Åttonde mars OMG

Jag glömde att ge en heads up om det på bloggen, men jag blev tillfrågad att tala på Bangs 8:e mars-fest på Södra Teatern för några veckor sedan. Hej ära och ursäkt att åka till Stockholm och gå på en garanterat grym fest! Så detta gjorde jag.

Och vilken kväll. Jag var barnsligt lycklig över loge med gratisöl och levde i någon slags barndomsdröm om rockstjärneliv och sedan gick jag upp på scenen inför en fullsatt kägelbana och glömde som vanligt bort hur jag skulle inleda och började babbla fritt om att känna sig som en rockstjärna och om texten som jag skrev när jag var bakfull. Sedan kom jag ihåg att det var en text som jag skulle läsa och jag läste och jag älskade en jublande, skrattande, applåderande publik som fucking skrattade och applåderade på just de ställen då jag hade hoppats att kanske någon i alla fall skulle skratta lite för sig själv.

Därefter träffade jag massor av folk, dansade, drack lite mer öl, gruppkramades med Bang-Sonja och Nicklas Alicki, dessa fantastiska redaktörer och festarrangörer, kramades och dansade lite mer och blev rodnande glad av alla dem som kom fram och sa “tack, du var så bra”.

Det var en sån kväll då man fattar varför man sliter hemma vid skrivbordet över hopplösa sega strukturer och normer som aldrig verkar ruckas. Igår fick jag peppen tillbaka. Tack alla ni som var där och gav mig den.

Fotnot 1: Och missa för bövelen inte nya Bangnumret med tema nördar och feminism. Både jag, Gustav Almestad och Julia Skott har till exempel skrivit i numret och temat är smashin’.

Fotnot 2: Mitt tal var en grovt redigerad version av det här gamla bakfylleångest-blogginlägget.

Det har aldrig funnits en feminism

Imorgon håller ABF Göteborg seminarium under titeln Feminismens framtid, med bl.a. Johanna Palmström och Petra Östergren.
Jag blir alltid lite trött när feminismen betecknas som ett enhetligt begrepp, om det så bara är i en slagkraftig, överpretentiös seminarietitel. Precis som jag blir matt av alla dem som menar att den feministiska rörelsen idag är alldeles för fragmenterad och differentierad, jämfört med…ja, närdå?

Som om det någonsin existerat en enhetlig feministisk rörelse. Som om inte feminismen och genusdiskussioner alltid varit uppbyggda av just fragmentariska rörelser, inifråndiskussioner, hänsyn till andra maktaspekter och krockfrågor.
Det har alltid diskuterats kring kvinnoemancipationens omöjlighet, Simone de Beauvoir ägnar många sidor i Det andra könet åt att diskutera hur kollektivet kvinnor är en omöjlighet, ens i en gemensam kamp. Kvinnor är differentierade, alltså blir också feminismen det.
Att avsäga sig systerskap och ifrågasätta kollektivistiska rörelser på basis av könsförtryck existerade långt innan Iris Marion Young, Donna Haraways Situated knowledges och hela den poststrukturalistiska ingången med kritik mot identitetsbaserad politik.

Jag levde länge i illusionen om att rösträttsfrågan i alla fall var något som enade alla kvinnor, över nationsgränser och att det dessutom var en fråga som även engagerade män.
Jo förvisso, men enbart de övre klasserna och de liberala. De män som engagerade sig i frågan, exempelvis John Stuart Mill, gjorde det främst för att de drevs av tanken att om de kvinnor i deras egna klasser skulle få rösträtt skulle arbetarpöbelsmassan hållas borta från rösträtten och de högre klassernas makt utökas än mer.

Intersektionalitetsbegrepp är nytt och lider av barnsjukdomar, men det innebär inte att det inte är applicerbart på historien. För den socialistiska rörelsens kvinnor handlade en stor del av det argumenterande och politiska arbetet snarare om att fjärma sig från den kvinnliga kollektivismen och hävda de liberala kvinnornas förtryck över dem, än att ingå i en kvinnokamp. Bland de socialistiska kvinnorna var feminist ett skällsord och användes i Sverige för första gången 1903 vid ett socialdemokratiskt riksmöte. Feministerna var de högställda kvinnorna, suffragetterna som hade råd att engagera sig i frågor kring högre utbildning och familjejuridik. Frågor som i vilket fall som helst inte gagnade arbetarklassens kvinnor.
När den Internationella kvinnodagen utökades och även de socialistiska kvinnorna ville fira den var man tvungen att gång på gång bedyra för arbetarrörelsens manliga makt att man inte hade någonting med de liberala feministernas firande att göra.
”Det finns inget systerskap”, skrev Clara Zetkin i början av 1900-talet och intygade att den socialistiska kvinnorörelsens kamp naturligtvis utgick ifrån klasskampen och de ekonomiska förhållandena som bas, medan de familjerättsliga frågor som de liberala kvinnorna var engagerade i bara var en överbyggnad.
”Vad har den svenska öfverklasskvinnorörelsen givit oss?”, undrar Kata Dahlström under samma tid och konstaterar i slutet av sin text att det endast är arvslagen som även kommit arbetarklasskvinnorna till gagn, på samma sätt som debatten kring kvotering till styrelser och downshiftingförslag knappast hjälper en offentliganställd undersköterska.

Ser vi till den genusteoretiska epistemologin är det också tydligt att den är eurocentrisk. Som Oyeronke Oyewumi, professor i sociologi vid Stony Brook University, konstaterar i en artikel från Kvinnovetenskaplig tidskrift från 2005, är den feministiska epistemologin grundad i de frågor som varit intressanta för västvärldens kvinnor och fortfarande är. Mycket av den genusvetenskapliga teoribildningen vilar t.ex. på kärnfamiljsbegreppet och kvinnan som mannens egendom i äktenskapet och förutsätter därför en kärnfamiljsnorm. För att begreppsliggöra feministiska kategorier, måste förståelsen för den eurocentriska familjenormen ligga till grund. Något som inte är applicerbart för en hel del andra samhällen.

Det har aldrig funnits en feministisk kollektivism och tur är väl det. Likaså vilar en feministisk framtid på en ännu större differentiering där fler aspekter tas in, där maktanalyser på fler grunder än kön blir grundläggande och där rörelser kan verka såväl mot varandra, som med varandra. Att blunda för andra former av makthierarkier och förtryck är att blunda för såväl historien som nutiden. Det har aldrig funnits en feminism och det kommer det heller aldrig att finnas.

Kvinnodagen ft. avsaknad av fitta

Sen åkte jag till Världskulturmuseet för att fira kvinnodagen och kom in med ett stort oj på läpparna för överallt var människor, så oerhört många människor och jag hejade och kramade och insåg exakt hur jävla insyltat jag är i feminist- och queerkretsarna i den här stan när jag kände igen var och varannan människa och det var fantastiskt. Det var naturligtvis helt fantastiskt. Är det någon krets som jag verkligen vill vara insyltad i så är det denna och få saker gör mig så lycklig, lika delar blödigt lycklig som brinnande lycklig, som engagemang, tro och vilja hos människor. Den forcerade kraften av allas spretiga viljor på en och samma dag, denna dag. Det värmer så förbannat mycket.

Och där stod jag i trappan med frugan och försökte heja på bekanta, lyssna på hearingen på scenen och ha ett stapplande telefonsamtal med Boombox-John (alltså jag hör inget, Gudrun pratar så högt) om Myspace-bilder samtidigt.
Där stod jag i trappan och lyssnade på hearingen med politiker om Göteborgs jämställdhetspolicy och uttryckte höga analyser för mig själv och frugan och suckade, skrattade, applåderade och skrek yes.
Där stod jag i trappan och blev förbannad och mörkrädd av kd-politikerns supergeneraliserande snack om att män borde lära av kvinnor och kvinnor är duktiga och bättre på hållbar utveckling, som väl var tänkt som en feministflirt men bara blev vidrigt generaliserande på det där jag-fattar-inte-ett-shit-av-jämställdhets-sättet.
Där stod jag och blev lycklig av den medelålders kvinnan framför mig som blev så upprörd av moderatpolitikern och kd-politikern att hon skrek;
- Fatta att vi skattebetalare betalar deras lön!, för att sedan gå fem meter bort i ren ilska för att lugna ner sig.
Där stod jag och imponerades som alltid av Gudrun Schyman. Jag håller inte alltid med henne, hon lägger inte alltid fram kompletta och bra förslag men hon är alltid genomgående så jävla slipad. Direkta frågor, svar på tal, pondus och en självsäkerhet som jag fortfarande bara drömmer om. En dag ska jag bli som Schyman. Jag har långt kvar, men fanimej det ska jag.
Där stod jag och var politisk och arg och superpeppad som det ska vara en sån dag, ny kraft och nytt bränsle, jag hade glömt hur lite det krävs. En hearing, en föreläsning, en event och man är igång igen och redo att förändra världen igen.
Där stod jag och mitt i allt insåg jag att jag ägnade lika mycket tid åt att spana som åt att lyssna på hearingen. (Den näsvise läsaren säger här att herregud Elin, kan du inte bara för en gångs skull vara genomgående politisk och smart utan att blanda in fittan i det hela. Men hallå liksom, jag är ju en multitalang. Det går alldeles utmärkt att sucka över moderaternas jämställdhetssnack och ha blicken fäst på någons vackra nacke med saliven rinnande samtidigt, jag lovar).

Jag som bara någon timme tidigare skrivit ett mail till LSM om att jag är så deppig och stressad just nu att både raggningsinitiativen och den totala sexlusten lyser med sin frånvaro insåg plötsligt att godamnit, jag står ju här och vrålsuktar på större delen av allt som rör sig i den här lokalen. Jag upptäckte också att goddamnit, jag går ju igång på flatlooken numera. I mitt nuvarande läge går jag fan igång på det mesta av kvinnligt kön. Så där stod jag och suktade och fluktade rödhåriga kvinnor (rött hår är min fetaste svaghet), kortklippta kvinnor, kvinnor i baggies, kvinnor i klänningar… you name it. Sexlusten lyser inte med sin frånvaro, den är bara totalt övertygad – liksom jag – om att jag aldrig, aldrig ens kommer att få hångla med en tjej igen.
- Det är kört, jag kommer aldrig få en tjej igen, bölade jag på spårvagnen hem och Maja strök över min arm och lovade mig att så inte var fallet och frugan lovade att nästa gång vi går ut ska de vara wingmans och hitta brudar åt mig.
Jag förhåller mig än så länge kritisk. Roligare än att varje torsdag klockan 21 bänka sig framför fyrans mediokra Grey’s Anatomy-spinoff Private Practice för att kåtsukta över Kate Walsh (jag ska dedikera henne ett eget inlägg snart) blir det inte på tjejsidan. Typ aldrig.

Fotnot: Här kan den näsvisa läsaren även påpeka att jag låter helt lesbisk och hallå, männen då, spelade inte du för båda lagen. Och det stämmer mycket väl och jag gillar ju män som fan och har mina svagheter, liknande rödhåriga kvinnor, även på manskroppssidan. Idag kände jag bara för att låta lite lesbisk och bitter över att det enbart florerat runt en massa män i mitt liv de senaste månaderna. That’s it.

Den åttonde mars tvåtusenåtta (jag har bytt ut glasögonen mot linser)

Jag går inte i något demonstrationståg i år. Det är nog första gången på fem år jag inte deltar.
Jag har pratat om demonstrationen som en självklarhet i flera veckor. Jamen detklart man ska gå, det gör man ju bara. Sedan insåg jag igår att jag faktiskt inte ville. Det var bara något som man gör, för att man måste, för att det är feministens plikt och tradition ungefär som mormor tvingar sig själv att göra fem sorters inlagd sill varje jul för att det är en husmorsplikt, trots att ingen har lust att äta av den.
Jag har ingen lust att demonstrera i år. Vill inte gå där och frysa häcken av mig och skrika samma nötta, gamla slagord som alltid skriks. Det betyder inte att jag inte anser att demonstrationerna inte är viktiga, jättebra. Det handlar inte om att jag inte hade stått för en större del av slagorden, även om de alltid – av förklarliga skäl – förenklar och förminskar politiska frågor till små rim jag inte alltid känner mig bekväm med.
Men jag hade bara ingen lust.

Jag insåg att det var okej att inte demonstrera. Det är ingen feministisk plikt. Det finns helt enkelt ingen sådan överhuvudtaget. Det finns ingenting som säger att man ska praktisera sina politiska åsikter på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger att ens politiska åsikter inte får förändras, nyanseras, ifrågasättas och betvivlas. Tvärtom, de politiska åsikter som inte gör det blir skrämmande dogmatiska och man tappar verklighetsförankringen. Verkligheten är konstant förändrad och nyanserad och det finns aldrig några rätta svar på någonting.

Jag tog på mig mina feministiska glasögon när jag var i tolvårsåldern. De brukar säga att när man väl börjat se världen genom dem får man inte av sig dem. Jag håller inte med.
Under det senaste året har jag tagit av mig mina glasögon och börjat använda linser istället. Lager på lager av dem. Ett par feministiska linser, ett par queera, ett par intersektionella, ett par klasslinser och så vidare. Det var enklare att bara ha ett par feministiska glasögon. De var färdigslipade för att passa mina ögon och jag såg klart med dem, såg hur allting egentligen stod till. Med flera lager linser blir det svårare. Världen blir suddigare, mer konturlös då alla diskursers konturer flyter in i varandra och bildar komplexa mönster framför ens tidigare så klara ögon. Men det är mycket mer spännande.

Idag slukar jag inga kvinnodagsartiklar och blir skitförbannad och ser exakt hur saker och ting ska lösas enligt min världssyn. Idag ströläser jag lite valda delar, ungefär som jag kommer plocka lite kvinnodagsaktiviteter utifrån ork och lust, och jag kan inte läsa dem bara med glasögonen på utan måste läsa dem med alla linserna. Jag hittar en massa andra ingångar på tidigare så tydliga problem och lösningar. Jag vet att man inte måste vara Pär Ström för att kunna kritisera den hegemoniska jämställdhetsdiskursen i Sverige, tack och lov.
Jag läser artiklar om behovet av närvarande pappor och förbannar inte bara faktumet att vi med den här takten kommer att dela lika på föräldraledigheten om 211 år. Jag läser med de queera linserna och blir trött på diskursen som anger att män behövs för att uppfostra ett barn, som att de besitter andra egenskaper utifrån att de är män och som därmed fortsätter föra illusionen om kön och män och kvinnor som komplementära motsatser vidare. Jag tänker att om 211 år, om vi finns kvar på jorden, kommer förhoppningsvis kön inte existera utan bara människor.
Så surfar jag omkring med alla mina linser på mig och jag vill inte gå i något demonstrationståg i år. Vill inte förenkla en politisk kamp, som samtidigt är minst tio olika politiska kamper som ibland samverkar och ibland motsäger varandra, till enkla slagord. Jag säger heja ni som gör det, jag säger heja mig som avstår för min viktigaste feministiska strategi är att må bra och just idag mår jag inte bra av att demonstrera, jag mår bra av att göra någonting annat.

Det finns ingen politisk plikt. Det finns bara en unnest i viljan att förändra saker och ting, betrakta världen genom kritiska glasögon eller linser, ett underbart ok i känslan att världen inte ser okej ut som den gör. Det finns inga rätta svar. Det finns bara en massa komplexa problem med olika ingångar och lösningar och ju mer man syltar in sig i problemen, desto svårare är det att hitta svar men det är också det som är det spännande. Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.