Hålla käften och vara hemlig

Vidare information kring blandskivan och Morrisseymannens kommentarer kring den hittar ni i kommentarerna till föregående inlägg. Tack alla ni som hjälpte mig att hjälpa honom och jag har upptäckt en hel massa ny, bra musik själv också. Att jag skriver vad jag nu kommer att skriva har naturligtvis ingenting med faktumet att min bloggbok kommer ut i veckan och jag vill att så många som möjligt köper den och prövar med smicker (insert diskret hostning här) utan att jag verkligen borde ha sagt det tidigare. Man tar så lätt andra för givet i en relation. Men ni tas aldrig för givet och jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta men ni är verkligen världens bästa bloggläsare. På riktigt, serri alltså. Ni kommenterar och diskuterar och hejar hejvilt och att läsa mina kommentarer är bland det finaste, mest utvecklande och stärkande jag vet. Jag är själv sämpigast på att kommentera andras bloggar och är konstant imponerad av er förmåga att säga mycket eller lite, lämna ut er själva, ifrågasätta mig eller bara berätta för mig att ni gillar vad jag skriver. Ni är bäst helt enkelt.

Jag önskar jag kunde ge er mer just nu av mitt liv.
Jag har ofta förundrats över hur människor allt som oftast refererar till mig som sval, sluten, fylld av integritet och skyddsmurar när jag samtidigt kan vara så självutvräkande. Den senaste veckan har jag connectat lite mer med integritetsbiten i mig. Om LSM säger att integritet var 2007 säger jag att 2007 var bristen på integritet för min del men att 2008 har tagit med sig ett helt annat behov av att hålla käften och vara hemlig då och då. Både i bloggandet och i mitt privatliv har jag blivit mer reserverad, tänker efter innan jag spells it out och försöker att inte ta över samtal vare sig med ett evigt hallå, jag har en livskris eller amen hur ska jag tolka det här sms:et från honom då? Jag har insett något slags värde i att lämna de där bra, men integritetsbefriade, texterna i det privata Worddokumentet där de hör hemma och ibland bara gå en promenad och rensa tankarna själv istället för att sitta och tjöta sönder andras öron.

Jag skriver t.ex. inte särskilt mycket om mitt privatliv längre. Ett one night stand här och där av typen kommer-inte-träffa-igen är det enda som får förekomma numera, bortsett från något kryptiskt som ibland smyger sig in. Jag är inte anonym längre, till veckan blir jag ännu mindre anonym och jag är trött på att bloggen ska vara mitt hemliga hjärtebarn som jag måste smyga med för att kunna skriva vad jag vill. Istället pratar jag stolt om den på en fest och vet att jag därmed måste fortsätta hålla käften. Det är väl mest som det brukar vara i mitt liv; en del hjärteknas som jag knappt vill eller kan prata om och det vanliga livet som gör att min direktriktade reklam på Facebook, utifrån vad jag skriver i mina långa mail där, nu i flera veckors tid enbart bestått av reklam för kristna sällskap eller kondomer. Point taken Facebook.

Jag har heller inte skrivit någonting om de nyheter som nått mig i veckan och som gör att jag i dagarna tre ringer hem till en stolt mamma som männ guuu:ar åt allting.
Min gamla lärare och doktorandansökan-handledare Stina hör av sig och undrar om jag deltid vill göra en pilotstudie utifrån mitt tilltänkta forskningsprojekt tillsammans med henne, med mig som huvudförfattare. I juni ska ett prospekt på delstudien lämnas in och i oktober kan det vara jag som uppfyller en av mina största karriärdrömmar. Den där jag legat och vakendrömt sömnlösa livskrisnätter. Då är det kanske jag som står på den Nordiska språk och kön-konferensen i Oslo och presenterar min studie, mitt forskningsprojekt inför Nordens samlade elit av genusvetare och lingvister, blir publicerad, skakar hand och knyter kontakter med alla mina nördidoler inom akademiska världen. Nu är det jag som sitter och skriver projektplan, lämnar information till intresserade deltagare och argumenterar varför jag valt min kategorisering av studiedeltagare. Som om jag liksom är en akademiker, en forskare. På riktigt.
Samma vecka får jag ett litet, men naggande gott, och framförallt kontinuerligt skribentjobb. Jag trodde jag tappat greppet om hur man bedömer musik och tyckte själv att mina arbetsprover var fåntaffliga av klyschiga sorten, men redaktionen tyckte annorlunda.
Samma vecka lär jag mig äntligen att argumentera ner DIY-kontrollfreaket i mig och inser värdet i att ha fina kontakter, driftiga och kunniga människor omkring mig som faktiskt vill hjälpa mig. Som kan det de gör och som gillar att pusha mig framåt. Mer information kommer förhoppningsvis längre fram.
Allting leder såklart till att jag hyperventilerar av stress och inser att ekvationen plugga masterutbildning heltid, jobba deltid, forska deltid, marknadsföra en bloggbok, skribentjobba och skriva en roman samtidigt antingen kräver kloning eller sjuhelvetes nerver av stål. Vilket leder mig till nästa hemlighet.

För jag vet inte riktigt vad som hände i tisdags. Eller det vet jag, men det är något som enbart kommer att delges och har delgivits mina närmaste vänner och fler kommer inte få veta den verkliga anledningen, bortsett från stress, som gör att jag står där längst fram i kön på 7-eleven och hör mig själv säga;
- En dosa granit vit portion, tack.
Jag är down in snusträsket where I belong igen och jag förbannar mig själv för att jag ropade hej innan jag var över beroendebäcken, samtidigt som jag vet att det är en typiskt Elin-grej att göra. Hej och hallå världen, jag har slutat snusa liksom. Ni kan se på mig med besviken blick och nämen-Elin-uttryck nu, såsom mina vänner gjorde.
Den jag var mest rädd för var frugan, men hon var den som gav mig minst besviken reaktion. Istället sa hon att jag nog tog tag i mina issues i fel ände när jag började snusa igen, vilket ju hon har alldeles rätt i men jag orkar inte ta tag i dem nu, nu behöver jag bara all styrka jag kan få om det så innebär att jag hänfaller åt mina laster igen. Senare på kvällen uttryckte hon också att jag ju faktiskt är en trevligare och gladare människa när jag snusar, vilket hon nog har rätt i. Sedan kramade hon om mig och sa att hon älskar mig vilket värmde så pass mycket i hjärtat att jag till och med förlät henne när hon fem minuter senare skrek ja om det nån som borde göra ett klamydiatest så är det ju du, Elin mitt framför mitt ragg som av förståeliga skäl helt plötsligt såg tämligen nervös ut. Med jag älskar dig-orden kommer man faktiskt hur långt som helst.

Att presentera ett svin (eller; det här känslolivet är för tillfället oåtkomligt)

Och jag vet att alla fans av både mig och LSM väntar på att jag ska skriva någonting. Förklara mig. Hur kunde du göra så mot henne? Igen dessutom. Hur kan du med att skriva fåniga inlägg om Centralstationen-tankar, one-night-stands och sexdrömmar när hon lägger ut sina känslor såhär och vi vet att det är dig det handlar om, det är du som gjort såhär mot henne.

Jag svarar: För att jag kan. För att jag vill. För att jag måste och behöver.

För jag har tänkt på vad jag ska skriva, hur jag ska blidka bloggläsarnas besvikna blickar över hur jag kunde göra så och hela hennes bekantskapskrets som väl tycker sämre om mig än någonsin och hela min bekantskapskrets som också läser och precis som när jag försökt skriva någonting annat emotionellt om allting som hänt de senaste veckorna och om mina relationer och allt som snurrat i mitt huvud så skriker ångesten genom fingrarna, säger nej.

Jag säger nej. Och vet ni vad? Jag får säga nej!

Helt plötsligt är det som att jag inser att nä Elin, just nu vill du inte lägga ut någonting om hur du mår, hur du känner, hur dina relationer och känslor ser ut. Just nu är mina känslor bara mina och delas bara med dem jag har behov att dela dem med. Det är helt okej.

Jag har skrivit så mycket om mitt kärlekstrassel det senaste ett och ett halva året och trots att jag bara snuddat vid toppen av ett isberg rörande både Amsterdamsflickan, min och exmannens extremt struliga post-uppbrottsrelation, mannens och mitt förhållande och alla de andra relationerna har jag ändå delat med mig av så mycket. Oftast har jag gjort det för att jag behöver. För att jag velat och det har gett mig så mycket tillbaka i form av kommentarer, mail och heja-rop. Jag ångrar ingenting men samtidigt har det varit svårt.

Det har varit svårt när exmannen, hans kompisar och hans nya kärlek har kunnat läsa om mina tankar och känslor kring honom och vår relation och hans nya relation. Lika svårt som när jag skrev det här inlägget och någon kommenterar med att jag gjorde världens största misstag när jag lämnade exmannen och river upp ett gammalt sår av tveksamheter och ånger. Samtidigt som denna anonyma inte har en aning om hur det var det där sista halvåret ihop. Vet ingenting om hur jag tokflirtade med andra bakom hans rygg (ibland inte ens bakom hans rygg utan helt öppet), längtade efter andra kroppar, var arg och kall och vände ryggen mot honom i sängen varenda natt, var ifrån honom i två veckor utan att vare sig sakna honom eller tänka på honom en enda sekund, visste hela tiden att jag inte längre älskade honom men låtsades som om det inte var sant inför både honom och mig tills han ställde mig mot väggen och sa att han inte orkade mer. Anonym vet ingenting om att det inte var världens största misstag, bara världens svåraste och mest nödvändiga beslut.

Det har varit svårt att skriva om Amsterdamsflickan alla gånger jag inte kunnat säga hur jag känner, vad jag känner, hur jag ska göra när hon skrivit sin version och folk väntar på min. Lika svårt som när folk kommenterat om att vi måste bli ihop, vi är så fina och jag har vetat att de har rätt, men inte kunnat förklara varför det kanske inte går.

Det har varit svårt att skriva om mannen, framförallt efter uppbrottet. Svårt när han kunnat läsa så mycket om min uppbrottsprocess från tårar och bitterhet, fyllesorg och saknad till insikten att halvdan kärlek inte duger. Svårt när allt jag fick av honom var lite fyllesnack den enda gång vi setts sedan dess.

Det har varit svårt att träffa ytliga bekanta som läser bloggen och veta att de redan vet så mycket om mig och mitt liv som jag inte skulle outa för dem i verkligheten. Svårt när man träffar nya människor som får nys om bloggen och jag vet att den kommer kanske ge en annan bild av mig än den jag uppvisat, en bild som jag inte vill att de ska se.

Jag älskar att skriva om sakerna under min hud och jag kommer säkert fortsätta att göra det på något sätt. Men just nu orkar jag inte skriva om mina relationer. Vad jag sagt till henne och varför jag säger nej, trots att ni vet att jag känner för henne är av personliga skäl jag inte vill delge någon annan än henne och mina allra närmaste vänner. Det känns skönt att jag tillåter mig själv att göra det. Att jag vet att faktiskt har rätt till integritet, jag också, att det inte finns något krav på bloggdokumentation bara för att man råkar ha en personlig blogg. Att jag äger rättigheterna till mina egna känslor och att det här själslivet ändå är licensskyddat i mitt namn. Det känns så skönt att säga till er nu att sorry, access denied, please try again later nån gång i framtiden.

Det där med integriteten (vs bloggkliandet i fingrarna)

Jäklar, nu är det sådär svårt igen. Faktat som ligger i min hand är att sedan två veckor tillbaka; d.v.s. sedan jag slutade skriva lagom distanserade (med mina egna mått alltså, distans är ju ett relativt begrepp) inlägg om tedrickande, adoptionsmöjligheter och bekräftelsebehov och istället återigen började vräka ut mitt fladdriga känsloliv har mina läsarsiffror skjutit i höjden.
People ni är så fint simpla och känslomässiga, precis som jag. Jag kan fila i dagar på något politiskt och viktigt, men när det kommer till kritan är det ju ändå olycka och hjärtekross som gets us going eller hur? Det är ju det som berör.
Jag blir så glad av alla länkar och kommentarer. När ni säger att ni är kära i mig, att jag förstår, att jag lyckas beskriva. Hur ni mailar era lovestories och hur vi börjar prata med varandra. Jag får så sjukt mycket feedback att hjärtat växer och börjar dundra av kärlek istället för skydd och distans.

Men så är det det där med att använda en offentlig blogg för sina inre tankar. Det som ibland ändå skaver. Jag tror på att mötas utan masker, likväl delar jag olika sidor hos mig själv med olika människor. Det kliar i bloggfingrarna och skaver i integriteten på samma gång, om ni förstår vad jag menar.
Sådär som när jag träffar Ulli för kanske tredje, fjärde gången i hela mitt liv och hon redan är helt uppdaterad på de senaste veckornas händelser. Sådär som när A. frågar om mannen, exmannen och har en massa bakgrundsfakta fastän vi också bara setts ett par gånger. Sådär som att jag vet att en eventuell framtida kontakt mellan mig och mannen gravt försvårats av faktumet att jag blottat vår relations mindre vackra drag här på bloggen, någonting som jag dragit mig för och tvekat inför, men sedan kom det där bloggkliet igen. Sådär som när jag träffar nya människor och uppvisar en del sidor hos mig själv och sedan säger de att de ska börja läsa min blogg och jag undertrycker ett stort nej-skrik, för de kommer helt plötsligt se en helt annan Elin också, en Elin som jag bara ibland är och verkligen inte alltid vill outa. Sådär som när jag råkar droppa bloggadressen för människor som förekommer i den, trots att jag vet att det kan bli konsekvenser av det.

Vänner. Jag älskar ju vår nära relation. Men de senaste dagarna har jag insett att jag lite börjat välja mellan bloggfame och fungerande sociala kontakter i det där de kallar verkligheten. Kanske är det dags att välja det sistnämnda ett tag.

Ni berör mig (metabloggande)

I begynnelsen hade bloggen ingen annan funktion än att vara en förlängning av det gamla skunkdagbokandet. Skriva om min vardag för närmaste vännerna, typ. Det var väl något år sedan, lite mer än så, som den fick en annan funktion. Då den dels blev – citat Bodil Malmsten här – min träningslokal, skrivövningsarena. Då den dels blev ett sätt att samla tankar, diskutera, formulera, ventilera. Det var då som jag behövde reda ut förvirring över mig själv och världen, leka med ord och försöka sätta in mig själv i sammanhang.

Det var aldrig meningen att jag skulle få flera hundra läsare om dagen. Eller bli länkad till, propsad för. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle kunna gå in här och läsa alla de kommentarer och mail som ni ger mig. Men ni har ingen aning om vad det betyder att det faktiskt är så.

Små, små ord om hjältinnestatus, inspirationskälla, grymhet, coolness, heja dig, beröringspunkter, tårar som rinner och Karin Boye-citat. Små ord som kan vända dåliga dagar till bra, som får mig att sträcka upp en krökt kota i ryggen. Gör mig lite modigare, lite mer tillitsfull till mig själv och helt fantastiskt glad och rörd.
Ni och era ord betyder, gör skillnad. Och kunde jag skulle jag bjuda hem er alla, ge er en kyss i pannan och sedan dricka vin och verklighetsdiskutera hela natten. Men eftersom livet till tråkigt stora delar består av logistik nöjer jag mig med att säga tack som fan.

Och sen var det det där med integriteten. Ju fler som läser, desto större issues. Hur mycket kan man lämna ut av sig själv utan att förlora något? I vilken mån kan man lämna ut andra och hur medvetna ska de vara om att man gör det? Jag har skrivit uppriktigt, ärligt och naken. Alltid sanning. Era kommentarer och mail gör mig bara ännu mer säker i min övertygelse om att människan ändå mår bäst av så mycket avskalad, ärlig nakenhet som möjligt. Att blottlägga sina känslor, erfarenheter och rädslor snarare än att bygga fasader. Att det blir en punkt att mötas på:
- Jaha, du tänker också så? Men det gör ju jag med!
Att blottlägga sin egen mänsklighet kanske inspirerar någon till att göra detsamma.
Men visst, jag tvekar ibland. När någon säger;
- Jaha, du och mannen hade grälat?
Och jag undrar hur i helvete personen ifråga kan veta det innan jag inser att jag själv distribuerat den informationen över Internet.
När vännerna och jag hamnar i någon fnissdiskussion som gör sig mindre bra för människor som inte känner oss att ta del av och någon alltid säger, med viss panik i rösten;
- Du får inte blogga om det här! Du får absolut inte citera det här i bloggen!

Numera läser alla som förekommer här bloggen och jag är medveten om att de gör det. Det är en trygghet. En förhoppning om att den som inte tycker om vad som skrivs där personen förekommer också har uppriktigheten att säga det. Jag lyssnar. Tänker jag och sedan inser jag att det finns ju en person som förekommit och väl kommer att fortsätta förekomma ganska frekvent, som fortfarande inte fått tillgång till det skrivna utan bara vet om att det existerar.
- Vad är adressen till bloggen? Det är dags nu, säger han.
Och jag vet att han har rätt.