I want to like, listen to Boyz II Men when I’m with you

Även de sämsta dagarna får sluta med Ben&Jerrys framför The Wackness.
Loved it, såklart. Är dessutom tydligen tillräckligt frisk för att filmen skulle kicka igång behov av att lyssna på Wu Tang Clan, röka och ha sex. Det är någonting med realistiska sexscener, fri från Hollywoodskimmer och fulla av fulhet och fumlighet, som är så mycket mer uppkåtande. Hollywoodsex blir ju aldrig mer än något slags visualiserande av en sagoberättelse. Dimmat ljus, oproblematiska avklädningar och vaginala orgasmer? Mm, eller hur. Ge mig lite jeans som fastnar vid vristerna och obarmhärtigt dagsljus så att jag i alla fall kan relatera till det.

Universal Mind Control

Ja just det, innan jag tar julhelgsledigt från bloggandet bör jag nämna det där som jag tänkt skriva i några veckors tid om.
Nämligen Commons Universal Mind Control.
Jag älskar ju Common och jag har alltid älskat Common, just som den ryggsäckstomte av spoken word och hippieflow som han är. Det finns få skivor som kan mäta sig med Be och även om Finding Forever inte på något sätt lever upp till någon av de föregående skivorna gillade jag den också. Hösten 2007 bestod mest av politiska diskussioner, ekologiskt rödvin och Finding Forever, inte minst för att det var den enda hiphopskiva som min dåvarande hippiepojkvän riktigt stod ut med att jag spelade.

Alltså kan man tänka att jag borde tycka illa om Universal Mind Control, med utvecklat sound och texter som har gått från att handla om spiritual sand till att knulla snygga brudar. På samma sätt som jag hatar 808s and Heartbreak, kan tänkas. Men fel fel fel, goddamnit.
Jag älskar den här skivan. Universal Mind Control är så jävla bra att jag inte ens tänker försöka mig på någon form av musikjournalistisk analys om varför jag älskar den, vad som är så bra med den, varför jag lyssnar på den non stop.
Jag bara älskar den. Jag är så glad att Common gjorde den här skivan och jag är fucking glad att han visar hur en rekorderlig och bra utveckling ska låta, för mr West inte minst.

Därmed vill jag också dementera eventuella påståenden om mig som hiphopkonservativ eller konservativ gällande musik i största allmänhet. Jag vill också dementera att mitt avog mot 808s and Heartbreak handlar om att det inte låter som hiphop. Jag skiter faktiskt i vilken genre den, och Kanye Wests tidigare skivor, tillhör. Efter ytterligare tio genomlyssningsförsök kan jag fastslå att det helt enkelt är en riktigt dålig skiva oavsett genre.

This is that disrespectful, motherfuckin West coast hiphop

- Men fan, vi kommer ju blogga om det här alla tre, eller hur?, säger Kristoffer strax innan The Game-konserten börjar.
- Jaja, nickar både jag och Gustav.
- Men är inte det lite…äckligt?, säger Kristoffer.
- Jo det är klart att det är, säger Gustav och jag nickar, men ler för jag är väldigt van vid den där bloggeggigheten.

Hursomhelst, och som jag konstaterade för Kristoffer när det skulle lallas hemåt i efterkonsertfyllan, kommer vi ju ändå inte att skriva samma saker.
Jag tänker mig att Gustav kommer att ge ett kortare refererat och förmodligen kommer han att vara den mest kritiska av oss tre.
Jag tänker mig att Kristoffer kommer att göra någon slags avvägning mellan rap life och The Game-fascination, politisk inkorrekthet och kulturell kontext och svänga ihop någonting som innehåller alltihop.
Själv var jag väl ändå den som mest refereras till som brud i sällskapet och jag är dessutom den mest litterära och självutfläkande av oss tre, så det blir väl något på det spåret, something like this:

Jag är ändå jävligt nöjd att jag struntade i ekonomin och gav mig själv konserten i en för tidig julklapp. Jag kom att tänka på under eftermiddagen att det här året ändå inleddes med att jag utsåg det till the underdog’s on top-året. Jag älskar fortfarande Hate it or love it, trots att den är sönderspelad och sönderknullad av Mary J. Blige och den refrängen har liksom följt mig genom det här året, sedan det här inlägget (tillika bloggbokens epilog).
Live hörde den inte till några av höjdpunkterna. Alls. Skulle jag säga vad som kändes mest var jag fantastiskt nöjd över att konserten avslutades med mitt för närvarande favoritspår på LAX d.v.s. My life och jävlar vad glad jag blev när Scream on’em hann inledas, men jävlar vad sur jag blev när den stoppades mitt i första versen för att The Game återigen började beefa med DJ:n.

Det är ju lite som det är att gå på The Game-konsert. Fylla, bråk, halvt avslutade låtar, femtioelva supande kompisar på scenen, dra upp tjejerna i publiken på scenen, dra upp resten av publiken på scenen, oengagemang, storhetsvansinne och förvirring.
Jag köper naturligtvis allt rakt av, till och med brudarna på scenen. Som jag minns det gnällde både Gustav och Kristoffer mer över det än vad jag gjorde. Jag bara skakade på huvudet när The Game väljer att spela Wouldn’t get far direkt efter, men sedan blev jag så lycklig över att få höra en av Kanye Wests bästa produktioner live att jag struntade i det med.

Det är lite underligt att vara tjej på en sådan hiphopkonsert. Man blir liksom väldigt… öh, medveten om sitt kön helt plötsligt. Jag känner mig sällan så könskodad som då och jag tror att det var längesen som jag blev påpekad och refererad till som tjej så många gånger under en och samma kväll. När jag lyssnar på hiphop är jag extremt lite könskodad, jag känner mig sällan så mycket som ett neutrum som i mitt hiphoplyssnande, vilket är en fet paradox om man betänker den kvinnosyn som jag stundtals konsumerar, men det där är en föreläsning för sig. Men på The Game-konserten blev jag väldigt medveten om min kortkorta klänning, mina bröst, faktumet att jag var en lady. Naturligtvis vägrade jag gå upp på scenen, det handlar mer om stolthet och töntighet i hela scenariot än någon slags feministisk övertygelse.
- Men nu står liksom alla tjejer på scenen utom du, påpekade både Gustav och Kristoffer vid olika tillfällen och jag var så tydligt tjej. Inte en i publiken, utan just tjejen i publiken.
När all the ladies gång på gång, när konserten avslutas, uppmanas att komma till Radisson hotell for the afterparty blir det också jävligt tydligt att jag är tjej.
- Ja, jag kan ju gå på efterfesten, flinar jag.
- Amen helvete, fixa in oss, säger Kristoffer.
- Nänä, hon har för kort hår, hon kommer inte heller in, säger Gustav.
En stund senare började vi prata om efterfesten igen.
- Jaja, men om jag visar tuttarna mot för att ni också får komma in, säger jag.
Och jag är jävligt mycket tjej.

Men skitsamma. The Game är ju ändå en av de artister som jag lyssnat jävligt mycket på de senaste åren och framförallt i mina kassa stunder. Det var bra just så och utifrån det.

Uppdatering: Helvete, jag tror Viita hann före ändå. Och fyller i värdefulla luckor kring Games odeffade överkropp och State of emergency (men han spelade väl bara halva låten, no?).

Uppdatering igen: Läs Gustavs version också. Jag kan konstatera att jag hade väldigt fel i hur hans version skulle se ut. Han fyller i värdefulla luckor kring bland annat den mimande sidekicken och Andra lång-häng.

Get get get get getcha paper boy

Ett tydligt tecken på hur nördigt ingrottad i metafysik och förra århundradets kommunistkvinnor jag har varit den senaste tiden måste vara att jag först nu på eftermiddagen, via någon slentrianläsning av NG, upptäckte att The Game spelar här i Göteborg imorgon.

Nu har jag ju nästan inga pengar kvar och som vanligt ingen att gå med. Men det är ju kul att kunna addera ännu en missad hiphopkonsert till listan.

Från Eskilstuna till Queens Bridge

Som gammal Kent-panda-brud är jag fortfarande rätt beroende av den där musiken som fattar och tröstar. Har man grinat sig genom en tonårstid till Hagnesta Hill, i tanken om att Jocke Berg är den enda människan i världen som förstååår en, är det en identitet som man inte släpper så lätt.
Tidigare har jag ju utnämnt Nas till den artist som finns där för mig numera. Men eftersom Nas numera mest gör soulsvängiga låtar om Kentucky Fried Chicken och både Illmatic och Hiphop Is Dead är så sönderspelade, tar jag till de andra snubbarna som fattat d.v.s. Mobb Deep.
The Infamous, i synnerhet, är skivan som jag bara lyssnar på de dagar som är jävliga.

Egentligen är skillnaderna mellan Mobb Deep och Kent inte så stora. Det handlar om samma överlevnad, samma svärta och samma fuck you-ångest.
Mellan textrader som det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år och I don’t give a fuck about my presens är det egentligen bara ett språk och en stilistik som skiljer sig åt.
Samma sak när Jocke Berg konstaterar att det tar hundratals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån och Mobb Deep konstaterar att we live in this ’til the day that we die, survival of the fit – only the strong survive.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa hjälp dig själv säger Jocke Berg, I don’t got time for your petty thinking mind säger Havoc.
Det är tårar, kan man gråta som en karl?, undrar Jocke Berg. It’s hard acting like everyhing’s alright, konstaterar Prodigy.

Gamla emo-Kentvänner. Lyssna på det här. Jag börjar f’real gråta. Mobb Deep, ni är de enda som förstååår.



Hade Lil’ Wayne bott i Norrland hade han fan inte fått ligga så mycket

Call me so I can make it juicy for ya, skriver jag i smset och känner mig sjukt nöjd och vinfnittrig. Sedan slår det mig att mitt primära syfte helt kommit bort i förtjusningen över att få använda dirty hiphopcitat.
Eller ja, ring mig så vi kan prata logistik och eventuella bussresor, var jag alltså tvungen att lägga till. Att det med största sannolikhet förtog den rafflande inledningen är troligtvis en underdrift.
Call me so I can åka 6 timmar med länsbussen genom Norrlands inland för att make it juicy for ya. Funkar den då?
Nä.

Apropå ingenting alls

fast möjligen apropå DIY-livet som ensamboende, har jag fått igång mitt nedladdningsprogram krånglat ett tag. I skrivandets stund hamnar Nas Untitled i min dator.
Förstår ni hur lika delar nervöst och peppigt det är?
Om man betänker att föregångaren Hiphop is dead är en av två skivor (jämte Hagnesta Hill) som på riktigt räddat mig under en jävlig period av mitt liv är det inte konstigt om mina förväntningar på skivan ligger på en skyhög nivå. Å andra sidan är jag inte i så värst stort behov av räddning just nu, som jag var när den skivan släpptes. Men det vore fint ändå, om jag fick göra om det jag gjorde då. Om Nas fick gå in och ge mig svaret på de frågor inför nutid och framtid, som jag trots allt har.
Nas ger mig svaren och what would Kanye West do? Det pågår någon form av religiös ikonisering av hiphopartister i mitt liv, som är rätt osund tror jag. Men apropå Kanye West var det här rätt kul. Med tanke på att jag i mina kommentarer till något inlägg från någon månad tillbaka spred ut ett rykte om mitt eget bloggspöke och huruvida jag egentligen är en 35-årig raggarkung från Norrlands inland borde jag kanske även i detta fall ta efter Kanye West.

(Och ja, jag undviker disken just nu)

When life gives you lemons, you paint that shit gold

Nej. Nej. Nej.

Som om det inte vore nog att jag missade Nas konsert i Göteborg förra sommaren, p.g.a. jävla Norrland.
Som om det inte vore nog att jag missade Jay-Z i Globen förra veckan p.g.a. jävla jobb.
Som om det inte vore nog att expojkvännen igår satt och skickade över fantastiska videoklipp från Jay-Z-konserten med tillhörande lyriska utrop över MSN.

Jag har tjatat sönder bloggen och igår också expojkvännen om Brother Ali och Atmosphere. Jag har i flera månaders tid gått och tänkt att kom igeeen Way out West, kan ni inte boka någon av dem så jag ser någon som helst anledning att betala 1300 kronor för att gå på Way out West. Årets hiphopakt – N.E.R.D.? Skämtar ni med mig? Ge mig något som toppar eller åtminstone matchar förra årets Kanye West-konsert.
Jag skulle döda en kattunge för att få se Brother Ali live.

Brother Ali och Atmosphere kommer till Göteborg. De gör en gemensam konsert på Kulturkalaset. Gratis. De spelar den 17 augusti.
Den 16 augusti åker jag till Norrland på en icke-ombokningsbar biljett.

Snela jelp mej

Okej. Dealen är att jag ska ge bort en blandskiva. Tanken är att den ska innehålla svart musik. Och låt oss inte analysera begreppet svart musik ur ett intersektionellt perspektiv just nu utan skita i att jag generaliserar och delar upp efter ras. För jag behöver hjälp.
Mottagaren är en snubbe vars skivsamling är det vitaste jag någonsin sett. Vi snackar killen som är uppvuxen med Springsteen och Dylan och avgudar Morrissey. Vidare är singer/songwriterfåran extremt överrepresenterad i hans samling tillsammans med gamla indiegardet. Nu har han precis börjat lyssna på gammal soul och dessutom tvingats lyssna på mina lyriska beskrivningar av min kärlek till hiphop till den grad att han slutligen sa;
- Jaa, när du lägger fram hiphop på det sättet låter det ju faktiskt riktigt…okej.
Tanken är att jag ska bearbeta honom vidare och göra hans skivsamling mindre vit. Samt naturligtvis övertyga honom om storheten i en riktigt bra hiphopdänga.

Frågan är alltså hur man går tillväga. Dels gällande svart musik inom andra genrer än hiphop – vad måste vara med? Hittills är Nina Simone, Otis Redding och Lauryn Hill uppskrivna. Men vad mer? Och ni som inte alls är bevandrade inom hiphop utan mest håller er till – återigen ursäkta generaliseringen – vit musik men kanske ändå fallit för en hiphoplåt någon gång och tyckt att den varit okej; vilken låt var det? Jag har en tanke om att det måste vara snäll och lite mesig hiphop med mycket melodier, mindre rap över enkel bas och kanske någon popsampling – ja helt enkelt hiphop som låter så vit som möjligt ehe. Vad tar man då?

Ge mig alla tips ni har. Utvärdering av resultat utlovas vid senare tillfälle.

It’s bigger than hiphop.

Måndagar är nystartsdagar inte sammanfattningsdagar, men den här måndagen blir en slags reversed söndag då jag och syster vaknar vid halv ett med samma sorts betonghuvuden. Äter bakfyllefrukost på Kardemumma där jag och exmannen rodnar och ler menande på samma sätt över servitrisen med de smala, bleka armarna och mörklockiga håret. Ska man ta det som ett tecken på självförtroende när man har samma tjejsmak som någon som man varit tillsammans med?

Måndagar är inga sammanfattningsdagar, men vid fyra har jag fortfarande inte åstadkommit mer än det här blogginlägget och några diskussioner samt ett pecanwienerbröd. Jag ligger väldigt femton sidor back i skrivprojektet enligt min egendiktatoriska agenda. Lever över mina tillgångar som skulle räcka i en evighet, men försvinner iväg på vad? Intryck och uttryck, novemberunnande. Kanske behövs det mer än en backup på sparkontot, enligt mitt eget mantra om att jag lika gärna kan bli överkörd av en spårvagn imorgon.

Intryck och uttryck; helgens intensitet i Svenska akademien-konserten, kravlöst lördagshäng, nattljuset mellan mannens persienner i vardagsrummet där vi ligger under ett täcke i hans alldeles för trånga soffa. Tanken var att jag skulle ligga där och hyperventilera, han gjorde mig sällskap och förändrade andetagen eller kanske bara deras innebörd.

Novembersol över hösttrötta fiskmåsar vid Röda sten och pappan som säger åt flickan att fyra brädor, räkna fyra brädor från dig själv och där havet börjar och närmare får du inte gå precis som den lilla pojken som sparkar mot vågorna så att stöveln flyger av och landar i vattnet strax innan han börjar storgråta. Vindstilla och söndagslunk. Det här är smaken av örtte i ett krusat hav och vi möter Janne Josefsson med fru och barn vid Nya varvet sådär så att syster konstaterar att hon är i storstan när man möter kändisar på promenad och jag som tänker att det just är en sådan dag då till och med Janne Josefsson lägger ner sina vapen och livsnjuter.

Konstbiennal och jag imponeras kanske ännu mer av Röda sten-delen än den på Konstmuseét. Catti Brandelius grej känns lite fattigt och Miss Universum slår fortfarande allt annat men hennes intentioner är så fantastiska och gestaltar precis det jag pratar om. Man kan vara precis vem man vill. Gangstarappare eller Evert Taube. Miss universum eller statsminister. Du bestämmer själv vem du ska vara så lek med ditt jag istället för att binda dig. Johanna Rytel, min universella konstnärssyster, som alltid får mig att självreflektera, inspireras, fnissa, rodna, uppröras och sträcka upp händerna. Tankar om sexism och rasism, vita kvinnor och svarta män, hela maskineriet sätts igång i hennes och de andras konst och jag sprängs av inspiration.

Jag och syster i politiska diskussioner, back to basic-nivå. Det låter så töntigt, men är det inte konstigt att det fortfarande finns så många fattiga människor i den här världen. Förändring från maktkorridoren, det individuella karriärprojektet inbakat i intentionen att förändra världen eller förändring underifrån tillsammans med lyckan i det lilla. Två vägar, samma bultande hjärtan för världens orättvisor och mötas någonstans i mitten.

Vinfylla framför Wimbledon där vi blir lika upprörda över att Kirsten Dunst väljer fula mannen och barnet framför tenniskarriären innan vi trängs bland svettiga kroppar på Pustervik. Jag i fönstret, dansande till DJ Premier därframme på scenen och räknar 95% män i lokalen. Som gammal indiepopare är man van att vara i dominans som tjej, helt plötsligt är jag och syster två av sex tjejer i ett helfullt Pustervik där de andra brudarna är hiphopsnubbsflickvänner och jag blir lite sorgsen över alla tjejer som missar chansen att stå och skrika It´s bigger than hiphop och nodda skallen av sig till Wu-tang.

Det här är ingen nystartsdag. Jag sammanfattar bara helgens intryck. Tar avsked av min syster på stationen och lämnas med hjärnspöken, skrivkramp och den sortens ensamhet som bara existerar mellan väggar som varit fyllda av sällskap i nästan en vecka.

För övrigt: Jag prioriterar skrivprojektet. Det är min enda drivkraft just nu. Det och vinfyllan, hiphopbeatsen, fikaslöandet. Men inte bloggen. Kreativiteten och skrivandet läggs på det där jag faktiskt lånar pengar av CSN för, just nu. Råmanus klart sista november, annars ska jag straffa mig själv hårt (man kan tänka sig en belöning som morot istället, men jag är mer för det där med straff än belöningar). Jag kommer att blogga tråkigt. Jag kommer kanske inte att skriva alls. Men det kommer att bli en sjuhelvetes roman, jag lovar.

Hiphopen gjorde mig till hjälte (I´m the baddest chick in the game – what the fuck, I gotta spell it out?)

Går hem i solskenet efter en timmes afrikansk dans, bara för att frigöra kroppen från hjärnan en timme. När hjärnan jobbar nonstop hela dagarna med sina analyser och läsningar behöver man just det; totalt fokus på bara kroppen.
Har tio artiklar att läsa, frugan ska komma ner med bullar och mitt i allt dimper Bang ner i postfacket och allting blir uppskjutet en timme. Kärleksnumret kommer precis den veckan då jag fördjupar mig i queerteorier. Det är så svårt det där med kärleken. Men jag ska återkomma om det när jag formulerat mig.

Det jag tänker på idag är hur jag ännu en gång slås av att Sanna Berg måste vara min universella syster. Först skrev hon artikeln om arbetarklasstillhörighet och nu en artikel om hennes kärlek till hiphop och hur den funkar ihop med en feministisk livssyn. Jag måste adoptera henne som syster pronto (om nu inte kärlek och släktskap var styrt av staten och dess hegemoniska normer som säger att man inte får adoptera systrar till höger och vänster det vill säga).

Jag vet att jag skrivit om det förut mer eller mindre, kanske aldrig i klarspråk, men så mycket av den jag är just nu, idag, är jag p.g.a. att jag upptäckte hiphopen. Upptäckte, som i att det fanns mer än mitt Ung vänster-lyssnande på Looptroop det vill säga eller den svenska hiphop jag lyssnade på när alla andra också gjorde det.
Tänk om jag lyssnat på Snoop dogg istället för Kent när jag gick igenom mina tonårsdepressioner har jag sagt många gånger. Jag menar det bara nästan, jag hade förmodligen inte kunnat lyssna på annat än Kent just då och Jocke Berg-texterna räddade mitt liv många gånger, men det finns en viktig poäng när jag säger det.
För om det var popmusiken som räddade mitt liv är det hiphopen som har stärkt och definierat det.

Många har diskuterat med mig om mitt hiphoplyssnande, om hur det fungerar ihop med mina feministiska övertygelser. Hur jag i ena stunden kan prata och skriva feministiska upprop för att i nästa citera hiphoplyrik. Hur jag i vissa frågor kan ha en sådant extremt feministisk diskurs, såsom kritiken och diskussionen kring biologiska barn och moderskapsplikten, samtidigt som jag lyssnar på texter med stenåldersbeskrivningar av kvinnor som totala objekt, viljelösa kuksugare och horor.
För det första finns det ingenting som säger att bara för att man är feminist, bara för att man har valt att fördjupa sig i ämnet och gärna diskuterar det och propagerar i vissa eller många frågor i det behöver man vara feminist i alla lägen. Jag bär mina feministiska glasögon på näsan allt som oftast. Ibland tar jag av dem och är bara Elin. Jag tror man måste unna sig det, lära sig det unnandet, för att inte gå under. Elin har en röv som älskar att dansa, en skalle som gillar att nodda, ett hjärta som älskar musik. Vad feministiska övertygelserna sedan tycker om saken får ibland komma i andra hand.
För det andra tror jag lika mycket på pk-läckage som på queera läckage. Om man arbetar politiskt, har en massa engagemang och åsikter, älskar att analysera och bli upprörd och konstant filtrerar världen och samhället genom sina politiska filter behöver man läckage för att – återigen – inte gå under. En del kollar på Top model, medan jag aldrig klarar mer än fem minuter för att hjärnan skriker så mycket objektifiering, kvinnosyn, tävlingsmoment och drar igång hela analysmaskineriet. Andra fixar romantiska komedier utan genusglasögonen på. Jag pallar hiphopen, den är mitt pk-läckage.

För det tredje har inget gett mig så mycket styrka som hiphopen och dess texter. Jag tror på att göra språk till sitt eget, på att omgöra subjekt och positioner, på att ta makten över ord och språk. Inte minst är jag väldigt intresserad av att göra det, det är ett spännande projekt.
När vi, under min studiecirkeltid på Kvinnojouren, diskuterade Fanny Ambjörnssons I en klass för sig var alla församlade så hysteriskt upprörda över att tjejerna i ena gruppen kallade varandra för hora. Hora kunde aldrig bli ett ord man tog tillbaka, såsom bögarna gjort med sitt skällsord. Det var fruktansvärt och sorgligt att tjejerna använde ett sånt ord till varandra.
Där satt jag och suckade tyst över inte bara ett genomgående medelklassperspektiv och oförmågan att sätta sig in i deras situation, utan också denna snäva syn på språket och dess möjligheter.
Good morning you skanky hoe, flinade jag mot närmaste kollegan ibland när jag kom till jobbet på morgonen och slampa har jag kallat många av dem jag älskar, aldrig i en negativ kontext eller klang. Vi skapar själv våra ord och våra positioner kring språket, jag gör samma sak med hiphopen.
Den dagen då jag var ratad, sårad och sönderfuckad av alldeles för mycket snurr på ett och samma dygn spelade jag Snoops Vato på repeat. Jag hann göra det många gånger därefter, riktat till olika människor som ratat mig. Det fanns en sån enorm styrka i att vägra falla in i självömkan och istället dundra på med basen och väsa run muthafucka run. En metaforisk och symbolisk innebörd som på inget sätt innebar att jag planerade att gå bonanza med vapen i Högsbohöjd, bara att jag vägrade vara ett offer för det var fan inte jag som förlorat. Dissar man mig får man skit tillbaka, helt enkelt.

När jag fastnar i uppsats eller roman sätter jag allt som oftast på If I can´t do it från 50 cents Get rich or die tryin, den enda av hans skivor jag orkat lyssna på eller funnit något intresse i. I skivan finns allt jag älskar med hiphopen; strävan, ilska, hämndbegär och nu ska jag allt visa er-känsla. If I can´t do it, homie it can´t be done, nynnar jag och fortsätter skriva, för bara jag är så jäkla bra att jag kan skriva den här superuppsatsen, fantastiska romanen och alltså måste det bli gjort.

En vinternatt räddade Nas Hiphop is dead mig till fullo. Idag kan jag inte längre lyssna på skivan, trots att den är fantastisk, för den bär alldeles för mycket känsla av vem jag var just då med sig. När Nas och Snoop rappade om att playa vidare och spruta brudar i ansiktet handlade det inte för mig om patriarkala hiphopsnubbars behov av att objektifiera kvinnor och bete sig som as.
Det var en symbolisk text om mig, om att jag inte skulle ge upp. Om att jag var fresh och så jävla bra och jag var en player som skulle playa vidare och fuck em today, forget em tomorrow som The Game någon månad senare uppmanade mig att göra.

Däremellan har jag stärkts och definierat mig genom texter av Jay-Z, Lupe Fiasco,Kanye West, Mos def, Ghostface killah, Common, Talib Kweli, Jurassic 5, Gang starr, Dead prez, T.I., The Roots, Q-tip, Timbaland, Dizzie Rascal, Lazee och många fler av alla dessa hiphopmän. Också kvinnorna. Alla dessa fantastiska coola kvinnor som jag inte hittar någon motsvarighet till i popvärlden, precis som Sanna Berg skriver om. Foxy Brown, Lil´kim, Missy Elliot, Lady Sovereign för att nämna några.

Jay-Z sa i en intervju en gång att hiphop älskas och förstås runt om i världen för att den handlar om en strävan. Strävan efter respekt, pengar, beundran, men också en strävan efter att definiera sig själv och bli respekterad just så. Ingen musik har fått mig att vare sig respektera mig själv eller definiera min strävan såsom hiphop har gjort. För fem år sedan lyssnade jag på Beskyddaren på repeat och lät Jocke Berg tala för mina känslor om att försöka vara vacker, intellektuell och spirituell men misslyckas, att känna sig vanställd och skelögd och önska att någon som kan tala för en och beskydda en. Det var väl det jag behövde just då.
Fem år senare går jag hem och scrollar mellan Jurrassic five som undrar vad mitt bidrag i livet och världen är – agera istället för att snacka, Talib Kweli som spottar ur sig att vi ska lyssna för han kommer att banka på våra trumhinnor, Lil´Kim som förklarar att vi borde fatta att hon är grymmaste bruden i gamet fram till Kanye West som förklarar att han har ett sånt fett ego att han skulle kunna stå i ett par speedos och fortfarande vara en fucking hero.
Går hem i ett par svettiga mjukisbyxor, smutsigt hår, har alldeles för många artiklar att läsa därhemma och känner mig fördjävla vardagssunkig och trött. Men det spelar ingen roll, jag är likt förbannat en fucking hero, jag kommer fortsätta sträva och jag ska ta över världen en dag. Utan hiphopen hade den känslan inte varit möjlig.

så.

jag tänkte att jag skulle skriva något om zanyar adamis farväl till feminismen och kanske även om ronnie sandahl. sen insåg jag att det kommer bli sanslöst långt och jag kommer driva iväg faaar off i mina pretentioner och hamna någonstans där jag tror mig ha tagit ett samlat grepp om 80-talistmännens mansroll och gett kängor till höger och vänster på vägen. jag tror att det blir en artikel istället. eller en essä. jag väntar. jag behöver återigen samla tankar till försvar och jag behöver verkligen göra klart hemtentan som fortfarande är som ett enda stort vaacum och jag måste skriva den där essän och de handlar om mansrollen i ett historiskt perspektiv så jag tänker att de kan komplettera varandra. att jag tillslut kanske landar i en 600-sidorsbok om manlighet i största allmänhet. tills dess får jag hänvisa till empiriska studier och återkomma i ämnet.

de senaste dagarna har jag upptäckt att min kreativa hjärna och min akademiska hjärna börjar trivas ihop. det har de aldrig gjort förr om jag inte tvingat in dem i samma rum, som jag gjorde i början av lingvistiken när jag samtidigt skrev på jätteprojektet. nu har dom hittat fram till varandra utan min hjälp, äntligen. det bästa är att den politiska hjärnan också sällat sig till deras sällskap. tillsammans har de allt som oftast härliga gruppsexorgier. det är då ni ser mig sitta ensam på ett café med pennan i handen och le.

den där achtung-hjärnan verkar dock ha gått på semester totalt. man har en plan som inkluderar två dagar ledigt och man har så jävla mycket grejer att göra att skallen riskerar total härdsmälta. liksom kom igen tjejen, vad faan sitter du här i mjukisbyxor för och slösurfar, sätt igång nurå!
jag kliver upp jättetidigt och det är en bra sak men att hela förmiddagen går åt till att läsa alla delar av tidningen, kolla mail och tusen andra grejer och ligga på sängen och samla tankar är inte helt okej according to tidsplanen och duktighetsjagandet.
och sen en stund på publik och tro mig jag försökte läsa men hjärnan bara hittade en massa andra saker som tog uppmärksamheten ifrån husbonderollen under 1800-talet (konstigt…) och jag försöker skriva lite källkritik och sen slutar det ändå med att jag smsar klara som med slumpens eller ödets lyckliga stjärna befinner sig på järntorget och kommer dit på två röda.
inför kvällens brudmiddag hade diskussionen kring ris åter kommit på tal. jag börjar tycka det är ganska roande. jag menar, här försöker jag verkligen så in i helvete ha åtminstone en åsikt som är utmanande och provocerande och inte är som alla andras. så slutar det ändå med att folk håller med mig och jag får inse bistra fakta; jag är ju pk så det skriker om det.
i vissa kontexter kan jag fortfarande dra till med att uppfattas som provocerande, minns min vurm för manlig amning i en grabbhängssituation till exempel. men på det stora hela är jag dålig på att sticka ut hakan.
den enda åsikt/läggning provocerar i min bekantskapskrets är alltså den som handlar om att jag inte äter ris. enbart i sushi. enbart. och det är konstigt och hur gör du om du vill äta indisk mat och thaimat och ris är ju basmat liksom. alla dessa frågor uppkommer gång på gång.
antingen blir folk jävligt provocerade och tycker jag är barnslig, man ska äta allt (mitt ex får här stå som paradexempel, men okej jag fattar också att det är irriterande att bo med någon i flera år som totalvägrar en billig basvara i köket). eller så blir de helt hobbypsykologiserande och undrar om det inte ligger något barndomstraumatiskt minne gällande ris som gjort att jag blivit sån här. ingen av mina syskon äter ris heller och det är klart att uncle bens med stinas kyckling och pulverbea fortfarande ger mig creepy minnen men nej, jag vet inte. men jag kan tipsa om att jag heller inte gillar chips, mint (speciellt inte i kombination med choklad fy fan) eller strips (fast jag äter det ändå ibland. läs: på fyllan). är inte särskilt förtjust i pasta heller ärligt talat. kolhydrater är överskattat. jag skulle lätt bli atkins-bantare om jag åt kött. men det gör jag ju inte heller.

sen slutade kvällen med david och inte alls några studier. tror att vi har hittat någon balans efter uppbrottsneuroserna nu. säger inte att säkert kommer funka och kanske inte alltid och bäst är det när vi ses med en del mellanrum, men jag tycker om att ha en brorsa att gå loss i fighter totalt med i sann barnslig anda när nu jag och blodsbrorsan skaffat oss en ganska snäll kompisrelation till varandra (bortsett från indie vs hiphop-kriget dvs). ett häng består mest av musiknördande, skitsnack och framförallt dialoger som:
- du det här är pengabrorsan! vad tycker du om det?
- jo det är säkert bra om man är en ulf lundell-runkande singelkille som längtar efter kärlek.
- fy faan elin. vad dryg du är! GÅ HEM!
eller
- alltså fattar du att jag varit nere med lupe fiasco sen i september och du dissade honom och NU fattar du grejen haha!
- JA MEN JAG HAR VARIT NERE MED HIPHOP SEN FYRAN DIN JÄVLA WANKSTA!

jag tror att hemtentan kommer bli det första i världshistorien som jag lämnar in försent och att jag kommer få kass kritik på nästa textreview och att mina olika hjärnor själva får bestämma vem som ska vara on top. just nu ska jag hälla i mig lite mer echinagard, shapa upp mig och ta mina klirrande kassar till hisingen.

stop making me older. start making me new.

jag har ingenting att säga. fel; jag har massor att säga. de senaste sömnlösa rethostenätter har jag skrivit massor. jag har tänkt lägga upp en del här och någonstans i det har jag hejdat mig och tänkt att ens logik och integritet är rätt uppfuckad vid halv två på natten och kommer jag verkligen vilja se detta i text på ett offentligt internet imorgon bitti? svaret är alltid nej. klockan halv två på natten är du en jättetrasslig människa, konstigast i hela världen och ingen förstår din skalle. sen kanske du vaknar, soluppgången färgar himlen röd ovanför taken på villorna mittemot och du sitter hela dagen och är ditt vanliga jag och tänker att du nog inte är trassligare än någon annan och varför måste allting vara så allvarligt jämt?

det finns gränser för hur långt transparensen sträcker sig. jag har mina gränser noga dragna. och det finns mycket jag skulle kunna säga utan att ens komma i närheten av den gränsen, men ingenting skulle egentligen betyda någonting och bränns inte orden när du skriver dem kan du lika gärna låta bli. jag låter bli.

jag samlar tankar till försvar och jag rekommenderar anias blogg. för att hon skriver exakt så ärligt som jag inte kan och för att nakenheten ju, som redan konstaterats, är det nya svarta. all min credd till dem som vågar erkänna sina nojor, rädslor och brister och all min credd till dem som vågar erkänna att deras hjärtan inte är så stencoola och rationella som så många försöker ge sken av. det här med att vara cool gör mig kräkfärdig och känns extremt mycket last year om ni frågar mig.
också rekommenderar jag sanna bergs text i bang nr 1 2007 om medeklassfeminismen. vi måste vara födda under samma stjärna för våra tankar och texter är verkligen parallella. citat: jag sa till exempel en gång att indiepopen var en sjukt medelklassig subkultur, varpå jag fick bitska kommentarer tillbaka om att jag bara ville skylla hela mitt liv på att jag var arbetarklass.
- sanna, du kan ju ärligt inte mena att du bara gillar hiphop för att du är arbetarklass.
och sen är det dubbelavsnitt av greys anatomy ikväll och i söndags började sista säsongen av six feet under (var extremt dryg i receptionen i måndags och orsakade hånskrattattack med ögonglimt hos emma och jenny när jag påpekade att jag minnsann varit nere med six feet under sen avsnitt ett på svt och efter flera år kommer en massa folk dragande med dvd-boxar och börjar tjata om det, liksom hallå). däremellan kan man läsa anna jörgensdotters roman änglarnas syster eller ronny ambjörnssons mansmyter.

jag ägnar mig åt verkligheten som den är med hemlängtan, tvådagarsledigt med skrivande och för mycket kaffe, solsken, brudhäng med öl och biljard samt min essä om manlighetens alla kriser. take care.