In the club

Jag blev intervjuad av Svenska Kyrkans webb för något halvår sedan. Reportern undrade när jag känner mig som närmast Gud och jag svarade det är på dansgolv, ute på klubbar, med människor jag älskar. Jag misstänker att Siewert Öholm skulle avfärda det som falskt Gudsmedvetande och icke-religiositet och jag skulle svara att min Gudsrelation ser ut så och sedan skulle Lena Andersson gå in och skrika något osammanhängande om polyteism och så skulle nivån på diskussionen kring Gud och tro sluta där den brukar.

Hur som helst tänkte jag på det igår när jag, trots förkylning, blev utsläpad på Jazzhuset och som vanligt hade sådär fantastiskt roligt att jag minns varför jag fortsätter att springa på de där klubbarna. Jag tänkte på det för att jag hade planerat att ha en Lugn och Vuxen helg och åter misslyckades. Jag tänkte på det för att jag insåg att jag måste sluta eftersträva detta vuxna, överhuvudtaget se det som någon form av eftersträvansvärt mognadstecken att sluta gå ut och dansa.
För det finns en generell uppfattning om att klubbliv, krogsväng och utgång är ett ytligt, destruktivt nöje. Någonting som man sysslar med när man är
a, i sina tidiga 20
b, är singel och antingen letar efter den stora kärleken eller låtsas som om man inte letar efter den stora kärleken och ligger runt för att döva HÅLET I HJÄRTAT
c, är allmänt destruktiv

Det är en ganska cementerad tankegång att varje person, oavsett hur mycket uteliv som man tidigare sysslat med, kommer till en punkt då man lugnar ner sig och hittar ANDRA VÄRDEN. Dessa värden ska förstås som bättre, mer utvecklade och givande. Exempel på sådana värden är exempelvis matlagning, inredning, naturupplevelser och slutligen barn. Perioden då man var ute på klubbar och dansade in på sena natten är någonting som man förhåller sig distanserat nostalgisk till, gärna med ett moget skrockande som konstaterar att man nu gått vidare. Man har hittat dessa bättre värden, som gör en till bättre och mer mogen människa.

Jag faller också in i dessa tankar. Gud ska veta att jag har skämts över att jag inte går vidare och hittar nya intressen. Varför jag fortfarande tycker att en stor poäng med livet är att dricka Southern Comfort och dansa till The Smiths istället för att ta skogspromenader eller lära mig laga mat. Varför jag gång på gång väljer att ge mig ut i regniga, kyliga nätter för att trängas på ölklistriga dansgolv och komma hem sent på natten. Jag är snart 28 år. Jag har karriär och ska gifta mig i sommar. Jag lever förvisso inte i en monogam relation, vilket skulle kunna förklara det fortsatta klubblivet (och en hel del skulle nog mena att det också är ett omognadstecken, men det är en annan text), om jag inte vore helt ointresserad av att träffa någon när jag är ute. Jag tycker ändå fortfarande att det är ohyggligt roligt att gå ut.

Runt om mig faller person efter person bort, till förmån för utflykter, middagar och hemmahäng med partnern. Detta är ingen kritik mot dem. Jag förstår om man inte har något intresse av klubbliv. Detta är en kritik mot normen kring att en fast relation och ett närmande mot 30-årsåldern innebär att man slutar gå ut. En norm som också slår fast att ölklistriga dansgolv och krogköer alltid kommer att vara en ytlig, destruktiv och karaktärsförstörande syssla som man bör växa ifrån för att inte framstå som både alkoholiserad och desperat.

För mig har det sällan handlat om vare sig alkohol eller desperation. Jo, jag hade mina perioder då jag drack för mycket, liksom jag haft perioder då jag har gått ut nykter. Jo, jag har haft min beskärda del av att gråta ensam på nattvagnen för att jag åker hem till en tom säng och hålet i hjärtat är så förbannat stort. Jag har också åkt hem gladpepp och mycket nöjd efter världens bästa kväll med dem som jag älskar, på en klubb som spelat massor av bra musik. Jag har blivit så förbannad på tafsande, jobbiga män att jag periodvis inte velat gå ut. Jag har bestämt mig för att de inte ska få vinna över mitt danssug och blivit bättre på att säga ifrån. (Jag har, dessutom, gjort en mycket irriterad iakttagelse kring att jag blir lämnad ifred om jag går ut med min kille. Vilket jag förvisso älskar att göra, men det är fucked up att det ska vara så tydligt att jag är fredad mark om jag redan har manssällskap. Också det en annan text dock.)

Jag tror inte på uteliv och klubbkvällar som ett dåligt värde. Hur skulle jag kunna, när det är ett av de tillfällen då jag känner mig som mest lycklig? Jag hatar naturen, är urkass på matlagning, filmer gör mig rastlös och på middagar pladdrar jag så mycket. Det innebär inte på något sätt att jag är omogen, korkad och ytlig. Det finns ingen motsättning mellan att dansa till halv fyra på natten och ha ett skarpt intellekt och massor av intressen, ha bra och kärleksfulla relationer och leva ett ansvarstagande liv. Det finns ingenting som säger att en fast relation innebär att alla de där dansgolven och barerna ska sluta existera för en, oavsett om man är intresserad av att fortsätta träffa andra eller inte. Det finns bara en idiotisk, utspridd uppfattning om att klubblivet är en ytlig sysselsättning som alltid manifesterar någon form av själslig nöd.

Vad är kvar när klubben och puben stänger? En lyckligare, mer rofylld människa, som pallar med livets vardagslogistik och allmänna jävligheter mycket bättre för att man har fått rasa av sig på ett dansgolv och umgås med sina älskade. Det är ett värde om något. Underskatta inte det.

En subjektiv definition

I kommentarerna till det här inlägget lyckades någon tillslut få ur mig min definition av kristen tro för mig:
Min definition, och observera att jag använder ordet definition och att det är min och att jag aldrig kommer att pracka på det som en sanning är:
Tron på att jag och allt omkring mig är skapat av Gud, att Guds ande lever i allting omkring mig, att Jesus var Guds son och fick liv för att predika och förkunna budskapet om kärlek och förlåtelse.
Det regelverk som jag isf försöker följa handlar just om kärlek, solidaritet, förlåtelse. En tro på att alla är älskade just som de är.
Och en tro på himlen, om än en mer odefinierad sådan än moln och änglar.
Den Gud som jag tror på är också en förlåtande Gud och inte en dömande Gud som skapat människan som felande och ofullkomlig men älskar människan just så. Skulle jag sammanfatta det viktigaste budskapet i den kristna tron för mig och det som jag framförallt försöker följa och också skriver mycket om (se där, jag frälser kanske genom att blogga) är att människan är älskad och stark just genom sina svagheter, de fel som vi gör och det som gör vi orätt. Att det inte finns en helig väg av rättfärdighet utan bara en önskan hos varje människa att göra gott och vara god, välsignad av Gud, som vi utifrån personliga förutsättningar försöker leva upp till.
Ingen är mer värd än någon annan, vi är alla födda till samma syfte i samma värld och alltså kan vi inte döma varandra. (Snart kommer jag på riktigt skriva “vi är ju alla Guds barn”, ojoj).
Alltså blir just dessa regelverk så svåra för mig. För att inte tala om fördömanden av olika slag. Det går helt emot den tro på en Gud som mer än något visar tolerans och förlåtelse och en son som förkunnade det genom att umgås med de utstötta ur samhället och besvarande dömanden med “låt den som är fri från skuld kasta första stenen”
.”

Och jag vidhåller dessutom min starka åsikt kring att Gud är subjektiv. Måste vara subjektiv.
Också vill jag åter tipsa om Kathy Rudys fantastiska essä Subjectivity and Beleif, framförallt för den som trodde att subjektiv sanning och postmodernistisk teori var omöjlig att kombinera med teologi.
Nu ska jag återgå till huvudvärken.

Om Gud finns ogillar han hur som helst polemik, dogmer och motsatsbegrepp

Det är snart ett år sedan som jag kom ut som kristen. Jag pratar fortfarande inte särskilt mycket om det, går sällan i kyrkan, debatterar inte mycket ur ett kristet perspektiv och bara på en direkt fråga (som väldigt sällan kommer) svarar jag ja kring att jag är troende.
Gud och Jesus är en väsentlig del av mitt liv, mitt inre mående och min inre trygghet framförallt, men att använda min tro i någon form av aktivism är inte intressant för mig. Clara skriver i en krönika i den kristna ungdomstidningen Ikon om att tro aldrig kan vara privat, utan alltid är ett ställningstagande för att få andra frälsta.
Jag håller inte med henne.
Precis som jag inte håller med särskilt många kristna i mycket annat heller. Jag håller däremot med många ateister, agnostiker, humanister eller troende inom andra religioner i olika frågor.
Jag knullar, dricker, snusar och använder rätt frekvent svordomar som förstärkningsord. Jag ligger med människor av samma kön, håller inte särskilt hårt på monogami och jag skulle aldrig försöka frälsa någon annan av alla kloka människor i min bekantskapskrets. Jag är övertygad om att de klarar sig lika bra utan min frälsning, precis som jag är helt övertygad om att mitt sätt att leva inte är att leva i synd utan att unna sig allt det fina som är det essentiella i min tro: Livet är gott. Jag är älskad som jag är.

Humanisterna försöker med sin Gud finns nog inte-kampanj att ifrågasätta den religiositet som fortfarande präglar vårt samhälle. Bland annat kan man göra ett test, där jag tydligen är religiös, men med ett öppet sinne. Jag svarar bland annat ja på att abort bör vara tillåtet.
Humanisterna ifrågasätter också de statliga medel som går till religiösa samfund, samt att så många betalar kyrkoskatt och är medlemmar i Svenska Kyrkan utan att vara religiösa.

Anledningen till att så många, från kristet håll men främst från ateistiskt, ifrågasätter mig som troende är att jag inte lever upp till bilden av kristna. Det finns, på ytan, väldigt få svenne-troende idag. Istället sammankopplas bilden av den kristna med den frikyrkliga, som sluter sig i små församlingar av stränga regler och världsfrånvända synsätt. Kristna sammankopplas med moralism och fördömande, hårda regler och en aversion mot sexualitet och någonting annat än heterosexualitet.

Vi lever i en tid då identitetsskapandet är ett av våra viktigaste livsprojekt, kanske det allra viktigaste. Den religiösa kollektivismen är ett av få kollektiva projekt som finns kvar. Samtidigt måste identiteten knytas till kollektivet. Därför tror jag att unga människor hellre lockas av frikyrkor än av Svenska Kyrkan. I Svenska Kyrkan finns inte samma starka dogmatism som inom frikyrkorna, man blir inte kristen på samma definitiva sätt. Att vara frikyrklig innebär en starkare identitetsposition. Man är framförallt kristen.
Och är man inte kristen så är man ateist. Eller?

Humanisterna försöker, i mitt tycke, förvärra ett motsatsbegrepp som är en mytbild. Religiös eller ateist. Svaret är att det finns väldigt mycket däremellan. Det skulle finnas ännu mer om vi tillät det komma fram. Människors behov av andlighet, samtal om etik och livsfrågor har alltid funnits och finns med samma kraft nu. Oavsett om man tror på Gud, oavsett religion, oavsett om man följer FN:s deklarationer eller bara sina egna moraliska ställningstaganden har vi ett behov av att samtala kring frågorna. Vi behöver andliga rum, ritualer och gemenskap. Det visar bland annat Humanisterna själva, när de bland annat skapar ungdomsläger som alternativ till konfirmationsläger eller några av alla namngivningsfester som alternativ till dop som jag har hört talas om de senaste åren.

Så varför inte börja där istället?
Kyrkor och andra religiösa byggnader ger många människor ro och fristad. Religiösa institutioner ger också enormt mycket tillbaka till samhället i form av alltifrån soppkök, bistånd, praktisk hjälp, kriscenter till öppna förskolor. De ger människor möjlighet till samtal om djupare livsfrågor, etik och moral.
Även ateister och agnostiker har alla dessa behov. Tänk om de kunde mötas istället för att sättas upp i motsatsbegrepp? Tänk om Humanisterna, istället för att driva en kampanj som stänger alla möjligheter till kommunikation mellan religion och icke-troende, öppnade vägen för det?

Humanisterna vill främja medmänsklighet, etik och tolerans. Svenska Kyrkan skulle säga detsamma. Istället för en allt starkare polemik mellan de två och istället för att dela in samhället i allt starkare religiösa/icke-troende vore det mycket mer önskvärt med en dialog. Vi har massor att lära av varandra, vi behöver varandra. Nu blir det istället två starka dogmer, där Humanisterna är lika dogmatiska i sin syn på religion som de påstår att religiösa är i sitt sätt att leva.

Gå ut min själ och gläd dig vid

Jag älskar pingsten.
Jag älskar dess budskap, Guds ande som finns i allt levande, och jag älskar att det är den helgen då allting blomstrar som mest. Då det på riktigt blir tydligt att anden är närvarande i livet, på jorden, i allt som lever.

Den här helgen har jag träffat gamla, älskade kollegor och druckit sangria och öl och skrattat så jag grät. Jag har gått runt med min syster och en vän på loppmarknader och konstutställningar. Utekonserter, picknickar, tavlor och lyckliga människor i solsken och brus.
Jag har samlat hela mitt älskade gäng till utsikten på Masthuggsberget. En gemenskap skål på klipporna med utsikten över Göteborg, som aldrig förändras för varje år som vi sitter här och skålar. Våra liv förändras, inte vyn.
Jag har stått i en trång lägenhet ovanför Andra långgatans gatufest och skakat höfter med min baby tills svetten rann, pratat skit och pratat strunt och pratat viktigheter med vänner och bekanta för att slutligen halvligga i gräset nattetid vid Skansen Kronan och en ute-technofest.
Stjärnorna, den ljumma luften, vännerna som kommer och går och kramas och pratar och han som stryker över mitt lår och frågar hur jag mår.
- Jag är bara lycklig, svarar jag.

Gud finns inte bara i grönskan och de troende kristna. Gud finns inte bara i lummiga skogar och instängda kyrkor. Gud bor i technobasen, i berusade leenden, i gamla vänner som möts igen, i en ölskål på Masthuggsberget med dem man älskar och intensiva kyssar klockan två på natten.

Gå ut med din själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Vilka de än må vara just för dig.

Gästbloggare i maj 09: När ärkebiskopen satt vid mina fötter

Dagens gästbloggare, Eva Grelsson, tror på en Gud som ser oss som jämlika.

En upplevelse vid Världens Fest i Åre, augusti 2007.

Jag känner en kvinna som aldrig gör skillnad på människor, oavsett vem det är så behandlar hon dem lika. Jag har lärt mig mycket av den kvinnan. Själv är jag uppvuxen med att det finns “finare” folk, som man ska fjäska lite extra för. Folk som man ska se till att lära känna för att få finnas med i de “lycksaligas” skara. Jag vill inte vara en sådan, jag vill umgås med människor utifrån den person de är.

Som sagt, jag känner en kvinna som inte fallit för detta. En kvinna som bor ute på landet, ett naturbarn. Med sin brejamska möter hon alla, precis som dem de är.

Under fredagskvällens mässa deltog både hon och jag i processionen samt med textläsning. Då det var många människor (närmare 2 000) närvarande, hade första och andra radens stolar reserverats till oss som deltog. Små reserverad – lappar låg på våra stolar. Vi skulle gå i procession in och lämnade därför våra platser. När vi stod där och väntade såg vi att någon hade satt sig på en av platserna längst fram, någon som kom sent och inte hittade någon annan plats i den överfulla lokalen. Då blev min jamsktalande väninna upprörd.

-Je gaur fram å säg åt en att flötte på se.

Jag såg hur hon gick fram till mannen, jag såg även att mannen i fråga hade en lila prästskjorta på sig. Jag såg även att det var vår ärkebiskop som hon knackade på axeln och sa något till. Jag såg även att han klev upp från stolen och satte sig på golvet!

Min vän och processionskollega kom tillbaka, mycket nöjd.
- Je raka ner han på golvet. Sa att det vär opptaget på stol´n, att ma skull sitt danen.
-Men, försökte jag. Såg du inte att det var ärkebiskopen?
- Jo, je fråg om de va han.
-Men, försökte jag igen, han ska väl inte sitta på golvet?!
- Köm han sent så får han väl skyll sig själv. Han satt sig la me ungdoman på gölvet.
Punkt. Slutdiskuterat. Han, en av oss allihop. Ingen mer eller mindre.

Och jag kan säga att jag skämdes när jag efter procession och textläsning gick ner till min stol, den som vår ärkebiskop hade försökt sätta sig på.
Där satt jag under resten av mässan med honom vid mina fötter!

Jag hade kunnat säga åt honom att ta min plats, att det hade blivit ett missförstånd. Men, någonstans inom mig sjöng det:

Men alla äro barn av dig, / som av din Ande drivas;
och är jag barn, så skall ock mig / det goda arvet givas. Psalm 366, J.O Wallin


Ten seconds out of 2008

Jag pratade om religion med en kille på en fest för ett tag sedan. Han pratade om det som han kallade det högre medvetandet, andligheten eller vad det nu var. Någonting odefinierat. Han beskrev sin tro på det där medvetandet som grundat i de där upplevelserna man har ibland i livet. Korta stunder, det kan röra sig om bara så en sekund eller några minuter, då allting är i fullständig harmoni. Då allting i hela världen, han beskrev det så bra och träffande; liksom är okej. Allt är okej just då. Utan dåtid, utan framtid, utan oro. Utan tankar; bara känsla.
De där stunderna med just den känslan som fick honom att tro på ett högre medvetande och som får mig att tro på Gud.

Jag tror att det är den känslan som Ane Brun beskriver i Ten Seconds när hon i refrängen sjunger:
it is those ten seconds
those ten seconds in your head
when you don’t wonder if you’re alright
you’re just hanging around with yourself

De kommer väldigt sällan, kanske framförallt om man är en rastlös, neurotisk overthinker. Men det underligaste med dem, eller kanske snarare ens natur, är att de sällan kommer när man tror det och ännu mer sällan av de där kickarna man ständigt jagar. De där tio sekundrarna har sällan någonting med framgång, uppmärksamhet, bekräftelse, droger eller ens vanliga jävla endorfiner att göra.
Snarare kommer de vid de mest simpla, avslappande tillfällena. Kanske för att man just då är mottaglig att ta emot dem.

När jag försöker minnas tvåtusenåtta minns jag såklart festerna, kickarna, de euforiska dansgolven, bekräftelsestunderna, kyssar från vackra män och kvinnor, de bra händelserna av karriärflow och uppmärksamhet och de mindre bra händelserna av kraschlandningar, stressrelaterade panikångestattacker och brustet hjärta. Jag minns allt.

Men när jag tänker på de stunderna då allting varit i total harmoni av allt allting är okej, allt är perfekt just nu, handlar det föga om någonting av allt det stora som hänt det här året.
Det handlar om att ligga på en klippa i Saltholmen med mina bästa vänner, lyssna på 60-talsmusik och prata om monsterdvärgar.
Eller att sitta en sen sommarnatt hos grannen, dricka rödvin och lyssna på gubbrock.
Eller att sitta i ett församlingshem och se en vindrucken präst karaoketolka Withney Houston.
Eller att sitta i frugans soffa, mellan henne och H. och äta popcorn och fnittra.
Eller att stå vid Storsjöns strand en sensommarkväll, precis när solen ska gå ner och bara avlägsna billjud och fåglar hörs.
Eller att sitta i en bil bredvid H., med vänner bak i bilen, på en regnig motorväg i tidig höst och lyssna på Yeasayer medan den höstfärgade landskapet far förbi utanför rutan.
Eller att sitta ensam i sin lägenhet med öppet fönstret mot höstnatten och titta på stjärnorna.
Eller att sitta i baksätet av en bil på slingriga, vintriga fjällvägar med hela familjen samlad i Down On The Corner-allsång.
Sådana saker minns jag som de riktigt stora händelserna. Just då var hela världen helt okej.

Det här är ett heltidsjobb det också

Det är måndagen den första september 2008 och i Sverige har alla människor gått till arbeten och till skolan och alla sina sammanhang och min kalender är tom.
Jag skulle behöva boka in några möten, skriva några sidor, arbeta med forskningsprojektet och åtminstone packa upp min väska, men här sitter jag istället och gör upp med Gud.
Andra människor går till jobbet, jag gör upp med Gud. Det är också ett heltidsarbete, minst skrivet.

För jag minns alla de dagarna i församlingsgården och sockenstugan, de mornarna och kvällarna då jag var väldigt rädd för livet och döden och hur jag knöt mina händer och bad, jag minns den tron jag hade för det är den som lever kvar i min ryggrad.
En rättfärdig Gud, som aldrig lämnar någonting åt slumpen. Ske Guds vilja såsom i himmelen, så och på jorden och på jorden skedde det som han utvalt. Ett kristet karma och ett belöningssystem där varje ont fördrevs med gott, för eller senare alltid gott. Nietzsches metafor om berget som måste klättras uppför i en strävan för att nå lyckan, ompaketerat i en kristen diktonomi.
Sådan har min Gud varit. Min Gud har varit den där som de pratar om i Sound of Music, den Guden som öppnar ett fönster någonstans när dörren har stängts.
Så sitter jag den första september 2008 när alla andra har gått till sina arbeten, skolor och sammanhang och undrar var de där jävla skitfönstrena tog vägen.

Jag har hört det på mig, ofta. Hur jag talar om det där belöningssystemet. Efter regn kommer solsken och det finns en mening i allt.
- Ja, nu förtjänar jag ju faktiskt att få den där doktorandtjänsten, nu ska jag ha den, sa jag efter att den senaste pojkvännen gjort slut, strax innan jag däckade av Southern Comfort i en annan expojkväns säng och kräktes till ljudet av Bruce Springsteen.
Som om man får en doktorandtjänst för att man haft en fyra månader lång relation som avslutats.
- Ja men nu har jag arbetat så hårt den här våren att jag tillslut kraschade, sådär som jag alltid gör, så nu förtjänar jag att få en massa jobb och credd tillbaka, sa jag i april.
Som om det finns något belöningssystem för oss som inte förstått att vi inte behöver driva oss till bristningen för att vara existensberättigade.

Så sitter jag på en långfärdsbuss på en parkeringsplats utanför korvmojjen i Hoting och går sönder av förvirring och ovetskap om vad jag håller på med i mitt liv. Jag knäpper mina händer.
- Gud, om du nu sätter mig i situationer som att gråta offentligt på en långfärdsbuss på en parkeringsplats i Hoting tycker jag att du kan ge mig något tillbaka nu, tänker jag.
Det finns inget automatiskt plåster på såren för oss som av någon outgrundlig anledning har gråtit på en parkeringsplats i Hoting. Kanske får vi passera i snabb-gaten till pärleporten, men det tillhör ju döden och den vet jag ingenting om.

Jag gör upp med Gud för att jag inser att jag har haft fel. I ryggraden sitter en analytisk människa som vägrar se slumpen, försöker hitta sammanhang och meningar. Som strävar efter belöningar i detta arma jordeliv och som tror att lyckan kommer till den som kämpar tillräckligt hårt.

Men någon mening finns inte och somliga är lyckligare än andra och vissa kanske aldrig blir lyckliga överhuvudtaget. Allting är en räcka slumpmässiga, kaosartade händelser av orättvisa, lidande, lycka och förtröstan. Jag och Gud måste göra upp nu. Det är ett heltidsjobb bara det.

Jag blev kvar (eller: Jesus walks with me)

Jag la som vanligt, vid beslutsångest, allting i något slags tärningsspelargamande, denna gång med SJ:s bokningssystem (om det inte är tärningsspelande så vet jag inte vad som är det). Sa till mig själv att om det fanns billiga biljetter att boka om till om någon månad skulle jag göra det. Sen kom den där ryggraden av tro in i bilden och jag tänkte på fullaste allvar;
- För i så fall är det Ödet och Guds vilja.
Som om Gud inte har nog med jobb än att sitta och besluta åt mig huruvida jag ska stanna i Göteborg och supa eller dra till Norrland.

Och sedan, på exakt det datum som jag ville åka, fanns det svinbilliga biljetter på X2000. Dagtåg. Första klass! Jag ombokade alltså fakirtåget genom Norrlandsnatten till första klass-biljetter med gratis internet och extra bekvämligheter hela vägen upp. Har redan nu högtflygande planer om att klä mig i kavaj, kritstrecksrandiga skjortan, pumps och gamla vapendragaren pennkjolen den dagen. Sitta och se busy ut med laptopen hela resan. Sedan kommer i och för sig hela affärskvinnelooken genomskådas gravt när folk märker att det enda jag gör i nio timmar är att facebooka och kolla youtube-klipp, men vafan.

Det konstigaste var att jag tackade Gud när jag ombokade. Ske din vilja, liksom. Jag kanske hade velat åka upp till Norrland nu, men nu gick Gud in här och beslutade annorlunda åt mig.
Som om det inte var SJ:s bokningssystem som bara hade en bra dag och jag valde ett gynnande datum. Hade biljetter varit svindyra och icke ombokningsbara hade ju allt däremot varit SJ:s fel.

För den som undrat om min tro är det bara att konstatera att det som finns kvar av min kristna ryggrad numera endast är den absolut lamaste och förmodligen den vanligaste formen av svennetro som man kan ha.
När saker, utan anledning, går bra är det tack vare Ödet och Gud.
När saker, utan anledning, går åt helvete är det på grund av SJ, Posten eller staten.