägre medvetande, bara att identifiera denna mentalitet och dra tydligare gränser mellan dem och sådana som oss. Vi får inte glömma att framtiden står på spel, jämställdhet, klimathot, djurrätt, och en fredligare värld. Med dessa saker på spel så är det en nödvändighet. Egentligen handlar det bara om ärlighet, att mer öppet säga det som vi med högre medvetande redan vet och ofta tänker, varför inte bara gå hela vägen och tydligare ta avstånd från människor med lägre medvetande. Eller vill du spendera framtiden i ett miljöförstört patriarkalt samhälle med Slitz och Moore som Sveriges enda dagstidningar, ett samhälle som endast består av sexistiska och köttätande idioter.

Say what? Hur långt höll du med?

Låt emo-kidsen vara förebilder för en stund och låt oss beskära våra armar, låt oss enas i lite cynism och självhat, kanske kan vi då undvika att bli självrättfärdiga pk-elitister.

[på ett rädda världen-möte]
”tjena gänget, jag jobbar med hemlösa genom organisationen Angels Network”
”wow, grymt, själv är jag med i amnesty”
”jag engagerar mig i djurens rätt och animal liberation front”
”grymt bra alltså, grymt. Själv är jag aktiv i PETAs kamp mot säljakt”
”shit va bra vi är!”
”ja som fan, vi är grymma!”
”ja visst är vi!”
”ja!”

Det finns en fairtrade-bild med en snygg person som sitter en fåtölj och äter banan, med undertexten ”mumsa dig till en rättvisare värld”. Den bilden är så mycket mer än bara halvironisk klämkäck marknadsföring.

Jag skrev förresten en poetry slam-dikt:
Fråga mig om mina politiska och humanitära åsikter, så ska jag säga dig vem jag är. ”Hej, jag heter Peter, jobbar på Ericsson, är mest intresserad av bilar och gatu-race, om jag inte har några politiska och humanitära åsikter, finns jag inte då?” Nej Peter, du är död inombords, DÖD! Världen brinner! Men vad gör du åt det? Du är den värsta bananen av alla Peter, och det är ingen chiquitabanan jag pratar om utan en SVENNE… varken fairtrade, kravmärkt eller queermärkt! [här låter jag kontrasten av en ansträngd konst-paus lägga sig över publiken] Men Peter… du är alltid välkommen… till kollektivet, till kärleken… där kvinn har åsikter, där kvinn gör skillnad. Glöm din premuneration på Moore och Slitz… här finns Q och X! När du är redo att lämna din värld av sexism, homofientlighet och köttätande… då är du välkommen till kollektivet! [applåder]

Är vi våra åsikter? Är det våra intellektuella och politiska åsikter som gör oss till vilka vi är som människor, som vi värderar oss själva utifrån? I dagens överjagsdrivna individualist-idealistiska häxjakt verkar vi glömma de byggstenar som utgör en individ. Din uppväxt (egentligen evolution och gener först, men ok…), dina vanor, dina känslor, dina tankar, dina önskningar, dina minnen, hur du ser på dina vänner, förebilder och dina ”fiender”… är vad som gör dig till den du är. Om du samtidigt råkar vara (exempelvis) halvakademisk, kultur/litteratur/statsvetar-påläst, genusmedveten, globala studier-kursare, röda korset/djurens rätt-medlem… bör kanske inte definiera dig FÖR mycket. Ett ihopplock från pk-smörgåsbordet är ju fint, det kan bli en åsiktsmacka som är tillräckligt snygg för att ge dig ragg på Nef och samtidigt tillräckligt vegansk för att få dig inbjuden till kollektivfesten. Men utöver det, vad förväntar du dig för resultat? Föräldrarnas applåder? Förändring i samhället?

Perspektivet om sociala konstruktioner verkar ibland uppfattas som (ironiskt nog) något man ställer sig utanför genom blotta tankekraften att man identifierar något som ’socialt konstruerat’. Ofta missar man då poängen att den frigörande kritiska reflektionen i sig också är ett resultat av sociala konstruktioner, och att den producerar nya sådana.

Ibland blir responsen ”Jaha ska man bara skita i allt då eller vad ska man göra?” (som om man måste sitta på en lösning bara för att man tänker lite kritiskt). Jag vill bara, utöver elitism-kritiken, påminna om självdistans och självironi. Självdistans är ett tecken på styrka, inte svaghet. När du ser på dig själv utifrån kan du upptäcka hur mycket ytlig bullshit du egentligen är… men samtidigt upptäcker du vad som inte är bullshit med dig, vad du verkligen tror på och vad som är värt att kämpa för. Om dina politiska och humanitära åsikter inte överlever kritik, ironi, och cynism så är dess sanna natur avslöjad: en politisk korrekt idé som du plockade på dig för att passa in i ’kollektivet’ (metafor för social krets)… och då är den där känslan av att du är del av en progressiv radikal förändring egentligen bara en egocentrisk tolkning av en subjektiv frigörelse-upplevelse som inte kan mätas och värderas utanför din individuella kamp och utveckling i ditt liv som människa.

Varför inte ett fint bibelcitat som avslutning:
Psaltaren 22:7 – ”Men jag är en mask, inte en människa, hånad och föraktad av envar”

Gästbloggare i maj 09: Under körsbärsträden

Dagens gästbloggare är Anakonda.

Det regnar små rosa och vita blomblad från träden och landar på det nygröna gräset, precis som det gjorde då för två år sedan. Jag har satt mig här för att minnas. Ångestdippar och gråtattacker, magkatarr och plötsligt näsblod, vad är det med mig? Jag mår ju bra nu. Tills jag kom på att det är en årsdag, tvåårsdag. Körsbärsträden är inte bara ljus, värme och kärlek, inte bara ett löfte om vår och sommar, utan också en påminnelse om ensamhet, övergivenhet och livskris.

Saker-under-huden-Elin har en given roll på min resa till detta nu. Mitt eget bloggande också. Det är med ambivalens jag nu i sista stund sätter mig ner för att skriva detta gäst-bloggs-inlägg. Rädsla för att kanske fastna i det underbara bloggträsket igen. Jag som äntligen lyckats frigöra mig och blivit drogfri från beroendet att sortera mina tankar i offentligheten. Det var när mannen dök upp och fyllde mitt liv med större mening, njutning och glädje som jag stegvis slutade blogga. Det var en befrielse. Jag satsade på att leva nuet snarare än att skriva om det. Inte längre trycka ner känslor för att sedan skriva av mig dem i bloggen. Ett försök att leva i känslomässig närhet och ärlighet.

Den enda blogg jag regelbundet fortsatt att läsa är Elins blogg, numera Always keepin’ it real. Inte längre som en aktivt deltagande och alltid kommenterande läsare som under Saker-under-huden-eran, utan snarare som en fluga på skärmen. Tills Elin i mars skrev inlägget Don’t take my kindness för weakness/Radical honesty theory. Det träffade mig så djupt att jag var tvungen att kommentera, precis som så många gånger förr.

Jag har precis som Elin gjort allt för att inte vara the good girl, ”som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet … ett offer som inte står upp för sig själv.” Jag lever precis som Elin i spillrorna av krashade relationer på grund av att de inte tålde sanning, rakhet och kommunikation. Men det går inte, som Elin skriver, att vara i en relation där man inte kan prata öppet om vad man känner och tänker. Att kunna göra det är en förutsättning för den tillit och närhet vi alla söker. Elin citerar Brad Blanton: ”Tystnad är den värsta sortens lögn” och jag ryser av den träffande sanningen.

”Kindness har inget med weakness att göra… För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.” Det är i spännvidden mellan Elins sympatiska mjuka ådra och hennes jävlar anamma och styrka som jag träffas. Tillsammans med hennes klarsynta och träffsäkra analyser; från det privata, närgångna, detaljerade, till de stora samhälleliga penseldragen. Jag speglar mig och inspireras.

Mitt bloggande blev min terapi, precis som många andra litteratur- och konstuttryck. Bristen på kommunikativ ärlighet skapade mitt stora uttrycksbehov och blev grogrunden till mitt beroendeframkallande bloggande. Jag tror att många använder bloggen som just ett sätt att få rum med otillåtna känslor och tankar. Antingen otillåtna av samhällets normer eller av det sammanhang man lever i.

När körsbärsblommorna regnade ner och landade på mitt skrivblock våren 2007 visste jag att det var slut. Jag kunde inte längre leva i lögnen och tystnaden. Jag bröt ihop, bröt upp, reste mig upp. Hela min omvärld vibrerade. Det gav efterskalv men också ringar på vattnet.

Precis som i en relation kan man behöva bryta banden ett tag för att inandas ny frisk luft. Invänta nya insikter och perspektiv. Ibland väljer man att återkomma, ibland inte. Om eller när jag börjar blogga igen kan man upptäcka här.

Gästbloggare i maj 09: Nån slags relation

Camila Astorga Díaz är 22 år. Hon bor och verkar i Malmö bland annat som student, frilansskribent, frilansmusiker samt medlemsvärvare för Rädda Barnen. Sågs senast hoppandes hopprep vid Triangeln.

Jag är på en så kallad tjejfest på Utkanten, temat är If You Can Bake a Cake, You Can Make a Bomb och jag kommer osökt att tänka på att min mamma faktiskt kan göra molotovs men inte bakar kakor. På det stora hela är det bara brudar och många av dem har fantastiska stilar med håret snaggat på vissa ställen och t-shirts eller tatueringar med den där triangeln tvärs över halsen. Mina vänner är där och ska teckna live, jag springer in i Li, som numera bor i Malmö men flyttat ifrån X-köping och hon spontankramar om, säger att hon ska leta upp sin flickvän.
Mina vänner tecknar, det dansas, det röks i det lilla rökrummet med sunkiga möbler och såndär kyldiskshårdplast till dörrar. Materialet klibbar lite mot danssvettig hud, jag går in i det rökiga rummet och pratar med en av arrangörerna och konstaterar att jag ”gärna jobbar om det blir fler happenings här på Utkanten” och den förutnämnda Flickvännen är också där och vet en massa om mig som hon berättar för de andra. De andra tjejerna ser smått imponerade ut över hennes random kunskaper om denna för dem okända person och de frågar hur det kommer sig. Hon svarar på lite halvbred skånska.
-Jo, men asså, Li, min flickvän, hennes ex och Camila har haft nånslags relation. Äre inte så?

-Jo, det kan man nog säga. Eeh. Nånslags relation, ja?
Annan plats, annan tid, annan happening. Ett japanskt band har byggt upp en scen på Volym, de har stora masker med läskiga snablar och stora leenden samt randiga tröjor. De guppar upp och ned till den lite skräniga men något balkaninspirerade musiken (nån skränig snubbe skriker i slutet av konserten att han vill tacka dem för att de spelat musik från sin väns hemland, Albanien). Vi har mest gått dit eftersom nån kände nån som kände bandet, plus att det låter rätt häftigt med att vara på en spelning med ett japanskt band.
Malmö är bäst på random spontaniteter som parkhäng och gratiskonserter. Min vän Linden sträcker vänligt men bestämt fram sin öl till mig, jag sippar lite mest för att det ska se ut som att jag dricker fast jag egentligen inte vill ha. Det är första gången jag är på Volym också, det ligger precis vid Möllevångstorget och där vi sitter är det stora fönster ut mot gatan och man kan spana på folk som cyklar eller går förbi och de spanar in så det är väl rättvist.
Tjejen bredvid mig ser bekant ut och efter ett tag kommer vi fram till att vi är från samma stad på västkusten och att vi har en gemensam bekant. En snubbe jag internetdejtade (http://www.qruiser.com) och vi konstaterade att vi aldrig skulle bli kära, men nu brukar vi hooka upp och ligga. Ibland.
-Ja, men hur känner ni varann då?

-Asså, eh…
Och jag kommer på mig själv med att IGEN ha svårt att definiera relationen. När det inte är på primärnivå, som Elin så vackert konstaterade när hon ”outade” sin och Gustavs relation, så tycks allt bara bli mer eller mindre svårdefinierat.
Asså, för min egen del skulle jag lugnt kunna säga att ”nej, men den bruden var det nåt sjukt fint med och vi var inte ihop men det var ändå storslaget” och jag skulle vilja kunna säga ”nej, han är min KK, sen tvåtusenåtta” men i vårt heteronormativa relationskåta samhälle funkar det ju inte. Det är inte socialt accepterat att ligga med nån trots att båda är rätt nöjda med det och tycker det är soft och slutresultatet blir antingen luddiga svar eller ömma tår. Saker och ting måste leda till något.
Mitt liv kanske är en serie av Sara Granér eller en snårig Beirutbalkanslinga , men jag tycker det är dags att sluta lägga nosen i blöt. Låt dina vänner och bekanta själva definiera sina relationer om de tycker det känns nödvändigt. Det finns så mycket mer att lägga tid och energi på, för min egen del, än att sortera och placera folk i fack och relationstrådar till varann.
Och om du känner dig allmänt oinspirerad på grund av solöverdos samt överkonsumtion av 3,5:or och kanelgifflar i parken eller bara inte läst så mycket serier det senaste så vill jag tipsa om mina vänner: Johan, Tomas, Nanna, Sara och Maja. Peace out.

Gästbloggare i maj 09: Går hem och är snäll

Dagens gästbloggare är Tina – 83:a, mångsysslerska, knubbig med kondis och trånar efter det onåbara. Småbloggar just nu på http://laggnersaxen.blogspot.com, annars vette fan.

Vaknar upp med några könshår mellan mina fingrar, skrattar tyst åt det och torkar av de på lakanet. För ljusa för att vara mina. Jag snor runt och ser en ryggtavla; på ena axeln stirrar döden mot mig med höjd lie och på andra störtar en helikopter ner bland fräknar. Reser mig lite, försiktigt så han inte ska vakna, lyfter täcket och tittar ner. Jo då, ljust. Kuken står fortfarande lite och gör den greppvänlig, men jag motstår frestelsen att väcka min nattliga och intima vän med en nyrunkad morgon. “Skön kuk…” skulle jag istället skriva på lappen som jag la på hans köksbord innan jag skulle stänga dörren och lämna honom.
Där mot hissdörren hade han hållit fast mina händer med en av sina och med den andra börjat leta sig ner i mina strumpbyxor, hårdhänt och torrt hade det varit. Då hade jag slitit mig loss och hjälpt honom upp mot mina bröst istället. Kyssarna hade varit perfekta, det vann han på. Ingen sån där tunga som slogs för sitt liv. Inget tandkrock. Inget onödigt saliv. Ja, så hade han nog haft en skön kuk också, inget jag bara skrev. Kanske inte en av de bästa, men helt klart på top10.

De klorofyllfattiga löven vinkar till mig när jag kliver ut från hans port, solen i ögonen och munnen har en torr smak av järn i saltvatten. Huvudet är inte så där klassiskt tungt som det oftast beskrivs i texter om bakfylla. Med handen på hjärtat blir jag aldrig bakis på något annat sätt än att jag blir trött och får en avgrundsdjup hunger.
Han fick skylla sig själv att jag gick förresten. Ligger man med ryggen mot mig kan man inte förvänta sig att jag stannar. Ligger man där emot och skedar och andas i min nacke stannar jag kvar. En regel jag har. Mest för att jag aldrig riktigt vet när jag ska gå och inte gå, och ibland orkar jag inte gå, men vill inte stanna kvar heller. Då är den här regeln en bra regel.
Rödlätt var han. Tror det var första killen jag knullat med som har varit rödhårig. Att bröstet skulle ha lockar av samma nyans var kanske självklart, men jag hade stannat upp och klappat det, som ett barn klappar sitt första husdjur; försiktigt men nyfiket. Under de glesa röda stråna hade han märkt sin hud med ett symetriskt grått motiv som delade på sig vid bröstbenet och gick åt varsitt håll mot axlarna. Hans armar täcktes av mönster i färgglatt bläck och under dem lyste några envisa fräknar. När han började le högt åt mitt klappande, slutade jag och började kyssa hans nyckelben istället. Tunn hud som smakar salt från en varm kväll.

Solen är envist i vägen och jag får titta ner på marken istället, på fötterna som rör mig framåt. Vattenpölar krymper, löv följer med vinden bort mot gräsmattan; några ligger kvar och är hala. Baksidan på handen är kall nog att svalka mina läppar, de är inte ömma men väl använda. Rött skägg hade täckt hans kinder ochramat in hans läppar. Stubbigt så det sticks, men ändå så långt att det var mjukt. Kom på att det var som att pussa på vind, inget motstånd.
Lätta kyssar kommer man ingenstans med om det är skägg, då är det mer kraft som behövs, ett hårdare tryck att komma genom muren av hår ner till huden. Jag hade tänkt något lite för högt så han hade hört. Han hade frågat vad jag menade, kanske tog han illa upp. Jag hade fortsatt att känna på hans kind med mina läppar och viskat att det inte va något. Jag brukar inte vilja prata för mycket när jag är kåt, undviker ord överhuvudtaget. Kroppen spelade ut det jag ville ha sagt, händer som visade och kyssar som belöning för att han gissat rätt.

Sushin vid Midsommarkransen lockar mig, frågan är ju om jag orkar gå dit. Byta ut de två omeletterna till en avokado och en tofu, för mycket ägg i omeletter, och sen ett nej tack till soppan, det är fisk i den. Lättsaltade chips och vitlöksdipp, delicatoboll och päronpaj; avgrundet skriker en välkänd ramsa. Pepsi och lakrits…
Han hade varit lång. Ett halvt huvud länge än mig, jag såg honom i publiken först, glad över att det fanns långa killar med bra musiksmak. Rutig skjorta, med ett bra bandnamn på t-shirten under. Smala ben, breda axlar. Det är konstigt det här med att vakna upp på söndagar bredvid någon som är kortare, ett mönster som jag länge velat bryta. Nytt namn, nytt ansikte, nytt knull. Oftast bra, men tråkigt. Han var äldre, runt 30, en bra ålder. Om en man hade varit ett vin så skulle han inte få korkas upp förens han var tretti. Dåligt vin har jag fått i mig några glas för mycket av genom mina år som sexuell praktikant. Kan den där korksmaken och kaskadspyorna som kommer efter; pryo i knull. Han hade sagt att han var tretti, jag trodde honom och ljög att jag var yngre, mest för att se hans reaktion. Vet inte om han trodde mig, vet inte om tjugofem lyser igenom. Jag har inga kråksparkar kring mina ögon, än. För små bröst för att ens kunna märka om de hänger, celluliter och bristningar fick jag troligtvis redan när jag var sexton så om han skulle bry sig så skulle han kanske tro att jag var 6 år äldre än det jag sa att jag var. Kanske sa att jag ljög också. Minns inte.

Varför gick jag nu igen? Kanske var det lite dumt, han var ju väldigt rar, och lång. Mina tankar går som alltid in i samma “han är för bra för mig”-hjulspår. Min terapeut har sagt åt mig, eller jag har sagt åt mig själv i samma rum som min terapeut, att sluta upp med den personliga agan på hjärnan. Inte så lätt när man vaknar upp, naken, bredvid en man som hade varit för bra. Ha! Nu är jag där igen. Ingen som vill ha, ingen som kan ta, ingen att duga för.
Han gick ner på mig ganska tidigt. Knappt fått av mig skorna innan han hade lett mig ner i hans säng. Där vid hissdörren hade jag letat rätt på hans kuk och för en gångs skull så kände ett hopp om att jag skulle få slippa alkoballe. Under de mikrosekunderna från att han slet av mig mina trosor och körde in tungan, hann en fråga kasta sig fram genom mullret av upphetsning; när duschade jag senast? En tjej ska vara fräsch, inte lukta gammal valfångare i muttan här inte.

And suppose I never ever met you. Suppose we never fell in love. Suppose I never ever let you kiss me so sweet and so soft. Regina Spektor hackar sig in i mina hörselgångar via mobilen som jag hatar. Headsetet är så glappt att jag inte kan ha mobilen i fickan medan jag går, vanligtvis sliter jag ur snäckorna ur öronen och av rent hat slänger ner telefonen i väskan. För snål att köpa nytt. Men nu är Fidelity så träffande att jag kan låta mina händer kylas av hösten för att hålla i mobilen så jag kan höra om låten när den slutar. Tjejlyssna har jag hört att det kallas. En låt om och om igen, tills den dör i sitt sammanhang.

Gästbloggare i maj 09: Vända på ledet

Dagens gästbloggare heter Anna Skalk och är semesterfirare.

När jag var runt 8 år och gick på utflykter med min dåvarande klass var det alltid en blod-svett-och-tårar-tävling om vilka som skulle få gå först i ledet och/eller få hålla vår “fröken” Elisabeth i handen. Det var allt som oftast samma personer som “vann”, vilket var väldigt frustrerande för oss som också allt som oftast hamnade sist i ledet.

Men så en tjusig dag när vi stod där ute på skolgården med ryggsäckar på och händer i varandras så säger fröken Elisabeth att “ja, och så vänder vi på ledet!” – och vi småmänniskor tog formen fågelholkar, allihop, med hakorna lapandes sol på asfalten.

De som stod först hamnade således sist, och tvärtom. Vi förstod ingenting – men hörde bön, vände våra små overallbeklädda kroppar helt om, och traskade iväg i vad jag minns som någon form av tystnad med lika delar chock, glädje och sorg.

Det var nog första gången i mitt liv som jag verligen fick känna på vad revolution kunde innebära.
Hur den kunde smaka, hur den kunde se ut.

Och lite så skulle jag vilja göra med världen i dag. Vända litet på ledet bara.

Gästbloggare i maj 09: Den nya influensan

Linda Mostad är farmaceut.

Äntligen!
Som jag har väntat. Som jag i åratal har pratat om den kommande pandemin, för totalt döva öron. Nu är den här och jag kan frossa i rapporter, fakta, historik och spekulationer om pandemier, zoonoser, Spanska sjukan, och framförallt den nya influensan. “Den nya influensan” är i skrivande stund den föreslagna Svenska benämningen enligt smittskyddsinstitutet. Namnet svininfluensa kan nämligen skada köttindustrin och så är ju grisar orena i vissa kulturer. Israels förslag mexikoinfluensan har också stött på patrull, från den mexikanska ambassadören i Tel Aviv. Bara en sån sak.

Jag är alltså själv helt uppslukad av denna nya influensa. Men, jag fascineras nästan lika mycket av alla de reaktioner som bara väller fram. Jag roade mig med att googla “panik farligare än själva influensan” och fick över 40 000 träffar. Visserligen utan situationstecken så flertalet träffar må vara irrelevanta men de sidor med träffar jag orkade ögna igenom handlade om just detta. Att paniken skulle vara det största hotet. Vi ska alltså undvika panik. Hur kan då denna panik komma att yttra sig undrar jag? Att människor blir oroliga förstår jag men jag kan inte riktigt se denna befarade panik framför mig. Det jag ser framför mig när jag tänker panik är scener ur “Invasion of the Body Snatchers” (1978) och det är ju helt orimligt. Det pratas också om panik som drastiska åtgärdet på samhällsnivå. Vilka är de här drastiska åtgärderna som skrämmer och faktiskt befaras? Slakta alla grisar? Stänga alla gränser? Skaffa stora massfebertermometersmaskiner till flygplatserna? Är det verkligen någon som tror att människor som sitter på bestämmande positioner plötsligt kommer drabbas av panik och helt ittationellt köra igång galna, ogenomtänkta och obefogade projekt?
Vissa åtgärder på samhällsnivå för att begränsa influensans effekter tror jag kan komma att behövas, kanske till och med sådana som skulle kunna gå under benämningen drastiska.

Jag har också funderat över hur den nya influensan tycks ha något som gör den intressant för de allra flesta. Vad du än brinner för skulle jag vilja påstå att det finns någon aspekt som passar just dig och dina intressen. Då menar jag utöver det mest uppenbart fängslande i att kunna följa det snabba utbrottsförloppet i realtid på google maps, den kusliga ovissheten i hur det hela kommer utvecklas och alla spekulationer som ovissheten leder till. För att inte tala om uttryck som “sustained human to human transmission” som betecknar WHOs oranga fas 4, som 29/4 passerades, till förmån för den röda fas 5, “whidespred human infection”.
Det jag menar är att vilket ditt intresse än är så finns det en infallsvinkel för just dig.
För att ge några exempel:
Djurrätt – Tycker du att vi människor borde hålla på mindre med djuruppfödning och köttätande har du ett ypperligt tillfälle att propagera för din sak. Utan svinuppfödning, ingen svininfluensa. Ingen fågeluppfödning mindre risk för farlig fågelinfluensa.
Historia – Då är parallellerna till Spanska sjukan, helt klart något som borde få dig engagerad.
Partipolitik – Det är fritt fram för politiska poänger som att Reinfeldt satte stopp för vår vaccinfabrik eller varför inte klappa sig för bröstet och peka med hela handen på den förträffliga beredskap vår regering har ordnat.
Ekonomi – Frihandelsministern verkar till exempel vara förargad över den nya influensans störande moment i världshandeln.
Tredje världen – Vi förstår nog var och en vilka som kommer gå ur den här krisen som de största förlorarna och jag är säker på att det också finns idéer om hur det kan komma sig.
Naturvetenskap – Förlora dig i hemagglutinin och neuraminidas.
Läkemedel – Då kan du till exempel fundera över hur det går med det där vaccinet eller hur stor risken är att viruset blir resistent mot Tamiflu.
Media – Tyck till! Kanske tycker du att media håller på att få alla människor att förlora förståndet. Att media lagar till det så folk får panik, alldeles tappar huvudena. Eller så kan man tro att de kanske bara ute efter att sälja lösnummer.
Ni förstår poängen, den här listan kan göras oändligt lång och vinkeln kan förstås också varieras obegränsat inom varje kategori. Fast såhär kanske det är med alla ämnen om man själv brinner för dem.

Jag vill tillägga att jag själv inte är allt för orolig för egen del, men jag har stor respekt för vad denna nya influensa kan komma att betyda. I vår del av världen har vi relativt stor beredskap. Det finns medicin att behandla med och längre fram ska vi visst vara garanterade vacciner när dessa är utvecklade. Visst kommer vi med all sannolikhet drabbas, inte nu kanske men när andra eller tredje vågen kommer. Förmodligen blir det värre än när den vanliga gamla influensan drar fram, som i sig dödar upp till 3000 svenska varje år. Men min mening är att vi ändå kommer att ta oss igenom den relativt förskonade. Vad jag däremot skamligt nog knappt vågar nudda i mina tankar är vad som kommer att ske i delar av världen där inga avtal slutits om vaccingarantier, där det inte finns möjlighet till god hygien, avskildhet eller desinficerande handgel.

Gästbloggare i maj 09: I nattliga längtanstider

Dagens gäst, Bibliwoman, bloggar på bibliwoman.blogg.se.

”Inser du att du har förverkligat din dröm nu?” frågade min svåger sin kärlek, min syster. Jag följde hans blick som inte såg på deras gemensamma barn utan omkring i lokalen som nu stod redo att invigas. Han såg inte på sin dotter och det var inte henne han menade. Hon är inte någons dröm som uppfyllts. Hade hon varit det skulle det ha varit min. Syrran drömde om någonting annat.

När jag fyllde nitton och träffade kärleken började jag tro att mina barndrömmar skulle uppfyllas. Tio år senare, och utan honom, har det fortfarande inte hänt. Det finns inte många saker jag har varit säker på, att jag vill ha barn är en av de få. Jag vill det med vett och sans och jag vill det vettlöst och sanslöst. Om det finns någon sanning i min förvirrade sömnlösa hjärna, i mitt ensamma längtande hjärta så är det just det.

Jag försöker förhålla mig resonligt till en oresonlig längtan. En konstruktivistisk övertygelse trogen gör jag mitt bästa för att inte tro på den biologiska klockan. Jag kan därmed inte för mitt liv begripa vad det är som gör att åsynen av barnen får det att hugga i magen och just där. Jag har klumpar i bröstet, stockar i halsen och tårar i ögonen. Om nätterna blir de murar som om dagarna så omsorgsfullt byggs upp för svaga och känslorna för starka. I mörkret blir längtan en kraft starkare än någonting annat. Det gör mig stark och det gör mig svag.

Länge var min barnlängtan kopplad till den heteronormativa tvåsamhetslängtan. Längtan efter en man, den kärlek vi kunde dela och familj vi skulle skapa. Det tog mig många år att nå den queerfeministiska övertygelsen att en partner inte behövs. Att partnern är högst önskvärd men inte fullständigt nödvändig. Länge har jag vetat att det queera familjebildandet är en möjlighet, utan att våga tänka tanken fullt ut. Efter år av velanden och tvekandet nådde jag fram till ett beslut. Där startade en försökarprocess som avlöste ett många år gammalt funderande.

Kanske är det här bara den tokigaste idé jag någonsin fått men jag bär sedan dess på en ständig känsla av att tvingas fatta livsavgörande beslut. Alla dessa beslut som en del av sökandet efter en framtid bestående av en tvåsamhet utan heteronorm. För att genomföra det på egen hand krävs mod, järnvilja och handlingskraft.

Förr handlade det mer om avsaknad och längtan. Efter den tjocka magen i väntans tider. Efter den lilla lilla nya människan. Efter oss två. Längtanssmärtan är mindre nu i jämförelse, en ilning i magen snarare än en boxning. Full av förväntan och otålighet, kanske lite avundsjuka. Alla andra kan faktiskt få ha sina fina magar och fina barn så länge det snart kommer att bli min tur.

“Samma nätter väntar alla” sjungs det i mina lurar och jag försöker bara gå rakt. Men ryggen stark och fri ut i natten. Jag tänker inte hålla någons hand eftersom någons hand inte finns att hålla. Mina steg studsar lättare fram när jag tänker på mitt och barnets första möte, på en annan liten liten människa i min famn och den människans fulla tillförsikt. Vidden av det ansvaret och det beroendet börjar gå upp för mig nu. Vidden av konsekvenserna av det beslutet. Det är stort, kanske oändligt, men jag är redo att axla det.

Jag kan se den där queerfamiljen I drömmen. I hemmet som bara behöver rymma en barnsäng bredvid min och en barnstol vid köksbordet. Bara jag kan hänga en mobil i taket och sätta en ultraljudsbild på kylskåpet. Jag kan se oss på balkongen, jag kan se en av oss bada i en badbalja i duschen, leka på vardagsrumsgolvet. Men jag ser oss sällan ensamma. Jag tror alltid att det ska komma en vän eller en mormor på besök.

Jag drömmer om vårt liv tillsammans. Jag drömmer och längtar efter att ha samma akuta sömnbrist som nu men av andra anledningar. Att aldrig igen hinna hälften så mycket som nu och att alltid ha dåligt med pengar. Hur jag promenerar med barnvagnen när hon är bebis. Hur vi leker med de genusnormativa leksakerna när hon är tre. Hur vi köper skolgrejor inför förskoleklassens start. Hur vi talar killar när hon är nio, världsfreden när hon är tolv, tjejer när hon är femton och pubar när hon är arton. Hur vi pratar och skrattar och gråter och bråkar. Hur vi ömsom stressar ömsom slappar, läser böcker till långt efter att lampan skulle ha varit släckt och hoppar från flotten utanför Vallersvik trots att vi egentligen inte vågar.

Jag drömmer om hur hon är minst i klassen så som jag alltid har varit, hur hon är en pojkflicka som älskar att klättra i träd och på väggar som jag. Hur hon vill ha hundra vänner som jag. Hur hon är fjärde generationens duktiga flicka som jag är tredje och hur hon gråter över matteläxan alla tolv skolåren igenom som jag. Men hur hon inte gråter över sin tjockhet och sin ensamhet, hur hennes krav på sig själv och sina prestationer aldrig blir så stora som mina har varit och aldrig får lika drastiska och livshotande konsekvenser.

Jag är rädd att jag kommer att vara ensam då med. Att jag lika mycket som nu i perioder kommer att längta mig sönder och samman efter en annan människas klapp på min kalla kind, min hand i någons på vagnen hem. Vilja greppa tag i någon med mjuka oanvända kärlekshänder. Önska mig en tvåsamhet som fyller alla vrår där ensamheten har byggt bo. Söka sammanhang, gemenskap, glädje, kärlek och den meningsfulla tillvaron. Bry mig om barn, värme och vänner tusen gånger om. Vilja vara någons saker under huden.

På natten blir allting för stort. Orealistiskt och bedrägligt. Så har det alltid varit. På natten blir känslorna så oerhörda. Ensamhetsavgrunden är alltid i utkanten av mitt synfält men om natten ramlar jag rakt i. Nattens förgänglighet skrämmer mig – att de nattliga äventyren ska bytas mot ensamhet och utanförskap. Liksom dess beständighet – att dessa långa nätter aldrig ska ta slut – att de ska utgörta all min levnads tid, dra alla min livskraft ur mig. Att jag aldrig ska få sova. Jag räds ständigt den uppmärksamhet som om natten riktas mot längtan. Räds hur det sköra i mig tar sitt fasta tag om handlingar och känslor.

I järntorgsnatten tränger kylan igenom trots dagens vackra vårsol. Mörkret gör det svårt att hålla längtansvärken stången. Jag vandrar fortfarande utan den jag alla kalla mörka nätter så oresonligt längtar efter. “Samma nätter väntar alla” sjungs det men jag tror det kan vara fel. Jag traskar ensam vidare på min slingriga stig med fladder i mitt längtansvärkande bröst.

Gästbloggare i maj 09: Jag, Alfons Åberg

Dagens gästbloggare är Oskar Hanska.

Ska klippa av mig mitt hår. Ska göra det. Så att folk kan ta mig på allvar. Ska bara hitta en bra sax först så att det går smidigt. Amputering är alltid alldeles för smärtsamt utdraget på film. Ska bara hitta en kamera som med lagom kvalitet kan filma spektaklet och någon som kan hålla i den åt mig. Någon jag litar på. Det måste bli rätt. Kan inte bara göra det sådär i alla fall. Måste göra något mer av det. Kanske en stop-motion-film där håret växer ut och in och tillbaka och fram och tillbaka igen?

Har funderat på genomförandet. Funderat i elva år nu. Sedan kvällen jag fick mina första hårkorvar gjorda av hon den där äldre feministtjejen som jag låg med. På en hörnsoffa. Efter en syndikalistfest. Kommer inte ihåg vad hon heter. Kommer ihåg att jag kom för tidigt. Sjukt misslyckat var det. Men ny frisyr fick jag. Fortsatt ha det sen dess. Frisyren och sex. Har du en snabb och smidig sax? Eller snabbt och smidigt sex?

Har man för mycket sex kan man få prostatacancer. Det har jag läst och jag har ingen lust med det. Har man för mycket sax kanske det blir lättare att klippa banden till folk.

Ska klippa banden och sluta tänka på den där jävla ungdomen hela tiden. Ska bara skriva färdigt mailet först. Till det där produktionsbolaget och förklara varför det är sjukt bra tajming att plocka upp vår TV-serie nu när folk dör både hit och dit av svininfluensan. Sjukt bra tajming. Fatta skämtet. Glömde säga att humor var en av mina kvalitér vid senaste anställningsintervjun.

Kanske får jobbet ändå. Då har man ju inte tid att sitta och skriva på annat längre. Fast kanske inte får det. Jobbet. Då beror det nog på håret. Eller så har chefen en dålig morgon. Han verkar vara en sådan där kille som får ligga mycket och länge och aldrig kommer för tidigt. Och då kanske han precis har fått reda på att han har prostatacancer.

Kan man klippa bort prostatacancer? Om man ligger mycket och beter sig som ett svin, är det större chans att man får influensan också då? Kan man ta ett influensasmittat svin med prostatacancer på allvar? Oavsett hår?

Ska nog börja raka mitt huvud. Så att nazisterna inte vill slå mig.
Ska nog sluta raka mig under armarna. Så att feministerna kan förstå mig.

I World of Warcraft finns det inga feminister. Så där förstår alla varandra. Och man kan man samla achievement points för att göra olika saker. Döda den röda draken. Döda den odöda skelettdraken. Klippa sig hos barberaren. Det kostar lite guld och silver och koppar men då får man ju i alla fall sina achievement points. Och då finns det alltid någon som tar en på alldeles för stort allvar. Ska sluta spela World of Warcraft. Igen. Det tar för mycket tid. Tid jag skulle kunna lägga på att klippa banden.

Ska bara knyta ihop grissäcken på den här texten först. En sån äckligt tillrättalagd slutkläm som får unga poesisnubbar att bita på naglarna och feministbrudar att glida av stolen. Ska göra det. Ska bara gå ut på första maj först. Och då är det ju bra att ha hår. Både på huvudet och under armarna. Så att man inte blir misstagen för nazist eller antifeminist.

Kan man få prostatacancer av första maj? Har läst att för mycket ryggdunkande och absoluta sanningsanspråk kan ge prostatacancer. Eller svininfluensan? Det är ju så många snutgrisar på stan på första maj. Man säger så. Snutgrisar. Om man är vänster och feminist. Det har jag läst på ett internetforum när jag inte orkade spela World of Warcraft.

Ska nog spela in en stop-motion-film på första maj. En krigsfilm. Med unga poesisnubbar och våta feministbrudar på ena sidan. Orcher, dvärgar och alver på den andra. Chefen och barberarna får också vara med. Sjukt många achievement points för den som står sist.

Ska göra det. Ska bara klippa av mig håret först.

Oskar Hanska är 27 år, spoken word-poet och manusförfattare. Han har tävlat alldeles för mycket i Poetry Slam, intagit scener från Boden i norr till Malmö i söder, Göteborgs Stadsteater, Hultsfred- och Arvikafestivalen. Tidigare i år slutade Oskar spela World of Warcraft (igen) och släppte dikthäftet “Det här kommer att blir vår död” istället. Dessutom tror han på största allvar att han kommer att se ut som en överviktig Alfons Åberg om han klipper av sig håret. Eller Gollum.
Hemsida:
http://www.oskarhanska.com/

Gästbloggare i maj 09: Den valenciska drömmen

Hanna Linnea Sundén är realromantiker och blivande skrivarfröken.

TT-notis 19 april 2009: “En 67-årig svensk sitter gripen i Alicante sedan hustrun hittats död i parets gemensamma bostad vid Spaniens östkust.”

Hon är sextiosex. Han ett år äldre. De bor i området La Fiesta, festen. Där livet är en fest. Jag samlar notiserna i veckan som följer: “Mannen var enligt uppgift kraftigt berusad…städpersonal hittade liket…blåmärken runt halsen… kvinnan hade hög alkoholhalt i blodet…obduktionen bekräftar strypning…mannen vårdas på sjukhus för vätskebrist…vägrar äta eller dricka”.

De spanska medierna lägger ut bilder på den charmiga kullerstensgatan och parets vita hus. Inte stort, men stilfullt. Staket, mosaikdetaljer. Den välvda ingången och glasdörrarna. Ett välansat litet träd. Kanske nyplanterat. Den svenska pensionsdrömmen, för den som har råd.

Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, bland alla andra nyheter om heterosexuella monogamier som slutar i mord. För att här hemma, hos mig och min älskade, sitter redan en bild på kylskåpet av ett nästan exakt likadant hus. En annons från solkustens mäklarfirmor. Vi säger: En dag ska vi ha råd med det. Vi kommer att bli så lyckliga!

Du träffar en människa. Du är fortfarande ung. Ni blir kära. Ni skapar ett liv tillsammans. Ni arbetar. Kanske gör ni barn. Ni samlar pengar. Drömmer. Ni fyller 65. Ni har gjort ert, guldklocka eller ej. Ni uppfyller drömmen. När ni kliver på planet regnar det, ett svenskt gråregn. Ni flyttar in i det vita huset. Ett stenkast till stranden. Ni solar. Ni betalar någon för att göra hushållsarbetet medan ni dricker katalanskt vin ur gnistrande glas. Ni ser på varandra: Vem är du? Känner jag dig?

Om två månader jobbar min mor sin sista dag. Någonsin. Min far är pensionär sedan ett par år och hemmet har blivit hans borg. Nu ska hon dela den med honom. Trettiofem år gamla rutiner måste förändras. Istället för några morgontimmar och kvällstimmar kommer de att ha hela dagarna tillsammans. Nära inpå. Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, för att jag oroar mig för mamma och pappa. Hur ska de stå ut med varandra? Kunna sitta kvar vid frukostbordet hur länge som helst och bara titta på den andra: Hej. Bor du här?

I Japan kan kvinnor sedan ett tiotal år tillbaka få diagnosen RHS – Retired Husband Syndrome. I direkt samband med makens pensionering drabbas hustrun av fysiska åkommor som högt blodtryck, utslag, magsår, astma och depression. Doktor Nobuo Kurokawa som upptäckte problemet beräknar att sextio procent av de äldre japanskorna insjuknar i RHS.

Förklaringen sägs vara den japanska kulturen som påbjuder att kvinnan stannar hemma medan mannen arbetar långa, långa arbetsdagar. Med restider och alla sociala tillställningarna som hör affärslivet till blir det inte många timmar kvar till myspys och samtal. Maken går i pension. Plötsligt sitter han mittemot när det är tedags: Vem fan är du? Känner jag dig?

Jag tvivlar på att det är ett exklusivt japanskt fenomen.

Jag kan inte släppa spaniensvenskarnas tragiska öde. Det verkar ofattbart. Du lever med en människa. Ni har arbetat klart. Det här ska vara er tid. Livets efterrätt, de goda dagarna. Ni har huset, solen och kvällsbrisen, vinet i glasen. Ni dricker vinet. För att slippa prata. Häller i er vinet, varje dag. Och en lördagkväll ligger händerna – de händerna, som har smekt din kropp, torkat era barns tårar, burit kassarna från Konsum, målat påskägg och borstat mjäll från din axel – samma händer ligger runt din hals. Kramar åt runt strupen. Ögonen, som en gång valt dig bland alla andra människor, ser på medan livet rinner ur dig. Känner jag dig?

Retired Husband Syndrome är en fullständigt logisk reaktion mot att plötsligt tvingas tillbringa hela dagarna med en främling. Sedan nya lagar gett japanska kvinnor rätt till halva makens pension har skilsmässorna bland sextioplus-par ökat rejält. Och bättre det. Bättre tusen skilsmässor än två händer kring strupen. Men allra helst aldrig aldrig aldrig märka att den som sover bredvid är en främling.

Jag har rivit ner den valenciska drömmen ifrån kylskåpet. Jag vet inte vad som händer om fyrtio år, men idag tar vi ledigt. Det har redan gått för många dagar utan att vi hunnit prata om något annat är mjölkpaket och toalettpapper. Disken får vänta. Det är sol över Solna. Kan vi inte vara lyckliga här och nu kommer det inte att gå någon annanstans heller.

Fotnot:
DN-artikel om händelsen samt en artikel om RHS.

Gästbloggare i maj 09: Tidig morgon

Lisa Hjalmars har gått ett år skrivarlinje på Wiks Folkhögskola, går för tillfället en konstlinje som inte leder något vart och planerar att upphöra med slackerlivet någon gång snart.

Jag rör mig försiktigt, vill inte väcka dig för tidigt. Klockan i köket tickar försiktigt, visarens ryckande rörelse över urtavlan får mig att tänka på tassande fotsteg. Jag slår på kaffebryggaren, jag har förberett den kvällen innan, “laddat den” som min mamma brukar säga, som om den vore ett gevär att skjuta igång dagen med, ett salutskott till morgonen.
Den pustar tungt, så tungt att jag är rädd att du skall störas i din sömn, vakna och tumla ut i köket. Det är inte det att jag inte uppskattar ditt sällskap, men morgonen är min stund på dagen. Ett smalt andningshål när jag får umgås med bara mig själv och tystnaden i det vakuumliknande tillståndet natten lämnar efter sig.
Jag öppnar luckan till porslinsskåpet, plockar fram den lilla kaffekoppen med blommönster, säkert härstammar den från någon fin och preciös servis, men jag hittade denna enda lilla pjäs på en secondhandbutik vid busstorget, fick betala en ynklig femma för den. Egentligen är den för liten för min smak, en klassisk mormorskopp som rymmer en fjärdedel av min erforderliga morgondos, men jag är så förtjust i den att jag står ut med besväret att ta påtår.
Jag sätter mig varsamt ned på en av de tre stolarna runt köksbordet, aktsam med varje rörelse, varje ljud som kan störa morgonens stillhet. Slår upp tidningen som jag hämtat tidigare, nästan i samma rörelse som jag steg ur sängen. Jag läser egentligen aldrig tidningen, skummar bara igenom rubrikerna och ögnar igenom en och annan notis som fångar mitt intresse. Den enda av DN:s bilagor som får ha min uppmärksamhet för någon längre stund är bostadsbilagan. Jag nästan frossar i bilder av sterilt vita, spartanskt möblerade ettor i Stockholms innerstad. Trots att de alla är nästintill identiska: kakelugn, snedtak, litet, praktiskt kök, så tröttnar jag aldrig på att granska, drömma och förfasa mig över de höga priserna.
Kaffebryggaren har slutat stånka och sucka, och jag tassar fram för att hälla upp morgonens första kaffetår. Jag spiller inte, för en gångs skull, och slår mig åter ned vid bordet. Jag smuttar förstrött på kaffet, konstaterar oengagerat att det är aningens för starkt. Läser om bilbomber i Irak, friade pedofiler och oppositionens dalande opinionssiffror. Jag blir endast vagt berörd, inte alls lika uppslukad som jag kan bli över en fräsch etta med sovalkov i Vasastan. Kanhända ett tecken på att jag inte alls är den sympatiska och engagerade person som jag vill tro mig om att vara.

Gästbloggare i maj 09: Predikan på fjärde söndagen i påsktiden

Dagens gästbloggare heter Lars-Åke Wikström och är präst i Svenska Kyrkan.

Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Andra Korinthierbrevet 4: 16-18

Häromdagen började jag fylla i ett dokument som heter Önskemål inför livets slut. Det är ett vitt häfte där man kan fylla i hur man vill att det ska ordnas när man har dött, med begravning och sånt. Det är ett sätt att underlätta för de efterlevande. Frågan om kremering eller inte, hur kistan ska se ut… Vissa saker känns viktiga för mig att få uttrycka, andra saker spelar egentligen ingen roll, och då kan det ju vara bra att mina anhöriga vet om det.

När jag satt där och övervägde vilka psalmer jag vill att man att man sjunger vid min begravning, försökte jag föreställa mig hur det egentligen kommer att bli… Vad kommer det att sägas om mig? Vilka egenskaper hos mig kommer man att lyfta fram? Kommer man att kommentera hur jag har varit som pappa, älskare (det vore väl spännande för folk att få veta), bror, kollega, präst…? Kommer man att säga någonting om min frisyr? Vad skulle jag egentligen vilja att man säger om mig? Ja, jag kan ju inte gärna skriva ner här vad man ska säga om mig på min begravning, det varken kan eller vill jag bestämma.

Men frågan känns viktig. Vad vill jag att man ska säga om mig när mitt liv är avslutat? När jag satt där och funderade upptäckte jag att jag fick kontakt med djupa och grundläggande värderingar om vad som är centralt i livet. Det är så lätt att förlora det som är viktigt i livet när man rusar fram oreflekterat. Livet blir bara vad det råkar bli. Det är så lätt att hamna i en aktivitetsfälla; man arbetar hårt, man klättrar på stegen till framgång, enbart för att upptäcka att stegen står lutad mot fel vägg… Men om man liksom börjar med slutet i sikte, då kanske man hamnar rätt? Att börja med slutet i sikte innebär att jag har en klar uppfattning om vart jag är på väg. Då kan jag bättre förstå var jag befinner mig så att de steg jag tar alltid går i rätt riktning. När jag verkligen tänker efter vad jag vill att människor ska säga om mig på min begravning, då börjar jag hitta min egen definition på framgång, och då handlar det inte så mycket om yttre, synlig framgång. Som det sägs i episteltexten idag: Att inte rikta blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Att börja med slutet i sikte. Det är ju så vi gör med många saker. Tänk bara på ett husbygge. Du konstruerar hela huset in i minsta detalj innan du slår in den första spiken. Du gör en ritning, du funderar, du är noggrann. En snickare har en viktig regel som lyder. ”Mät två gånger, såga en.” Man börjar med målet i sikte.

När man uppfostrar barn gör man likadant. Om man vill att ens barn ska bli trygga, ansvarskännande, självständiga, måste man ha med det i tankarna när man samspelar med barnen i vardagen. Innan man ger sig ut på en resa bestämmer man sig för vart och vilken väg som är bäst. Man formger de kläder man ska ha på sig innan man trär nålen på tråden. Man börjar med målet i sikte. Borde man inte göra på samma sätt med sitt liv? Att lyfta blicken…

Att inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Den korta, synliga tiden mellan födelse och död, det är det vi kallar livet. Men om vi lyfter blicken, riktar blicken mot det osynliga, ser vi att livet inte har en början och ett slut. Det är evigt. Vid födelsen antar livet en form, vid döden en annan. Livet förintas inte av döden. Det kanske är så att det förädlas? Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Livets omständigheter kan vi inte gardera oss mot. Det blir inte som vi planerar och tänker. Vi vet inte hur eller när det slutar för oss. Men jag menar att om jag är medveten om vad som är centralt i mitt liv, så får inte omständigheterna samma makt över mig. Med målet i sikte, med inriktningen klar tar jag steg i rätt riktning, och då blir mitt liv meningsfullt, även om det blir annorlunda, även om det blir kortare än jag tänkt mig…

Önskemål inför livets slut. Egentligen är det kanske inte så viktigt hur min begravning en dag kommer utformas, och vad andra människor då kommer att säga om mitt liv. Det är inte det avgörande. Det är viktigare att jag under min stund här på jorden, inte lever med blicken riktad mot det som är oväsentligt och förgängligt, utan att jag lever med Livet i sikte…

Gästbloggare i maj 09: Kärlek igen

Per Klingberg skulle gärna kalla sig renässansmänniska, men har eventuellt bara läst väldigt mycket och väldigt länge utan att ha blivit något. Han bloggar extremt oregelbundet på http://andedraktavkoppar.blogspot.com/

Så jag skrev
sakta fram deras ögon,
tecknade deras konturer
försåg dem med kärlek, skuggor,
hat, de element min dikt krävde;
och det var den första strofen,
fåglarna sjöng, de sov,
allt var i oskuld,
och i dikten
svävade jag, änglavingar och vitt tyg,
i verkligheten
skrev jag med möda fram
versrad efter versrad som
skulle leda till de
älskandes undergång.

Det var den andra strofen,
jag lät dem leka med delfiner,
upptäcka varandras kroppar,
den milda morgonen utan slut,
när du rör mig är jag
blott och bart beröring, viskade
han till henne, jag ryckte till,
var tvungen att påminna mig själv:
att det var jag som var i kontroll,
visste hur dikten skulle sluta,
att skuggorna fanns, löven på träden
var vassa som rakblad, att naturens sång
inte var annat än ett skrik av smärta,
att det fanns en moral, att den skulle
skrivas med blod, när
de såg in i varandras ögon
fanns en lätt känsla av svindel.

Nattetid lät jag henne
drömma om öknen, jag viskade,
kärleken kommer träda ut ur
hans fingrar, en dag
blir hennes smekning till ett struptag,
jag låg i fosterställning, viskade
till pappret, en dag drar kärleken sig
tillbaka som tidvattnet, stenarna
blottas, viskade jag,
men morgonen kom,
och de tog varandras händer.

Och de vandrade vidare
de tycktes ha dragit sig undan min kontroll
jag skrev repliker till dem
som de inte sade
jag försökte skriva
att fjärilarna föll döda ner framför deras fötter
att floderna fylldes med blod
att solen slocknade och så vidare
men nej
nu sjöng hela skapelsen omkring dem
deras lycka var för enkel, för stor
jag var tvungen att ingripa
så jag trängde mig in i min egen text,
vandrade bredvid deras sida
jag ville vara
skuggan för de älskande
ett illavarslande omen
ett dissonant ackord i de sista raderna
jag böjde mig fram
ville viska i deras öron
memento mori, mina barn, memento mori
men så fylldes min mun med blommor.

Gästbloggare i maj 09: När ärkebiskopen satt vid mina fötter

Dagens gästbloggare, Eva Grelsson, tror på en Gud som ser oss som jämlika.

En upplevelse vid Världens Fest i Åre, augusti 2007.

Jag känner en kvinna som aldrig gör skillnad på människor, oavsett vem det är så behandlar hon dem lika. Jag har lärt mig mycket av den kvinnan. Själv är jag uppvuxen med att det finns “finare” folk, som man ska fjäska lite extra för. Folk som man ska se till att lära känna för att få finnas med i de “lycksaligas” skara. Jag vill inte vara en sådan, jag vill umgås med människor utifrån den person de är.

Som sagt, jag känner en kvinna som inte fallit för detta. En kvinna som bor ute på landet, ett naturbarn. Med sin brejamska möter hon alla, precis som dem de är.

Under fredagskvällens mässa deltog både hon och jag i processionen samt med textläsning. Då det var många människor (närmare 2 000) närvarande, hade första och andra radens stolar reserverats till oss som deltog. Små reserverad – lappar låg på våra stolar. Vi skulle gå i procession in och lämnade därför våra platser. När vi stod där och väntade såg vi att någon hade satt sig på en av platserna längst fram, någon som kom sent och inte hittade någon annan plats i den överfulla lokalen. Då blev min jamsktalande väninna upprörd.

-Je gaur fram å säg åt en att flötte på se.

Jag såg hur hon gick fram till mannen, jag såg även att mannen i fråga hade en lila prästskjorta på sig. Jag såg även att det var vår ärkebiskop som hon knackade på axeln och sa något till. Jag såg även att han klev upp från stolen och satte sig på golvet!

Min vän och processionskollega kom tillbaka, mycket nöjd.
- Je raka ner han på golvet. Sa att det vär opptaget på stol´n, att ma skull sitt danen.
-Men, försökte jag. Såg du inte att det var ärkebiskopen?
- Jo, je fråg om de va han.
-Men, försökte jag igen, han ska väl inte sitta på golvet?!
- Köm han sent så får han väl skyll sig själv. Han satt sig la me ungdoman på gölvet.
Punkt. Slutdiskuterat. Han, en av oss allihop. Ingen mer eller mindre.

Och jag kan säga att jag skämdes när jag efter procession och textläsning gick ner till min stol, den som vår ärkebiskop hade försökt sätta sig på.
Där satt jag under resten av mässan med honom vid mina fötter!

Jag hade kunnat säga åt honom att ta min plats, att det hade blivit ett missförstånd. Men, någonstans inom mig sjöng det:

Men alla äro barn av dig, / som av din Ande drivas;
och är jag barn, så skall ock mig / det goda arvet givas. Psalm 366, J.O Wallin


Gästbloggare i maj 09: ”Behandla dina barn som skit”-dagen

Mikael Folkesson är filosof, ingenjör och litteraturvetare. Bland annat.

Jag vet, jag vet. Vissa kanske tycker att det känns tjatigt med krisen. Men den här texten har faktiskt en lösning på hela skiten. Så nu till saken. Det har väl inte undgått någon att mänskligheten nu på 2000-talet befinner sig i en ny situation av ständigt ökande klurighetsgrad. Korta perioder av återhämtning, som vi tycks vara inne i nu, avbryts av ytterligare förvärring. Banker går omkull här och där. Stater går i konkurs. Ekologin får fnatt. Vanliga människor förlorar jobben. 50% av mänsklighetens rikedom har gått upp i rök och det verkar inte finnas något slut på svårigheterna. Ingen verkar veta vad vi behöver göra, allra minst våra ledare och regeringar.

Se på alla miljarders miljarder som plöjts ner i krispaket för att rädda den ekonomiska situationen. Vad hände med alla pengarna? Regeringar har gett ofantliga summor skattepengar till banker så att vanliga människor, skattebetalarna, ska kunna låna tillbaka dem och konsumera upp dem. Obamas biljonprogram har försvunnit någonstans på vägen. Antagligen är det samma gamla problem som vanligt: egoismen. En egoism som hela tiden blir större, för ju mer man får – desto mer vill man ha.

Samtidigt som vår egoism växer sig större och större, känner vi oss alltså också tommare och tommare. Fler och fler är deprimerade, och försöker fly tomheten till exempel genom att ta droger. Om min vilja att få är liten kan jag leva lugnt och fridfullt, men är den stor vill jag utnyttja alla så mycket jag kan för att fylla mina begär. Maximal njutning för minsta möjliga insats, någon?

Vi är alla egoister. Vi lever i en global by där vi är beroende av hela mänskligheten för vårt välstånd. Vad jag gör har alltså konsekvenser för resten av mänskligheten och vice versa. Snacka om mind blower. Samtidigt slutar människor att lita på varandra. Banker litar inte på banker. Stater litar inte på stater. Till exempel. Detta leder till att handeln upphör att fungera, den är nämligen baserad på profit. När man inte vet hur man ska beräkna profiten gör man ingenting, eller försöker rädda det som räddas kan. Men hur ska vi nu kunna leva tillsammans när vi inser att hela mänskligheten är beroende av varandra i samma veva som tilliten försvinner? Att vi inte kan gå tillbaka till hur det har varit tidigare är självklart. Vi vill inte heller ha krig och protektionism. Så vad ska vi göra?

Införa en ”Behandla dina barn som skit”-dag såklart! Låt oss införa en dag om året då vi lurar och ljuger för våra barn, utnyttjar dem, blåser dem, profiterar på dem, exploaterar dem! Nu kanske du undrar hur i all världen det skulle kunna hjälpa på något vis. Förklaringen är enkel. Det är så vi alla fungerar gentemot andra än oss själva och våra barn, om än på så sofistikerade vis att vi ofta döljer det för oss själva. Men mänskligheten har när vi nu globaliserats nått ett tillstånd där vi är som en enda stor familj. Om jag lägger märke till hur fel det känns att behandla mina barn på det viset, då ser jag hur mycket jag måste förändras i mina relationer till alla andra. Jag måste med andra ord börja bry mig om alla på samma vis som jag bryr mig om mina barn, uppleva dem som en del av mig själv.

Relationerna mellan människor kan inte längre vara baserade på ”ge och ta”, de måste vara baserade på att genuint bry sig om. Det är ett stort problem, för vi har alltid fungerat enligt egoismens princip. Men vi ser att vi bara kommer att lida mer och mer tills vi börjar fungera på det nya viset. Så låt oss därför införa en ”Behandla dina barn som skit”-dag, om än bara i tanken, som ett första steg mot en bättre värld!

Gästbloggare i maj 09: Oförrätter I just can’t get over

Jenny Jejlid är författare, tvåbarnsmamma och hårt arbetande på att höja sin civilkurage-rankning.

Det började med så lite. J var otrevlig mot mig helt utan anledning och jag gav tillbaka. Allt är bra, vi är vänner och saker är återställda. Men det fick alla mina slumrande oförrätter att vakna till liv inombords. På 31 år har de blivit en del. Ganska många, faktiskt. Dels är det de små oförrätterna som bara skaver lite, som kli i ljumsken ungefär. Sedan är det de stora, som man knappt orkar tänka på. De som nuddar ytan bland och som jag får kämpa med att trycka ned igen som kattungar som dränks i en säck.

Det finns oförrätter som aldrig går att förlåta. Jag har accepterat det. Sedan finns det oförrätter som faktiskt går att ställa till rätta. Jag gör en mental lista över människor jag kan kontakta, här och nu, för att påpeka att de gjort något de inte borde ha gjort gentemot mig. Det blir några stycken. En person jag är riktigt förbannad på är en närstående släkting som inte bjöd mig på sitt födelsedagskalas (personen fyllde dessutom jämnt). Så jäkla taskigt. Om jag var riktigt tuff, vilket jag inte är, så skulle jag ha ringt släktingen och frågat varför inte jag blev bjuden. Men nu är jag som sagt inte riktigt tuff utan bara så där ljummet halvmodig så jag väljer att fegskriva istället. Jag tar fram ett vykort som föreställer fotspår i sanden (symbolfanatiker som jag är tänker jag att motivet representerar att alla handlingar lämnar spår efter sig) och så skriver jag:

Tack för gratulationskortet på min födelsedag. Tyvärr fick jag ingen möjlighet att gratulera dig på din födelsedag då du inte bjöd mig på ditt kalas, något jag känner mig ledsen och besviken över. Med vänlig hälsning från Jenny.

Jag och barnen går och postar kortet. Jag håller det i handen en hundradels sekund innan jag släpper ned det i postlådans svarta gap. Så där, nu är det oåterkalleligt. Jag har satt ned foten (fotspåren i sanden, där var symboliken igen).

Det känns bättre. Det känns till och med mycket bättre. I stället för att bara gå omkring och älta oförrätten ensam eller med några få utvalda så har jag faktiskt berättat hur jag känner för personen jag känner mig sviken av. Utan att ens vara elak. Jag kunde ha skrivit din jävla förbannade människa som inte bara är snål utan feg också. Varenda ord hade varit sant. Men det här känns nästan bättre. Genom att inte vara elak har jag inte givit personen ifråga något vapen som denne kan rikta mot mig. Jag har nämligen listat ut vad den här släktingen är allra mest rädd för. Nämligen ärlighet. Jag behöver bara skriva några korta vänliga rader, så länge de är ärliga. Det hade lika gärna kunnat stå jag vet var du bor och i natt kommer jag och tar dig. Effekten skulle ha varit densamma.

Jag och min man spelade ett spel för ett tag sedan. Det heter Orangino och marknadsförs som spelet om vår självbild. Jag fick ordet Civilkurage och rankade mig själv relativt högt. Inte så att jag kutar fram och sliter yxan ur handen på någon som går bärsärkagång på stan (även om jag önskade att jag vågade, men i nyss nämnda fall springer jag hellre och gömmer mig och ringer polisen från mobilen när jag är på tryggt avstånd). Men i övrigt. Jag har skrivit en rätt självutlämnande bok till exempel, som var ganska jobbig att ge ut. Jag gjorde det för att den skulle vara till hjälp för andra som har upplevt liknande saker som jag. För mig var det en modig och medmänsklig sak att göra.

Men tillbaka till spelet. Min man gav mig en tvåa på en skala från ett till fem där fem betyder att man har enormt civilkurage och en etta betyder att man saknar all form av civilt mod. Efter spelet har vi stött och blött hans rankning massor av gånger och efter en del bråk har vi kommit fram till att vi nog ser olika på själva innebörden av ordet civilkurage. Men det var ändå ett uppvaknade.

Jag borde faktiskt bli modigare när det gäller att inte låta personer sätta sig på mig och komma undan med det. Vi har S som först lovade mig sommarjobb men sedan tog igen allt eftersom hon inte tyckte att jag var tillräckligt framåt. Fastän det var hon som kom med erbjudandet. Dubbelt jävligt. Jag var 14 år och det bränner fortfarande. Jag fantiserar om hur jag åker förbi hennes hus och slänger en molotovcocktail genom hennes köksfönster innan jag vaknar upp ur tankarna och blir mitt vanliga jag igen. Sedan har vi gubbjäveln som ignorerade mig den där gången då hela gymnasieklassen var med på en renskiljning. Han hade slaktat en ren och skurit upp magen. Jag kommer fortfarande ihåg hur det ångade från djurets buk. Gubben fyllde en kåsa med renblod och sedan frågade han om någon ville smaka. “Jag kan”, sa jag och viftade med handen. Han ignorerade mig. Naturligtvis. När en pojke till sist räckte upp handen fick han kåsan istället. Dumma jag, som hade erbjudit mig. Det var ju naturligtvis en machogrej. Något så förbaskat coolt och manligt som att dricka ångande färskt renblod ur en kåsa kan ju inte en tjej göra. Hur skulle det se ut? För mitt inre tvingar jag gubben att dricka en hel kåsa med parfym utblandat med remover. Är han så inskränkt mot tjejer behöver han kanske en dubbel dos tänker jag och tvingar i gubben lite mer.

Skämt åsido. De flesta oförrätter förblir ohämnade. En del oförrätter är så djupa att de inte går att hämnas på dem. Som när den viktigaste livlinan man har överger en och aldrig mer bjuder in en till sina fester trots att man bor grannar och kan höra musiken spela. Sånt förblir en oförrätt för vad skulle alternativet vara? Att önska henne cancer eller placera en bomb som briserar när hon öppnar postlådan för att ta upp morgontidningen. Eller M som det var jag som var så elak mot under hela skoltiden. Den smala, smala som fick ta emot elaka antydningar varje dag. Hur gottgör man sånt? Nej, vissa saker stannar vid oförrätter.

Jag kryper ner under täcket och tänker att det förhoppningsvis räcker med att bara vara en människa som gör så gott hon kan. Så visualiserar jag för mitt inre hur hon, livlinan, ser mig när jag tar emot Nobelpriset och en Oscarsstatyett och lite andra schyssta priser medan hon sitter där i sin tv-soffa med svettfläckar under armarna och chipssmulor mellan låren. Sedan sänder jag en tanke till M (den smala, smala som jag var så himla elak mot) och unnar henne liknande fantasier där det är hon som är pristagaren och jag som sitter i soffan med svettig tröja och chipsfettet glänsande i ansiktet.

Gästbloggare i maj 09: Första maj

Dagens gästbloggare heter Joel Karlsson, bor i Piteå och är förtroendevald i IF Metall.

Första maj är arbetarrörelsens högtidsdag. Inte bara i Sverige utan i hela världen. När jag och tusentals andra demonstrerar, talar och festar natten lång här i Sverige, gör vi det tillsammans med miljontals andra världen över.

Vi delar den kollektiva insikten om att gemensam kamp är vårt sätt att överleva, att när vi sluter oss samman och håller ihop för de intressen vi har gemensamt så är vi starka. Insikten om att organiserad kamp kan förändra världen, att en annan värld faktiskt är möjlig. Ja, till och med nödvändig.

För mig har första maj alltid varit ett av vårens tecken. Den sista snön smälter bort under den strålande solen, en ny årstid och en ny politik nalkas. Hand i hand med trädknoppar och blomskott andas arbetarrörelsen framtidstro och optimism. Och det behövs verkligen idag. När världen är galen behövs första maj.

När den regering som styr vårt land, möter den djupaste ekonomiska krisen i modern tid med en axelryckning och lite sifferdribblingar samtidigt som tusentals människor ställs utan en ärlig chans att klara sig för dagen, då behövs en stark röst som säger att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit.

När undersköterskor och svetsare får betala miljonbonusar och optionsprogram med utslitna kroppar och arbetslöshet, behövs en stark röst som säger att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit.

När vi förväntas stå med mössan i hand, utföra pig- och drängtjänster för överklassen på skatterabatter som vi själva ska stå för, när vi förväntas sänka lönerna för att rädda aktiernas kurser och aktieägarnas vinster utan att de kan förväntas någon motprestation för att rädda jobben, då behövs en stark röst som säger att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit.

En sådan till synes anspråkslös sak, som att påminna sig om att vanligt folk förtjänar bättre. Att vi inte är skit, blir idag ett nästintill samhällsomstörtande, snudd på revolutionärt, ställningstagande. Det säger mer om hur samhället ser ut än om något annat. Att samhället som det ser ut idag, inte är till för arbetare, kvinnor, invandrare och ungdomar.

I år firar jag första maj i Boden. Med LO, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. För första gången på länge demonstrerar hela arbetarrörelsen tillsammans. Det är bra och viktigt.
Det är inte ett tecken på en vandring högerut för vänstern, som många verkar oroa sig för. Tvärtom är det ett tydligt tecken på att fackföreningsrörelsen insett vikten av politisk enighet inom arbetarrörelsen. Det är bra och viktigt.
Jag ska tala om hur vi ungdomar tvingas betala den pågående finanskrisen. Hur regeringen aktivt slår dövörat till när resten av samhället skriker “Hallå! – Det pågår en kris härute!” och hur trötta vi är på att bli klappade på huvudet av låtsasprofessorn Littorin, när han ska förklara att arbetslös är bara den som inte söker jobb tillräckligt hårt. Jag ska tala om att en kris aldrig kan mötas genom att privatisera de vinster som skapas i samhället samtidigt som man förstatligar förlusterna. Att en sådan politik idag enbart kan leda till ännu sämre möjligheter att föra en offensiv välfärdspolitik, för en arbetarregering efter valet 2010.

Idag demonstrerar tiotusentals personer i hela Sverige, med den djupa insikten om att en annan värld är möjlig. Tusentals människor landet runt, som man – fastän man aldrig träffat en endaste en av dem – är Du och Kamrat med varenda en. Människor av kött och blod, som du och jag. Som insett att vi förtjänar bättre. Vi är inte skit. Och att om samhället ska förändras, så krävs det att vi kämpar. Tillsammans. För vi kräver bara rättvisa. Inget mer. Inget mindre. Bara rättvisa. För vi förtjänar något bättre än det här. Vi är inte skit.

Sköna maj välkommen, med utslagna löv och fantastiska gästbloggare

Jag har velat ha gästbloggare länge. Tänkt på olika former av gästbloggande och velat ha något koncept att följa.
Så slog det mig att jag runtom mig, i alla möjliga sammanhang, har träffat så otroligt många intressanta, begåvade, diskuterande, spännande människor. Som inte nödvändigtvis skriver eller bloggar själva, men som likväl gett upphov till en mängd texter för min egen del utifrån samtal och inspiration.
Jag bestämde mig för att maj 2009 skulle bli deras gästbloggmånad och kontaktade en mängd människor som på olika sätt inspirerat och triggat mig. Nu börjar texterna trilla in i min inbox och herrejisses vad spännande det kommer att bli.

Maj kommer att bjuda på de sedvanliga texterna från Elin Grelsson, men också en mängd andra texter. Alltifrån poesi till debattartiklar. Författarna är alltifrån min mamma och en präst till hemmafestbekanta och gamla vänner. Kloka, smarta, roliga och inspirerande människor.
Jag är jättestolt över att lämna en del av utrymmet i majs bloggande till dem och så otroligt glad och tacksam över att de tagit sig tid att skriva texter för min blogg.
Imorgon, första maj, inleds gästbloggandet och naturligtvis inleds det med ett rejält och rungande första maj-tal.