They say the cool is all over me

Jag vet egentligen inte vad som hände på invigningsfesten av Göteborgs filmfestival. För när jag står där ter sig Gael Garcia Bernal, min husgud och eviga runkobjekt, förvisso vacker och alldeles sådär härligt sexig och filmstjärneaktig. Naturligtvis, han är fantastisk. Men trots de få centimeter som skiljer oss åt senare under kvällen får jag aldrig upp den där riktiga vurmen, kärleken, trånandet. Jag vet inte. Kanske är jag bara obstinat. Kanske blev det bara för mycket.

- Han står mig upp i halsen, som Maja sa på förfesten vilket ledde till en hel del höhöande hos mig och min Gael-älskande vän. I wish, liksom.
Fast nä, egentligen inte alls. Jag har svårt för korta män. Och slutade inte T-shirt över långärmad tröja vara mode typ någon gång där på 90-talet? Nä, jag vet inte jag. En vurm är en vurm är överdrivet trånande efter något som gör sig bättre på film än IRL. Fortfarande; jag älskar honom på film. Karaktärerna, alla filmerna, hans gestaltning. Men bättre så än några få centimeter intill mig och bara….mänsklig. Vissa människor ska inte vara mänskliga i ens värld. Och samtidigt är det just behandlandet av dem som något mer än så som gör en sådär upp i halsen-trött.

Jag vet egentligen inte vad som hände på invigningsfesten. Jag antar att det var ett naturligt steg att ta i mitt flirtande och mitt totala egoflow. Hur jag säger;
- Nä nu går jag bort till Adam Tensta i baren.
Och stegar iväg och skiter liksom fullständigt i att han redan står där med en limmande brud bredvid sig. Eller att jag pipit jag döööör som en jävla fjortonåring längst fram på konserten när han mötte mina ögon och tog min hand.
- Jag vet att jag kommit upp i en osund nivå på mina raggningsobjekt men Adam Tensta är faktiskt den enda jag kan tänka mig här ikväll, sa jag till H. som skrattade chockat och sa okej med den där pedagogiska herregud-Elin-men-okej-då-tonen.
Jag vet egentligen inte vad som hände på invigningsfesten. Men jag är mycket, mycket nöjd.

Oh what a feeling, I´m feeling life

Den här känslan.
När krampen släpper. När hoppet återkommer.
Det finns inga gråskalor, bara starkt svartvita nyanser. Det går i vitt igen nu.
Den här känslan. När jag kommer ut från badrummet i underkläder, slår på stereon, sätter på Kultiration och ställer mig och tokfuldansar, ass-shakar, rövfular till musiken på hög volym alldeles ensam. Bara för den här känslan. Liksom så himla glad.

Jag var på besök i mitt förra liv. Det där livet som jag levde för ett år sedan. Frustrerade jobbdagar och sömnlösa nätter. Tidiga mornar och svart regn utanför fönstret hela tiden. Stressont i magen och blixtrar framför ögonen. Ensamhet och ledsenhet. Jag var där igen. Jag gick där på jobbet och log serviceleenden och jobbade på och jag minns exakt de där känslorna för ett år sedan. Vilka de riktades mot. Hur jag var, vem jag var. Jag har slagit hårt mot henne så många gånger. Hur jag kunde vara så dum att jag föll för de där känslorna, föll in i dem och inte tog mig ut. Hur jag kunde leva på naiva drömmar eller en ofrånkomligt icke-fungerande, svidande vänskap. Jo, jag minns.
Ett år senare går jag i hyllorna på jobbet och kommer på mig själv med att krama om den där tjejen som jag var då. Liksom här går jag och är frustrerad och irriterad och i ögonen kliar frånvaron av sömn och ute regnar det svart och blåser. Den där tjejen hade inget annat än det jobbet. Hon hade ingen aning om vem hon var eller vart hon var på väg. Hon höll väl fast vid det hon kunde och kände till.
Lika väl som att krama henne blir jag medveten om vad som hänt sedan dess. Den fredagen då jag går ut från jobbet vet jag inte när jag kommer tillbaka, någon dag om nån vecka kanske? Eller inte alls mer om jag får något av de andra arbetena som jag verkligen vill ha och som kommer att utveckla mig.
Den fredagen skålar jag, Sofia och Hanna i en öl för utveckling. Man märker kanske inte att man har utvecklats, men man ser det sen i efterhand. T.ex. när man är på besök i sitt tidigare liv.

I det nuvarande livet går jag på fest och dricker för många gin&tonic, Erik skrattar och kallar mig svamp och sedan blir jag kvar alldeles för länge med han och hans vänner, står på dansgolvet och blir både antastad och beskyddad. Får sällskap hem genom slottsskogen, vi letar stormvindar men hittar bara lite regn och dissar hela stormvarningen ihop.
I det nuvarande livet får jag slutkritik från Ola, min lärare, på tre A4-sidor om mitt råmanus. Jag vet inte vad som känns mest och får tårarna att bränna av glädje. Kanske när han skriver om min tonträffhet, mitt språk nära huvudkaraktärerna och alltid sant, rakt och ärligt. Kanske när han hyllar mitt sätt att låta huvudpersonernas psykologiska utveckling gå in i varandra genom fragment av olika tidsperioder. Kanske när han berömmer barnsperspektivet, barnets öga mot de vuxnas förljugenhet. Kanske när han avgörande säger att mitt manus är urstarkt och jag får inte släppa det, även om två – tre förlag kommer att säga nej. Eller kanske mest av allt när han säger det där om huvudkaraktären. Att hon inte är något offer. Att hon har livsvilja, glöd och beslutsamhet, trots sin situation. Att hon går in och skriver sin egen historia, trots sin bakgrund. Det var mitt viktigaste mål. Det ska inte bli nån jävla tycka synd om-roman, min huvudkaraktär ska – trots sin förtvivlan – vara en hjältinna. Det är det han säger att jag gjort. Han pratar om en ton av sorg och förtröstan. Ett hopp i att skriva historien på ett annat sätt. Det känns.
I det nuvarande livet ser jag fram emot ännu en kväll med mina vänner. Sedan en vecka av fixande med roman och bloggbok och artiklar. Skolstart på genusutbildningen. Två arbetsintervjuer till roliga jobb. Min egen dygnsrytm igen. Och en invigningsfest för filmfestivalen med Gael Garcia Bernal och Adam Tensta attending.
I det nuvarande livet glöder allting. Och jag är stark, glad och rakryggad. Faller men är uppe på fem. Svart och vitt i hårda nyansskiftningar. Ja, jag ser ljuset. Jag tror på det här.
I det nuvarande livet är jag sådär glatt bakfull att jag ställer mig och fuldansar ensam i underkläder i lägenheten bara för att få ur mig energi. För det här är ingen jävla tycka synd om-blogg. Jag går in och skriver min egen historia av sorg och förtröstan. Jag skriver min egen historia av utveckling och självkramande bakåt i tiden precis på mitt eget sätt.